Epiktetos:
Glöm aldrig att du är en av personerna i ett skådespel och spelar en roll som dess Författare har gett dig. [...] Det är din sak att spela den roll du fått bra; att välja roll åt dig är en Annans sak.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

Min vilja är mitt svärd, mitt öde är min undergång

Angkor WatEn av de mer brutala insikter man gör under livets gång är att allting måste ha ett slut. Sällan eller aldrig funderar man över varför så är fallet. Hur kommer det sig att stora civilisationer som Romarriket, som tidigare erövrat större delen av världen, plötsligt börjar bli neurotiska och till sist tyna bort genom interna splittringar, krig, och brist på ledarskap? Eller att en gång friska och starka människor äts upp av negativa tankar, blir depressiva, och sedan begår andligt självmord? Vad driver destruktiviteten i världen? Jag brukar referera till fysiken: Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar den totala mängden entropi i universum vid varje process. Detta innebär i princip att för varje åtagande vi gör, oavsett hur bra vi presterar, ökar alltid motståndet som hindrar oss från att lyckas. Det är inte mycket konstigare än att vi tvingas pressa oss själva ännu mer ju närmare vi kommer till framgång. Det är därför som Stefan Holm lade av med höjdhoppet: Han tog sig så pass långt att kroppen till sist satte stopp för vidare utveckling. Entropin hade triumferat segern.

Detta innebär att vi aldrig kan uppnå perfektion, d.v.s. utvinna total energi genom en process, eftersom energi alltid kommer att läcka ut till ingen nytta. Det är därför vi hela tiden förbättrar bränselsystemen på bilar för att de ska drivas så energisnålt som möjligt. Samma sak gäller oss människor, och inte minst samhällen. Om man saknar självdisciplinering, förlitar sig på att andra människor ska leva livet åt en, aldrig vågar satsa eller ger upp så fort motståndet ökar, kan man lita på att entropin kommer att ta överhanden. Samhällen som genom outbildade väljare tillsätter korrupta affärsmän vid makten, byter ut traditionell kultur mot kosmopolitisk livsstil, utnyttjar miljön som ännu en industriell resurs, och belönar mygel medan de produktiva medborgarna utnyttjas och luras, blir inte långvariga. I förlängning kan detta få hela civilisationer att kollapsa under sin egen vikt, därför de naturligt existerande krafterna som är ute för att förstöra, växer sig större än de krafter som håller allting uppe.

Civilisationer och människor går inte slutgiltigen under därför att någon stormakt kommer och äter upp dem; kärnan till ondskan är intern. Världskrig, slaveri, ekonomiska depressioner, svält, revolutioner; dessa utgör pekpinnen som får dominobrickorna att falla, men anledning till att de faller är att de saknar stabilitet. En människa som lider av svår sjukdom kan hosta sig till döds, men vi skulle aldrig hävda att det var hostan som faktiskt orsakade döden, utan att det var sjukdomen. När vi studerar den västerländska civilisationen anno 2009, ser vi flera stora krafter i världen som hotar dess välstånd, men det allvarligase hotet kommer inifrån. Bristen på organisk kultur, ledarskap och gemensamma, positiva mål om framtiden. I ett sådant läge spelar rå makt väldigt liten roll; det är som att förfoga över ett raketgevär utan sikte - du kan spränga bort halva bostadsområdet, men du vet inte var du siktar. Chansen är stor att du spränger bort dig själv istället.

När Amerika just nu håller på att nå slutet av sin stormakt, hyllar många dess förfall. Alla vill ta del av akten att bua ut kungen, precis som vi fäller ironiska kommentarer om framgångsrika människor som plötsligt går in i väggen, därför ingen tycker om den största schackpjäsen på brädet. Små människors logik bygger på bitterhet: Du ska inte tro att du är bättre än mig. En sorts negativ jantelogik, som vill att vi ska fokusera på hur dåliga vi själva är jämfört med andra människor, istället för att utgå ifrån oss själva som individer och se de positiva möjligheterna. Därför skrattar vi som idioter när George W. Bush blir utsatt för skokastning av upprörda irakier, men jublar åt en korrupt president, som har lyckats förföra oss med tom retorik om en fantastisk framtid. Fastän alla känner på sig att förväntningarna överskrider verkligheten, fortsätter vi applådera, därför vi vill så gärna tro på vad som lovas oss. Med andra ord, vi är väldresserade chimpanser, med rätten att rösta på valfri tilltalande illusion om hur verkligheten kan bli, bara vi kollektivt förnekar den osynliga elefanten i rummet.

George BushBush är inte den onda diktatorn våra vänstermedier vill få honom till. Fastän hans neokonservativa administration inte slår högt på min ideologiska skala, agerade han mestadels pragmatiskt och korrekt i de flesta situationer. Närvaron i Mellanöstern som ledde till terrorattacken mot WTC, hanterade han genom att svara med öppen eld mot fienden. Han hade ingen aning om var den riktiga fienden befann sig, så han plockade ut Irak, och när han ändå var där, såg han till att pumpa hem lite olja för att finansiera imperiet. Samtidigt destabiliserade han fundamentalistiskt islamiska krafter i regionen med hjälp av västerländsk demokratisk kapitalism, antagligen för att skydda Israel och försvara kristna grupper i området. Han fick ett tufft jobb med ekonomin, men personen vi egentligen bör skylla på här är Bill Clinton, som tillsammans med Alan Greenspan var korkad nog att erbjuda huslån åt minoriteter i Amerika med dålig kredithistoria. Vem som helst kunde räkna ut att den husbubblan en dag skulle spricka, men det blev Bush som fick hantera krisen när han blev president. Med en kanske ännu mer korkad ledare för centralbanken, gjorde Bush det enda vettiga i en sådan situation: Erbjud krispaket åt viktig industri och undvik att aktiehajarna på Wall Street går under - inte för att de egentligen är värda att rädda, utan för att om de går under, faller också stora delar av ekonomin för medelklassen.

Bland de sämre förändringarna under Bushs regim kladdade han till Endangered Species Act genom att avreglera delar av projektet, som tjänar till att skydda utrotningshotade arter. En hel del människor klagar också över Guantanamo Bay, som bör finnas med på listan över tvivelaktiga beslut från presidenten, men det är osäkert om vi bör tillskriva det ett problem av så stor vikt som man har gjort i media. Ingen vågar sända bilder från hur politiska fiender behandlas i Mellanöstern, eftersom det skulle få Amerikas lilla fängelsekomplex att likna en dagisplats. Summa summarum: Massan tåler inte verkligheten, därför röstar den endast på ledare som lovar den tillfällig illusion, eller vad den romerska poeten Juvenalis kallade "bröd och skådespel". Genom att köpa röster, d.v.s. köpa förtroendet från väljarna, kan ledarna i ett samhälle distrahera folket från förfallet, även om det så stirrar dem rakt i vitögat. Så kraftfull är gruppsykologin inom oss, att vi är beredda att tro mer på vad vi förväntas att se, än vad vi faktiskt ser. Ännu värre, när förfallet är uppenbart för alla, betyder inte det automatiskt att folk agerar. Uppehället garanterar dem liv, underhållningen tröstar deras oro med distrahering från verkligheten. Det är därför vi är beroende av datorspel, mobiltelefoner, politik, socialisering och diverse droger: I illusionens värld är alla superhjältar med problemfria liv.

De enda ledarna i europeisk historia som har levererat sanning, blev på typiskt vis avsatta av massan, därför de exponerade den inre entropin i samhället och gjorde den synlig för allmänheten. I demokratier tillsätter vi ledare därför att de övertygar oss om en sanning, inte för att de faktiskt företräder den. Därför beskrev Platon demokratiska samhällen som slutet på en civilisationscykel, precis som de vissna bladen på en blomma tyder på att den är på väg att duka under. Undergång är fundamental för allting som har en början, men även om det inte går att bekämpa entropin i sig, hänger en organisms liv på att förlänga och motverka processen; en till synes paradoxal aktivitet, men även den helt naturlig. Traditionella religioner i Europa utgår alltid ifrån de polära krafterna skapelse och förstörelse. Fastän kristendomen senare kom att tolka dessa dualistiskt, är själva poängen att de inte kan existera utan varandra. Därför uppfattade hedningarna inte destruktivitet som en ond kraft i universum, men likväl någonting man skulla sträva efter att övervinna genom skapelse. Egentligen är detta grundläggande mänsklig psykologi: Om vi inte gör någonting av vårt liv och är delaktiga i vår tillvaro, slukas vi upp av omständigheter och blir till nervvrak. Deprimerade människor bär just kännetecket att allting de gör och säger egentligen är en ursäkt för att ge upp och förbli passiv. Enda vägen ut ur hamsterhjulet är att inte se hindren, utan möjligheterna.

I tider som dessa är den största dygden att inte vara bitter. Att inte vara rädd för undergång och misslyckande. Att inte projicera sin osäkerhet på världen för att förleda andra till att bli lika bitter som en själv. Annars bereder vi en säker väg till undergång, inte bara för oss själva, men för samhället som helhet. Om vår tillvaro ser dyster ut, beror det på att de destruktiva krafterna håller på att dominera de produktiva krafterna, precis som ett bränslesystem i en bil förbrukar bensin, utan att utvinna tillräckligt med energi för att driva bilen framåt. Till skillnad från de flesta teorier om vårt samhälles förfall, som går ut på att identifiera en faktor i ekvationen (invandring, fattigdom, religion, kapitalism), har jag valt i mina artiklar att fokusera på anden och psykologin hos människor, därför jag är övertygad om att det slutgiltigen är det andliga förfallet som har gjort att vi hamnat här. De faktorer de flesta människor brukar peka ut som ondskor, ser jag som manifestationer av detta andliga förfallet. I kausala termer innebär detta att det vi kallar ondska egentligen bara är effekten, men att orsaken står att finna bakom kaoset, inte i det.

Livet är krigDet största hotet mot vår välgång är därför människor, som lever och sprider en defekt ande, eller (själv)destruktiva beteendemönster. Människor som ignorerar, förvränger eller tar detta i försvar är en del av problemet. Jag bryr mig inte om att detta gör många förbannade och irriterade, därför om sanningen var uppenbar, hade den redan funnits med i politikernas valmanifest. Tilltalande illusioner går ut på att kasta skor på ledare vi inte tycker om, jubla över överskattade retoriker utan intelligens, och drömma oss bort till fantastiska världar bortom vår egen verklighet. Jag skriver artiklar därför att jag vill beskriva för människor varför vår värld är fantastisk, trots förfall. Jag ser inte förfallet som någonting ont. Det är utmaning, till och med äventyr, och det existerar för att härda oss. Mycket vackert hotas av undergång, men allting i vår värld är per automatik dömt till undergång, precis som vi en dag ska ligga döda och begravda. Det är inte en tragisk tanke, därför det är ändligheten i existensen som ger oss möjlighet att fylla den med mening. Detta är essensen i nihilism och plattformen till all värdefull religiös kunskap. Odla denna insikt så länge du lever tillsammans med det du älskar, och din vilja kommer en dag att triumfera nederlaget.

De passiva gycklarnas deprimerade värld

Hur du lär dig att sluta oroa dig över allting och istället älska motstånd
En kort notis till alla smådepressiva gycklare: Sluta gnälla, eller gör slut på ditt lidande. Jag skojar inte; om du är fast övertygad om att förändring inte kan ske, världen långsamt håller på att gå under, och att det enda sättet vi kan rädda oss undan faran är att youtuba, läsa Bhagavad-Gita, och lyssna på den senaste Burzumklonen, är det dags att kasta in handduken. Under de snart tre år som SNUS har funnits till, har jag aldrig sett så mycket gnälliga, negativa och förvirrade läsare som vi har nu. Människor som är smådepressiva, vill leka unika ideologer, och invänder så fort en liten detalj i vad vi säger inte överenstämmer med deras unika, ofattbara filosofi. Oftast ligger de över medel i intelligens, kanske är lite socialt underliga, har starka uppfattningar om mycket, men någonstans har de beslutat sig för att allting är skit, så därför söker de upp extrema bloggar för att skapa intern konflikt och fördriva tiden. Mitt svar: INTE HÄR.

Om du känner igen dig i minst två av dessa beskrivningar, är du delvis eller på väg att bli smådepressiv:

- Du spenderar mer än fyra timmar om dagen på underhållning
- Alla dina trosuppfattningar går ut på att världen är piss, men allting kommer att bli OK om alla bara dyrkar hinduiska gudar
- Du undviker socialt umgänge för att stanna hemma och läsa radikala bloggar
- Du är så extrem att du inte kan handla på dina idéer
- Du suckar över motgångar och problem i vardagen
- Du tycker att lekfullhet är barnsligt

Människor som lider av smådepression vill egentligen bli bekräftade och känna trygghet i tillvaron. Men på grund av att de saknar självkänslan och den inre rösten, som uppmanar dem till att tänka konstruktivt och utveckla sin ande, slukas de upp av sjukliga gräl, socialt och politiskt tjafs, underhållning och negativa impulser. De vill ha förändring, men vågar inte tro på den. Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.

Detta är en av anledningarna till att var femte blogginlägg jag skriver innehåller kritik av vänstern. Det är inte främst politiken som äcklar mig, utan psykologin. Allting är så hemskt och det ska vi göra till ett mantra, som, om vi bara upprepar det i evighet, kommer allting att bli bra. Livsfarligt. Sådana människor skrämmer mig mer än alla maffiabossar och pedofiler i världen, för medan vi kan rensa upp i samhället med civila och militära styrkor varannan valperiod, kan vi inte lika lätt förändra människors psykologiska tankemönster. Har vi en gång övertygat oss själva att vi kan rädda världen från sig själv (?) genom att krama om den eller gråta över den, är vi så långt borta från verkligheten, att jag är osäker på om vi ens bör leva sida vid sida i samma samhälle.

Det värsta med smådepression, vare sig det leder till att människor blir marginaliserade extremister (titta på oss, vi är 200 skitförbannade radikala, som vill nå ut till folket genom slagord i megafon) eller pappersteoretiker (vi dokumenterar världens alla avvikande ideologier och försöker utbilda 200 isolerade källarrevolutionärer till kamp mot Makten), är att den inte är uppenbar. Människor som är riktigt deprimerade är oftast lättare att upptäcka; de försvinner från omvärlden i två månader och dyker plötsligt upp en dag med påsar under ögonen. Ibland gråter de impulsivt när de tror att ingen tittar på. Men smådeprimerade människor gömmer sin depression bakom ett negativt, gnälligt och odrägligt beteende. De kan t.ex. vara med i tv-debatter och tjata om jämställdhet för kvinnor i två timmar i sträck, fastän inga av deras ideal har infriats de senaste 40 åren, trots berg av byråkrati. De kan vara ute på gator och skrika att inga människor är illegala, men om man stannar och frågar dem vad vi ska göra åt saken, vill de att du ska hålla ena änden av skylten och skrika tillsammans med dem. De kan också spela elit och skapa fantastiskt "unika" idéer om hur allting i världen bör vara, eller ingenting alls, punkt slut. Är det konstigt att sunda människor sysslar med fågelskådning, matlagning eller sport istället?

Vad jag inte tänker göra här, är att skylla allting på smådepressiva människor, delvis därför att de snarare eldar under brasan än att faktiskt utgöra den, och delvis därför att jag annars kommer att få 230 arga kommentarer från samma människor, som är ute efter att försvara sitt revir: "Jag är inte alls smådepressiv, jag tycker bara att du är en jävla skitstövel som tror att du kan allt, bla bla bla bla". Vem orkar lyssna? Det enda jag vill ha sagt, en gång för alla, är att jag (jag är nog knappast ensam här) är trött på dessa människor och helst vill slippa lyssna på deras tjafs. Deras kommentarer skrämmer bort sunda läsare, som vill inspireras till att sluta oroa sig över världens alla problem och istället ta tag i sina liv. Under tiden vill de ha lite roligt åt dumheten i vårt samhälle, och det ska de få. Ju fler de blir, desto större potential finns det att vägleda dessa människor till att leva bättre liv, minimalt påverkade av dyngan i massmedia. Om jag kan få dem att bjuda ut en snygg tjej på middag, sluta gråta över palestinier i Gaza, gymma någon gång i veckan, och läsa Strindberg en kvart innan läggdags, är jag nöjd. Jag är inte ute efter att skapa en armé av extremister, vars enda mål i livet just nu är att läsa radikala bloggar och dikta upp fantastiska sagor om verkligheten. Gamla Testamentet behöver inte skrivas om.

Förbannad? Bra, då har du i alla fall reagerat; ett positivt tecken på att du inte är helt hjärndöd och passiv ännu. Det enda sättet att undvika att bli en odräglig, smådepressiv person, är att:

1. Förlåta världen för dess dumhet (den har i stora drag alltid varit korkad, förutom en mindre mängd genin och ledare). Nu är du fri från idioti.

2. Undvika att bli lika dum, genom att finna en eller flera saker som du älskar i livet och sträva efter att utveckla och bevara dem. Nu håller du på att lägga grunden för ett gott självförtroende.

3. Till fullo, både mentalt och känslomässigt, acceptera en av världens enkla faktum: Livet är krig.

Gör dig redo för att slåss, med passion.

”I helvete att ni ska ha mina pengar”

Doris i Landskrona jagar i väg slöddret i samhället
Nu är det slut med daltandet. Vågen av rån varje vecka har härdat Landskronaborna till den grad att de nu tar lagen i egna händer. Fastän det nya året knappt har hunnit börja, gör butiksägaren Doris Carlberg vad som antagligen kommer att bli årets individuella insats mot kriminaliteten i det svenska samhället:

Beväpnade med knivar försökte två 15-åringar och två 10-åringar råna Doris spel och tobak på Järnvägsgatan på måndagsförmiddagen. Men affärsinnehavaren Doris Carlberg tog fram ett basebollträ och jagade iväg de unga gärningsmännen.

– Han viftade med kniven upp och ner och ville ha pengar. Jag sa: ”Vadå för pengar. Jag har inga pengar, vad dillar du om.” Samtidigt började jag backa mot disken. Jag försökte ta de så lugnt som möjligt, säger Doris Carlberg.

– Antagligen trodde de att jag var på väg att göra det när jag gick mot spelmaskinen. Men i stället tryckte jag på larmet. Samtidigt fick jag tag på mitt baseballträ under disken. Jag drämde det i disken och skrek: ”I helvete att ni ska ha mina pengar”. Då flydde de och jag sprang efter, berättar Doris Carlberg.

Hd

Här kan vi prata om civilkurage. Istället för att backa inför brottsligheten och våldet, visar den här supertuffa butiksägaren var skåpet ska stå. Inte nog med att hon lugnt och sansat lyckas distrahera rånarna och därefter sätta igång larmet - hon jagar dem ut ur affären med basebollträ och fortsätter att förfölja dem så långt hon orkar. En hjältebragd som antagligen har gjort mer nytta än all flumterapi och social behandling tillsammans, som vårt veka rättsväsende i Sverige brukar tilldela unga brottslingar som "straff" för deras gärningar. Tyvärr hann Doris inte ge rånarna en omgång, men nästa gång lär hon vara beredd på att göra en home run.

Den här händelsen speglar ett samhälle där den kulturella och sociala splittringen har löst upp lokalbefolkningens gemenskap, och därmed öppnat upp för kriminalitet och dekadens att långsamt ta över svaga punkter i samhällslivet. Doris, som så många andra svenskar, börjar inse att fler poliser och mer byråkrati inte kommer att lösa problemen. Skiten växer därför att den tolereras på gräsrotsnivå och därför valde hon att agera pragmatiskt, d.v.s. göra det arbete som egentligen är polisens uppgift. Medan samhället temporärt vill låsa in och "behandla" kroniskt kriminella, vill Doris spöa skiten ur dem. En vardagsrealist, med andra ord, och Sverige är i dag ett land som skriker efter sådana människor. Polisen kan inte stoppa vågen av kriminalitet; det krävs ett samarbete mellan civila där man stärker sociala band, samarbetar för att hålla ögonen på ungdomar på drift, och exkluderar människor som uppvisar destruktivt beteende.

Doris' agerande för med sig ett positivt budskap till oss alla: Du behöver inte tolerera skiten. Det är ditt val att agera. Om du vill leva i en bättre värld, måste du själv vara med aktivt för att förändra den. Att sitta hemma framför tv:n och rösta fram ett storebrorssamhälle, är detsamma som att överlåta ditt individuella ansvar på statliga tjänstemän - en absurd tanke, om man reflekterar över vem det är som skapar kulturen i ett samhälle. Just det, det är du och jag, tillsammans. Tillsammans utgör vi samhället och därför är det vi som styr dess riktning. Kraften hos en enad befolkning är starkare än alla politiker, ekonomer, poliser, jurister och domare i världen, därför utan oss står deras värld stilla. Nästa gång någon knackar på din dörr för att stjäla din saker, ta fram ditt basebollträ och visa personen vem det är som bor i huset. Vi som också är en del av samhället kommer att tacka dig.

Religion = motivation

På diverse tidningar i landet grämer man sig över ateistiska korståg. Men i sitt hörn på DN sitter Hans Bergström tvärtom och ojar sig över religionens intolerans. Det är en evighetslång debatt det här: Skall vi ha någon religion? Är inte andlighet bra? Är inte religioner förtryckande? Är inte vetenskap sterilt och kallt? Fram och tillbaka, fram och tillbaka i en debatt som väl började på allvar i Sverige i och med Ingemar Hedenius och hans agg mot prästerskapet, som på den tiden inte riktigt var beredda på en dispyt med en filosofiprofessor.

BudbärarenDet största misstaget som båda sidor gör är att utgå ifrån att det som är karaktäristiskt för religiösa idéer är just att de på sitt eget speciella vis gör anspråk på sanningar om världen. Nu har jag inte för avsikt att hävda religiösa urkunders strikt symboliska värde, jag är ute efter något helt annat här. Nej: Både teologer och vetenskapsmän tycks anta att religionen i sig är det som skapar idéer om hur världen fungerar, men om vi synar religionen närmare kommer vi att se något annat. Vi kan helt enkelt börja med att plocka bort det tänkande som på ett reflekterande sätt ämnar förklara världen, och utmanande hävda att allt som gör sådana ansatser – även inom religionen – är filosofi och vetenskap, varken mer eller mindre. Vad teologer uttrycker är främst filosofiska tankar uppklädda i religiösa symboler. Med andra ord är det inte typiskt religiösa tankar som har till uppgift att tolka världen, utan något helt annat. Vad är det då som blir kvar när vi skrapat bort filosofin ur religionen?

Vi får först se till hur vår hjärna fungerar: Teologiskt tänkande reflekterar noga och filosofiskt över vad Gud egentligen är för en gynnare, medan den för människan unika del av hjärnan som kognitiva psykologer kallar "Agency Detection Device" snabbt ser intentioner i allt som rör sig, vare sig det verkligen är potentiella fiender eller vänner med intelligens och uppsåt eller bara vinden som rasslar i någon buske. Så skapar sig hjärnan en gud. Sådana mer basala representationer är mer användbara mentala verktyg och inget som vårt psyke kommer att göra sig av med på ett väldigt bra tag.

Religionen som vi känner den är alltså uppdelad i reflekterande respektive intuitivt tänkande, och skall vi tro den kognitiva psykologin börjar religiöst tänkande inte i långsamma reflektioner, utan i det underförstådda och känslomässiga, sådant som vi i vår mänskliga evolution hade nytta av för att fly undan faror lika mycket som att dra nytta av andra intelligenta varelsers fördelar. Religiösa idéer, d.v.s. att frambringa representanter i form av gudar, är att skapa ett mer konkret förhållande till det vi inte ser. Vi är extremt sociala varelser som vill leka med mer gripbara figurer hellre än abstrakta tankefoster. I kollektiv praktik innebär det att man konkretiserar och strukturerar sin världsbild med avsikt att försätta tanke i handling – med andra ord är gudar en motiverande faktor som sätter saker och ting i rullning, och som rimligtvis lockar oss mer än den piskar oss. Grejen med religiösa tankar är alltså att vi av dem får för människan motiverande konstruktioner som ligger helt i linje med vår hypersociala hjärna. Filosofi och vetenskap ger oss kunskap, medan religiösa idéer är som den hejaklack som får oss att göra något konstruktivt och meningsfullt av vårt vetande, och gör ritualer av sådant som är värt att hålla fast vid. På så sätt inkorporeras filosofin i religionen, men är inte det som gör religion till religion.

Så när man anklagar religionen för att ha hittat på dumheter under historiens gång, så är det fel kille man är ute efter. Don't shoot the messenger, som man säger på utrikiska – anklaga världsbilden i stället och håll religionen som motiverande kraft utanför det hela. Att förväxla de båda är ett stort misstag, dels eftersom icke-religiösa inte får upp ögonen för fördelarna med religion och dessutom inte kommer närmare en eliminering av sin rätta fiende – och dels för att religiösa fundamentalister gör liknande felsteg. Förhoppningsvis gör sådana här förtydliganden att vi kommer närmare en förståelse av vad religion egentligen är, så att man varken har för höga eller för låga tankar om den. Tar man ifrån oss religionen kommer vi att försöka hitta något motsvarande på annat håll – och det är ju en sjuhelsikes omväg, med allt vad det innebär.

DN, Dagen

Är vi rasister?

Hej!

Jag har suttit denna förmiddag och läst några artiklar m.m. på er hemsida och tycker att ni har några intressanta poänger, men en sak förbryllar mig. Det är frågan om nationalism/fascism/rasism. Var någonstans står era åsikter angående detta? Ena stunden, ursäkta min okunnighet, verkar ni vara positiva till detta andra stunden lite mer negativa. Har ni någon ståndpunkt alls (såklart har ni det men jag hoppas ni förstår hur jag menar)?

Vore jättetacksam för ett svar!

Mvh

/Henric

Hej Henric!

Tack för ditt brev. Först och främst bör vi klargöra definitionerna på vad "nationalism/fascism/rasism" egentligen är. Här kommer en kort lista:

- Nationalism: Tanken att ett folk med samma historia, kultur och etnicitet bör leva i en gemensam nation, och att dessa intressen går före individuella intressen. När man framhåller nationens intressen framför historia, kultur eller etnicitet (d.v.s. folket existerar för nationens skull, inte tvärtom), kallar vi det patriotism. I dag är begreppet lite mer vagt och man brukar ta avstånd från etnisk nationalism, men kultur och historia står fortfarande i centrum, som du kan se hos partier som sverigedemokraterna (om vi sedan bör kalla Sd ett renodlat nationalistiskt parti är en annan historia).

- Fascism: Traditionellt ett hierarkiskt, nationalistiskt, imperialistiskt och korporativistiskt politiskt system med rötter i futurism och Romarriket, populariserat av den italienska diktatorn Benito Mussolini. Tar avstånd från pacifism, socialism och liberalism. I dag har det blivit ett skällsord och man brukar felaktigt klumpa ihop fascism med nazism, fastän det finns stora ideologiska skillnader mellan dessa. För att till fullo förstå fascism är Mussolinis The Doctrine of Fascism obligatorisk läsning.

- Rasism: Här finns minst ett tiotal olika tolkningar. Jag brukar utgå ifrån den här definitionen när jag skriver om rasism i mina artiklar: Hat eller förakt för en människa på grund av etnicitet eller ras. Den bredare definitionen i Sverige tar även med etnisk nationalism, fysisk antropologi och populistisk invandringspolitik. Jag är inte säker på att man hatar människor med annan etnisk bakgrund bara för att man tror på etnisk separation, forskar i människans genetik, eller vill minska/stoppa invandringen till Sverige, men det är en annan sak.

Dessa fenomen är fullständigt förvrängda och söndertjatade i den svenska samhällsdebatt, men det kan vara på sin plats att vi också klargör vår ståndpunkt här en gång för alla:

- Nationalism: Om vi studerar historien över stora civilisationer, slår en titt på modern sociologisk och antropologisk forskning, står det ganska klart att människor föredrar att leva med andra människor, som delar deras grundsyn på människa, natur och samhälle. När vi tvingar olika folkgrupper att samexistera inom samma nation, uppstår genast en rad problem. Vem ska anpassa sig efter vem, ska vi ha en lag för alla, eller olika lagar för var och en osv. Rasism, våld och social instabilitet ökar i samhället. Kulturerna splittras. Pluralism, och dess avart mångkultur, fungerar helt enkelt inte. Nationalism, eller etnokulturell separation, verkar därför vara en naturlig lösning på problemet. Varje folk utövar då sin egen kultur i ett eget land, d.v.s. hur exempelvis Sverige har fungerat fram tills 60-70-talet. Nationalism, om den är ömsesidig och motiveras av en vilja till kulturell självständighet, är därför någonting positivt. Sedan finns det en rad problem med nationalism, exempelvis tendensen till att skapa en ohälsosam kollektivism och att se sig blind på statliga intressen, men det sparar jag till en framtida artikel.

- Fascism: Som du kanske har märkt är vi inte jättepositiva till liberaldemokrati här på SNUS. Vi brukar uppmuntra till fascism, i den mening att vi tror på ett mer hierarkiskt samhälle baserat på meritokratiskt ledarskap och kulturell samstämmighet. Jag tror inte att vi brukar förespråka imperialism, men vi håller ofta upp anden i fascism och hävdar att människan behöver utmaning och konflikt för att utvecklas. Några redodlade fascister skulle jag inte vilja kalla oss och som du säkert vet är vi mycket kritiska till för mycket statligt inflytande, och centralisering av politisk och ekonomisk makt, men du finner spår av fascistiska tankegångar i våra texter.

- Rasism: Jag skulle vilja påstå att medan detta är ett naturligt fenomen hos de flesta människor, är det likväl ett dumt sådant. Hat är egentligen bara en känslomässig reaktion och är i längden (själv-)destruktivt. Detta trots att alla människor hatar någon gång i sitt liv. Rasism brukar uppstå när olika folkgrupper tvingas kompromissa med sin livsstil, som här i Sverige, och därför är problemet med rasism intimt förknippat med pluralism. Till viss del tror jag rasism förekommer i mer oskyldiga former ("måste dessa förbannade araber hela tiden tränga sig före i busskön?"), men lätt urartar till aggression och större konflikter (Israel-Palestina-konflikten är ett nutida exempel, även om det också finns andra faktorer bakom). Jag tycker inte att rasism egentligen är ett jättestort problem, precis som jag inte anser att vi bör utplåna alla känslor av hat inom oss i alla situationer. Problemet jag har med rasism i allmänhet är att det ofta blir en ursäkt för människor att skylla över problemen på andra folkgrupper, utan att kritisera och reflektera över sitt eget folk. Rasismen kommer i stor grad att försvinna om varje folkgrupp känner sig trygg i vardagen med sin egen kulturella identitet. Just nu är så inte fallet eftersom vi tävlar om inflytande och dominans i samhällslivet, och därför uppstår konflikter.

Det finns mycket annat viktigt att nämna om de här fenomenen, men jag tror att när de flesta ställer den här frågan, vill de veta om man är rasist eller inte (i mitt fall, svar: Nej), d.v.s. om man är en sådan där som kränker status quo. I vissa fall är man endast fri från rasism om man helt går på regeringens agenda, och då erkänner jag att vi ligger risigt till. Trots detta, Henric, hoppas jag att jag någorlunda har lyckats besvara dina frågor. Jag hoppas också att jag har sagt så pass mycket om det här redan, att vi inte behöver göra fler utläggningar i ämnet, utan endast kort behöver kommentera detta i framtiden. Ras, nation och kultur kommer fortsätta att dominera samhällsdebatten i Europa tills vi tar tag i problemen och slutar stirra oss blinda på heliga kor.

Mer om nationalism, fascism och rasism på SNUS:

Nationalism
Krystad nationalism
Kulturmöte
Varför jag inte är nynazist
Fredrik Lindström och den regelrätta svenskheten
Brev: White Flight och civilisationen som sin egen fiende
Vi behöver inte svensk-kontrakt, vi behöver kultur
Lokalkultur är effektivare än statlig byråkrati
En överblick över fascismen

Äktenskap för alla är äktenskap för ingen

Svenska kyrkan vill avskaffa ordet äktenskap i vigselordningen. På så sätt ska vigselakten anpassas till den nya lagen om könsneutrala äktenskap som väntas komma i maj.

Enligt Sveriges Radios Ekoredaktion, som läst ett förslag till ny vigselordning, har alla formuleringar där orden "man" och "hustru" förekommer bytts ut mot "maka" och "make". Nu kan det komma att heta "Ni är nu äkta makar" i stället för "Ni har nu ingått äktenskap".

Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".

Det här bekräftar det som vi alla har känt på oss länge: Svenska Kyrkan är inne på sin sista vers. Inte bokstavligt talat; svenskarna är, trots sin svenssonateism, för konservativa för att sluta gifta sig i kyrkan. Symbolerna och traditionerna är för starka, även för ett land, som annars stoltserar internationellt med att vara ett vi-tror-endast-på-marknaden-och-moralen-paradis i Skandinavien. Nej, Svenska Kyrkan är döende i en annan mening. Kort och gott är den numera endast ett tomt skal av sitt forna jag, avklätt så till den grad att den blottar sitt genompolitiserade och moraliskt hycklande innandöme. All teologisk utsmycknad finns givetvis kvar, men religionen är inte längre värnande om traditionella värderingar. Istället utgör den ett socialt bihang till staten, där de politiska dogmerna till sist har drivit ut den sista kränkningen mot den religion, som numera är förhärskande: Jämlikhetsortodoxin.

För att förstå vad jag menar, var vänliga att läs om den här meningen: "'Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd' ersätts med 'Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan'." Vad är det som är konstigt i den här kråksången, förutom att man har bytt ut ett par symboliska ord? Jo, medan den första meningen i princip betyder: "Den heterosexuella familjen är den grundläggande pelaren för ett välfungerande samhälle", står det nu iställlet: "Kärleken mellan två människor är fint". Ja, det låter mysigt, men oj vilken skillnad det blir på hur vi plötsligt förväntas att se på äktenskapet! Istället för att utgöra samhällsfundamentet, är vi helt enkelt bara kära i varandra, puss och kram. Vi har alltså förflyttat oss från vad som får ett samhälle att fungera, till vad som gör människor glada. Det är den mest korkade idé jag har läst om den här veckan, och slår både krokodiltårarna över sexistisk reklam och EU:s impotens över hotet från Ryssland.

Äktenskapet kom till för att kulturellt och religiöst förankra kärnfamiljen, som en stabil och hållbar del av det traditionella samfundet. Vi behöver bara snabbt ögna igenom Sveriges historia (eller vilken stor civilisations historia som helst) för att konstatera att utan den heterosexuella kärnfamiljen hade ett modernt samhälle aldrig ens blivit till. Att plötsligt påstå att samma löftesförbund nu bara handlar om att två människor tycker om varandra, är ungefär som att kasta kompassen på segelbåten överbord och börja grovhångla i kajutan istället. Gud skjutsar vi in i ekvationen för att det ska låta hyfsat religiöst. Smarta som vi är i det moderna samhället, ser vi endast den heliga kon (Guds/storföretagens önskan: alla människor är viktiga överallt, plz bend over) och inte den substantiella aspekten: Vad som är fundamentet bakom en civilisation. Sådant där överlåter vi åt dammiga historieprofessorer, därför vi har ändå redan lärt oss allting om mänskligheten (i alla fall fram tills nästa valsäsong).

Nu förväntar sig alla att någon gammal konservativ kristdemokrat ska sticka ut huvudet ur lådan och börja gnälla: "Usch, bögar och flator, de håller på att ta över hela samhället!" Regeringen och alla homoaktivister vill det, för då kan de lägga sig platta på någon motorväg och hålla upp rosa skyltar där det står att de är offer, vi heterosexuella och inskränkta människor har kränkt dem, och att Gud anser att alla människor är lika viktiga. Istället tänker jag göra en bekännelse: Jag har ingenting emot homosexuella, eller bisexuella för den delen. Däremot tror jag inte på idén om att vi ska ha ett samhälle för alla grupper, eller en lag för alla människor. Det fungerar inte, därför vi har olika värderingar och livsstilar. Jag tror stenhårt på att homosexuella ska få gifta sig, men för den sakens skull vill jag inte ändra på hur äktenskapet uppfattas inom den heterosexuella kulturen. Äktenskapet, för heterosexuella, handlar om man, kvinna och ett barn - gärna två (2,1 för att vara exakt), eftersom det håller vår befolkning på stabil reproduktionsnivå.

Men alla bögar, flator, queers och homofiler då? Låt dem ha ett eget område i samhället med egen moral, egen kultur och egna lagar. Låt dessa grupper avgöra sin egen framtid. Då slipper vi tjafset om vem som är hetero och homo, om det ska heta man eller make, om vi ska köra missionären eller 69:an på bröllopsnatten osv. Det viktiga här är att VI VILL LEVA OLIKA LIV och därför bör samhället spegla dessa skillnader. Det gör det inte om vi har en lag för alla. Frågan ni ställde er innan ni började läsa den här kolumnen var: "Ok, är han konservativ kristdemokrat eller liberal homoaktivist?" Bättre upp, gott folk, jag är nihilist. Det innebär att jag i första hand suspenderar mitt omdöme för att bedöma situationen och försöka förstå vad problematiken är, och endast sedan intar en logisk position enligt vad som är bäst för vår kultur. I det här fallet avviker jag från båda läger, även om jag förstår känslorna och reaktionerna hos båda. Alltså: Äktenskap för hetereosexuella handlar om civilisationsfundament och samhällsbygge, äktenskap för andra grupper handlar om...tja, det där får ni reda ut själva med Gud.

DN: 1, 2, 3, SvD: 1, 2, 3, Dagen: (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7), Hd: 1, 2

Det vettigaste Jesus någonsin har sagt

Om konsten att förlåta
Jesus korsfästelse
En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom.

Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.

Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di.

Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss.

Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"

De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom.

När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster.

Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Luk 23:27-23:34

Det finns många saker man kan lära sig av Jesus, både positiva och negativa, men bland de mer positiva sakerna finner vi en dygd, som sällan praktiseras i dagens samhälle: Förlåtelse. Jag pratar inte om den pretentiösa, moralistiska formen av förlåtelse där man placerar sig över den andra personen och predikar högfärdigt att man Förlåter med stort F. Jag syftar på den ädla formen av förlåtelse, där man accepterar människans dumhet och bestämmer sig för att gå vidare med livet, trots allt. Förlåtelse är viktigt, därför det frigör oss från idioti, misstag och snedsteg i livet. Det öppnar upp nya möjligheter och ger oss chansen att tänka konstruktivt, istället för att leva i bitterhet och ånger, som alltid i slutändan gör oss besatta av problemen vi oroar oss över.

De flesta människor förstår inte vad sann förlåtelse betyder. Deras vänner dissar dem, deras partners bedrar dem, deras föräldrar ljuger för dem, deras ledare exploaterar dem - och efterhand som skiten växer runtomkring dem, inser de att världen är en enda stor lögn. Men det går inte att lappa till alla världens problem och få dem att kuva sig, så istället, precis som krigaren i tider av fred, vänder vi vår ilska och aggression inåt mot oss själva. Vi förpestar vårt eget känsloliv och känner att hela världen är emot oss. Känner du igen dig? Om svaret är ja, skäms inte, därför du är inte ensam. De flesta människor känner likadant någon gång i livet. Ibland orkar vi helt enkelt inte tänka konstruktivt nog för att motarbeta problem i vår vardag. Media gör sitt för att spä på med negativ depressionsproganda: Ekonomin fungerar inte, mångkulturen fungerar inte, politiken fungerar inte, skolan fungerar inte, miljön och djuren mår inte bra - vad är det egentligen som mår bra nuförtiden?

Jesus har svaret: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Jesus, "judarnas kung", som Pilatus provokativt kallar honom i Lukasevangeliet, var smartare än sin omgivning och insåg att anledningen till hans dödsdom i princip var massans dumhet. Visst, han agiterade både judarna och romarna genom att popularisera en neo-judisk sekt (kristendomen), som antagligen försökte skapa sympati för judarna bland icke-judar under Roms ockupation av Israel, men Pilatus själv var som bekant osäker på varför Jesus skulle betraktas som brottsling. Jesu svar till folkmassan var enkelt, men tillräckligt intelligent för att förvirra den: Genom att skada mig, skadar ni er själva, därför ni lever under förtryck och splittring.

Visst finns här ett inslag av falsk överlägsenhet hos Jesus och det har alltid irriterat mig med den kristna etiken i allmänhet, men om vi bortser från det är Jesus uppenbarligen ensam om att vara klartänkt i sin situation. När vi förlåter dumheten, ursäktar vi den inte, men vi slutar klaga över situationen och försöker istället att tänka positivt och harmoniskt. Vilken nytta skulle det göra att sätta sig ner på marken och börja gråta, även om många av oss nog hade gjort just det i Jesu fall? Ingenting. Jesus är inte bitter. Frågan är varför vi inte har lärt oss någonting från honom i dag, när vi går runt och klagar över precis allting. Som om att klaga gör någon skillnad. Alla vet att så inte är fallet och därför tjänar klagandet en psykologisk funktion; vi mår helt enkelt bättre när vi har öst ur oss all bitterhet och allt hat mot vår omvärld. Men det är en falsk trygghet vi känner, därför i morgon kommer skiten att fortsätta, och det vet vi innerst inne.

Om jag kunde summera poängen med ädel förlåtelse, skulle det vara detta: Försök inte rädda världen från sin egen dumhet. De flesta problemen i dag beror på korkade människor, som hellre stoppar sina huvuden i sanden än att leva i verkligheten. Vem vill rädda dem från sin egen dumhet? Inte jag i alla fall, och det borde inte du heller. Låt dumheten ta kål på sig själv. Varför vara bitter över andra människor som ödelägger sin egen framtid? Visst påverkar deras problem oss och därför behöver vi en samhällsförändring, men historien berättar för oss att förändring är en långsam process, och revolutioner fungerar inte. Häng inte läpp för det. Välj en ny väg och förkroppsliga det vägvalet genom din livsstil. Laga hälsosam mat, träna, studera historia, filosofi och politik, ta del av traditionell kultur, njut av naturen och vårda den, utveckla dina förmågor och sträva efter att ta hand om de människor du bryr dig om. Mycket vackert kommer att försvinna med folkmassornas kaos, men efter varje Ragnarök stiger ett nytt land upp till ytan. Med allt detta i åtanke, varför vara bitter? Varför ledsna? Om Jesus kunde korsfästas, utan att blinka, vågar vi moderna människor då ta steget och förändra vår ande för att liksom våra föregående generationer bita ihop, förlåta dumheten runtomkring oss och vara det ljus som lyser upp för andra i nattens mörker?

Civilisationskrigen är här: Den ryska björnen ryter till

Ryssland stryper gasen till Europa
Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina trappas upp. Länderna anklagar varandra för att ha stoppat exporten av rysk gas till Europa via Ukraina.

– Om leveranserna inte har återupptagits till i morgon (torsdag) måste vi besluta vad mer som ska göras. Det är oacceptabelt att EU:s medlemsstater ska behöva lida för det här, sade Topolanek till journalister, rapporterar TT:s korrespondent Maria Davidsson från Prag.

– Olja och gas får inte användas som politiska vapen, vi måste kunna hitta professionella mekanismer som inte påverkas av politikens upp- och nedgångar, säger samtidigt EU:s utrikesrepresentant Javier Solana i spansk radio.

Ibland skäms jag över att leva i Europa. Vad i hela friden sysslar vi med? Trodde vi på allvar att vi bara kunde lämna Ryssland till sitt öde efter andra världskriget och fortsätta med att bygga upp vår världsmakt? Mannen med mustasch i Tyskland varnade oss för Ryssland, både som ideologiskt och kulturellt hot mot Västeuropa. Hans plan var att neutralisera hotet i Öst genom att dominera det. Ingen lyssnade, för alla var upptagna med att jaga nazister och prata sig varm i media över den moderna demokratin. När Ryssland nu långsamt avancerar som framtida imperium, svamlar EU om att det är orättvist och osportsligt. Fullständig impotens.

Amerika, till skillnad från Europa, lever inte i en dröm. Amerikanarna har sedan länge insett att om man ska undvika framtida fiender, måste man desarmera dem bums. Det var därför man gick in i Vietnam för att stoppa kommunismens spridning, och började ockupera Afghanistan och Irak, så att fundamentalistiska och anti-israeliska krafter inte skulla kunna växa sig större. Ideologiskt sett var dessa krig förkastliga, men ur en pragmatisk synvinkel så var det ren realism. Varför? Efter Kalla Kriget började teoretiker som Francis Fukuyama att påstå att eftersom västerländsk globalistisk dominans var på framgång, var det slut på världskrigen. Fred väntade oss alla. Statsvetaren Samuel P. Huntington insåg istället att konflikten skulle förflyttas från det ideologiska planet till storskaliga civilisations- och kulturkrig. I dag har vi svaret på att han hade rätt: Kina försöker absorbera fler områden för att bli mäktigare (här har vi bland annat Tibetkonflikten), så även Ryssland (en av anledningarna till att man vägrade släppa Sydossetien).

Låt dig inte luras av svenska vänsterjournalister: Ryssland vill dominera Ukraina. Både Putin och Medvedev är stenkalla realister, för de inser att de kan använda sig av geopolitiska medel för att pressa Väst ner på sina bara knän. Utan energi fungerar inte vår hypermoderna civilisation. När Ryssland nu stryper gasen till Europa, uppstår som vanligt förvirring i Väst. Ryssland och Ukraina skyller på varandra, ungefär som Ryssland och Georgien skyllde på varandra över konflikten i Sydossetien. Bland all förvirring i media framgår aldrig det uppenbara, nämligen att Amerika har pressat Ryssland till attack jättelänge (Kosovos självständighet lär ha eggat ryssarna något enormt, så även förslaget att låta Georgien gå med i NATO). Jag ska vara så tydlig jag kan i den här kolumnen: Den ryska björnen har vaknat och den är här för att dominera. Historien säger oss att Ryssland inte är att lita på. Fylld av instabilitet, politisk korruption och kulturell förvirring, kommer det här landet att hålla sitt folk samman med patriotistisk propaganda. Det är världsmakten allting hänger på.

Vi befinner oss i mitten av ett civilisationskrig. Om Huntington får rätt i sin tes, kommer vi att få se fler mindre regioner slukas upp av stora imperium och krigen kommer att späs på med hjälp av religionen, som vi delvis ser i Kina-Tibet och Palestina/Iran-Israel. Men grunden till allting är vad de gamla krigsherrarna kallade realpolitik: Expansiv politik som går ut på att försvara och utöka den egna politiska makten. Här är moral, ideologi, religion, kultur och ekonomi endast medel för att bli den nya världsregenten. Europa börjar sakta men säkert inse att Amerika har haft rätt hela tiden och därför börjar man nu överväga projekt, som ska frigöra oss från ryssarnas makt:

–Här, säger han och pekar på en streckad linje. Här har Europa chansen att bygga en ny försörjningslinje.

Nabucco står det ovanför linjen som sträcker sig från Turkiets östgräns och passerar Bulgarien, Rumänien och Ungern för att sluta i Österrike. Det är en gasledning som med 3 300 kilometer blir världens näst längsta efter den ryska Druzhba som över 4 000 kilometer lång pumpar olja från sydöstra Ryssland till Tyskland.

I Bryssel verkar man ännu inte ha förstått vad som håller på att hända och därför är risken stor att det här projektet bara är ett sätt att smyga på tå inför den växande stormakten i Öst. Så länge våra politiker lever i en liberalkapitalistisk illusion, har jag inte stort hopp om att européerna ska vakna upp och skåda ljuset, men om inte annat kommer vi en dag att få samma påhälsning som Israel just nu får vid Gazaremsan. Kommer vi att ha resurser och stake nog att slå tillbaka? Otäck reflektion: Kanske vann fel makter andra världskriget? Den västerländska demokratin har misslyckats fatalt med att uppnå sina ideal. Jag är inte bra på att försköna ord: Jag hade hellre levt i en totalitär och fascistisk stat, om jag visste att diktatorn förde en inrikes- och utrikespolitik som är fast förankrad i verkligheten. Istället hamnade jag i ett fegt, blåögt, impotent och splittrat folkhem.

Mer: SvD (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10), DN (1, 2, 3, 4), Hd (1, 2, 3, 4, 5, 6)

Verklighetsfrånvänd politik är farligare än sexism

Rekordmycket reklam fälldes av Näringslivets etiska råd för sexism 2008. Rådet ser nu allvarligare på så kallad schabloniserande reklam, exempelvis när annonser riktade till flickor är rosa och blå till pojkar.

Endast i ett redan dekadent samhälle oroar man sig mer över vilka färgnyanser som riktas till pojkar och flickor i reklam, än över genomkommersialiseringen av den traditionella kulturen. Jag var nog inte den enda som gapskrattade när jag läste om den glittriga och rosa glassen "Girlie", som för några år sedan drogs in från GB:s sortiment, därför att den var speciellt riktad mot flickor. Årets finalister som trotsat den heliga jämställdhetsortodoxin bjuder på minst lika bra underhållning:

I år fälldes exempelvis en reklamfilm för läsken Coca Cola Zero där en kille gör slut med sin flickvän som säger att hon förstår att killen inte vill hålla sig till en tjej när det finns så många att välja på.

Det här är korkad reklam, som försöker dra en vag analogi till Coca Colas hundratals olika avarter. Varför man inte istället förfasar sig över att det dricks för mycket bubblande socker, speciellt bland yngre, är det ingen som frågar sig. Huvudsaken är ju att det ska sälja, bara man gör det på ett trendigt sätt som klaffar med den svenska flumdemokratins principer. Här är en annan goding:

Ett annat övertramp gjorde borrmaskinstillverkaren Black & Decker när de erbjöd spa-behandling till frun om mannen lade ut stora pengar på deras verktyg.

Ställ dig två frågor: 1) Hur många kvinnor önskar sig en borrmaskin i julklapp? 2) Hur många män önskar sig en spa-behandling i julklapp? Fastän jag är säker på att det finns avvikelser i båda fallen, speciellt i det senare (spa låter inte helt dumt faktiskt), vet alla svaret innan jag ställde frågan. En väldresserad feminist skulle givetvis hävda att dessa skillnader i intressen och beteendemönster beror på vårt samhälles förväntningar av hur män och kvinnor bör vara. Tyvärr verkar vi inte lära ut evolutionär psykologi i skolan, för om vi hade gjort det, hade ingen brytt sig om att spendera dyra skattepengar på byråkratiska surrogatproblem. Låt oss slå hål på myterna med vetenskap.

Myt: Anledningen till att kvinnor gillar rosa är därför att de är hjärntvättade av en patriarkal samhällsordning
Verklighet: Kvinnor gillar rosa därför det är en produkt av deras evolutionära utveckling

A study in Current Biology reports some of the first conclusive evidence in support of the long-held notion that men and women differ when it comes to their favorite colors. Indeed, the researchers found that women really do prefer pink--or at least a redder shade of blue--than men do.

"Although we expected to find sex differences, we were surprised at how robust they were, given the simplicity of our test," said Anya Hurlbert of Newcastle University, UK. In the test, young adult men and women were asked to select, as rapidly as possible, their preferred color from each of a series of paired, colored rectangles.

The universal favorite color for all people appears to be blue, they found. "On top of that, females have a preference for the red end of the red-green axis, and this shifts their color preference slightly away from blue towards red, which tends to make pinks and lilacs the most preferred colors in comparison with others," she said.

To begin to address whether sex differences in color preference depend more on biology or culture, the researchers tested a small group of Chinese people amongst the other 171 British Caucasian study participants. The results among the Chinese were similar, Hurlbert said, strengthening the idea that the sex differences might be biological. The explanation might go back to humans' hunter-gatherer days, when women--the primary gatherers--would have benefited from an ability to key in on ripe, red fruits.

"Evolution may have driven females to prefer reddish colors--reddish fruits, healthy, reddish faces," Hurlbert said. "Culture may exploit and compound this natural female preference."

Girls Prefer Pink, Or At Least A Redder Shade Of Blue

Mer om kvinnans roll som samlare här: Modern women are excellent gatherers

Myt: Kvinnor tycker inte om att vara sexuellt aktiva med flera partners samtidigt på grund av den patriarkala kulturen
Verklighet: Kvinnor tycker inte om att vara sexuellt aktiva med flera partners samtidigt på grund av evolutionära faktorer

The sexual and feminist revolutions were supposed to free women to enjoy casual sex just as men always had. Yet according to Professor Anne Campbell from Durham University in the UK, the negative feelings reported by women after one-night stands suggest that they are not well adapted to fleeting sexual encounters.

Men are more likely to reproduce and therefore to benefit from numerous short-term partners. For women, however, quality seems to be more important than quantity. Also for women, finding partners of high genetic quality is a stronger motivator than sheer number, and it is commonly believed that women are more willing to have casual sex when there is a chance of forming a long-term relationship.

Prof Campbell added: “Evolution often acts through positive or negative emotions which draw us towards adaptive behaviours or drives us away from harmful ones. For example, we enjoy other people’s company but get depressed if we spend too much time alone. Basic emotions guide us down pathways that have been advantageous for our ancestors. It seemed obvious that if our female ancestors really were adapted to short–term relationships they ought to enjoy them, just like men do.”

Overall women’s feelings were more negative than men’s. Eighty per cent of men had overall positive feelings about the experience compared to 54 per cent of women. Men were more likely than women to secretly want their friends to hear about it and to feel successful because the partner was desirable to others. Men also reported greater sexual satisfaction and contentment following the event, as well as a greater sense of well-being and confidence about themselves.

The predominant negative feeling reported by women was regret at having been “used”. Women were also more likely to feel that they had let themselves down and were worried about the potential damage to their reputation if other people found out. Women found the experience less sexually satisfying and, contrary to popular belief, they did not seem to view taking part in casual sex as a prelude to long-term relationships.

“What the women seemed to object to was not the briefness of the encounter but the fact that the man did not seem to appreciate her. The women thought this lack of gratitude implied that she [sic] did this with anybody,” Professor Campbell explained.

Women Have Not Adapted To Casual Sex

Och där fick vi svaret på varför män fortfarande går runt och försöker lura sig till tillfälliga ligg, medan kvinnor pratar om förhållande, känslor och delaktighet. Evolutionen har format oss i flera tusen år och detta beteemönster försvinner inte bara för att vi har några politiker i toppen, som får betalt för att upprepa i media att män och kvinnor är födda lika. Missförstå mig inte; jag är också trött på all reklam som framställer män som korkade kåtbockar och kvinnor som billiga våp, men inte för att den är sexistisk, utan för att den ger uttryck för ett samhälle där allting har en prislapp och vår livsstil går ut på att köpa det som flyger förbi på tv-rutan. Det kränker vår intelligens att kunna leva efter högre värden än ren konsumtion.

Slutligen: De som (fortfarande) tror att alla skillnader försvinner bara för att vi skapar en socialt jämlik miljö, lever i sin egen lilla ideologiska bubbla, som förr eller senare spricker när forskningsrön efter forskningsrön bekräftar att vi är olika, trots allt. Jag tänker fortsätta pricka hål på dessa bubblor så ofta jag kan, inte för att jag egentligen oroar mig över dessa människor och deras pladder, utan för att upplysa de som vågar tänka utanför samhällets ramar och tillsammans med dem skratta illusionen och lögnerna i ansiktet.

Mer: Hd, DN, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Välgörenhet är nutidens avlatsbrev

Minns ni av en händelse avsnitt fem av humorprogrammet "Nile City"? Kulturstrategen Percy Nilegaard inleder via egen radio operation Rädda Rinkebybarnen för att samla in pengar – till sig själv. Percy försöker i samma veva få företaget Finlandia Design att skänka en jacuzzi till de stackars barnen, och han ger fler anledningar till välgörenhet när han hävdar att FD-designern Raimo dött i AIDS mitt framför ögonen på Percy under sändningstid.

Vanliga människa!Killinggängets satir av insamlingsfonder kan tyckas överdriven, men så fasligt långt ifrån sanningen ligger de nog inte. Svenska Dagbladet meddelar att svenskar skänkt mer pengar än någonsin under 2008, men att antalet svartlistade insamlingsfonder också ökat. Om vi å ena sidan vet att Sverige förfogar över en klick girigbukar, och å andra sidan betänker att vi har fullt av människor som likt ett slags Pavlovs hundar automatiskt sätter igång tårkanalerna så fort de utsätts för särskilda stimuli – typ ser ett svältande barn på tv eller hör ordet ’cancer’ – så är det ju inte att förvånas över om de förstnämnda utnyttjar läget för att tjäna sitt levebröd.

Och nog funkar det alltid: För gemene man är välgörenhet ett slags moraliskt skydd mot implikationerna av vårt leverne, en skön ursäkt för att vi inte gör det vi borde göra, plåster på såren för att vi aldrig uppfyller den rosenskimrande regnbågsvärld som propageras för oss i riksdag, kungahus och förskolor. Vi misslyckas varje år, förvisso, men vi har något som ger oss en särskild makt: pengar. Så vi skänker en symbolisk summa till den organisation som känns bäst just nu och kan plocka fram glorian tills vi tappar den igen. Förr köpte man avlatsbrev för att tvätta bort sina synder – i dag köper vi oss ett gott samvete hos SOS-Barnbyar.

Så när media skriver om svartlistade insamlingar med "falskt" uppsåt, utan 90-konton och hela faderullan, blir Svensson svag i knäna. Så kallade oseriösa insamlingar är omoraliska, med falska profeter som – när de väl avslöjats som sådana – inte längre räddar oss från de djävulska makter som säger vilka vi egentligen är. När Vatikanen skrev ned sina kriterier för vad som utmärker en sekt kunde de väl aldrig ana att katolska kyrkan faller under fler av kriterierna än vad de flesta sekter gör, med enda skillnaden att katolska kyrkan är större. Att alla välgörenhetsorganisationer, även de stora, har en industriell karaktär som talar till folks sentimentalitet och skuld är det inte heller särskilt många som vill erkänna.

Vad som är tragiskt i hela historien är att de "oseriösa" insamlingarna – ett slags symptom på att något är ruttet – inte får folk att inse vilka fega moralkärringar de (folk) verkligen är: den vidriga lilla sekten ger inte sken av ett större falsarium inom oss alla. Hade vi varit seriösa vad gäller bekämpningen av cancer, fattigdom och miljöförstöring, så hade vi protesterat mot de livsstilar som skapar det som insamlingarna ytligt försöker stoppa. På motsvarande sätt baktalar man inte demokratin när den misslyckas med sina syften (år efter år efter år), utan säger i stället att vi inte varit demokratiska nog! Vi behöver inte välgörenhet – vi behöver en total invertering av vår bakvända logik.

SvD: 1, 2

Leva och låta dö

Debatten om aktiv dödshjälp är igång igen i Sverige och samma två läger samlas för att upprepa uttjatad polemik. Liberalerna hävdar att individen har oinskränkt rätt till sitt eget liv, medan socialisterna och moralisterna förfasas över blotta tanken på att systematisera självmord. Om vi heligförklarar individens behov och önskemål, leder detta oss till en form av egalitarianism. Vi får ett ingen-får-någonsin-trampas-på-tårna-samhälle med tusentals människor, som känner sig kränkta, diskriminerade och överkörda. Givetvis vill de allihopa få ordentligt med kompensation och snart är det hela satt i system, precis som folk brukade utnyttja sjukvårdsbidrag och A-kassa. Att i framtiden behöva tvinga människor till att gå i krig för att försvara sitt land skulle enligt en sådan här etisk modell vara den ultimata ondskan. Men det landet kommer å andra sidan heller inte att bli särskilt långvarigt.

Liberal etik är anti-civilisation, därför den isolerar individen utan att ta hänsyn till externa faktorer, som att vad individen vill inte alltid är det bästa valet för samhället som helhet (det var ungefär så här vi hamnade i miljökrisen). Minst lika anti-civilisation är den socialistiska etiken, därför den bygger på den liberala tanken om individens okränkbara rättigheter, men universaliserar dem och vill att Farbror Staten ska se till att de inte kränks (tanklös byråkrati, here we come). Därför är socialistens infallsvinkel kollektivistisk: Ja, det är hemskt att 89-åriga Lotta på äldreboendet vill få dö i frid, inte bara för att det handlar om död och innebär att hon kränker sin egen rätt till liv, men kanske främst för att hon vill få läkare att genomföra dödshjälpen. Hujedamig, de skattemedlen borde ha gått till socialbidrag och jämlikhetsombud istället!

Som nihilist strävar jag efter att acceptera naturens oundvikliga process. Jag förnekar att livet besitter ett inre moraliskt värde och försöker istället finna andra värden i livet än moraliska, t.ex. estetiska och filosofiska. Livet är fantastiskt just därför att det kontrasteras mot någonting ändligt. Vi har en begränsad tid att leva och därför bör vi göra så mycket som möjligt av tiden medan vi är vid liv. Nihilistens etos: Döden är säker, livet är det inte. Det leder oss till en sorts heroisk världsbild, där vi uttömmer livet på energi och sedan tynar bort med värdighet och lugn. Våra hedniska förfäder hade samma syn på saken: Den krigare som vågade skratta döden i ansiktet medan han låg döende på slagfältet, var extra manlig. Varför? Därför man ansåg att det var viktigare att göra någonting stort av sitt liv istället för att undvika att dö. (Till alla Ingmar Bergmanfans: Här har vi också anledningen till varför Antonius Block väljer att dansa med döden i slutet av "Det sjunde inseglet"; rädsla inför döden leder ironiskt nog till dödsbesatthet. Positivt tänkande är att acceptera döden, utan att dyrka den.).

Ok, så döden är verklig och livet är värt att leva - vad är nytt under solen? Jo, om vi inriktar oss på att leva vårt liv till fullo, carpe diem, blir vi mer mottagliga mot döden när vi själva upplever att tiden är kommen. När är den det då? Det kan egentligen bara varje enskild individ avgöra, alltså en delvis liberal tanke, samtidigt som det rent kulturellt egentligen också är en social angelägenhet för eventuella anhöriga, och därmed delvis också en socialistisk tanke (i traditionella samhällen genomgår män och kvinnor riter, som speglar deras livsskede, därför är döden helt naturlig när den sista riten är fullbordad). Jag ser alltså en poäng i argumentationen hos båda läger, men jag delar inte deras moralism över det individuella livets värde. Det förändrar min argumentativa utgångspunkt, därför jag oroas inte över att någon vill dö och/eller att den döden sker via en läkare, om individen själv begärt det. Jag är positiv till aktiv dödshjälp, men av praktiska skäl hade jag helst sett att vi tillät individen ifråga att själv begå självmord, utan att blanda in stat och sjukvård. Billigare skjutvapen (tumme upp för självförsvar), lämpliga "sömnpiller" eller den gamla goda snaran? Metoden spelar mindre roll, men här skulle var och en med en gnutta fantasi ha ett ganska stort utbud till sitt förfogande.

Vad händer om individen var förvirrad under beslutet? Du kan komma med samma invändningar mot anklagade i rättssalen, som erkänner ett brott och sedan hävdar att de var förvirrade. Vi kan inte täcka upp alla avvikande fall och det är inte en jättestor förlust för samhället som helhet om någon enstaka individ gick bort "av misstag". Likaledes sker dödsorsakande bilolyckor varenda dag och även om det är inte "positivt", är det heller inte världens undergång. Vad händer om det orsakar anhöriga lidande? Om anhöriga respekterar personen de älskar, respekterar de förhoppningsvis också personens innersta beslut. Att de inte håller med, är en annan sak. Om personen behövs för kollektivets bästa, kanske i krigsföring eller i ett lokalt arbetsprojekt, borde det gå före individens önskemål (detta är alltså inte ett liberalt försvar). Vad händer om många äldre plötsligt vill dö? Då bör vi ha främst två saker i åtanke:

1) Vår äldrevård är undermålig på flera håll i landet och går i princip ut på att isolera de äldre på ett kollektivt boende från sin naturliga gemenskapskrets och sitt tidigare hem. Få människor tycker om den tanken och dessutom skapar det en klyfta mellan generationer, alltså inte en riktigt bra lösning som ersatte konceptet bakom storfamiljen.
2) I korthet: För det mesta suger det att bli gammal. Din kropp och ditt psyke degenerar tills det endast finns ett tomt skal kvar. Kanske borde vi ge upp tanken om att vi nödvändigtvis måste leva hela livet fullt ut? Ur en nihilistisk synvinkel är det viktigare att leva ett kort och intressant liv, än ett långt och tråkigt sådant. Även om många äldre fortsätter kämpa på och njuta av livet, borde det vara förståeligt att andra väljer att slockna bort innan de blir fullständigt senila. Att leva är inte per definition "bra". "Bra" beror på vad du gör av ditt liv. Därför borde den här diskussionen egentligen handla om att ge de äldre en anledning till att fortsätta leva, om vi vill att de ska behålla sin livslust: Vårda och uppfostra barnbarnen så länge de orkar och kan (avlastar arbetsförande föräldrar), dela med sig av sin visdom genom sociala och kulturella sammanslutningar, och influera lokala beslut som berör deras hemorts framtid.

Till detta kommer att idén om att de äldre ska leva tills de dör, punkt slut, är ett relativt modernt koncept och en produkt av folkhemstanken. Tidigare brukare de äldre dra sig tillbaka när de kände att de började ligga till last för familjen och bygden, och under hednisk tid var det inte ovanligt att man exempelvis gick utöver stup. Hemskt? Ja, inte är det trevligt att hoppa 100 meter ner i en jordgrop, men vår tid på jorden borde präglas av en aktiv lust till att utveckla oss själva och världen runtomkring oss. När den möjligheten gradvis försvinner, är det inte konstigt att vi börjar tänka på refrängen. Det är ungefär som att avsluta en god fotbollsmatch när båda lagen börjar säcka ihop av trötthet, eller att tacka för sig och bege sig hemåt när 95% av människorna på en fest ligger på golvet och sover. Man tackar och säger adjö, därför man har en känsla av att man har gjort sitt. Om alla bra artister hade lagt av när de hade slut på innovativa idéer (Darkthrone, jag talar till er), skulle vi summera deras diskografi som utmärkt. Om de fortsätter producera skit för sakens skull, blir det bara patetiskt. Se livet på samma sätt. Man kastar inte in handduken när man bestämmer sig för att lämna världen; det är ett avskedstack till livet, ibland bittert och fyllt av ånger och förvirring, men även det livet känner innerst inne när det är dags att avsluta äventyret.

SvD: 1, 2, 3, 4, 5, Dagen: 1

Stockholm, om tillväxten får välja

Från tillväxt-hotar-vår-ekologi-avdelningen:

Naturvänner, ekologer och samhällsplanerare som SvD pratat med säger att Stockholm står vid ett vägskäl. Om 20 år väntas befolkningen i länet ha ökat med ett helt Göteborg. Stockholm stad ska ha växt till en miljon invånare.

– Vi står inte inför "om" vi ska bygga i grönområden utan inför "hur", säger Martin Ängeby, projektledare på Regionplane- och trafikkontoret, där arbetet med den nya regionala utvecklingsplanen just nu pågår.

"När man pratar om den biologiska mångfalden så kommer man ofta ner på skalbaggenivå. Vi har satt som mål att bli en miljon människor i Stockholm, det måste också ha betydelse."

Kristina Alvendal (m) stadsbyggnadsborgarråd 1

Politik i demokratier handlar inte om verkligheten, utan om att sälja populära koncept till massan, som tillgodoser kommersiella intressen hos företag och lobbygrupper. De investerar, vi röstar och handlar. Medan väljarna är upptagna med att sätta sig in i ekoutbudet i varuhandeln, åka kollektivt och spara in på elräkningen, bestämmer sig stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm för att fortsätta med urban expansion, ökad befolkningsmängd och domesticerande av grönområden.

Vi vinner


All finansiell verksamhet i Stockholm, som ser fram emot att sälja fler tjänster, varor och livsstilar till en växande grupp storstadskonsumenter. Samtliga politiker involverade i byggprojekten, som vinner prestige genom att sponsra och arbeta med att förvandla Sveriges huvudstad till "Europas mest attraktiva storstadsregion".

Vi förlorar


Alla djurarter, vars naturliga habitat begränsas eller förintas, vilket leder till sämre chanser för överlevnad, försämrad hälsa och i värsta fall lokal utrotning. Alla storstadsbor som kommer att märka av hur infrastrukturen och den sociala välfärden överbelastas i en tid av snabb befolkningsökning (Region Skåne, anyone?!).

Slutsats


Den gröna politiken är moraliskt hyckleri och pragmatisk impotent. Tillväxt, både vad gäller industriell utveckling och mänsklig befolkning, är död för vår miljö - och innebär försämrad livskvalitet för människorna som tvingas bo i överbefolkade (Indien) och snabbt industriellt växande samhällen (Kina).

I stället för att försöka göra Stockholm till Europas mest attraktiva storstadsregion, d.v.s. förvandla den till ett kosmopolitiskt köpcentrum, borde vi fokusera på att stabilisera befolkningsökningen och konservera grönområden och äldre stadsdelar. Det i sin tur kräver att vi måste finna nya värden bortom vår falska progressivitetsreligion (fler människor/fler produkter/fler symboler = GODHET).

Men bakom den politiska fasaden döljer sig sanningen bakom varför ingen reagerar: Stockholm är redan ett kosmopolitiskt köpcentrum. Sverige next.

Mer: 1, 2, 3, 4, 5

Låt Rosengård brinna!

Rosengård brinner igen. Låt oss skippa skitsnacket om den avstängda bönelokalen, som egentligen bara fungerar som en symbolisk ursäkt för upploppen, och istället inrikta oss på hur den nuvarande situationen bör hanteras. Jag har bara en sak att säga: Låt helvetet brinna.


Varför envisas vi med att gå med på katt- och råttaleken med människor, som uppenbarligen tycker det här är roligt? Vi gör bara oss själva till åtlöje. Det är skattebetalarnas pengar vi ödslar på att försöka kontrollera en segregerad förort till Malmö. Låt folkmassorna förstöra sina egna bostadsområden. Om de vill leva bland bränder och upplopp, then so be it. Vi måste sluta leka Farbror Polis överallt. "Men då kommer det ju att fortsätta brinna" - nu börjar ditt socialdemokratiska medvetande att kackla. Ta ett djupt andetag och tänk praktiskt. "Men tänk på alla oskyldiga människor som" - schh, nu börjar du bli orolig igen. Vi kan inte rädda alla människor från dårar, på bekostnad av alla hederliga medborgares skattemedel, för det är i princip detsamma som utpressning. "Men vi kan inte låta Rosengård sluta i anarki" - pschh, nu börjar du igen. Låt problemen lösa sig själva. Vad är det värsta som kan hända? Rosengård brinner ner och några oskyldiga familjer får finna ny bostad. Är det allt?

Vi måste göra ett val. Antingen fortsätter vi med att försöka försvenska problematiska invandrarområden, eller låter vi dessa områden stå eller falla på egen grund. Om vi hade varit smarta hade vi aldrig fortsatt med att släppa in hundratusentals invandrare till Sverige, när vi inte ens kan kontrollera en liten förort, ännu mindre Sverige i sin helhet. Men politikerna då, kommer inte de att rädda oss ur nöden? Ja, låt oss snabbt slå en titt på den värld som våra politiker lever i:

Hittills har händelserna setts som isolerade busstreck av obetänksamma ungdomar. Träffas varken personal eller bilar skrivs sällan ens någon rapport. Räddningsverket saknar möjlighet att ta fram riksstatistik och mörkertalet bedöms vara stort.

Då handlar det inte enbart om stenkastande ungdomar, utan även om folkmassor som omöjliggör räddningsarbetet. I invandrartäta förorter har många dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten och förståelsen för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad.

Brandmännen hindras av dödshot, stenkastning och raketer

Detta fick mig att gapskratta första gången jag läste det. Om jag och ett tjugotal andra ungdomar börjar kasta gatsten på civila människor, bör det då räknas som ett busstreck, eller som grov misshandel? Ni kan gissa vad domstolen hade beslutat. Om jag dessutom fortsätter kasta gatsten på civila människor, trots "tillsägelser", är jag då obetänksam, eller bara en spritt språngande idiot? Det senare låter mer troligt. Om jag dessutom, tillsammans med en hel folkmassa, kastar sten på poliser och brandmän, d.v.s. människor som representerar rättsväsendet och räddningstjänsten i vårt samhälle, utför vi då bara obetänksamma busstreck? I don't think so.

Att dagisrevolutionärer ur vänsterautonoma grupper är med på kalaset, vittnar om att det här bara är meningslöst tidsfördriv, något de själva givetvis kan rättfärdiga genom att hänvisa till valfri symbolisk kamp ("mot rasism", "mot diskriminering", "mot kränkning"). Alltid känner sig någon grupp kränkt, så kampen varar för evigt, eller precis så länge som polisen orkar dalta med problemen. Så hur kan våra politiker vara så blinda? Svar: De är inte blinda, men de vägrar kränka illusionen om att mångkulturen har misslyckats med att leva upp till sina otroliga ideal, så de hittar på pseudo-ursäkten att invandrarna har "dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten" och att deras "förståelse för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad." Skrattar du? För det gör jag.

Vi ljuger inför oss själva därför vi har valt den Behagliga Illusionen framför den Obekväma Verkligheten. Den Behagliga Illusionen hävdar att allting bara handlar om kulturella missförstånd och att om vi löser dem så kommer allting att bli frid och fröjd igen. Den Obekväma Verkligheten säger oss istället att:

a) Om mångkulturen inte fungerar som vi trodde att den skulle göra, är det en dålig idé att fortsätta med hög invandring. Istället borde man debattera om varför den inte fungerar enligt planerna och hur viktig den egentligen är för landets framtid.

b) Det är svårt för värdbefolkningen att möta andra kulturer om den är osäker på sin egen kultur. Svenskar hjälper inte integrationen genom att förneka eller förringa sin egen kultur och sitt eget beteendemönster; det förvirrar endast invandrarna.

c) Det finns ingen folkgrupp i hela världen, som är så oförstående och/eller korkad, att den inte förstår vad brandmän gör när de släcker stora bränder med vattenslangar, speciellt inte när det sker ett hundratal gånger om året.

Slutsats: Vi lever i en illusion om hur verkligheten bör bara, istället för att se till hur den egentligen är. Mitt förslag är enkelt och effektivt: Låt Rosengård brinna. Jag vill inte rädda det och chansen är ganska stor att du som läser det här just nu, egentligen inte heller vill rädda det. Däremot vill du framstå som moraliskt god och politiskt korrekt, därför det garanterar dig en social ställning i samhället, som man inte får om man uttrycker en sanning som kränker den kollektiva illusionen. Men jag är nihilist och är inte primärt intresserad av vare sig den sociala världen eller den moraliska dimensionen till problemet. Jag är endast intresserad av en sak: Ett fungerande, friskt och välmående svenskt samhälle. Jag ser en metod: Det som är friskt och produktivt ska gynnas, det som är (själv-)destruktivt och kontraproduktivt ska tvingas att stå på egna ben.

Rosengård är 100% misslyckande. Låt det misslyckas på egen grund, så att resten av Sverige kan gå vidare. Förorter som brinner, gör det av en anledning. Att skylla på obetänksamhet, integrationsproblem, finanskrisen eller Gud, är ett sätt att kringgå problemet och skylla på känsloladdade symboler. Enligt offentlig logik går det inte att finna problemen i själva området, därför det är detsamma som att peka ut människor och hävda att de förstör sin egen framtid, något vanliga människor inte kan känna igen sig i, och därför avvisar principiellt. Anledningen till att vi bönfaller polisen att ta hand om problemområdet är att vi vill lösa problemen utan att behöva engagera oss vidare i situationen. Mångkultur för de flesta svenskar är en formell nödvändighet - vi tycker om idén om flera kulturer, men på lagom avstånd, gärna i tv-rutan. När den plötsligt ger upphov till konflikter, blir saker och ting otäckt, och vi kallar som små barn på Farbror Polis. Problemområdena i sin tur lever i sin egen lilla verklighet, med viljan att ta del av välfärden, utan att behöva uppfylla alla andra krav. Då och då sätter man fyr på betongförorten så att tristessen och förvirringen över det nya landet temporärt suspenderas. Med andra ord en enda stor ond cirkel. Här krävs inte ursäkter längre, endast iskall logik och pragmatisk handling. Vågar vi ta steget till frihet och lösgöra oss från misslyckade människor i hopplösa områden?

Mer: 1, 2

Tack för "medeltidstraditionen"!

Om intoleranta skolavslutningar
"Åmigawd, Gränna-Alf tvingar oss att gå i kyrkan!" Jajamän, Alf Svensson, den gamle kd-räven, är i farten igen. Nu har han kritiserat en rektor i Småland för att denne beslutat att skolavslutningar inte skall ske i kyrkan, med effekten att Svensson river upp oläkta sår i den oändliga debatten kring huruvida man skall hålla på traditionerna eller om man skall vara tolerant mot andra kulturer. För att summera:

Alf Svensson äter upp dina barn!Vad Svensson säger (i princip): "Några Satans förrädare håller i facklan för en överhängande trend där kyrkan petas från sin plats som högsta hönset i svensk kultur. En sådan position är förbaskat viktig för att kunna få folk att hålla fast också vid kristen etik, som jag vigt hela mitt liv åt, och nu på ålderns höst vill man ju gärna veta att man haft rätt och gjort något av betydelse här i livet."

Vad hans kritiker säger (i princip): "Den där saxofonspelande, svavelosande hängläppen är ett hot mot friheten. De djävlarna vill indoktrinera våra barn och tvinga muslimer att gå i kyrkan och hota den mångkultur som rättfärdigar mitt ansvarslösa leverne, halleluja."

Och visst, nu kan man fråga sig: Varför just skolavslutningar i just kyrkor? Vad får Alf & c:o ut av det? Är han månne en del av en ondskefull sammansvärjning med uppgift att omvända oss alla och sända oss tillbaka till medeltiden? Nu har jag har ingen statistik att glänsa med (och det har tydligen ingen annan heller), men personligen upplevde jag inte skolavslutningarna som särskilt hjärntvättande. Som de flesta andra växte jag upp i en sekulär familj, vilket gjorde att jag uppfattade prästens prat om Gud som ganska meningslöst. "Ja, ja, tro du det, gubbe, det blir nog bra …" Vad som däremot inte var meningslöst var hur vi trädde in i en byggnad som hade en klart vördnadsbjudande effekt. Vördnad för den kristna guden? Inte riktigt; stående med en mängd andra människor i ett rum vars tak sträckte sig mot oändligheten, med sommarsolen skinande genom fönstren och med de melankoliska tonerna av "…till allt som varit dött / sig solens strålar närma / och allt blir återfött" kunde jag inte bry mig mindre om religion i sig, utan snarare fick jag känslan av att något avslutats och att något annat påbörjats.

Skolavslutningen är en övergångsritual, och kyrkan fungerar fortfarande som en förträfflig lokal att utöva den i. Avslutningarna kunde ofta vara längre än jag ville, och som liten snorvalp med spring i benen ville jag förstås få ägna mig åt mitt sommarlov så fort som möjligt. Men jag insåg redan då att det inte hade varit samma sak utan de där avslutningarna – det gamla hade känts oavslutat och det nya hade inte känts påbörjat. Detta är hela tanken med övergångsritualer: vi ställs psykologiskt på ny kurs för att vi i praktiken lättare skall kunna utföra det nya. När skolavslutningen var över fylldes jag av tillfredsställelse och en känsla av riktig frihet. Jag måste erkänna att på något senare år, när avslutningarna försvann och gränsen mellan skola och sommarlov blev allt mer otydlig, hängde en känsla av något ofullständigt kvar ända tills skolan officiellt började på nytt under höstterminen.

Inställningen till religion verkar mer bero på ens egen familj eller också på ens egna val senare i livet. Skolavslutningarna i kyrkan har jag väldigt svårt att tro att de har någon större betydelse mer än att de kanske gör oss medvetna om att vi har kyrkor och att vissa människor tror på Gud. Jag uppskattade skolavslutningarna otroligt mycket, gör det fortfarande och kan uppenbarligen ändå nitiskt kritisera kristendomens etik i mitt vuxna liv. För barn handlar skolavslutningarna (i min erfarenhet) inte särskilt mycket om kristendomen över huvud taget, oavsett vad Alf Svensson och hans paranoida kritiker säger, utan om en viktig känslomässig ritual som nog de flesta kan uppskatta.

Parasitismens fem-i-topp

Då var det dags. Tiden har kommit för oss att presentera parasitismens fem-i-topp. Vem lyckades dramatisera sig själv mest på andras bekostnad? Vem blev nyrik och vem blev dissad? Vem blev känd och vem är ute ur leken? Häng med oss i vår resa genom det svenska folkhemmet, när vi listar de fem största parasiterna i svenska media år 2008.

5. Carolina Gynning



På femte plats finner vi Big Brother-primadonnan Carolina Gynning, vars nasala röst och eviga pladder om sig själv kan få vem som helst att drivas till vansinne. Att se Gynning leda "Let's Dance" och "Stjärnor på is" har många benämnt som självplågeri. Trots att Carolina antagligen inte är smartare än en åsna, har hon genom sin Barbiekropp lyckats ta sig fram i mediavärlden och bli en kändis, något som hon ibland har ångrat: "Jag ville skapa en tjej som kunde tillfredsställa män och vara sexig, det är så fel. Jag trodde att min självbild skulle bli bättre, men den blev ännu sämre." Carolina Gynning kvalar in på femte plats i vår lista över kändisparasiter, därför hon tillför ingenting meningsfullt i media utöver skvaller om sin egen neurotiska självfixering. Att hon på senare dagar kallar sig "konstnär" tar priset.

Lars Vilks4. Lars Vilks

En kanske oväntad person på fjärde plats är konstnären och provokatören Lars Vilks, som den 19 augusti 2007 blev världskänd när hans Muhammedkarikatyr föreställande en rondellhund publicerades i Nerikes Allehanda. Vad som därefter följde var ständiga mordhot från extrema muslimska organisationer, som utlovade stora summor pengar till de som kunde utföra en ritualslakt på den svenska konstnären. Sedan dess har Vilks fortsatt att kritisera Islam genom diverse upptåg, som han använt för att marknadsföra sig själv och den omogna sekulära kritiken av fundamentalistisk religion i Richard Dawkins, Geert Wilders' och Dilsa Demirbag-Stens fotspår. Även om Vilks utmanat den västerländska yttrandefrihetens gränser, har han varken lyckats lösa den demokratiska paradoxen eller kommunicera meningsfull kritik av religion i största allmänhet. Vilks, precis som alla sekulära humanister, försöker skapa sig en karriär på en simplistisk bild av religion och kritisera den för att kränka mänskliga och demokratiska "rättigher". Vad samma grupp verkar förbise är att även sekulär humanism är en religion med dogmer, som är ännu starkare i Väst än någon annan religion. Parasitism är förnamnet, idioti är efternamnet.

Halal-tv3. Halal-tv

SVT:s muslimska marionettdockor Cherin Awad, Dalia Kassem och Khadiga Elkhabiry delar en tredjeplats på vår lista över svenska parasiter i media. I det här fallet kanske vi får revidera termen "svensk", men den riktiga debatten kring Halal-tv handlar egentligen inte om religion eller etnicitet, utan om paradoxen i den svenska mångkulturella modellen. Hur ska invandrare kunna integreras i det svenska samhället och ändå bibehålla sin kulturella bakgrund och särart? Halal-tv:s eviga kontroverser i media pekar dels på förvirringen kring vad det innebär att vara svensk och dels på svaret på frågan: Att vara människa och tillhöra en viss kultur innebär inte att man arbetar och betalar skatt; det har ytterst att göra med grundvärderingar och samhällssyn. Fastän SVT antagligen hade tänkt att använda det här programmet som propaganda för hur Sveriges muslimer ska liberalisera sin religion, chockerades hela svenska folket av programledarnas uppriktighet: De vägrar kompromissa med sin bakgrund. Det som gör dem till parasiter är deras arroganta inställning till sin egen problematik: Halal-flickorna vill ta del av vår välfärd, men erkänner öppet att de inte kommer skaka hand med den svenska kulturen, och är bittra över att inte tillhöra en privilegierad svensk medelklass. De är här för att utnyttja resurserna och skäms inte över det. Vad de bidrar till samhället utöver skatt (?) och tv-underhållning, framgår inte i deras pajasprogram.

Timbuktu2. Timbuktu

På andra plats finner vi ännu en nysvensk marionettdocka, som blivit kändis på att komma utifrån och ytligt kritisera det svenska samhällets misslyckande med att uppnå sina egna ideal, d.v.s. socialdemokratisk politik i musikformat. Men "botten was nådd" när Region Skåne skänkte 100 000 kronor till rapparen i kulturpris, pengar som han hävdade delvis skulle gå till ett sjukhus i Kongo: "De tar hand om våldtagna kvinnor och behöver all hjälp de kan få. Vi tillbringade mycket tid på sjukhuset, det var en otroligt stark upplevelse." Region Skåne, samma landsting som har stora problem med sjukvård och infrastruktur, gjorde uppenbarligen bedömningen att det är viktigare att skattebetalarnas pengar går till u-länder än att de förvaltas inom systemet. Vad Timbuktu skulle säga om den saken är svårt att säga, men vi anar att han skulle känna sig hedrad över att kunna blåsa oss på både förortsmusik och kulturdonationer. Politisk underhållning, som alltid, är ren parasitism.

Tito Beltran1. Tito Beltran

Av alla självdramatiska parasiter i media, tar nog den chilenska tenorsångaren Tito Beltran priset. Att Beltran inte är kastratsångare bevisade han när han i oktober i år greps för att ha sexuellt utnyttjat och våldtagit en barnflicka under sin konsertturné - blott en i raden av hans tidigare övergrepp på kvinnor. Beltran insåg snabbt att loppet var kört, men fortsatte att göra teatraliska uppvisningar i rättssalen för att på chilenskt vis hävda sin oskuld:

Thomas Bodström:
- Påstod din exhustru att du har haft sex med andra kvinnor.
Tito Beltran får ett utbrott mot Bodström:
- Du är väldigt ful. Jag har inte haft sex med den här flickan. Det är du som ändrar på orden. Har du tagit kokain?
Han tystas genast ner av rättens ordförande och av sin egen försvarare.

9.14. Plötsligt börjar Tito Beltran sjunga inne i rättssalen:
- Din kåta lilla chilenare, din kåta lilla chilenare...
Tomas Nilsson:
- Vad menar du?
- Det var Anders Berglund och de som brukade sjunga om det här. Det visar verkligen att jag inte våldtog någon.

Vad media har missat är att oavsett om Beltran verkligen våldtog barnflickan, speglas hans liv av tanklös, promiskuös aktivitet, vilket mer än väl ger oss en god bild av i vilken grad han har berikat det svenska samhället. Att vi ens har behållt honom inom svenska gränser är ofattbart, ännu mer så när han uttryckligen har bekräftat att han avskyr Sverige och bara är här för att dramatisera sig själv på skattebetalarnas bekostnad. Tito Beltran kvalar in som nummer ett på vår fem-i-topp-lista över parasiter i svensk media. Kanske ligger hans framtid mer i skådespelarbranschen än inom schlagermusik.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008