Stockholmssjukdomen invaderar:
I Stockholm har en unik livsstil utvecklats. Den präglas av hög konsumtion och en ständig strävan efter mer. Ju närmare stadens kärna människor bor, desto mer anammas dessa urbana värderingar, visar en ny rapport från RTK. Urbana stockholmare uppfattar sig som toleranta och kreativa. De spontan-shoppar mer, besöker nattklubbar och restauranger oftare, är mer förändringsbenägna, modemedvetna och positiva till mångfald än medelsvensson.
Så blir man en härlig stockholmare
Stockholmslivsstilen representerar fenomen, som i större skala historiskt sett har lett till civilisationers undergång:
- Tolerans: Vi börjar tolerera destruktiva människor och destruktivt beteende. Alltifrån apatiska flyktingbarn, människosmugglare, kroniska bidragstagare, missbrukare, översociala glamkändisar och korrupta politiker håller på att ta över vårt samhälle - och i vår dogmatiska tolerans accepterar vi skiten som om det vore OK.
- Kreativitet: Det här är en överspelad klyscha. Vad vi klassar som "kreativt" i dag innebär att ställa ut toaletter i glasmontrar, svassa omkring i exklusiva kläder, gå på hippa nattklubbar, omformulera gamla filosofiska och politiska teorier i nya paket, eller blogga om sitt svenssonliv på Facebook. Hur många använder sin kreativitet intelligent för att skapa någonting, som uttrycker mer än bara ego?
- Narcissism: Trots att vi lever i hypermoderna samhällen, så har vi ingenting bättre för oss än att konsumera varor och tjänster. Istället för att utveckla våra naturliga talanger och göra någonting vettigt av dem, uttrycker vi vår brist på självkänsla och riktning i livet genom att handla kläder, bilar, datorer, tv-apparater, mobiler, iPods etc. Blev vi lyckade på köpet? Det verkar inte så.
- Trendkultur: I demokratier värderar vi det socialt populära över vad som är realistiskt, vilket gör att marknadshajar förslavar oss genom sina produkter, symboler och slogans. Som resultat blir vi neurotiska trendhoror: Vi röstar på det parti vars representanter stryker oss mest medhårs, vi väljer datorn vars låda glänser i aluminium (finns det verkligen någonting i den?), vi blir förälskade i ytliga personer utan personlighet, vi köper den färdigpackade trendmaten istället för att laga vår egen mat, och vi spelar domare framför idolprogrammen på tv istället för att erkänna att det hela egentligen bara är kommers, och att vi inte vet vad vi pratar om.
- Mångfald: Utan gemensamma värderingar och ideal, splittras människor i ett samhälle och följer jag-håller-med-i-att-vi-inte-håller-med-kulturen som utvecklas i alla demokratier. Mångfald, vare sig den är etnisk, ideologisk, religiös eller kulturell, fungerar inte. Alla civilisationer som blivit pluralistiska har kvickt sjunkit ner i tredje världstillstånd och sedan blivit jämnade med marken av fiender. Ingen röstade fram mångkulturprojektet i Sverige, men eftersom vi nu har över en miljon invandrare här och vi inte vågar erkänna att projektet har misslyckats fatalt, fortsätter vi hålla god min för att inte väcka konflikter. Om vi vågar, smygröstar vi på sverigedemokraterna i ren protest.
Stockholmslivstilen är inte "unik". Den utgör ett globalt fenomen och är norm i alla urbana storstäder. Stockholm är på många sätt en fantastisk stad, men eftersom dess moderna identitet utgörs av kosmopolitisk kultur, är den också dömd till att degenerera. "[Kerstin Ekman] sa att hon värderar högst de läsare som inte bara plöjer igenom böcker, utan som läser dem noga och ofta omigen. De orden har etsat sig fast. Först för att jag blev provocera av dem: vem är hon att döma? Senare kände jag också en viss skamkänsla på något sätt." Först reagerar vi känslomässigt på kritiken av vår livsstil och känner oss kränkta. Sedan kryper skamkänslorna fram, när vi vågar vara ärliga med oss själva om hur vi mår och hur vårt samhälle egentligen ser ut. Stockholmssjukdomen är en civilisationspest och vi hade gjort god sak i att göra oss av med den så fort som möjligt, innan den sprider sig till resten av landet.
Jag blev nyligen intervjuad av en skolelev på ett svenskt gymnasium om ämnet yttrandefrihet. Här kan ni läsa hela intervjun:
Vad är yttrandefrihet för dig och ert sällskap? Hur definerar och tolkar
ni den? Har du tidigare varit av en annan uppfattning, eller ifrågsatt
din befintliga?
Yttrandefrihet för mig är att kunna uttrycka sin ståndpunkt offentligt,
utan att bli censurerad eller hotad med straff av staten. Svenska
Nihilistsällskapet följer en platonistisk tradition, som anser att
konsensus över åsikter är viktigare än friheten att uttrycka dissidens.
Däremot anser vi att det är sunt att låta dissidenta åsikter komma till
tals, men stödjer inte tanken om att staten är tvungen att erbjuda medel
eller aktivt uppmuntra till pluralistiska idébildningar. Tvärtom leder
pluralism till splittring av konsensus är en av faktorerna på att en
civilisation håller på att förfalla.
Jag har tidigare haft en fascistisk syn på yttrandefrihet och helt
förkastat idén om att alla individer bör komma till tals. Detta hör samman
med Platons idé om det offentliga samhällslivet där människor enas kring
gemensamma värderingar och ideal. På senare tid har jag blivit kritisk
till centraliserade statsbildningar och lutar nu mot en mer lokal,
libertariansk filosofi, även om jag fortfarande ytterst håller ledarskap
och konsensus, som två viktiga grundpelare för att ett samhälle ska
fungera. Min syn på yttrandefrihet är därför i princip densamma, men om en
större grupp människor inte delar konsensus, anser jag att de bör upprätta
ett eget samhälle baserat på sina trosföreställningar, istället för att en
stat går in och pådyvlar dessa människor en viss uppfattning.
Vilka funktioner, sett ur ert men även hela samhällets perspektiv, bör
den utfylla? Och hur - om vi bortser från direkta följder, placerar oss
i en slags ogenomtränglig, laglös bubbla - förhåller ni er till den?
Det finns två grundläggande problem med yttrandefrihet, förutom den
platonistiska invändningen nämnd ovan:
1) De flesta människor har ingen nytta av yttrandefrihet, eftersom de
följer sociala idébildningar och är oförmågna att dra
självständiga slutsatser utanför rådande samhällsparadigm. Søren
Kierkegaard beskrev detta lysande på följande sätt: "Folk kräver
yttrandefrihet som en kompensation för tankefriheten de aldrig använder."
Människor i demokratier håller frihet för att vara ett okränkbart och
moraliskt egenvärde, men få människor använder den friheten för att
uttrycka någonting avvikande - och de som gör det, finner snart att de
inte är så fria, trots allt (nynazister, radikala miljöaktivister,
religiösa extremister, terrorister etc.).
2) Eftersom vi tilldelar yttrandefrihet ett absolut värde, upstår samma
paradox som för demokratin: Tillåter yttrandefrihet även idébildning som
vill avskaffa yttrandefrihet? På samma sätt kan demokrati ge makt åt
grupper som vill avskaffa demokratin. Lösningen ligger ytterst i att
begränsa friheten för vissa grupper, men då förlorar som bekant också
demokratin och yttrandefriheten sina respektive värden.
Yttrandefrihet bör existera som ett sätt för avvikande trosföreställningar
att komma till tals i det offentliga, men det bör aldrig direkt uppmuntras
eller hota rådande konsensus. Yttrandefrihet är viktigt för att ett
samhälle ska fortsätta vara självkritiskt, men går friheten för långt,
upplöser man samhällets grundvalar. Jag ser ingen klar väg att gå här; om
vissa ledare bestämmer sig för att tysta vissa grupper för att
upprätthålla social ordning, kan det vara en klok idé i vissa situationer,
medan det andra gånger kan vara viktigt att en viss röst får komma till
tals. I regel bör dessa röster inte komma från folkmassor, utan från
upplysta människor med hög utbildning och intelligens. Om alla fick komma
med invändningar mot ett samhälle, skulle folkmassorna omedelbart klaga
över ditten och datten, eftersom det ligger i deras natur. Därmed inte
sagt att de har speciellt mycket meningsfullt att säga i en rationell
debatt.
Den hypotetiska situationen om en laglös bubbla är självmotsägande; inom
alla mänskliga grupper uppstår sociala normer, även inom primitiva
grupper. Om vi ändå postulerar en sådan situation, tror jag inte
yttrandefriheten skulle vara speciellt viktig. Vi måste komma ihåg att
idén om yttrandefrihet är ett västerländskt koncept och gäller inte i alla
kulturer. På vissa platser skulle det till och med vara absurt med
yttrandefrihet. Därför är det viktigt att komma ihåg att det är en del av
en västerländsk tradition och intimt bunden med en civilisation, där man
tilldelat den individuella ståndpunkten ett egenvärde. I de flesta sociala
grupper utanför civilisationen är antagligen den här tanken helt
irrelevant och ointressant; man följer ledaren i gruppen, punkt slut.
Du bekräftade min intuition om hur ni måste ha hamnat i konflikt och
oförrätt för era åsikter. Kan du beskriva ett - eller flera - exempel,
och utkristallisera din introspektiva resa samt det faktiska
händelseförloppet, eller andra aspekter av värde? Vad blir
metaperspektivet, när du ställer allt i förhållande?
Svenska Nihilistsällskapet har tidigare skapat rubriker i massmedia, varav
vår intervju med DN om skolmassakern i Jokela kanske är det bästa
exemplet. Medan alla andra medier fördömde Pekka-Eric Auvinen som
sinnesjuk och ville få det till att händelsen var en engångshändelse,
hävdade vi att det var ett samhällsfenomen i västerlandet, som pekar på
inre problem i våra kulturer. För detta blev vi öppet attackerade av
privatpersoner och jag som redaktör fick bland annat ta emot dödshot och
personliga angrepp. Vi tog det hela med en klackspark, eftersom det är en
vanlig reaktion bland de flesta människor att svara med känslor istället
för med logiskt resonemang. För någon vecka sedan gick Pekka-Erics
föräldrar med på en intervju i finsk television, där de i princip
bekräftade vår teori: Pekka-Eric drevs till sitt dåd genom mobbing och
ignorans från samhällets sida. För inte så länge sedan inträffade ännu en
skolmassaker i Finland, vilket också pekar på att skolskjutningar nu
börjar bli en trend i vårt samhälle. Om vi förnekar dessa mönster, lever
vi våra liv i ignorans inför verkligheten.
Yttrandefriheten är av litet värde för enskilda personer i ett
demokratiskt samhälle. Om du saknar finansiella och mediala resurser,
kommer din röst att endast nå ut till ett par tusen personer. Genom
internet har möjligheterna förbättrats, men förutom de neo-stalinistiska
metoder som de europeiska länderna nu vill lobba genom för att åter
begränsa dessa möjligheter, kan vi konstatera att de största och
mäktigaste kanalerna för åsiktsbildning sker antingen via statlig ägda
sajter eller stora företag, som driver igenom samma politiska agenda. Din
insändare i tidningen gör ingen skillnad i det stora hela. Det som styr
opinionsbildning i demokratier är massmedian. Den som styr massmedian,
styr opinionen. Med andra ord är yttrandefriheten i demokratier en sluten
cirkel och styrs ytterst av ett par mäktiga personer, som Platon
identifierar som oligarker. Om du vill nå ut med ett budskap till en stor
massa, kommer du i de flesta fall att behöva väcka uppmärksamhet, som
t.ex. Pekka-Eric Auvinen gjorde. Theodore Kaczynski, känd amerikansk
terrorist, beskriver detta på följande sätt:
If we had never done anything violent and had submitted the present
writings to a publisher, they probably would not have been accepted. If
they had been accepted and published, they probably would not have
attracted many readers, because it's more fun to watch the entertainment
put out by the media than to read a sober essay. Even if these writings
had had many readers, most of these readers would soon have forgotten what
they had read as their minds were flooded by the mass of material to which
the media expose them. In order to get our message before the public with
some chance of making a lasting impression, we've had to kill people.
Slutligen: hur vill du att yttrandefriheten, således relationen mellan
stat och individ, ska se ut?
Jag tror jag har summerat detta ganska väl i samband med beskrivningen av
ett platonistiskt samhällsliv; yttrandefrihet bör förekomma inom reglerade
former för att kritisera och utveckla det rådande statsskicket, men aldrig
hota konsensus och inte uppmana till revolt mot ledarskap. I sådana fall
bör de dissidenta grupperna bilda ett eget samhälle. Relationen mellan
stat och individ bör följa en feodal, aristokratisk tradition: Individen
är underordnad staten och ledarskapet som styr samhället. Kulturen bör i
så stor utsträckning som möjligt reglera människor beteende och statens
byråkratiska funktion bör minimeras så mycket det går, bland annat genom
decentralisering av makt. Samstämmighet värderas som viktigare än den
individuella friheten att yttra sin ståndpunkt och alla idéer värderas
meritokratiskt utefter de rådande kulturella värderingarna. Ingen idé och
ingen åsikt tilldelas ett moraliskt egenvärde.
Härom veckan skrev Elisabet Höglund en
krönika i Expressen om varför hon lämnade Aktuellts redaktion: hon kände att hon inte kunde diskutera fenomenet apatiska flyktingbarn ur ett kritiskt perspektiv. Höglund tar upp ett antal punkter som bidrar till en misstanke om att apatin i fråga är simulerad för att ge flyktingfamiljer skäl till asyl. Av denna kritik fick "någon" eld i baken, och en vecka senare kan man i SvD och DN läsa om Rädda Barnens nya studie, där man hävdar att anledningen till apatin är att barnen blivit vittnen till våld och övergrepp. Vem har rätt?
Vad gäller invandring av alla de slag sällar jag mig nog till den nationalistiska skaran: Det verkar rimligt att man får ta ansvar för sin nation – även ledarna är produkten av ett helt folk. De som inte tänker på det viset ser hellre till individen som ett mer isolerat fenomen, ofta utan de kausala sambanden som binder dåliga beslut till dåliga resultat eller kollektiva besluts påverkan på individen och vice versa. Det är främst dessa människor som försvarar apatiska flyktingbarn, eftersom man tycks se sig själva som läkare vars ända uppgift är att vårda en patient, hellre än att tänka pragmatiskt för samhällets bästa. Höglund skriver:
Katastrofen glömdes snart bort av journalisterna, när deras tårdrypande, okritiska och ensidiga sensationsreportage inte sålde längre. Den tystades ner av de barnläkare, flyktingadvokater och politiker, som tidigt och ryggmärgsmässigt tagit parti för flyktingbarnens föräldrar. Detta trots att fler och fler vittnesbörd började komma fram i utredningar, studier, forskningsrapporter och förundersökningar, som gjorde gällande, att föräldrarna kanske spelade en betydligt aktivare roll än någon anat, när det gällde att framkalla och/eller utnyttja barnens sjukdomstillstånd för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Nu är Höglund säkerligen individualist i sammanhanget och tycks hellre se att man låter alla flyktingar få asyl snarare än motsatsen som lösning på problemet, vilket i min mening vore kortsiktigt och naivt av henne. Men hennes kritik av situationen i sig är insiktsfull: Den rigida, näst intill religiösa synen på sådana här frågor i Sverige i dag gör att ingen, vare sig man är individualist eller nationalist, kan diskutera saken på ett öppet sätt. Hur skall vi ens kunna kommunicera om det språk vi använder av principiella skäl inte får innehålla vissa värdeladdade termer, misstankar och slutsatser? Varken jag eller Höglund vill att de här barnen skall lida i onödan (även om vi har helt olika lösningar), men den allmänna moralistiska tron på att flyktingar inte kan ljuga har bevisligen ett högre värde. Därför letar man nya orsaker till "apatin", orsaker som stämmer överens med vad flyktingarna sagt, vare sig man har någon egentligen grund för ett samband mellan de två.
Både Höglund, jag och många andra svenskar (varav en del skarpsynta bloggare) förstår så mycket som att föräldrarna mycket väl kan misstänkas utnyttja sina (?) barn som medel till överlevnad. Rädda Barnens ny studie hävdar att flyktingbarnen "hade blivit utsatta för hot, våld eller våldtäkter, eller sett släktingar våldtas eller mördas" (
DN), och det har kanske en del av dem blivit i någon mån, men när vi läser en
äldre SvD-artikel om hur "apatin" fabriceras och utnyttjas, blir det mer uppenbart att apati (eller snarare "aktiv vägran" som en anonym sjuksköterska beskriver det som) inte nödvändigtvis är en effekt av den orsak som vissa krafter i samhället tycker passar bra, utan är kanske snarare ett resultat av desperata föräldrars påtryckningar. Återigen har man svårt för de kausala sammanhangen.
Men i slutändan är inte den stora frågan huruvida flyktingbarnen
de facto lider av apati eller om det hela är simulerat. Den totala bristen på
äkta öppenhet, som samhället annars skryter om, är huvudanledningen till att det är så skrämmande att leva i ett land som Sverige. Det känns som clownskräcken vissa barn har: Clownerna är stora smilande filurer, men man bara
vet att det under sminket döljer sig en djäkligt otäck gammal farbror. De har inte den fysiska kontroll som man av gammal tradition har i diktaturer, men våra sinnen har de förslavat på det mest subtila men också mest effektiva sätt. Den fåraktiga etikfålla som läkare tvingas in i är bara ett symptom på hur psykologin i samhället i stort fungerar: under kosmetikan kan man se ett näst intill totalitärt Sverige.
En kortare fråga i dag behandlar Nietzscheläsning:
Hej! Nu skriver jag igen. Dock en mycket kort fråga: i vilket ordning föreslår ni att Nietzsches böcker bör läsas? Jag har redan läst ett par och senare märkt att jag lättare begripit om jag läst dem i en lite annan ordning... Så för att inte göra samma misstag igen vänder jag mig till er lite mer erfarna och belästa
/R
Hej R!
Jag har aldrig riktigt reflekterat över ordningsföljd, men tycker personligen att "Tragedins födelse" är det viktigaste introduktionsverket till Nietzsche. Det inleder med en filologisk studie i grekisk kultur och utmynnar i en schopenhaueriansk idealism med förtecken, som pekar mot en estetisk och romantisk filosofi. Lite av detta skulle Nietzsche senare vända sig emot (t.ex. romantiken), men essensen i verket utgör det typiska för Nietzsches författarskap. Egentligen handlar din fråga om vilket ämne man bör välja som utgångspunkt för Nietzscheläsning; moralkritik, estetik, vilja till makt, nihilism eller övermänniskoidealet.
Jag tror man bör närma sig Nietzsche utifrån hans egen startpunkt, vilket var den grekiska kulturen och hur den utvecklades genom konst och filosofi. Efter att man har greppat hans tankar om varför estetik är viktigt ("Tragedins födelse"), förstår man bättre hans kristendoms- och moralkritik (ex. "Till Moralens Genealogi", "Bortom gott och ont"), och avrundningen blir Nietzsches livsfilosofi (ex. "Så talade Zarathustra"). Börja således med grekerna, fortsätt med hans relation till Wagner och Schopenhauer, djupstudera hans moralpsykologi, och utforska till sist hans existentiella koncept.
Hoppas detta perspektiv hjälper dig att reda ut oredan som utgör Nietzsches filosofiska karriär.
Vi närmar oss juletider, vilket för många av oss också innebär sagotid, och därför kan det vara på sin plats att introducera en svensk litterär klenod, som kvalar in som både en studentbibel och skånsk berättarklassiker. Fritiof Nilsson Piratens "Tre terminer" utgör både och, i en livligt munter lokalskildring av Lund, där novischen Herman Lange en dag anländer med tåget från Gyllevad. Lättad över att fly familjelivet där hemma, med en sjukligt pedantisk och kontrollerande fader, som plågar sin familj som utlopp för personliga problem, upptäcker Herman en ny värld bland studenter, lektorer, hovmästare, överliggare och lätta fruntimmer. Alla trevar de i mörkret och söker sin väg i livet, men famlar omkring i sprit och studier, utan att riktigt hitta rätt. Herman dras långsamt in i en fast bekantskapskrets av likasinnade, däri han finner en varm och humoristisk vänskap, redo att introducera honom till studentlivets höjdpunkter och avigsidor.
Efter hand som Herman stadgar sig i Lund, finner han sig tillrätta och inrättar en livsstil, som flitigt försöker omfamna studiernas krav, men snabbt låter punschen, biljardspelen och lustan ta överhand. Herman inser tidigt att studentlivet inte riktigt blir det han trodde det skulle vara, men lär sig i gengäld genvägar förbi de hinder och problem som tillhör vardagen. Den lättsamma perioden i Lund tar plötsligt en dag en skarp vändning, när han träffar Anne, hustru till Emil Horten, en av hans vänner i bekantskapskretsen. De två börjar träffas utanför Emils hem och blir snart djupt förälskade i varandra; en förälskelse som ständigt drivs framåt av Annes olyckliga äktenskap och Hermans jakt på ung lidelse. Historien tar en mörk vändning när kärleken övergår i sjuklig romantik och självdestruktiv svartsjuka. Världen omkring Herman förändras och livets absurda och tragiska aspekter glimtar fram bakom gränderna i den lummiga studentstaden. Herman är på väg att möta livet i sin nakna klarhet.
Det första som väcker förundran över den här boken är stilen i vilken den är skriven. Piraten följde som bekant en muntlig berättartradition, som bygger på verklighet, men förvränger, illuminerar och förtydligar subjektiva upplevelser, och gör därmed historien på en gång både realistisk och fiktiv. Det poetiska språket är emellanåt mycket framträdande, oftast i form av miljöbeskrivningar, känsloexcesser och psykologiska impulser. Pirarens språk är tydligt och klart som korvspad, men han leker med fraser och anspelar djärvt på sina burleska och livsglada karaktärer, alla stöpta i lokaltypisk anda. Nästan som schabloner, framträder den pedantiske fadern, ödmjuka modern, svårfångade men ljuva, unga kvinnan, överliggande festprissen, och naiva men ständigt sökande studenten i en stor och osäker värld. Många gånger brister man ut i skratt åt grovkorniga utfall och sinnesrika repliker, som böljar genom lundalanskapet i Piratens livliga språk med ständig sinnesnärvaro. Detaljerna hos platser och känslor är mästerligt utmejslade, utan att övergå till en romantisk poetik.
Om jag skulle placera den i ett genrefack, hamnar den antagligen i en sorts modernt realistisk kategori, som starkt påminner om Balzac och Strindbergs socialistiska period. Parallellerna till "Pappa Goriot" och "Röda rummet" är flera: Huvudpersonen är en naiv ung man, som genom möten med samhällslivet förlorar sina illusioner och slutligen lämnar staden, själsligt utblottad, men med klarhet och insikt i verklighetens bistra natur. Piraten väljer att skildra Hermans inre omvandling genom humor; det blir ett sorts lokalt folklivsdrama, nästan som ett skådespel, men utan scenanvisningar eller innötta repliker. Kapitlen flyter in i varandra och bildar en röd ödestråd genom en period i Hermans liv, som väl speglar den personliga utvecklingen hos såväl dåtidens som dagens unga studenter, på drift med sig själva och sin kalla omgivning.
Men bland kylan finns det en berättarglädje och mänsklig värme, som vittnar om ödmjuk insikt i ungdomen natur, lidelsernas krav, och manlig och kvinnlig psykologi. Detta gör att "Tre terminer" suggestivt pekar mot en mogen mans livserfarenheter, där tragedi och komik utgör de grundläggande förutsättningarna för att kvarglömd barndom och kärlek ska framträda, utan illusioner och lekar. I realismens spår fortsätter Piraten skildra samhällets desillusionering och framhäva människans otåliga vilja att nå klarhet. Cigarröken och punschhinkarna i krogrummen vilseleder och skymmer sikten för allvaret, men för vår protagonist rämnar till sist allting och avslöjar den stora, väldiga natthimlens försoning med ödet. Inför den här historien blir man lika ödmjuk som huvudkaraktären inför de okontrollerade krafter inom oss och inneberoende i världen, som ständigt förleder och driver med oss, som om vi alla vore schackpjäser för gudars spel.
För den breda massan existerar inte begreppet "framtid"
Det finns hos de allra flesta människor i vårt samhälle en tendens till att ignorera problem, som inte omedelbart framstår som kritiska eller hotande. "Det som jag inte ser, kan inte skada mig", lyder logiken hos de som endast har en spännvid på högst en vecka när det gäller att planera sina liv. Denna tendens är särskilt vanlig inom den svenska kulturen, där vi lär oss att tänka oss samhällsproblem i termer av brott mot formella sociala regler, inte som fenomen som kan skada vårt samhälle på lång sikt. "Om det inte stör dig, ska du inte klaga", säger vi till de som vill bromsa invandringen, tillsätta kompetenta politiker och förenkla vår livsstil för att ta vara på miljön. Vi ignorerar konsekvenserna i framtiden och ser oss blinda på nuet. Det är lagen hos den breda massan och anledningen till att Sokrates både uppfann demokratin - och därefter förkastade den.
Ett aktuellt exempel på detta var när en Lidlaffär för några dagar sedan blev avslöjad med att hälla ett giftigt rengöringsmedel över matrester för att bli av med hemlösa, som skräpade ner området medan de plockade på sig det de villa ha. Genast börjar människor att reagera känslomässigt, utan att tänka efter på vad konsekvenserna kan bli om vi inte sätter stopp med en gång. Rolf Nilsson, ordförande för föreningen Stockholms hemlösa, utbrister:
- Jag blir helt bestört. Det är ett beteende som är otroligt.
Han fortsätter:
- Så mycket handlar om trygghet i dag: "trygghetsgaranti", trygga hus, trygga områden. Allt handlar om att värna sitt eget. I förlängningen innebär det att vi stänger ute människor. De som står utanför blir ännu mer isolerade.
Detta är inte en logisk lösning på problemet, utan endast en reaktion. Vad föreslår Rolf att Lidl ska göra åt problemet, som antagligen kostar dem dyr arbetstid och extra jobb för de anställda att städa upp på morgonen? Kafferep och tebjudning på personalrummet åt alla hemlösa? Vi ser inte situationen klarsynt, för om vi hade gjort det, hade vi insett att majoriteten av hemlösa befinner sig utanför samhället därför att deras liv är oorganiserade och självdestruktiva. Instinkten hos många är att de då behöver hjälp, tills vi tänker efter och inser att dessa människor kommer att spendera våra pengar på sprit och droger, inte på att ta tag i sina liv och börja söka arbete. Vi lever i en naiv dröm om att alla människor kan och kommer att lyckas, så länge de erbjuds rätt chanser i livet.
Verkligheten: Vissa människor kommer alltid att bränna alla chanser och istället börja supa till, knulla runt, eller skjuta tjack.
Jag jobbar själv på Lidl, och vi hade samma problem som Solna att på morgonen så låg merparten av soporna på marken istället för i containrarna.
De som rotade i våra sopor var allt från hemlösa, till invandrare, zigenare, anarkister, pensionärer… ja, you name it!
Många kom ofta precis efter att vi hade stängt, tog sig en kundvagn (som de sedan behöll) och gick sedan bort till våra fyra containrar där de rotade bland godsakerna.
Jag åkte faktiskt med samma buss som några rumäner en gång (de som brukar spela dragspel i tunnelbanor, lägga ut tiggarlappar m.m) när de precis hade varit och skattletat bland våra avskrivningar. Och de gottade glatt på våra halvruttna bananer, utgångna konserver och hade det så där mysigt som man bara kan få av att äta på andras bekostnad.
Nej, att rota bland andras sopor är faktiskt ett brott, och ger ett jävla äckligt extraarbete för oss som försöker tjäna vårt eget levebröd.
Sedan att de butiksmedarbetare handlade som de gjorde (butikschefen var i detta fallet ovetandes) var ju mindre begåvat.
Vår butik tröttnade efter ett tag och fixade skåp till våra containrar. Vilket har fungerat alldeles utmärkt.
Tills nu på senare tid då soptjuvarna vid några enstaka tillfället har brutit upp skåpdörrarna (!) i sin jakt på gratis föda…
Lidl förgiftar fattiga @ Flashback
När vi analyserar situationen, fri från känsloreaktioner och moraliska dogmer, framträder verkligheten klar som en vårdag: Vi kan inte ta hand om alla människor, som inte ens kan eller vill ta hand om sig själva. Det är omöjlig uppgift. Om vi ändå vill försöka, får vi vara beredda att betala priset, vilket Sverige i dag gör genom höga skatter och tunga sociala problem, som påverkar majoriteten av hederliga medborgare. Det är just dessa sociala problem som föranleder medelklassen att isolera sig från omvärlden för att fly från skiten - och vem kan klandra dem? Det är lätt att leka moralisk hjälte, tills din egen dotter kommer hem och bekänner att hon har blivit gruppvåldtagen på väg hem från en fest, eller din son kommer hem och har blivit misshandlad och rånad för att han råkade ha dyrare kläder än gänget som passerade honom. Vi lever endast i våra naiva luftslott så länge verkligheten inte gör sig till känna.
Samma attityd har mänskligheten haft till samtliga globala problem vi står inför i dag. När filosofer och forskare varnade för en ohämmad industriell utveckling och världsbefolkningstillväxt, var det i princip ingen som lyssnade. Vi formligen skrattade ut Malthus - och gör det fortfarande i dag. Plötsligt står vi inför kritiska miljöproblem, som hotar att lämna miljontals människor världen över utan vatten och näring för att överleva morgondagen. Tusentals arter försvinner, vårt klimat förändras, och regnskogar huggs ner för att kunna tillgodose behovet hos en växande befolkning. Eller hur var det vi reagerade när vår regering började ta emot stora mängder invandrare från östeuropa och tredje världen? "De kan väl inte göra oss någonting ont, vi behöver arbetskraft", gnällde massan. Plötsligt står vi med över en miljon invandrare, integrationen har fullständigt misslyckats och vågor av grov kriminalitet sveper över landet, och sätter skräck i gamla som unga. De små, till synes obetydliga sociala problemen har fått ödesdigra konsekvenser och ingen vågar erkänna att vi ligger illa till, förutom extremister och isolerade experter inom området.
Massan tänker aldrig längre än näsan räcker. Den är fullt upptagen med familj, arbete och underhållning. Den saknar högre intelligens, utbildning, långsiktstänkande, organisativ förmåga och ledarskap för att kunna dra realistiska slutsatser om framtiden. När människor
attackerar mig för att vara "hatisk" och "föraktfull" i min kolumn om Lidls agerande, bekräftar dem min teori. De valde att svara med logiska felslut och känslor, istället för att se till innehållet i vad jag ville ha sagt. Lidls agerande var inte jättesmart och heller inte speciellt genomtänkt, men när vi tar en i botten hopplös samhällsgrupp i försvar mot ett företag, som i alla fall bidrar med samhällsnytta och i det här fallet såg en praktisk lösning på ett problem, ser vi återigen bevis på att massan spårar ur och lever fastkedjad till humanistiska dogmer, vars ideal inte korresponderar mot verkligheten.
Jag hyllar inte Lidls agerande, men jag tar dem i försvar mot en grupp i samhället, som jag varken föraktar eller hatar, men heller inte bryr mig speciellt mycket om. Jag är intresserad av att rädda den produktiva medelklassen i Sverige, som faktiskt hållet det här landet uppe, men som just nu är utsatt för exploatering, lögner och korruption. Jag står på deras sida, för det är hos dem jag ser en ödmjuk, flitig och kulturell bärkraft, som kan lyfta det här samhället tillbaka på sina fötter igen. Det kommer dock aldrig att ske så länge de saknar ledarskap och enade värderingar. Om vi fortsätter prioritera moraliska dogmer från ett döende folkhem, kommer vi att förlora kontrollen till element i samhället, som endast ser möjligheter att roffa åt sig sin del av kakan med skrik och våld. Är vi så dumma att vi går på den niten, kan vi redan nu hälsa hem och börja förbereda oss för Amerika redux.
Lidl i Solna tröttnade på att hemlösa rotade i butikens sopor - och hällde ett giftigt rengöringsmedel över matresterna. Nu polisanmäls butiken.
Vad är problemet? Kanske hade det varit klokare att låsa in maten i ett förråd under natten, men om hemlösa börjar rota och skräpa ner, varför inte ge dem en läxa? Medan i princip alla bloggar just nu är upptagna med att som vanligt fälla en symbolisk krokodiltår över underdogen, i det här fallet människor som i de flesta fall har hamnat på gatan av en anledning, känner jag för att säga det uppenbara: Om de så hostade upp sina egna lungor i morgon, kommer ingen att sakna dem. Varför tar vi hemlösa i försvar, när vi innerst inne vet att vi inte är en av dem, eftersom vi har tillräckligt med koll på vårt eget liv för att inte spendera alla våra pengar på sprit och droger?
Jag brukade cykla förbi A-lagarna i parken när jag var mindre och känna medlidande med dem, trots att de oftast var otrevliga och allmänt otäcka. När jag sedan växte upp och kom i närmare kontakt med människor som hamnat på glid, insåg jag plötsligt att dessa människor inte var hemlösa av en slump. De hade totalt förstört sitt eget liv, bränt alla chanser, men var fortfarande så pass otacksamma att de beskyllde samhället för sin egen skit. De vägrade ta ansvar för sitt eget liv och förutsatte i stället att staten skulle försörja dem, trots att de inte ämnade bidra med någonting, utöver fylla och slagsmål. Ibland kom polisen och hämtade upp dem på vintern, så att de kunde sova ut ruset i fyllecellen utan att frysa ihjäl. I dag är jag fullmogen realist och inser att samhället är fyllt av människor, som är så pass korkade, oorganiserade och självdestruktiva att de aldrig kommer att kunna föra ett normalt liv. De är bittra förlorare, om de ens kommer ihåg hur de hamnade där från första början.
Naiva människor vill skydda dem och till och med ta hand om dem på bekostnad av det övriga samhället, som faktiskt arbetar och i regel sköter sig socialt. Självgoda humanister och socialister lever i en vanartad trosföreställning om att alla människor egentligen är lika och motiveras av en universell, moralisk godhet. Om någon hamnar på glid, beror det främst på samhället, inte på individen. Hemlösa och kriminella är också människor, försäkrar de. Men det är skillnad på människor och människor, oavsett om vi vill erkänna det eller inte (i sådana här sammanhang verkar vetenskapen plötsligt inte vara lika intressant längre...). Ett samhälle som stödjer parasiter kommer till sist att gå under. Så har alla civilisationer tynat bort i tredje världstillstånd, tills de blivit överbemannade av främmande stammar. Sverige, och egentligen hela Europa, lever just nu i en sorts post-socialistisk dröm, som mer och mer börjar rämna i takt med att samhällsproblemen med lågkonjunkturer, kriminalitet, etniska konflikter och systemmygel ökar lavinartat. Om vi fortsätter spendera våra resurser på människor, för vilka vårt samhälles framtid är fullständigt likgiltigt, bestraffar vi hälsosamma, produktiva medlemmar och belönar parasitismen och dekadensen. Sverige, gör ditt val, eller sluta dina dagar som Rom en gång gjorde.
"Mitt i krisen är svenska folkets förtroende för samhällsinstitutioner som Ikea, medierna och riksdagen tämligen orubbat",
skriver Dagens Nyheter som tagit del av resultaten av den ideella föreningen MedieAkademins förtroendebarometer:
I toppen av förtroendeligan hittar vi Ikea (78), Sveriges Radio (76), Sveriges Television (73), Volvo och universitet/högskolor (båda 62) och Dagens Nyheter (58) [heh…].
Var hittar vi den röda tråden? Jag skulle sätta några slantar på att alla dessa i någon mån representerar makt, framgång och framför allt
trygghet. Precis som i vilken familjerelation som helst handlar förtroende inte bara om att den tillbedda talar sanning (som vi får hoppas att DN i det här fallet gör), utan mer på andra faktorer. Har man en arbetslös soffpotatis till far – d.v.s. motsatsen till en framgångsrik, snygg och stenrik hedersknyffel – så är det kanske inte att förvånas över om barn till det där fyllot rymmer hemifrån under tonåren. Men råkar fadern trots allt utgöra en trygghet för barnet, ökar nog chanserna markant för att barnet stannar kvar inom husets väggar. Man visade en gång att schimpansungar tydligen alltid sätter tryggheten framför mat: när ungen ställdes inför ett val sprang han/hon/den/det alltid fram till en docka föreställande en vuxen schimpans hellre än till en skål med mat.
Så om man låter sin institution, sitt företag eller höga person ha samma symboliska dragningskraft som den där dockan hade för schimpansungen, finns tydligen all möjlighet att bygga upp ett gigantiskt förtroende inför den stora massan. Ikea har lyckats utomordentligt väl med att marknadsföra sig som den där stora, fluffiga schimpansmamman; tack vare de vitt spridda Ikea-butikerna kan man som utlandssvensk få tag på köttbullar med brunsås och lingonsylt, Kalles kaviar eller en blänkande dalahäst på alla möjliga och omöjliga ställen i världen – trygghet och mys, allt under den stora blågula Ikea-logotypen. Till råga på allt utmålas Ingvar Kamprad som en framgångssaga och mysgubbe av stora mått, även om en del väljer att se honom som en tråkig snåljåp som dessutom var nazist under sin ungdom.
Sämre går det för exempelvis riksdagspartierna; bara 21 procent av personerna i undersökningen hade stort förtroende för dem. Och jag tror inte att jag heller förknippar moderaterna eller vänsterpartiet eller folkpartiet med "trygghet" direkt. Däremot:
"Partierna" har […] lågt förtroende medan "riksdagen", som ju består av partirepresentanter, har 42 - dubbelt så mycket. Genomgående har företag och institutioner högre förtroende än sina ledare.
Så typiskt svenskt. Vi gillar generellt sett inte delar av helheten (partier ur riksdagen) eller utstickare (sverigedemokraterna). Det som håller oss samman, det kollektiva limmet, är trygghet på burk, vare sig det gäller Ikea som håller oss samman globalt, SVT som är den bekväma standardkanalen som aldrig ljuger eller universitetet som gör att vi alla tillsammans tar oss ut i arbetslösheten-jag-menar-arbetslivet. Det verkar som att om du är det som i någon mån håller människor sammanlänkade, så har du deras förtroende – och framför allt mycket makt.
Dagens insändarbrev gäller den vetenskapliga frågan om intelligens - är den medfödd eller blott en produkt av vår uppväxt och sociala omgivning?
Hej!
Såvitt jag har förstått ser ni intelligens och karaktär som ärftligt, i viss utsträckning. Jag undrar vad ni grundar detta på? Finns det några vetenskapliga undersökningar kring det, eller är åsikter kring detta egentligen bara egna observationer/spekulationer (era såväl som "motståndarnas")?
Till viss del låter det ju logiskt att personer med högt IQ skulle föda barn med högre IQ, men vad är det som säger att det inte är deras påverkan när barnet väl fött som skapar detta? Bara som exempel.
Tack för att ni finns!
/R
Hej R!
En intressant fråga som det ständigt forskas om inom vissa vetenskapliga områden, exempelvis evolutionär psykologi. Det finns inget absolut, korrekt svar här, endast en mängd olika studier som pekar i en viss riktning. Kortfattat kan man konstatera följande:
- Intelligens som begrepp kräver en rigid definition, något som har visat sig vara mycket svårt. Vanligtvis använder man "g", som står för "general mental ability". IQ-test, som i dag är det vanligaste sättet att mäta intelligens på, innehåller problem som kräver hög g-kapacitet.
- Vad är det då som pekar på att intelligens delvis är ärftligt, d.v.s. genetiskt betingat? Svaret summeras
här: "The correlation of g with the overall size of brain, its glucose metabolic rate during problem solving, the complexity and speed of brain waves, as well as estimates of heritability point towards genetic influence." Två framstående forskare som bidragit med många studier om relationen mellan intelligens och genetik är
Richard Lynn och
J. P. Rushton. Du kan själv dyka ner och läsa om studier som påvisar g:s biologiska förankring på vetenskapliga sidor, t.ex.
den här.
- Vad forskare är överens om är att 1) våra kognitiva förmågor är produkten av ett samspel mellan ärftlighet och social miljö/uppväxt, samt att 2) miljön påverkar generna. Med andra ord är nutida forskning inriktad på att förstå hur stor del av vår intelligens som är ärftlig, vilka kognitiva förmågor som spelar in i intelligens, och exakt hur samspelet mellan genetik och miljö fungerar. Vad som är obestritt är att det defintivt finns en biologisk dimension till intelligens.
Vad innebär då allt detta? I princip skulle jag säga så här: Se det biologiska som en förutsättning. Goda biologiska förutsättningar ger god chans till att avkomman ska ärva dessa förutsättningar. I vissa fall kan man delvis kompensera sämre förutsättningar med hårt arbete, men resultatet förändras inte nämnvärt. I dagens samhälle lär vi oss att alla människor är lika och kan lyckas lika i livet inom alla områden. Vetenskaplig forskning kring våra genetiska förutsättningar hävdar motsatsen: Vissa människor kommer aldrig att kunna bli duktiga läsare eller stortartade fysiker. Det kränker vår bild av människan som endast produkt av en social miljö, då vi inte kan kontrollera våra egna förmågor i den utsträckningen. Därmed inte sagt att miljön inte spelar roll.
Om man funderar lite över det hela, framstår därför eugenik plötsligt som sunt förnuft: Om vi vill att mänskligheten ska bli smartare, måste vi se till att smarta människor reproducerar sig i större mängd än vad de gör i dag. Endast ett par IQ-poäng i skillnad hos den generella intelligensnivån för en nation
gör större konkret skillnad än vad man först kan ana.
Det finns en anledning till att européer och östasiater har lyckats bygga upp de civilisationer vi ser i dag (och att andra folkgrupper inte ens har lyckats komma igång med byggandet). Oavsett hur obekvämt det hela känns kvarstår faktum att intelligens gör skillnad, både på individuell och nationell nivå.
Sverige (genomsnittlig IQ: 101) har tur som ligger högt på skalan, vilket bl.a. reflekteras av den höga sociala organisationsförmågan i vårt samhälle. Sverige ser med andra ord ut som det gör mycket pga. folkets biologiska kvalitet och därför är det intressant att notera hur vårt samhälle kommer att förändras utefter vilka folkgrupper, som immigrerar hit och bosätter sig här.
Tack för att du läser SNUS!
Vem bestämmer egentligen över språket? Fredrik Lindström, lingvist, komiker och författare, svarar: Det är ju vi själva, såklart! I sin bok "Världens dåligaste språk" dyker Lindström ner i denna och närliggande frågeställningar om vårt språk, vår karaktär och vår samhällskultur. Lindström inleder med en teori om språket som mänskligt fenomen och hur det gör människan unik som biologisk varelse. Genom språket får vi möjlighet att reflektera över vår egen situation och uppnå ett sorts metaperspektiv på omvärlden. Språket utgör möjligheter för tanke och kommunikation, och är en produkt av evolutionär kreativitet. Lindströms teori grundar sig i en sorts kvasi-intuitiv, kvasi-darwinistisk tanke om vad som gör människan unik genom språket och lyckas ta fasta på någonting övergripande substantiellt, som han sedan följer upp i de kommande kapitlen i boken.
Han presenterar sedan en distinktion mellan tal- och skriftspråket som två olika språk, och kommer därmed in på en fundamental klyvning mellan människan och civilisationen. Lindström undersöker relationen mellan de två språken och konstaterar att medan de tjänar olika funktioner, har Sverige under modern tid börjat nedvärdera talspråket och tvinga det in under en nationell skriftspråklig modell. Han skräder inte orden: Den dogmatiska tron på en tidlös, fixerad statlig institution, som styr hur det svenska språket bör se ut och fungera, har lämnat svenskarna med en talspråklig impotens. Vi tror inte längre på den grundläggande mänskliga förmåga som utgör grunden för alla språk: Kreativitet. Lindström, som inte döljer sin civilisationskritik, hävdar att svenskarna har förlorat tron på att utveckla sitt eget språk utefter sin samtid, och skyller detta delvis på rikssvenskan, som tjänat till att normalisera dialektala skillnader i Sverige och påtvinga en nationell standard för samhälleliga syften. Lindström ställer den provokativa frågan: Kan det vara så att samhällets intressen ibland kolliderar med människans intressen? Vem styr vem?
En av bokens många förtjänster är punkteringen av en rad myter kring det svenska språket. Lindström bevisar att det svenska språket inte alls är "världens dåligaste språk", utan mycket kreativt och flexibelt till sin natur, men kanske däremot lider av världens dåligaste talare. När tanken om de osynliga byråkratiska språkdomarna blottläggs, inser läsaren hur absurd syn svenskarna egentligen har på sitt eget språk. Han förklarar också varför "rätt" och "fel" i språket är en problematisk dikotomi, eftersom det är vi själva som styr språkets utveckling och inte några fastetsade lagar om hur det för alltid bör vara. Med snille, vardaglig träffsäkerhet och egensinnig humor, beskriver Lindström hur ord, termer och tempus vi trodde var svenskspråkliga budord, egentligen hade varit otänkbara för bara några hundra år sedan. Ett roligt tillägg är spalterna med utmärkande svenska ord, kategoriserade efter tid och ämne. Som pragmatiker ser Lindström språket som någonting som fyller en evolutionär och djupt mänsklig funktion, och vill att vi därför alltid ytterst bör prioritera språkets grundläggande funktioner. Han blir därmed en kritiker av den nationella rikssvenskan och den centraliserade nationalstaten, men också en realist i det att han ser frihet i djupet av människans kreativitet och fantasi.
Med en nickning åt Wittgenstein, tar Lindström barnens språkliga utveckling som exempel: Ett barn kan genom att mima föräldrarnas språkbruk, skapa meningsfulla fraser, utan att egentligen förstå vad de betyder. Språket är därmed delvis ett kulturellt beteende (Wittgenstein skulle tillägga: Språkspel), som kan efterapas utan att talaren nödvändigtvis förstår
meningen i vad som sägs. Barnet vill endast bli förstådd av åhöraren och Lindström försvarar denna grundläggande språkliga instinkt som utgångspunkten för all fortsatt språklig kreativitet, en kreativitet han kompromisslöst försvarar mot föräldrars vilja att rätta sina barn när de säger "fel". Andra ämnen som tas upp i boken är privatiseringen av språket, som han smidigt knyter an till det sociala livet i det moderna svenska samhället, lånord, och relationen mellan språk och mentalitet, där han något förvånande inte går särskilt på djupet, men antyder subtila relationer, som väcker läsarens fortsatta intresse och eftertanke. Vad säger egentligen vårt spåk om oss som människor och vårt beteendemönster?
Det avslutande kapitlet, "Den mänskliga självunderskattningen", är bokens triumf. Den uppmanar den civiliserade människan att ta ansvar för sig själv och sitt eget språk. Svenskan ligger i svenskarnas händer, inte hos kungen, politikerna eller Svenska Akademien. Rösten som tar dialekterna och den språkliga fantasin i försvar går till angrepp mot trångsynt nationalism och överstatlighet, inte i en liberal tradition, utan närmare en primitivistisk tankegång i
Theodore Kaczynskis fotspår. Fredrik Lindström erkänner behovet av ett centralt normspråk i en modern civilisation, men är en av de få språkforskare i dag som också inser och kartlägger dess konsekvenser på språket och människan. Hans teori är enkel: Språket tjänar grundläggande mänskliga behov och därför är det absurt av talare att överlåta kreativiteten till statliga institutioner, när det är talarna själva som skapar och utvecklar språket.
"Världens dåligaste språk" är en intelligent, provokativ och genomtänkt analys av språkets roll i det moderna samhället. Den lyckas, som vanligt i Lindströms folkbildande anda, med att få oss att reflektera över både vår egen karaktär som folk och vår roll roll som individer i ett samhälle där kulturen alltmer privatiseras från en öppen, offentlig domän till byråkratiska kulisser. Den här boken kommer inte att förbluffa språkfilosofer, men bär, tack vare sin fria, vardagliga och underhållande karaktär, på ett populärkulturellt frö, som är på väg att spridas och på allvar har möjligheten att förändra vanliga människors liv mot en ny samhällskultur.
