Joseph Conrad:
Vi lever som vi drömmer - ensamma.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

Min vilja är mitt svärd, mitt öde är min undergång

Angkor WatEn av de mer brutala insikter man gör under livets gång är att allting måste ha ett slut. Sällan eller aldrig funderar man över varför så är fallet. Hur kommer det sig att stora civilisationer som Romarriket, som tidigare erövrat större delen av världen, plötsligt börjar bli neurotiska och till sist tyna bort genom interna splittringar, krig, och brist på ledarskap? Eller att en gång friska och starka människor äts upp av negativa tankar, blir depressiva, och sedan begår andligt självmord? Vad driver destruktiviteten i världen? Jag brukar referera till fysiken: Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar den totala mängden entropi i universum vid varje process. Detta innebär i princip att för varje åtagande vi gör, oavsett hur bra vi presterar, ökar alltid motståndet som hindrar oss från att lyckas. Det är inte mycket konstigare än att vi tvingas pressa oss själva ännu mer ju närmare vi kommer till framgång. Det är därför som Stefan Holm lade av med höjdhoppet: Han tog sig så pass långt att kroppen till sist satte stopp för vidare utveckling. Entropin hade triumferat segern.

Detta innebär att vi aldrig kan uppnå perfektion, d.v.s. utvinna total energi genom en process, eftersom energi alltid kommer att läcka ut till ingen nytta. Det är därför vi hela tiden förbättrar bränselsystemen på bilar för att de ska drivas så energisnålt som möjligt. Samma sak gäller oss människor, och inte minst samhällen. Om man saknar självdisciplinering, förlitar sig på att andra människor ska leva livet åt en, aldrig vågar satsa eller ger upp så fort motståndet ökar, kan man lita på att entropin kommer att ta överhanden. Samhällen som genom outbildade väljare tillsätter korrupta affärsmän vid makten, byter ut traditionell kultur mot kosmopolitisk livsstil, utnyttjar miljön som ännu en industriell resurs, och belönar mygel medan de produktiva medborgarna utnyttjas och luras, blir inte långvariga. I förlängning kan detta få hela civilisationer att kollapsa under sin egen vikt, därför de naturligt existerande krafterna som är ute för att förstöra, växer sig större än de krafter som håller allting uppe.

Civilisationer och människor går inte slutgiltigen under därför att någon stormakt kommer och äter upp dem; kärnan till ondskan är intern. Världskrig, slaveri, ekonomiska depressioner, svält, revolutioner; dessa utgör pekpinnen som får dominobrickorna att falla, men anledning till att de faller är att de saknar stabilitet. En människa som lider av svår sjukdom kan hosta sig till döds, men vi skulle aldrig hävda att det var hostan som faktiskt orsakade döden, utan att det var sjukdomen. När vi studerar den västerländska civilisationen anno 2009, ser vi flera stora krafter i världen som hotar dess välstånd, men det allvarligase hotet kommer inifrån. Bristen på organisk kultur, ledarskap och gemensamma, positiva mål om framtiden. I ett sådant läge spelar rå makt väldigt liten roll; det är som att förfoga över ett raketgevär utan sikte - du kan spränga bort halva bostadsområdet, men du vet inte var du siktar. Chansen är stor att du spränger bort dig själv istället.

När Amerika just nu håller på att nå slutet av sin stormakt, hyllar många dess förfall. Alla vill ta del av akten att bua ut kungen, precis som vi fäller ironiska kommentarer om framgångsrika människor som plötsligt går in i väggen, därför ingen tycker om den största schackpjäsen på brädet. Små människors logik bygger på bitterhet: Du ska inte tro att du är bättre än mig. En sorts negativ jantelogik, som vill att vi ska fokusera på hur dåliga vi själva är jämfört med andra människor, istället för att utgå ifrån oss själva som individer och se de positiva möjligheterna. Därför skrattar vi som idioter när George W. Bush blir utsatt för skokastning av upprörda irakier, men jublar åt en korrupt president, som har lyckats förföra oss med tom retorik om en fantastisk framtid. Fastän alla känner på sig att förväntningarna överskrider verkligheten, fortsätter vi applådera, därför vi vill så gärna tro på vad som lovas oss. Med andra ord, vi är väldresserade chimpanser, med rätten att rösta på valfri tilltalande illusion om hur verkligheten kan bli, bara vi kollektivt förnekar den osynliga elefanten i rummet.

George BushBush är inte den onda diktatorn våra vänstermedier vill få honom till. Fastän hans neokonservativa administration inte slår högt på min ideologiska skala, agerade han mestadels pragmatiskt och korrekt i de flesta situationer. Närvaron i Mellanöstern som ledde till terrorattacken mot WTC, hanterade han genom att svara med öppen eld mot fienden. Han hade ingen aning om var den riktiga fienden befann sig, så han plockade ut Irak, och när han ändå var där, såg han till att pumpa hem lite olja för att finansiera imperiet. Samtidigt destabiliserade han fundamentalistiskt islamiska krafter i regionen med hjälp av västerländsk demokratisk kapitalism, antagligen för att skydda Israel och försvara kristna grupper i området. Han fick ett tufft jobb med ekonomin, men personen vi egentligen bör skylla på här är Bill Clinton, som tillsammans med Alan Greenspan var korkad nog att erbjuda huslån åt minoriteter i Amerika med dålig kredithistoria. Vem som helst kunde räkna ut att den husbubblan en dag skulle spricka, men det blev Bush som fick hantera krisen när han blev president. Med en kanske ännu mer korkad ledare för centralbanken, gjorde Bush det enda vettiga i en sådan situation: Erbjud krispaket åt viktig industri och undvik att aktiehajarna på Wall Street går under - inte för att de egentligen är värda att rädda, utan för att om de går under, faller också stora delar av ekonomin för medelklassen.

Bland de sämre förändringarna under Bushs regim kladdade han till Endangered Species Act genom att avreglera delar av projektet, som tjänar till att skydda utrotningshotade arter. En hel del människor klagar också över Guantanamo Bay, som bör finnas med på listan över tvivelaktiga beslut från presidenten, men det är osäkert om vi bör tillskriva det ett problem av så stor vikt som man har gjort i media. Ingen vågar sända bilder från hur politiska fiender behandlas i Mellanöstern, eftersom det skulle få Amerikas lilla fängelsekomplex att likna en dagisplats. Summa summarum: Massan tåler inte verkligheten, därför röstar den endast på ledare som lovar den tillfällig illusion, eller vad den romerska poeten Juvenalis kallade "bröd och skådespel". Genom att köpa röster, d.v.s. köpa förtroendet från väljarna, kan ledarna i ett samhälle distrahera folket från förfallet, även om det så stirrar dem rakt i vitögat. Så kraftfull är gruppsykologin inom oss, att vi är beredda att tro mer på vad vi förväntas att se, än vad vi faktiskt ser. Ännu värre, när förfallet är uppenbart för alla, betyder inte det automatiskt att folk agerar. Uppehället garanterar dem liv, underhållningen tröstar deras oro med distrahering från verkligheten. Det är därför vi är beroende av datorspel, mobiltelefoner, politik, socialisering och diverse droger: I illusionens värld är alla superhjältar med problemfria liv.

De enda ledarna i europeisk historia som har levererat sanning, blev på typiskt vis avsatta av massan, därför de exponerade den inre entropin i samhället och gjorde den synlig för allmänheten. I demokratier tillsätter vi ledare därför att de övertygar oss om en sanning, inte för att de faktiskt företräder den. Därför beskrev Platon demokratiska samhällen som slutet på en civilisationscykel, precis som de vissna bladen på en blomma tyder på att den är på väg att duka under. Undergång är fundamental för allting som har en början, men även om det inte går att bekämpa entropin i sig, hänger en organisms liv på att förlänga och motverka processen; en till synes paradoxal aktivitet, men även den helt naturlig. Traditionella religioner i Europa utgår alltid ifrån de polära krafterna skapelse och förstörelse. Fastän kristendomen senare kom att tolka dessa dualistiskt, är själva poängen att de inte kan existera utan varandra. Därför uppfattade hedningarna inte destruktivitet som en ond kraft i universum, men likväl någonting man skulla sträva efter att övervinna genom skapelse. Egentligen är detta grundläggande mänsklig psykologi: Om vi inte gör någonting av vårt liv och är delaktiga i vår tillvaro, slukas vi upp av omständigheter och blir till nervvrak. Deprimerade människor bär just kännetecket att allting de gör och säger egentligen är en ursäkt för att ge upp och förbli passiv. Enda vägen ut ur hamsterhjulet är att inte se hindren, utan möjligheterna.

I tider som dessa är den största dygden att inte vara bitter. Att inte vara rädd för undergång och misslyckande. Att inte projicera sin osäkerhet på världen för att förleda andra till att bli lika bitter som en själv. Annars bereder vi en säker väg till undergång, inte bara för oss själva, men för samhället som helhet. Om vår tillvaro ser dyster ut, beror det på att de destruktiva krafterna håller på att dominera de produktiva krafterna, precis som ett bränslesystem i en bil förbrukar bensin, utan att utvinna tillräckligt med energi för att driva bilen framåt. Till skillnad från de flesta teorier om vårt samhälles förfall, som går ut på att identifiera en faktor i ekvationen (invandring, fattigdom, religion, kapitalism), har jag valt i mina artiklar att fokusera på anden och psykologin hos människor, därför jag är övertygad om att det slutgiltigen är det andliga förfallet som har gjort att vi hamnat här. De faktorer de flesta människor brukar peka ut som ondskor, ser jag som manifestationer av detta andliga förfallet. I kausala termer innebär detta att det vi kallar ondska egentligen bara är effekten, men att orsaken står att finna bakom kaoset, inte i det.

Livet är krigDet största hotet mot vår välgång är därför människor, som lever och sprider en defekt ande, eller (själv)destruktiva beteendemönster. Människor som ignorerar, förvränger eller tar detta i försvar är en del av problemet. Jag bryr mig inte om att detta gör många förbannade och irriterade, därför om sanningen var uppenbar, hade den redan funnits med i politikernas valmanifest. Tilltalande illusioner går ut på att kasta skor på ledare vi inte tycker om, jubla över överskattade retoriker utan intelligens, och drömma oss bort till fantastiska världar bortom vår egen verklighet. Jag skriver artiklar därför att jag vill beskriva för människor varför vår värld är fantastisk, trots förfall. Jag ser inte förfallet som någonting ont. Det är utmaning, till och med äventyr, och det existerar för att härda oss. Mycket vackert hotas av undergång, men allting i vår värld är per automatik dömt till undergång, precis som vi en dag ska ligga döda och begravda. Det är inte en tragisk tanke, därför det är ändligheten i existensen som ger oss möjlighet att fylla den med mening. Detta är essensen i nihilism och plattformen till all värdefull religiös kunskap. Odla denna insikt så länge du lever tillsammans med det du älskar, och din vilja kommer en dag att triumfera nederlaget.

”I helvete att ni ska ha mina pengar”

Doris i Landskrona jagar i väg slöddret i samhället
Nu är det slut med daltandet. Vågen av rån varje vecka har härdat Landskronaborna till den grad att de nu tar lagen i egna händer. Fastän det nya året knappt har hunnit börja, gör butiksägaren Doris Carlberg vad som antagligen kommer att bli årets individuella insats mot kriminaliteten i det svenska samhället:

Beväpnade med knivar försökte två 15-åringar och två 10-åringar råna Doris spel och tobak på Järnvägsgatan på måndagsförmiddagen. Men affärsinnehavaren Doris Carlberg tog fram ett basebollträ och jagade iväg de unga gärningsmännen.

– Han viftade med kniven upp och ner och ville ha pengar. Jag sa: ”Vadå för pengar. Jag har inga pengar, vad dillar du om.” Samtidigt började jag backa mot disken. Jag försökte ta de så lugnt som möjligt, säger Doris Carlberg.

– Antagligen trodde de att jag var på väg att göra det när jag gick mot spelmaskinen. Men i stället tryckte jag på larmet. Samtidigt fick jag tag på mitt baseballträ under disken. Jag drämde det i disken och skrek: ”I helvete att ni ska ha mina pengar”. Då flydde de och jag sprang efter, berättar Doris Carlberg.

Hd

Här kan vi prata om civilkurage. Istället för att backa inför brottsligheten och våldet, visar den här supertuffa butiksägaren var skåpet ska stå. Inte nog med att hon lugnt och sansat lyckas distrahera rånarna och därefter sätta igång larmet - hon jagar dem ut ur affären med basebollträ och fortsätter att förfölja dem så långt hon orkar. En hjältebragd som antagligen har gjort mer nytta än all flumterapi och social behandling tillsammans, som vårt veka rättsväsende i Sverige brukar tilldela unga brottslingar som "straff" för deras gärningar. Tyvärr hann Doris inte ge rånarna en omgång, men nästa gång lär hon vara beredd på att göra en home run.

Den här händelsen speglar ett samhälle där den kulturella och sociala splittringen har löst upp lokalbefolkningens gemenskap, och därmed öppnat upp för kriminalitet och dekadens att långsamt ta över svaga punkter i samhällslivet. Doris, som så många andra svenskar, börjar inse att fler poliser och mer byråkrati inte kommer att lösa problemen. Skiten växer därför att den tolereras på gräsrotsnivå och därför valde hon att agera pragmatiskt, d.v.s. göra det arbete som egentligen är polisens uppgift. Medan samhället temporärt vill låsa in och "behandla" kroniskt kriminella, vill Doris spöa skiten ur dem. En vardagsrealist, med andra ord, och Sverige är i dag ett land som skriker efter sådana människor. Polisen kan inte stoppa vågen av kriminalitet; det krävs ett samarbete mellan civila där man stärker sociala band, samarbetar för att hålla ögonen på ungdomar på drift, och exkluderar människor som uppvisar destruktivt beteende.

Doris' agerande för med sig ett positivt budskap till oss alla: Du behöver inte tolerera skiten. Det är ditt val att agera. Om du vill leva i en bättre värld, måste du själv vara med aktivt för att förändra den. Att sitta hemma framför tv:n och rösta fram ett storebrorssamhälle, är detsamma som att överlåta ditt individuella ansvar på statliga tjänstemän - en absurd tanke, om man reflekterar över vem det är som skapar kulturen i ett samhälle. Just det, det är du och jag, tillsammans. Tillsammans utgör vi samhället och därför är det vi som styr dess riktning. Kraften hos en enad befolkning är starkare än alla politiker, ekonomer, poliser, jurister och domare i världen, därför utan oss står deras värld stilla. Nästa gång någon knackar på din dörr för att stjäla din saker, ta fram ditt basebollträ och visa personen vem det är som bor i huset. Vi som också är en del av samhället kommer att tacka dig.

Är vi rasister?

Hej!

Jag har suttit denna förmiddag och läst några artiklar m.m. på er hemsida och tycker att ni har några intressanta poänger, men en sak förbryllar mig. Det är frågan om nationalism/fascism/rasism. Var någonstans står era åsikter angående detta? Ena stunden, ursäkta min okunnighet, verkar ni vara positiva till detta andra stunden lite mer negativa. Har ni någon ståndpunkt alls (såklart har ni det men jag hoppas ni förstår hur jag menar)?

Vore jättetacksam för ett svar!

Mvh

/Henric

Hej Henric!

Tack för ditt brev. Först och främst bör vi klargöra definitionerna på vad "nationalism/fascism/rasism" egentligen är. Här kommer en kort lista:

- Nationalism: Tanken att ett folk med samma historia, kultur och etnicitet bör leva i en gemensam nation, och att dessa intressen går före individuella intressen. När man framhåller nationens intressen framför historia, kultur eller etnicitet (d.v.s. folket existerar för nationens skull, inte tvärtom), kallar vi det patriotism. I dag är begreppet lite mer vagt och man brukar ta avstånd från etnisk nationalism, men kultur och historia står fortfarande i centrum, som du kan se hos partier som sverigedemokraterna (om vi sedan bör kalla Sd ett renodlat nationalistiskt parti är en annan historia).

- Fascism: Traditionellt ett hierarkiskt, nationalistiskt, imperialistiskt och korporativistiskt politiskt system med rötter i futurism och Romarriket, populariserat av den italienska diktatorn Benito Mussolini. Tar avstånd från pacifism, socialism och liberalism. I dag har det blivit ett skällsord och man brukar felaktigt klumpa ihop fascism med nazism, fastän det finns stora ideologiska skillnader mellan dessa. För att till fullo förstå fascism är Mussolinis The Doctrine of Fascism obligatorisk läsning.

- Rasism: Här finns minst ett tiotal olika tolkningar. Jag brukar utgå ifrån den här definitionen när jag skriver om rasism i mina artiklar: Hat eller förakt för en människa på grund av etnicitet eller ras. Den bredare definitionen i Sverige tar även med etnisk nationalism, fysisk antropologi och populistisk invandringspolitik. Jag är inte säker på att man hatar människor med annan etnisk bakgrund bara för att man tror på etnisk separation, forskar i människans genetik, eller vill minska/stoppa invandringen till Sverige, men det är en annan sak.

Dessa fenomen är fullständigt förvrängda och söndertjatade i den svenska samhällsdebatt, men det kan vara på sin plats att vi också klargör vår ståndpunkt här en gång för alla:

- Nationalism: Om vi studerar historien över stora civilisationer, slår en titt på modern sociologisk och antropologisk forskning, står det ganska klart att människor föredrar att leva med andra människor, som delar deras grundsyn på människa, natur och samhälle. När vi tvingar olika folkgrupper att samexistera inom samma nation, uppstår genast en rad problem. Vem ska anpassa sig efter vem, ska vi ha en lag för alla, eller olika lagar för var och en osv. Rasism, våld och social instabilitet ökar i samhället. Kulturerna splittras. Pluralism, och dess avart mångkultur, fungerar helt enkelt inte. Nationalism, eller etnokulturell separation, verkar därför vara en naturlig lösning på problemet. Varje folk utövar då sin egen kultur i ett eget land, d.v.s. hur exempelvis Sverige har fungerat fram tills 60-70-talet. Nationalism, om den är ömsesidig och motiveras av en vilja till kulturell självständighet, är därför någonting positivt. Sedan finns det en rad problem med nationalism, exempelvis tendensen till att skapa en ohälsosam kollektivism och att se sig blind på statliga intressen, men det sparar jag till en framtida artikel.

- Fascism: Som du kanske har märkt är vi inte jättepositiva till liberaldemokrati här på SNUS. Vi brukar uppmuntra till fascism, i den mening att vi tror på ett mer hierarkiskt samhälle baserat på meritokratiskt ledarskap och kulturell samstämmighet. Jag tror inte att vi brukar förespråka imperialism, men vi håller ofta upp anden i fascism och hävdar att människan behöver utmaning och konflikt för att utvecklas. Några redodlade fascister skulle jag inte vilja kalla oss och som du säkert vet är vi mycket kritiska till för mycket statligt inflytande, och centralisering av politisk och ekonomisk makt, men du finner spår av fascistiska tankegångar i våra texter.

- Rasism: Jag skulle vilja påstå att medan detta är ett naturligt fenomen hos de flesta människor, är det likväl ett dumt sådant. Hat är egentligen bara en känslomässig reaktion och är i längden (själv-)destruktivt. Detta trots att alla människor hatar någon gång i sitt liv. Rasism brukar uppstå när olika folkgrupper tvingas kompromissa med sin livsstil, som här i Sverige, och därför är problemet med rasism intimt förknippat med pluralism. Till viss del tror jag rasism förekommer i mer oskyldiga former ("måste dessa förbannade araber hela tiden tränga sig före i busskön?"), men lätt urartar till aggression och större konflikter (Israel-Palestina-konflikten är ett nutida exempel, även om det också finns andra faktorer bakom). Jag tycker inte att rasism egentligen är ett jättestort problem, precis som jag inte anser att vi bör utplåna alla känslor av hat inom oss i alla situationer. Problemet jag har med rasism i allmänhet är att det ofta blir en ursäkt för människor att skylla över problemen på andra folkgrupper, utan att kritisera och reflektera över sitt eget folk. Rasismen kommer i stor grad att försvinna om varje folkgrupp känner sig trygg i vardagen med sin egen kulturella identitet. Just nu är så inte fallet eftersom vi tävlar om inflytande och dominans i samhällslivet, och därför uppstår konflikter.

Det finns mycket annat viktigt att nämna om de här fenomenen, men jag tror att när de flesta ställer den här frågan, vill de veta om man är rasist eller inte (i mitt fall, svar: Nej), d.v.s. om man är en sådan där som kränker status quo. I vissa fall är man endast fri från rasism om man helt går på regeringens agenda, och då erkänner jag att vi ligger risigt till. Trots detta, Henric, hoppas jag att jag någorlunda har lyckats besvara dina frågor. Jag hoppas också att jag har sagt så pass mycket om det här redan, att vi inte behöver göra fler utläggningar i ämnet, utan endast kort behöver kommentera detta i framtiden. Ras, nation och kultur kommer fortsätta att dominera samhällsdebatten i Europa tills vi tar tag i problemen och slutar stirra oss blinda på heliga kor.

Mer om nationalism, fascism och rasism på SNUS:

Nationalism
Krystad nationalism
Kulturmöte
Varför jag inte är nynazist
Fredrik Lindström och den regelrätta svenskheten
Brev: White Flight och civilisationen som sin egen fiende
Vi behöver inte svensk-kontrakt, vi behöver kultur
Lokalkultur är effektivare än statlig byråkrati
En överblick över fascismen

Civilisationskrigen är här: Den ryska björnen ryter till

Ryssland stryper gasen till Europa
Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina trappas upp. Länderna anklagar varandra för att ha stoppat exporten av rysk gas till Europa via Ukraina.

– Om leveranserna inte har återupptagits till i morgon (torsdag) måste vi besluta vad mer som ska göras. Det är oacceptabelt att EU:s medlemsstater ska behöva lida för det här, sade Topolanek till journalister, rapporterar TT:s korrespondent Maria Davidsson från Prag.

– Olja och gas får inte användas som politiska vapen, vi måste kunna hitta professionella mekanismer som inte påverkas av politikens upp- och nedgångar, säger samtidigt EU:s utrikesrepresentant Javier Solana i spansk radio.

Ibland skäms jag över att leva i Europa. Vad i hela friden sysslar vi med? Trodde vi på allvar att vi bara kunde lämna Ryssland till sitt öde efter andra världskriget och fortsätta med att bygga upp vår världsmakt? Mannen med mustasch i Tyskland varnade oss för Ryssland, både som ideologiskt och kulturellt hot mot Västeuropa. Hans plan var att neutralisera hotet i Öst genom att dominera det. Ingen lyssnade, för alla var upptagna med att jaga nazister och prata sig varm i media över den moderna demokratin. När Ryssland nu långsamt avancerar som framtida imperium, svamlar EU om att det är orättvist och osportsligt. Fullständig impotens.

Amerika, till skillnad från Europa, lever inte i en dröm. Amerikanarna har sedan länge insett att om man ska undvika framtida fiender, måste man desarmera dem bums. Det var därför man gick in i Vietnam för att stoppa kommunismens spridning, och började ockupera Afghanistan och Irak, så att fundamentalistiska och anti-israeliska krafter inte skulla kunna växa sig större. Ideologiskt sett var dessa krig förkastliga, men ur en pragmatisk synvinkel så var det ren realism. Varför? Efter Kalla Kriget började teoretiker som Francis Fukuyama att påstå att eftersom västerländsk globalistisk dominans var på framgång, var det slut på världskrigen. Fred väntade oss alla. Statsvetaren Samuel P. Huntington insåg istället att konflikten skulle förflyttas från det ideologiska planet till storskaliga civilisations- och kulturkrig. I dag har vi svaret på att han hade rätt: Kina försöker absorbera fler områden för att bli mäktigare (här har vi bland annat Tibetkonflikten), så även Ryssland (en av anledningarna till att man vägrade släppa Sydossetien).

Låt dig inte luras av svenska vänsterjournalister: Ryssland vill dominera Ukraina. Både Putin och Medvedev är stenkalla realister, för de inser att de kan använda sig av geopolitiska medel för att pressa Väst ner på sina bara knän. Utan energi fungerar inte vår hypermoderna civilisation. När Ryssland nu stryper gasen till Europa, uppstår som vanligt förvirring i Väst. Ryssland och Ukraina skyller på varandra, ungefär som Ryssland och Georgien skyllde på varandra över konflikten i Sydossetien. Bland all förvirring i media framgår aldrig det uppenbara, nämligen att Amerika har pressat Ryssland till attack jättelänge (Kosovos självständighet lär ha eggat ryssarna något enormt, så även förslaget att låta Georgien gå med i NATO). Jag ska vara så tydlig jag kan i den här kolumnen: Den ryska björnen har vaknat och den är här för att dominera. Historien säger oss att Ryssland inte är att lita på. Fylld av instabilitet, politisk korruption och kulturell förvirring, kommer det här landet att hålla sitt folk samman med patriotistisk propaganda. Det är världsmakten allting hänger på.

Vi befinner oss i mitten av ett civilisationskrig. Om Huntington får rätt i sin tes, kommer vi att få se fler mindre regioner slukas upp av stora imperium och krigen kommer att späs på med hjälp av religionen, som vi delvis ser i Kina-Tibet och Palestina/Iran-Israel. Men grunden till allting är vad de gamla krigsherrarna kallade realpolitik: Expansiv politik som går ut på att försvara och utöka den egna politiska makten. Här är moral, ideologi, religion, kultur och ekonomi endast medel för att bli den nya världsregenten. Europa börjar sakta men säkert inse att Amerika har haft rätt hela tiden och därför börjar man nu överväga projekt, som ska frigöra oss från ryssarnas makt:

–Här, säger han och pekar på en streckad linje. Här har Europa chansen att bygga en ny försörjningslinje.

Nabucco står det ovanför linjen som sträcker sig från Turkiets östgräns och passerar Bulgarien, Rumänien och Ungern för att sluta i Österrike. Det är en gasledning som med 3 300 kilometer blir världens näst längsta efter den ryska Druzhba som över 4 000 kilometer lång pumpar olja från sydöstra Ryssland till Tyskland.

I Bryssel verkar man ännu inte ha förstått vad som håller på att hända och därför är risken stor att det här projektet bara är ett sätt att smyga på tå inför den växande stormakten i Öst. Så länge våra politiker lever i en liberalkapitalistisk illusion, har jag inte stort hopp om att européerna ska vakna upp och skåda ljuset, men om inte annat kommer vi en dag att få samma påhälsning som Israel just nu får vid Gazaremsan. Kommer vi att ha resurser och stake nog att slå tillbaka? Otäck reflektion: Kanske vann fel makter andra världskriget? Den västerländska demokratin har misslyckats fatalt med att uppnå sina ideal. Jag är inte bra på att försköna ord: Jag hade hellre levt i en totalitär och fascistisk stat, om jag visste att diktatorn förde en inrikes- och utrikespolitik som är fast förankrad i verkligheten. Istället hamnade jag i ett fegt, blåögt, impotent och splittrat folkhem.

Mer: SvD (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10), DN (1, 2, 3, 4), Hd (1, 2, 3, 4, 5, 6)

Verklighetsfrånvänd politik är farligare än sexism

Rekordmycket reklam fälldes av Näringslivets etiska råd för sexism 2008. Rådet ser nu allvarligare på så kallad schabloniserande reklam, exempelvis när annonser riktade till flickor är rosa och blå till pojkar.

Endast i ett redan dekadent samhälle oroar man sig mer över vilka färgnyanser som riktas till pojkar och flickor i reklam, än över genomkommersialiseringen av den traditionella kulturen. Jag var nog inte den enda som gapskrattade när jag läste om den glittriga och rosa glassen "Girlie", som för några år sedan drogs in från GB:s sortiment, därför att den var speciellt riktad mot flickor. Årets finalister som trotsat den heliga jämställdhetsortodoxin bjuder på minst lika bra underhållning:

I år fälldes exempelvis en reklamfilm för läsken Coca Cola Zero där en kille gör slut med sin flickvän som säger att hon förstår att killen inte vill hålla sig till en tjej när det finns så många att välja på.

Det här är korkad reklam, som försöker dra en vag analogi till Coca Colas hundratals olika avarter. Varför man inte istället förfasar sig över att det dricks för mycket bubblande socker, speciellt bland yngre, är det ingen som frågar sig. Huvudsaken är ju att det ska sälja, bara man gör det på ett trendigt sätt som klaffar med den svenska flumdemokratins principer. Här är en annan goding:

Ett annat övertramp gjorde borrmaskinstillverkaren Black & Decker när de erbjöd spa-behandling till frun om mannen lade ut stora pengar på deras verktyg.

Ställ dig två frågor: 1) Hur många kvinnor önskar sig en borrmaskin i julklapp? 2) Hur många män önskar sig en spa-behandling i julklapp? Fastän jag är säker på att det finns avvikelser i båda fallen, speciellt i det senare (spa låter inte helt dumt faktiskt), vet alla svaret innan jag ställde frågan. En väldresserad feminist skulle givetvis hävda att dessa skillnader i intressen och beteendemönster beror på vårt samhälles förväntningar av hur män och kvinnor bör vara. Tyvärr verkar vi inte lära ut evolutionär psykologi i skolan, för om vi hade gjort det, hade ingen brytt sig om att spendera dyra skattepengar på byråkratiska surrogatproblem. Låt oss slå hål på myterna med vetenskap.

Myt: Anledningen till att kvinnor gillar rosa är därför att de är hjärntvättade av en patriarkal samhällsordning
Verklighet: Kvinnor gillar rosa därför det är en produkt av deras evolutionära utveckling

A study in Current Biology reports some of the first conclusive evidence in support of the long-held notion that men and women differ when it comes to their favorite colors. Indeed, the researchers found that women really do prefer pink--or at least a redder shade of blue--than men do.

"Although we expected to find sex differences, we were surprised at how robust they were, given the simplicity of our test," said Anya Hurlbert of Newcastle University, UK. In the test, young adult men and women were asked to select, as rapidly as possible, their preferred color from each of a series of paired, colored rectangles.

The universal favorite color for all people appears to be blue, they found. "On top of that, females have a preference for the red end of the red-green axis, and this shifts their color preference slightly away from blue towards red, which tends to make pinks and lilacs the most preferred colors in comparison with others," she said.

To begin to address whether sex differences in color preference depend more on biology or culture, the researchers tested a small group of Chinese people amongst the other 171 British Caucasian study participants. The results among the Chinese were similar, Hurlbert said, strengthening the idea that the sex differences might be biological. The explanation might go back to humans' hunter-gatherer days, when women--the primary gatherers--would have benefited from an ability to key in on ripe, red fruits.

"Evolution may have driven females to prefer reddish colors--reddish fruits, healthy, reddish faces," Hurlbert said. "Culture may exploit and compound this natural female preference."

Girls Prefer Pink, Or At Least A Redder Shade Of Blue

Mer om kvinnans roll som samlare här: Modern women are excellent gatherers

Myt: Kvinnor tycker inte om att vara sexuellt aktiva med flera partners samtidigt på grund av den patriarkala kulturen
Verklighet: Kvinnor tycker inte om att vara sexuellt aktiva med flera partners samtidigt på grund av evolutionära faktorer

The sexual and feminist revolutions were supposed to free women to enjoy casual sex just as men always had. Yet according to Professor Anne Campbell from Durham University in the UK, the negative feelings reported by women after one-night stands suggest that they are not well adapted to fleeting sexual encounters.

Men are more likely to reproduce and therefore to benefit from numerous short-term partners. For women, however, quality seems to be more important than quantity. Also for women, finding partners of high genetic quality is a stronger motivator than sheer number, and it is commonly believed that women are more willing to have casual sex when there is a chance of forming a long-term relationship.

Prof Campbell added: “Evolution often acts through positive or negative emotions which draw us towards adaptive behaviours or drives us away from harmful ones. For example, we enjoy other people’s company but get depressed if we spend too much time alone. Basic emotions guide us down pathways that have been advantageous for our ancestors. It seemed obvious that if our female ancestors really were adapted to short–term relationships they ought to enjoy them, just like men do.”

Overall women’s feelings were more negative than men’s. Eighty per cent of men had overall positive feelings about the experience compared to 54 per cent of women. Men were more likely than women to secretly want their friends to hear about it and to feel successful because the partner was desirable to others. Men also reported greater sexual satisfaction and contentment following the event, as well as a greater sense of well-being and confidence about themselves.

The predominant negative feeling reported by women was regret at having been “used”. Women were also more likely to feel that they had let themselves down and were worried about the potential damage to their reputation if other people found out. Women found the experience less sexually satisfying and, contrary to popular belief, they did not seem to view taking part in casual sex as a prelude to long-term relationships.

“What the women seemed to object to was not the briefness of the encounter but the fact that the man did not seem to appreciate her. The women thought this lack of gratitude implied that she [sic] did this with anybody,” Professor Campbell explained.

Women Have Not Adapted To Casual Sex

Och där fick vi svaret på varför män fortfarande går runt och försöker lura sig till tillfälliga ligg, medan kvinnor pratar om förhållande, känslor och delaktighet. Evolutionen har format oss i flera tusen år och detta beteemönster försvinner inte bara för att vi har några politiker i toppen, som får betalt för att upprepa i media att män och kvinnor är födda lika. Missförstå mig inte; jag är också trött på all reklam som framställer män som korkade kåtbockar och kvinnor som billiga våp, men inte för att den är sexistisk, utan för att den ger uttryck för ett samhälle där allting har en prislapp och vår livsstil går ut på att köpa det som flyger förbi på tv-rutan. Det kränker vår intelligens att kunna leva efter högre värden än ren konsumtion.

Slutligen: De som (fortfarande) tror att alla skillnader försvinner bara för att vi skapar en socialt jämlik miljö, lever i sin egen lilla ideologiska bubbla, som förr eller senare spricker när forskningsrön efter forskningsrön bekräftar att vi är olika, trots allt. Jag tänker fortsätta pricka hål på dessa bubblor så ofta jag kan, inte för att jag egentligen oroar mig över dessa människor och deras pladder, utan för att upplysa de som vågar tänka utanför samhällets ramar och tillsammans med dem skratta illusionen och lögnerna i ansiktet.

Mer: Hd, DN, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Välgörenhet är nutidens avlatsbrev

Minns ni av en händelse avsnitt fem av humorprogrammet "Nile City"? Kulturstrategen Percy Nilegaard inleder via egen radio operation Rädda Rinkebybarnen för att samla in pengar – till sig själv. Percy försöker i samma veva få företaget Finlandia Design att skänka en jacuzzi till de stackars barnen, och han ger fler anledningar till välgörenhet när han hävdar att FD-designern Raimo dött i AIDS mitt framför ögonen på Percy under sändningstid.

Vanliga människa!Killinggängets satir av insamlingsfonder kan tyckas överdriven, men så fasligt långt ifrån sanningen ligger de nog inte. Svenska Dagbladet meddelar att svenskar skänkt mer pengar än någonsin under 2008, men att antalet svartlistade insamlingsfonder också ökat. Om vi å ena sidan vet att Sverige förfogar över en klick girigbukar, och å andra sidan betänker att vi har fullt av människor som likt ett slags Pavlovs hundar automatiskt sätter igång tårkanalerna så fort de utsätts för särskilda stimuli – typ ser ett svältande barn på tv eller hör ordet ’cancer’ – så är det ju inte att förvånas över om de förstnämnda utnyttjar läget för att tjäna sitt levebröd.

Och nog funkar det alltid: För gemene man är välgörenhet ett slags moraliskt skydd mot implikationerna av vårt leverne, en skön ursäkt för att vi inte gör det vi borde göra, plåster på såren för att vi aldrig uppfyller den rosenskimrande regnbågsvärld som propageras för oss i riksdag, kungahus och förskolor. Vi misslyckas varje år, förvisso, men vi har något som ger oss en särskild makt: pengar. Så vi skänker en symbolisk summa till den organisation som känns bäst just nu och kan plocka fram glorian tills vi tappar den igen. Förr köpte man avlatsbrev för att tvätta bort sina synder – i dag köper vi oss ett gott samvete hos SOS-Barnbyar.

Så när media skriver om svartlistade insamlingar med "falskt" uppsåt, utan 90-konton och hela faderullan, blir Svensson svag i knäna. Så kallade oseriösa insamlingar är omoraliska, med falska profeter som – när de väl avslöjats som sådana – inte längre räddar oss från de djävulska makter som säger vilka vi egentligen är. När Vatikanen skrev ned sina kriterier för vad som utmärker en sekt kunde de väl aldrig ana att katolska kyrkan faller under fler av kriterierna än vad de flesta sekter gör, med enda skillnaden att katolska kyrkan är större. Att alla välgörenhetsorganisationer, även de stora, har en industriell karaktär som talar till folks sentimentalitet och skuld är det inte heller särskilt många som vill erkänna.

Vad som är tragiskt i hela historien är att de "oseriösa" insamlingarna – ett slags symptom på att något är ruttet – inte får folk att inse vilka fega moralkärringar de (folk) verkligen är: den vidriga lilla sekten ger inte sken av ett större falsarium inom oss alla. Hade vi varit seriösa vad gäller bekämpningen av cancer, fattigdom och miljöförstöring, så hade vi protesterat mot de livsstilar som skapar det som insamlingarna ytligt försöker stoppa. På motsvarande sätt baktalar man inte demokratin när den misslyckas med sina syften (år efter år efter år), utan säger i stället att vi inte varit demokratiska nog! Vi behöver inte välgörenhet – vi behöver en total invertering av vår bakvända logik.

SvD: 1, 2

Stockholm, om tillväxten får välja

Från tillväxt-hotar-vår-ekologi-avdelningen:

Naturvänner, ekologer och samhällsplanerare som SvD pratat med säger att Stockholm står vid ett vägskäl. Om 20 år väntas befolkningen i länet ha ökat med ett helt Göteborg. Stockholm stad ska ha växt till en miljon invånare.

– Vi står inte inför "om" vi ska bygga i grönområden utan inför "hur", säger Martin Ängeby, projektledare på Regionplane- och trafikkontoret, där arbetet med den nya regionala utvecklingsplanen just nu pågår.

"När man pratar om den biologiska mångfalden så kommer man ofta ner på skalbaggenivå. Vi har satt som mål att bli en miljon människor i Stockholm, det måste också ha betydelse."

Kristina Alvendal (m) stadsbyggnadsborgarråd 1

Politik i demokratier handlar inte om verkligheten, utan om att sälja populära koncept till massan, som tillgodoser kommersiella intressen hos företag och lobbygrupper. De investerar, vi röstar och handlar. Medan väljarna är upptagna med att sätta sig in i ekoutbudet i varuhandeln, åka kollektivt och spara in på elräkningen, bestämmer sig stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm för att fortsätta med urban expansion, ökad befolkningsmängd och domesticerande av grönområden.

Vi vinner


All finansiell verksamhet i Stockholm, som ser fram emot att sälja fler tjänster, varor och livsstilar till en växande grupp storstadskonsumenter. Samtliga politiker involverade i byggprojekten, som vinner prestige genom att sponsra och arbeta med att förvandla Sveriges huvudstad till "Europas mest attraktiva storstadsregion".

Vi förlorar


Alla djurarter, vars naturliga habitat begränsas eller förintas, vilket leder till sämre chanser för överlevnad, försämrad hälsa och i värsta fall lokal utrotning. Alla storstadsbor som kommer att märka av hur infrastrukturen och den sociala välfärden överbelastas i en tid av snabb befolkningsökning (Region Skåne, anyone?!).

Slutsats


Den gröna politiken är moraliskt hyckleri och pragmatisk impotent. Tillväxt, både vad gäller industriell utveckling och mänsklig befolkning, är död för vår miljö - och innebär försämrad livskvalitet för människorna som tvingas bo i överbefolkade (Indien) och snabbt industriellt växande samhällen (Kina).

I stället för att försöka göra Stockholm till Europas mest attraktiva storstadsregion, d.v.s. förvandla den till ett kosmopolitiskt köpcentrum, borde vi fokusera på att stabilisera befolkningsökningen och konservera grönområden och äldre stadsdelar. Det i sin tur kräver att vi måste finna nya värden bortom vår falska progressivitetsreligion (fler människor/fler produkter/fler symboler = GODHET).

Men bakom den politiska fasaden döljer sig sanningen bakom varför ingen reagerar: Stockholm är redan ett kosmopolitiskt köpcentrum. Sverige next.

Mer: 1, 2, 3, 4, 5

Låt Rosengård brinna!

Rosengård brinner igen. Låt oss skippa skitsnacket om den avstängda bönelokalen, som egentligen bara fungerar som en symbolisk ursäkt för upploppen, och istället inrikta oss på hur den nuvarande situationen bör hanteras. Jag har bara en sak att säga: Låt helvetet brinna.


Varför envisas vi med att gå med på katt- och råttaleken med människor, som uppenbarligen tycker det här är roligt? Vi gör bara oss själva till åtlöje. Det är skattebetalarnas pengar vi ödslar på att försöka kontrollera en segregerad förort till Malmö. Låt folkmassorna förstöra sina egna bostadsområden. Om de vill leva bland bränder och upplopp, then so be it. Vi måste sluta leka Farbror Polis överallt. "Men då kommer det ju att fortsätta brinna" - nu börjar ditt socialdemokratiska medvetande att kackla. Ta ett djupt andetag och tänk praktiskt. "Men tänk på alla oskyldiga människor som" - schh, nu börjar du bli orolig igen. Vi kan inte rädda alla människor från dårar, på bekostnad av alla hederliga medborgares skattemedel, för det är i princip detsamma som utpressning. "Men vi kan inte låta Rosengård sluta i anarki" - pschh, nu börjar du igen. Låt problemen lösa sig själva. Vad är det värsta som kan hända? Rosengård brinner ner och några oskyldiga familjer får finna ny bostad. Är det allt?

Vi måste göra ett val. Antingen fortsätter vi med att försöka försvenska problematiska invandrarområden, eller låter vi dessa områden stå eller falla på egen grund. Om vi hade varit smarta hade vi aldrig fortsatt med att släppa in hundratusentals invandrare till Sverige, när vi inte ens kan kontrollera en liten förort, ännu mindre Sverige i sin helhet. Men politikerna då, kommer inte de att rädda oss ur nöden? Ja, låt oss snabbt slå en titt på den värld som våra politiker lever i:

Hittills har händelserna setts som isolerade busstreck av obetänksamma ungdomar. Träffas varken personal eller bilar skrivs sällan ens någon rapport. Räddningsverket saknar möjlighet att ta fram riksstatistik och mörkertalet bedöms vara stort.

Då handlar det inte enbart om stenkastande ungdomar, utan även om folkmassor som omöjliggör räddningsarbetet. I invandrartäta förorter har många dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten och förståelsen för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad.

Brandmännen hindras av dödshot, stenkastning och raketer

Detta fick mig att gapskratta första gången jag läste det. Om jag och ett tjugotal andra ungdomar börjar kasta gatsten på civila människor, bör det då räknas som ett busstreck, eller som grov misshandel? Ni kan gissa vad domstolen hade beslutat. Om jag dessutom fortsätter kasta gatsten på civila människor, trots "tillsägelser", är jag då obetänksam, eller bara en spritt språngande idiot? Det senare låter mer troligt. Om jag dessutom, tillsammans med en hel folkmassa, kastar sten på poliser och brandmän, d.v.s. människor som representerar rättsväsendet och räddningstjänsten i vårt samhälle, utför vi då bara obetänksamma busstreck? I don't think so.

Att dagisrevolutionärer ur vänsterautonoma grupper är med på kalaset, vittnar om att det här bara är meningslöst tidsfördriv, något de själva givetvis kan rättfärdiga genom att hänvisa till valfri symbolisk kamp ("mot rasism", "mot diskriminering", "mot kränkning"). Alltid känner sig någon grupp kränkt, så kampen varar för evigt, eller precis så länge som polisen orkar dalta med problemen. Så hur kan våra politiker vara så blinda? Svar: De är inte blinda, men de vägrar kränka illusionen om att mångkulturen har misslyckats med att leva upp till sina otroliga ideal, så de hittar på pseudo-ursäkten att invandrarna har "dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten" och att deras "förståelse för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad." Skrattar du? För det gör jag.

Vi ljuger inför oss själva därför vi har valt den Behagliga Illusionen framför den Obekväma Verkligheten. Den Behagliga Illusionen hävdar att allting bara handlar om kulturella missförstånd och att om vi löser dem så kommer allting att bli frid och fröjd igen. Den Obekväma Verkligheten säger oss istället att:

a) Om mångkulturen inte fungerar som vi trodde att den skulle göra, är det en dålig idé att fortsätta med hög invandring. Istället borde man debattera om varför den inte fungerar enligt planerna och hur viktig den egentligen är för landets framtid.

b) Det är svårt för värdbefolkningen att möta andra kulturer om den är osäker på sin egen kultur. Svenskar hjälper inte integrationen genom att förneka eller förringa sin egen kultur och sitt eget beteendemönster; det förvirrar endast invandrarna.

c) Det finns ingen folkgrupp i hela världen, som är så oförstående och/eller korkad, att den inte förstår vad brandmän gör när de släcker stora bränder med vattenslangar, speciellt inte när det sker ett hundratal gånger om året.

Slutsats: Vi lever i en illusion om hur verkligheten bör bara, istället för att se till hur den egentligen är. Mitt förslag är enkelt och effektivt: Låt Rosengård brinna. Jag vill inte rädda det och chansen är ganska stor att du som läser det här just nu, egentligen inte heller vill rädda det. Däremot vill du framstå som moraliskt god och politiskt korrekt, därför det garanterar dig en social ställning i samhället, som man inte får om man uttrycker en sanning som kränker den kollektiva illusionen. Men jag är nihilist och är inte primärt intresserad av vare sig den sociala världen eller den moraliska dimensionen till problemet. Jag är endast intresserad av en sak: Ett fungerande, friskt och välmående svenskt samhälle. Jag ser en metod: Det som är friskt och produktivt ska gynnas, det som är (själv-)destruktivt och kontraproduktivt ska tvingas att stå på egna ben.

Rosengård är 100% misslyckande. Låt det misslyckas på egen grund, så att resten av Sverige kan gå vidare. Förorter som brinner, gör det av en anledning. Att skylla på obetänksamhet, integrationsproblem, finanskrisen eller Gud, är ett sätt att kringgå problemet och skylla på känsloladdade symboler. Enligt offentlig logik går det inte att finna problemen i själva området, därför det är detsamma som att peka ut människor och hävda att de förstör sin egen framtid, något vanliga människor inte kan känna igen sig i, och därför avvisar principiellt. Anledningen till att vi bönfaller polisen att ta hand om problemområdet är att vi vill lösa problemen utan att behöva engagera oss vidare i situationen. Mångkultur för de flesta svenskar är en formell nödvändighet - vi tycker om idén om flera kulturer, men på lagom avstånd, gärna i tv-rutan. När den plötsligt ger upphov till konflikter, blir saker och ting otäckt, och vi kallar som små barn på Farbror Polis. Problemområdena i sin tur lever i sin egen lilla verklighet, med viljan att ta del av välfärden, utan att behöva uppfylla alla andra krav. Då och då sätter man fyr på betongförorten så att tristessen och förvirringen över det nya landet temporärt suspenderas. Med andra ord en enda stor ond cirkel. Här krävs inte ursäkter längre, endast iskall logik och pragmatisk handling. Vågar vi ta steget till frihet och lösgöra oss från misslyckade människor i hopplösa områden?

Mer: 1, 2

Parasitismens fem-i-topp

Då var det dags. Tiden har kommit för oss att presentera parasitismens fem-i-topp. Vem lyckades dramatisera sig själv mest på andras bekostnad? Vem blev nyrik och vem blev dissad? Vem blev känd och vem är ute ur leken? Häng med oss i vår resa genom det svenska folkhemmet, när vi listar de fem största parasiterna i svenska media år 2008.

5. Carolina Gynning



På femte plats finner vi Big Brother-primadonnan Carolina Gynning, vars nasala röst och eviga pladder om sig själv kan få vem som helst att drivas till vansinne. Att se Gynning leda "Let's Dance" och "Stjärnor på is" har många benämnt som självplågeri. Trots att Carolina antagligen inte är smartare än en åsna, har hon genom sin Barbiekropp lyckats ta sig fram i mediavärlden och bli en kändis, något som hon ibland har ångrat: "Jag ville skapa en tjej som kunde tillfredsställa män och vara sexig, det är så fel. Jag trodde att min självbild skulle bli bättre, men den blev ännu sämre." Carolina Gynning kvalar in på femte plats i vår lista över kändisparasiter, därför hon tillför ingenting meningsfullt i media utöver skvaller om sin egen neurotiska självfixering. Att hon på senare dagar kallar sig "konstnär" tar priset.

Lars Vilks4. Lars Vilks

En kanske oväntad person på fjärde plats är konstnären och provokatören Lars Vilks, som den 19 augusti 2007 blev världskänd när hans Muhammedkarikatyr föreställande en rondellhund publicerades i Nerikes Allehanda. Vad som därefter följde var ständiga mordhot från extrema muslimska organisationer, som utlovade stora summor pengar till de som kunde utföra en ritualslakt på den svenska konstnären. Sedan dess har Vilks fortsatt att kritisera Islam genom diverse upptåg, som han använt för att marknadsföra sig själv och den omogna sekulära kritiken av fundamentalistisk religion i Richard Dawkins, Geert Wilders' och Dilsa Demirbag-Stens fotspår. Även om Vilks utmanat den västerländska yttrandefrihetens gränser, har han varken lyckats lösa den demokratiska paradoxen eller kommunicera meningsfull kritik av religion i största allmänhet. Vilks, precis som alla sekulära humanister, försöker skapa sig en karriär på en simplistisk bild av religion och kritisera den för att kränka mänskliga och demokratiska "rättigher". Vad samma grupp verkar förbise är att även sekulär humanism är en religion med dogmer, som är ännu starkare i Väst än någon annan religion. Parasitism är förnamnet, idioti är efternamnet.

Halal-tv3. Halal-tv

SVT:s muslimska marionettdockor Cherin Awad, Dalia Kassem och Khadiga Elkhabiry delar en tredjeplats på vår lista över svenska parasiter i media. I det här fallet kanske vi får revidera termen "svensk", men den riktiga debatten kring Halal-tv handlar egentligen inte om religion eller etnicitet, utan om paradoxen i den svenska mångkulturella modellen. Hur ska invandrare kunna integreras i det svenska samhället och ändå bibehålla sin kulturella bakgrund och särart? Halal-tv:s eviga kontroverser i media pekar dels på förvirringen kring vad det innebär att vara svensk och dels på svaret på frågan: Att vara människa och tillhöra en viss kultur innebär inte att man arbetar och betalar skatt; det har ytterst att göra med grundvärderingar och samhällssyn. Fastän SVT antagligen hade tänkt att använda det här programmet som propaganda för hur Sveriges muslimer ska liberalisera sin religion, chockerades hela svenska folket av programledarnas uppriktighet: De vägrar kompromissa med sin bakgrund. Det som gör dem till parasiter är deras arroganta inställning till sin egen problematik: Halal-flickorna vill ta del av vår välfärd, men erkänner öppet att de inte kommer skaka hand med den svenska kulturen, och är bittra över att inte tillhöra en privilegierad svensk medelklass. De är här för att utnyttja resurserna och skäms inte över det. Vad de bidrar till samhället utöver skatt (?) och tv-underhållning, framgår inte i deras pajasprogram.

Timbuktu2. Timbuktu

På andra plats finner vi ännu en nysvensk marionettdocka, som blivit kändis på att komma utifrån och ytligt kritisera det svenska samhällets misslyckande med att uppnå sina egna ideal, d.v.s. socialdemokratisk politik i musikformat. Men "botten was nådd" när Region Skåne skänkte 100 000 kronor till rapparen i kulturpris, pengar som han hävdade delvis skulle gå till ett sjukhus i Kongo: "De tar hand om våldtagna kvinnor och behöver all hjälp de kan få. Vi tillbringade mycket tid på sjukhuset, det var en otroligt stark upplevelse." Region Skåne, samma landsting som har stora problem med sjukvård och infrastruktur, gjorde uppenbarligen bedömningen att det är viktigare att skattebetalarnas pengar går till u-länder än att de förvaltas inom systemet. Vad Timbuktu skulle säga om den saken är svårt att säga, men vi anar att han skulle känna sig hedrad över att kunna blåsa oss på både förortsmusik och kulturdonationer. Politisk underhållning, som alltid, är ren parasitism.

Tito Beltran1. Tito Beltran

Av alla självdramatiska parasiter i media, tar nog den chilenska tenorsångaren Tito Beltran priset. Att Beltran inte är kastratsångare bevisade han när han i oktober i år greps för att ha sexuellt utnyttjat och våldtagit en barnflicka under sin konsertturné - blott en i raden av hans tidigare övergrepp på kvinnor. Beltran insåg snabbt att loppet var kört, men fortsatte att göra teatraliska uppvisningar i rättssalen för att på chilenskt vis hävda sin oskuld:

Thomas Bodström:
- Påstod din exhustru att du har haft sex med andra kvinnor.
Tito Beltran får ett utbrott mot Bodström:
- Du är väldigt ful. Jag har inte haft sex med den här flickan. Det är du som ändrar på orden. Har du tagit kokain?
Han tystas genast ner av rättens ordförande och av sin egen försvarare.

9.14. Plötsligt börjar Tito Beltran sjunga inne i rättssalen:
- Din kåta lilla chilenare, din kåta lilla chilenare...
Tomas Nilsson:
- Vad menar du?
- Det var Anders Berglund och de som brukade sjunga om det här. Det visar verkligen att jag inte våldtog någon.

Vad media har missat är att oavsett om Beltran verkligen våldtog barnflickan, speglas hans liv av tanklös, promiskuös aktivitet, vilket mer än väl ger oss en god bild av i vilken grad han har berikat det svenska samhället. Att vi ens har behållt honom inom svenska gränser är ofattbart, ännu mer så när han uttryckligen har bekräftat att han avskyr Sverige och bara är här för att dramatisera sig själv på skattebetalarnas bekostnad. Tito Beltran kvalar in som nummer ett på vår fem-i-topp-lista över parasiter i svensk media. Kanske ligger hans framtid mer i skådespelarbranschen än inom schlagermusik.

Lokalkultur är effektivare än statlig byråkrati

Helsingborgs Dagblad publicerade en artikel i dag, som pekar på vad jag har försökt säga ganska länge nu, nämligen att vi måste återuppbygga ett lokalt engagemang bland människor om vi vill bekämpa brottslighet, parasitism och dekadens:

För en dryg vecka sedan berättade Landskrona Posten om Eva Karling och hur hon arbetade för att dra igång privat bevakning av villorna i hennes kvarter. Dagen efter att artikeln publicerades höll Eva Karling tillsammans med kommun och polis i ett informationsmöte i stadshuset. Intresset för privat bevakning visade sig vara stort.

– Ja stolarna räckte inte till. Det kom flera representanter från andra områden i staden, säger Eva Karling och berättar att hennes eget område började med den privata patrulleringen redan dagen efter mötet.

Från Linds hamn och upp till Borstahusgumman är det nu 76 hushåll som har gått samman för att bekosta den inhyrda bevakningen. Även hushåll som befinner sig på motsatt sida av Strandvägen har visat intresse. Till dess att det har bildats en separat klubb för dem är de med och delar på den pågående bevakningen. Även ett tiotal villor som befinner sig norr om Borstahusgumman har signalerat att de är intresserade av bevakning och ska nu hyra in ett bevakningsföretag.

Att hyra in privat bevakning är en desperat lösning och egentligen inte rätt utveckling, men vad vi ser är att människor nu börjar gruppera sig lokalt och finna egna lösningar bortom statens eviga tjat om fler poliser och lagar. Det absolut bästa hade varit om vi uppmuntrat till en starkare lokal sammanhållning i mindre städer och byar. På så vis håller folk lättare koll på vilket klientel som rör sig i vissa områden, vilka personer som verkar skumma, och kan mer effektivt hjälpa varandra att bevaka bostadsområden när polisen inte kan göra det.

Bevakning


Det finns ingen genväg för att stoppa brottslighet, förutom att stärka lokalkultur och använda styrkan i enhet mot brottsliga element i samhället. När man väl lyckas identifiera dessa element, ska dem bort till varje pris. Jag bryr mig inte om vi skickar dem till Sibirien, använder dem som bränsle för att värma upp husen, eller bara exkluderar dem från välfärden, men dem måste avlägsnas från systemet. Att placera dem i fängelse är ingen lösning och det stillar knappast oron att veta att vi indirekt håller dessa människor vid liv med våra skattemedel. Destruktiva människor har ingen plats i framtida samhällen, som vill undvika att förvandlas till ett nytt Landskrona. Detta säger jag inte för att förtala Landskrona, utan för att använda det som ett exempel på vad som händer när en lokalbefolkning förlorar kontrollen över destruktiva element.

Jag är säker på att privat bevakning kommer att ha positiv inverkan på vissa områden ur ett kortare tidsperspektiv, men i slutändan måste människor gå samman och börja ta ansvar för sin egen bygd. Det var det man gjorde förr när man identifierade vilka familjer och släkter, som alltid ställde till med problem. Då frös man ut dem ur lokalgemenskapen och tvingade dem att bo på avlägsna platser. I dag har välfärdssystemet lovat att ta hand om alla dessa människor, men det blev aldrig som vi tänkte. De växte, blev fler, och började parasitera på hederliga medlemmar av samhället. Vi måste börja tänka i produktiva banor och återuppbygga en social gemenskap, som effektivt upprättar band mellan hederliga, hårt arbetande människor i samhället. Kulturen måste få en nytt värde i vårt torra, svenska klimat där alla vill sitta hemma och låta poliser ta hand om restprodukterna av vår oansvariga och individualistiska livsstil. Det kostar oss ingenting mer än socialt engagemang, men kan rädda våra samhällen från krafter som hotar att förgöra dem.

Tillsatser i mat har (alltför)mänskligt ursprung

E160a, E415, E301. Och lite sulfit. Så heter några av ingredienserna i den svenska husmanskosten anno 2008, och de är väl knappast okända för de flesta av oss. Man svassar runt i affärerna i staden och rotar bland burkar och kartonger i alla möjliga färger och former, synar innehållsdeklarationen, suckar djupt, stampar med fötterna och svär lite tyst över att "de djävlarna" bara måste hälla i konserveringsmedel, aromer, färgämnen, förtjockningsmedel och extra socker i allt de säljer. Också när man läser mängden i procent av en huvudingrediens förbluffas man över hur mycket annat äckel-päckel de fyllt ut med för att producera en billig och hållbar, men slemmig och föga hälsosam burk senap eller vad det nu kan vara som man motvilligt plockar från butikshyllan. Men det är knappast producenternas fel att det blivit så här.

55?!Kicki Theander, som kallar sig matinspiratör, hävdar att detta är "en utveckling som pågått de senaste tjugo åren", och Staffan Runius, som bland annat tillverkar patéer, såg sig tvungen att börja använda konserveringsmedel och liknande för att kunna konkurrera på marknaden. Det skall vara hållbart och det skall se lockande ut. Och det kan vi inte riktigt beskylla Runius och andra för: det är just konsumenterna själva som vill att varorna skall vara 1) billiga, 2) fettfria och 3) hållbara. Dessa är tre riktigt stora "lathetsfaktorer": tack vare de här kan vi lägga minimalt med pengar på mat, äta hur mycket vi vill utan att bli feta (vilket uppenbarligen inte fungerar) och slippa åka till affärerna och handla igen dagen efter.

Folk vill ha bekvämlighet och det har gjort att vi fått tillsatser i maten istället. Det är rätt sorgligt. Det handlar om tid, om att få magrare produkter och om att vi vill ha hållbarare produkter. Våra matkunskaper håller på att urholkas! På min butiksrunda häromdagen gick det inte att få tag i varken rimmad (okokt) skinka eller ren råvara för att rimma själv. Det är för få som efterfrågar helt enkelt.DN

Enligt Ralf Sundberg, inköpare på Hemköp, håller den här inställningen tack och lov på att förändras. Man kan mycket väl tänka sig att detta beror på att folk, sakta men säkert, börjar inse effekten av att innehållsdeklarationerna fylls med märkliga kemiska tal- och sifferkombinationer. Billighet gjorde dem inte lyckligare, fettfritt gjorde dem inte smalare och hållbarhet gav dem inte så mycket mer tid, eftersom tiden man sparade gick åt till ytterligare någon timme framför ett inte alltför tillfredsställande underhållningsprogram. Vi tycks inte utnyttja tiden och pengarna särskilt väl; snarare håller vi maskineriet igång och oljar upp gångjärnen i en nedåtgående spiral.

Vi vet att skrämmande stora företag som Cargill utnyttjar oss, men psykologin som gör att vi accepterar att sådana företag går med vinst i dag är densamma som gjorde att de uppstod från första början. De faller – för att parafrasera George Carlin – inte från himlen, de passerar inte genom en hinna från en annan verklighet, och som vi sedan kan se på som stora ondskefulla drakar och peka finger åt när allt går åt helvete. Vi kanske inte tycker om att se hela orsakskedjan, men de – och den galenskap som leder till att julkorven smakar hopprep – är resultatet av oss. Det börjar med mänskliga tankar av typen "äh, orka", och slutar i stora företag som utnyttjar just lättja. Det är vi som skapar sådana företag, precis som det är vi som skapat Mona Sahlin, och detta på grund av vår övergripande inställning och de värderingar som skapats därur. Även om Staffan Runius håller med om att det är en "jättekonstig utveckling" att tillsätta en drös kemikalier i maten, så inser både han och inköpare som Sundberg att kunden alltid har rätt. Det är kunden man anpassar sig till.

Det är inte lätt att ta sig ur en ond cirkel, men att vara ärliga om att orsaken ligger hos oss själva är ett steg i rätt riktning. När vi nu ger oss ut i decembervädret för att julhandla och när vi undersöker innehållet i produkterna vi köper, kan vi som ett ganska rimligt tankeexperiment anta att proportionen av tillsatser motsvarar proportionen av lättja, misstag och dåliga beslut hos oss själva: "Du är vad du äter."

Kvicksandspolitik

Kvicksandspolitik


Ju mer du rör dig i kvicksand, desto fortare sjunker du. Ju mer motstånd du gör, desto större chans har du att förlora. Precis så fungerar politiska debatter med etablissemanget i Sverige. Motståndarna förlorar alltid moraliskt. Varför? En etablissemangsdebattör häver alltid ur sig klyschor, som låter bra, men fungerar dåligt i verkligheten. Vi kan alla deras mantran: "Alla ska med", "Bostad åt alla", "Ingen människa är illegal", "Alla lika, alla olika" osv. Alla dessa klyschor fungerar som kvicksand när du försöker attackera dem; du framstår som en ond, hatisk och intolerant fascist, och motståndaren lämnar debatten som den moraliska segraren.

Jimmie Åkesson är en politiker som inte förstått detta (ännu). I varenda debatt han framträder, introduceras partiet sedvanligt som främlingsfientligt - och vad gör mannen? Han intar en försvarsposition. Han försöker övertyga oss om att han minsann inte är rasist, till den grad att det blir patetiskt. Vi kan känna hans desperation i tv-studion. Ändå tror ingen honom - tvärtom, folk blir istället misstänksamma, eftersom det låter som om han försöker rättfärdiga sig själv och sitt parti. När Aschberg ställde honom mot väggen i Insider om sverigedemokratiska partimedlemmars kriminella bakgrund, hänvisade Åkesson till en studie som påstod att majoriteten av svenska folket är lagförda för brott (varav det mesta är milda/obetydliga "brott") - vad vill han ha sagt? Egentligen ingenting mer än att han är oskyldig. Men har ni inte märkt att ju mer man försöker bevisa sin oskuld, desto skyldigare framstår man som?

Politisk debatt, speciellt med vänstern, är alltid kvicksandskrig. Därför ska man inte explicit attackera motståndarnas heliga mantran, för då är man dömd att förlora. Varför inte bara avfärda det hela kort som nonsens och gå vidare i debatten med positiva, konstruktiva argument? Det går inte att vinna en debatt som en defensiv part, men alltför många oppositionella väljer instinktivt den linjen. Dels beror detta på en reaktionär dualism; "om etablissemanget säger X, måste vi säga Y, eftersom vi är kritiker av etablissemanget". Det är så här begreppet "politisk korrekthet" har uppstått - men hur användbart är det egentligen? Allting som är politiskt korrekt (global uppvärmning, krispaket, ekomat) är inte principiellt av ondo, och allt som är politiskt inkorrekt (antisemitism, konspirationsteorier, Hitlerkult) är inte nödvändigtvis varken produktivt eller realistiskt. Det är rentav korkat att se sig blind på vad som är PK och inte PK; varför inte bara se till verkligheten och ignorera trender?

Anledningen till att vi tycker om PK-begreppet är för att det kontrasterar oss mot resten av samhället och gör oss till utbrytarkungar. Därför agerar vi defensivt i media när vi bemöts med lögner och kritik - till vår egen nackdel. Det betyder inte att man bör svälja lögnerna, men man måste fokusera på att istället göra sin röst hörd på ett positivt sätt. Sluta ursäkta dig själv, för det tjänar ingenting till; du kan inte övertyga fem vänsterjournalister i tv-soffan att du är god och tolerant, trots allt. Så länge du uttrycker en obekväm sanning kommer du alltid att vara fascist, nazist, terrorist - you name it. Dementera ingenting; avbryt dem snabbt och påstå att de har fel, hänvisa kort till saklig fakta, och gå vidare. Folk i tv-soffan vill höra vad du står för, inte vad du försöker övertyga dem att du inte står för. Utan att släpa Åkesson och hans parti för mycket i smutsen - för i regel gör han ett hyfsat framträdande i tv, även om jag inte är ett stort Sd-fan, har detta alltid varit ett sverigedemokratiskt problem. Vi är inte rasister, vi är inte nazister, vi är inte antisemiter. Ok, så vad är ni? Öhh...inte rasister i alla fall!

Vänstern vill att du ska reagera defensivt, för då framstår du som skyldig och de kan fortsätta upprepa sina mantran tills publiken brister i gråt. Alla vill höra att alla människor äger tusen mänskliga rättigheter och inga skyldigheter. Det låter bra och kränker ingen. Kränker du någon individ eller grupp, förlorar du väljare. Liberaler kör på samma tema, speciellt nu när de försöker legitimera sig som smygsossar i kostym och blå slips. Mantran styr folket och därför går det inte att direkt attackera de fundamenten. Låt dem hyckla på - spendera istället energin på att vända på steken och påvisa hur de missyckas med att uppnå sina ideal, eller ändra definitionen av deras koncept till din egen fördel. Slåss inte, arbeta dig in i debatten som en retoriskt lagd filosof. Ignorera personangrepp och låtsas som det hela var ett dåligt skämt. Då kommer tittarna också tycka att dina motståndare är löjliga och därför inte är värda att ta på allvar. Så bekämpar du kvicksandspolitiken i Sverige.

Offerkulturen faller platt inför klimatproblemen

På elva orter i Sverige genomfördes manifestationer under FN:s klimatdag på lördagen. I Malmö genomförde aktivistgruppen Klimax en "die in" på Gustav Adolfs torg mitt i julruschen. Ett femtontal ungdomar lade sig på marken och spelade döda under femton minuter.

– För att visa att klimatutvecklingen redan skördar dödsoffer, förklarade Tobias Linnér från Klimax.

Förbli liggandesMiljörörelsen har sedan 60-talet invaderats av hippievänstern, som förvandlar alla politiska problem till en diskussion om offer. Istället för att gå till konkret angrepp mot de grundläggande miljöproblemen (överbefolkning, industriell och urban expansion, konsumtionskultur), väljer man att glorifiera lidandet hos djur och människor för att skapa en impotent offerkultur. Sentimentaliteten skrämmer bort seriösa miljöaktivister och inbillar folk att klimatet är vårt största och enda miljöproblem. Klimatförändringarna är produkten av våra industrisamhällen, som fortsätter att expandera och växa in absurdum. Om man inte adresserar problemen med industriell, urban och ekonomisk expansion, tillsammans med befolkningsutvecklingen, är man inte seriös som miljöaktivist, punkt slut.

Klimatutvecklingen skördar dödsoffer - och? Det gör också ålderdom, övervikt, krig, svält, fattigdom, bilolyckor, cancer, vilddjur, snöstormar, orkaner, seriemördare, droger och alkohol. Problemet i det här fallet är snarare att tillräckligt många människor inte dör - vi är 6,7 miljarder människor på jorden och förväntas bli över 9 miljarder år 2050. Det är nästan otänkbart att föreställa sig vilka svåra problem vi kommer att ha med vattenförsörjning, fattigdom, matkrig och social misär. Men för de här tappra "aktivisterna", som spelar symboliskt döda på torget i Malmö för att få sin dagliga kick av att vara offer för förtryck, är klimatet det enda på tapeten. Kanske därför att de innerst inne vet att det är en kamp de aldrig kommer att vinna. Därför slänger de sig döda på marken, istället för att planera träd eller informera människor om vikten av att reducera världsbefolkningen till en rimlig nivå. Offerkulturen skördar fler idioter - låt dem ligga.

Klass 9A var såpa, inte verklighet

En miljonpublik följde framgångarna för 9A på Johannesskolan. Nu har tv-kändisarna börjat gymnasiet. Deras resultat i diagnostiska prov vid gymnasiestarten tillhör Malmös sämsta.

Bland eleverna som gick ut nian med godkänt i matematik faller Johannesskolan ut som den fjärde sämsta skolan baserat på hur eleverna klarar det diagnostiska provet i gymnasiestarten.

Johannesskolans elever med betyget G i matematik har i genomsnitt så svaga provresultat att de enligt utbildningsförvaltningens bedömning behöver stödundervisning.

Ånej, misslyckades den svenska skolans propagandaprojekt med att leva upp till verklighetens förväntningar? Så det går inte att skapa utmärkta elever blott genom trollkonstnärer till pedagoger? Är det kanske till och med så att varje elev har vissa individuella förutsättningar, som till största del är biologiska, och dessa förutsättningar sätter i princip ribban för hur långt den eleven kan gå? Nej, så kan det ju inte vara, för det skulle kränka hela vår samhällsbild om att alla människor kan lyckas, bara de får chansen.

Folkhemmets omtanke


Detta är verklighetens triumf över den politiska såppropagandan. Jag är säker på att Klass 9A var ett jätteunderhållande program, speciellt för alla svenska familjer, som kunde sitta bekvämt hemma i tv-soffan och känna sig moraliskt goda över att kunna höja en utsatt invandrarklass från förorten till skyarna. För det är egentligen det vi vill. Vi mår bra över att leka dagiskontrollanter över människor från andra kulturer. Vi vill att invandrarna ska ha samma jobb som vi, samma bostad, samma utbildning, samma familjestabilitet, samma värderingar, samma valsedlar, samma allting. Vi vill agera föräldrar. Därför blev Klass 9A så populär. Svenskarna älskar underdogen och enligt vårt perspektiv är vi aldrig själva utsatta, d.v.s. vi förutsätter att vi ligger på topp. Ganska arrogant, om man tänker efter, med tanke på hur långt efter hela den svenska skolan ligger i jämförelse med sina nordiska grannländer.

Klass 9A är klassisk sossepropaganda i underhållningsformat. Alla kan, bara de vill. Verkligheten: Alla kan inte, och alla vill inte ens kunna. Den sanningen är för obehaglig. En annan klyscha är att utbildningen betyder allting, vilket också är struntprat. Utbildning är viktigt, men du kan inte utbilda dig till hög intelligens och kreativ tankeförmåga. Den föds du med. Däremot kan dina förutsättningar komma till rätta i en god social miljö, men det är en annan femma. Det värsta med det sneda perspektivet vi har på utbildning är att allt ansvar ligger på läraren. Om en elev misslyckas, har läraren misslyckats, heter det. Det är inte bara fel, utan egentligen oförskämt mot läraren, eftersom man i princip omyndigförklarar elevens egen förmåga att ta ansvar för sig själv och sina egna studier. Om man skiter i att studera och istället lever loppan i klassrummet, krävs det alltså en proffspedagog som talar eleven till rätta och stryker dess ego medhårs, inte en stark ledare som kastar ut ungen ur klassrummet och fortsätter lektionen. Vi har gått från att vara realister till att bli illusionister, men vi lurar ingen annan än oss själva.

Wakie, wakie:

1. Tillsätt endast behöriga lärare i skolan.

2. Reformera Lärarhögskolans utbildningar; betona ledarskap, sund auktoritet, och konkret ämneskunskap.

3. Dela upp alla klasser i tre grupper: a) Elitgrupp, b) Mellangrupp, c) Svaggrupp (kalla dem vad ni vill, orden förändrar inte verkligheten). Hantera eleverna i respektive grupp utefter deras förutsättningar.

4. Låt de allra bråkigaste och omöjligaste eleverna på skolor att istället praktisera och arbeta inom praktiska arbetsområden.

5. Fokusera mindre på "social kompetens" (= utbildning för framtida såpoperadeltagare) och mer på konkret ämneskunskap.

6. Läraren ska ha rätt att exkludera elever från lektionen om de upprepade gånger bryter mot ordningsregler.

De här sex enkla förslagen hade kunnat förändra hela den svenska skolan inifrån ganska snabbt. Jan Björklund har identifierat problemet med den svenska skolan (flummet, brist på ledarskap, krav och meritering), men har lagt det mesta krutet på effekterna istället för orsakerna. Antagligen vill han inte sabba sin position inom Alliansen, som just nu för en post-socialdemokratisk politik. Om vi istället hade placerat honom i ett konservativt parti, hade han säkerligen börjat förändra Lärarhögskolan också och gett lärare grönt tecken att slänga ut de värsta rötäggen ur klassrummen. Istället har han valt en mellanväg, men jag tror att han innerst inne finner Klass 9A är precis lika löjligt och verklighetsfrånvändande som jag. Nu har verkligheten hunnit i kapp såpan - står den svenska skolan på tur?

Friheten förtrycker, stoppa friheten!

Det här börjar bli tjatigt. Ännu en nationalistisk demonstration, ännu en grupp motdemonstranter från vänstern, och ännu mer hyckleri från kommunpolitikerna. När jag kommenterade upploppen i Lund, var min poäng att extrema politiska grupper inte kan vinna allmänhetens stöd genom att tåga runt i staden och hålla tal inför sina egna demonstranter, eller genom att kasta cyklar och sten mot rättsväsendet. Det är inte effektivt. Att man blandade ihop en gammal tradition, som firas av 30:e novemberrörelsen, med en demonstration om yttrandefrihet, förvirrade ännu mer. Nationalisterna i Lund hade vunnit mer på att hålla ett vanligt torgmöte om yttrandefrihet och FRA; då hade i alla fall ett par hundratal människor stannat och lyssnat. Istället valde man en teatral uppvisning för att bevisa för sin egen rörelse att man "kunde" tåga genom Lund. Vänstern i sin tur ville bevisa för sin rörelse att den "kunde" opponera sig mot nationalisterna. Applåder, pojkar och flickor, men vad uppnådde ni, förutom att skrämma livet ur alla lundabor som höll på att julhandla? Den frågan vill ingendera av grupperna ställa sig, för då måste man bli självkritisk och reflektera över vilka mål man har med sin aktivism, förutom självhävdelse.

Nu upprepas samma sak igen, denna gång i Salem, men för en gångs skull rör det sig om en demonstration, som över tid har blivit mer och mer folklig och faktiskt har ett klart budskap att förmedla till en större grupp människor. Trots att diverse extrema grupper har försökt använda traditionen för att föra ut sin partipolitik (åter igen självhävdelse över effektivitet), verkar många svenskar fortfarande intresserade av att enas mot problemen, som skapas av ett splittrat svenskt samhälle. Enigheten symboliseras också av att annars skilda nationella grupper kan komma överens om ett gemensamt mål, något som bör ses som positivt inom den annars splittrade nationella rörelsen. Dagisrevolutionärerna ur vänstern är som vanligt framme för att orsaka kaos, eftersom de saknar ett eget budskap att föra ut, utöver att etablissemanget misslyckats med att uppnå sina egalitära ideal. De har insett att deras revolution blev impopulär redan efter Sovjetunionens fall, och som resultat får vi en defensiv rörelse, mer kontraproduktiv än den är produktiv. Nationalism, å andra sidan, är på uppgång överallt i Europa och växer i takt med att globaliseringen och pluralismen visar att de inte fungerar.

Men de största hycklarna den här gången är varken nationalister eller kommunister, utan kommunpolitikerna:

Sex ledande kommunpolitiker i Salem i partiöverskridande protest inför dagens demonstrationer: Polis och domstolar ger tillstånd till organiserade upplopp. År efter år tvingas Salems kommun uppleva demonstrationer som urartar i rent våldskaos. De demonstrationstillstånd som polisen utfärdar utnyttjas allt oftare av kända våldsverkare för organiserade upplopp. Detta begränsar laglydiga medborgares rörelsefrihet. Uppenbarligen anser polis och domstolar att sådana störningar av medborgarnas rätt till trygghet i sin närmiljö inte är tillräckligt allvarliga. Men vi som förtroendevalda kan inte acceptera att tiotusentals kommuninvånare och skattebetalare får betala priset när en grundlag utnyttjas för allvarliga lagbrott och framkallande av fara.
I dessa dagar ser vi den absurda bilden av hur en grundlag utnyttjas för allvarliga lagbrott och framkallande av fara.

Det här är missvisande. Demonstranterna "utnyttjar" inte grundlagen; de nyttjar den för att föra ut ett budskap. Om de attackeras av våldsamma motdemonstranter och det i sin tur leder till upplopp, innebär det per automatik att vi bör neka demonstranterna rätten att demonstrera? Om Centerpartiet aldrig skulle kunna hålla tal i ett visst område, utan att vissa grupper agiterade centerpartister med våld tills båda grupper var i luven på varandra, bör då Centerpartiet nekas rätten till att demonstrera? Resonemanget är löjligt och skulle innebära att våldsamma oppositionella krafter styr grundlagen.

Men grundlagen i sig är problematisk, eftersom den kräver att samhället har skyldighet att tolerera och skydda all form av opposition, vilket innebär att man prioriterar åsikter över konsensus, något som Platon identifierade som ett av tecknen på att ett samhälle befinner sig i slutet av en civilisationscykel. Vid det här laget hade det varit effektivare av politikerna att spendera sina polisiära resurser på att skydda medborgare utanför demonstrationen och istället låta de båda grupperna lösa sina konflikter i en öppen anarkizon. Då hade vi i alla fall sluppit hyckleriet. Istället ger vi sken av att vara toleranta mot alla, men förlorar kontrollen när vi inte vet hur vi ska hantera inre motsättningar. Vi vill desperat beskydda alla, men har ingen lösning på hur olika grupper ska leva i samma samhälle, fastän de inte delar grundläggande värderingar och ideal. Demokratins enighet hålls därför samman med propaganda, byråkrati och våld.

Ett kanske ännu större problem är vårt begrepp om frihet. I liberaldemokratier tolkar vi frihet som någonting både individuellt och absolut; alla har det och det är okränkbart. I verkligheten är frihet någonting rörligt och dynamiskt. Om både du och din granne har friheten att göra precis vad ni vill på era respektive tomter, och din granne bestämmer sig för att bygga en kärnvapenbomb på gräsmattan, hur bör du då reagera? Frihet är ett samspel mellan olika individer och grupper, vilket mycket väl demonstreras i Salem, där motdemonstranter använder sin frihet för att sätta demonstranternas frihet ur spel:

Daniel Wiklund menar dock att polisens beteende bäddar för bråk.

- Absolut. Nazister och mordbrännare får demonstrera. Men vanliga människor som vill visa sitt motstånd mot rasismen får inte göra det. Det gör mig väldigt upprörd, säger Daniel Wiklund.

Här kommer statsmaktens frihet också in i bilden, och nu blir det nästan löjligt: Demonstranterna skyller på motdemonstranterna, och motdemonstranterna skyller på polisen, och polisen skyller på...tja, de gör bara sitt jobb och kan inte skylla på någon alls. Vi får ingen lösningen på problemet. Det matematiska geniet Theodore Kaczynski insåg grundproblemet i det moderna samhällets frihetsbegrepp, när han arbetade med gränsfunktioner. Hans insikt var simpel och borde egentligen tillhöra sunt förnuft inom varje statsmakt. Studera den här bilden:

Frihet



Om någon av dessa personer förstorar eller förminskar storleken på sin yta, påverkar det i sin tur storleken på samtliga personers yta. Precis så fungerar frihet i en av grupp av individer, och i förlängning i ett samhälle. Eftersom vår grundlag säger att staten har skyldighet att upprätthålla en viss del av ytan fri för alla grupper, är det inte svårt att räkna ut att oppositionella grupper kommer att försöka förminska ytan hos sina motståndare.

Polisens jobb blir att hålla varje grupp inom sin yta och det blir i längden omöjligt, så länge vi inte vill att Sverige förvandlas till en genomtotalitär statsmakt. I det här specifika fallet anser jag dock att polisen agerar rätt när den stoppar oppositionen från att skapa upplopp, men märk väl att jag inte tror på yttrandefrihet åt alla, och hade ansett att nationella också borde stoppas om de var ute för att skapa upplopp mot vänstern (lär inte hända det här århundradet). Jag anser det viktigare att demonstrationerna, d.v.s. kritiken av det rådande etablissemanget, får komma till tals medialt än att alla får uttrycka sin ståndpunkt samtidigt. Motdemonstration är ineffektivt och borde istället förvisas till verbal debatt, t.ex. i television, där det sker under kontrollerade former.

Egentligen, även om jag är känd för att i regel stödja nationalism, vill jag inte försvara en viss grupp. Jag ser problemet i ett splittrat samhälle som Sverige, där bristen på konsensus kommer att ge upphov till mer våldsamma sammandrabbningar i framtiden; inte bara politiska, men även religiösa och etniska. Vi har redan sett försmaken på detta i samband med Muhammedkarikatyrerna. Vår syn på frihet är defekt. Platon hade rätt när han hävdade att frihet uppnås genom att friktionen mellan olika samhällsmedlemmar minimeras; så länge vi inte delar samma värderingar, platsar vi inte i samma samhälle. Istället för att försöka tillgodose behovet hos ett oändligt antal grupper, som alltid kommer att känna sig kränkta och diskriminerade, bör vi separera dem. Evig konflikt tär på en nation och tvingar ner den på knä, vilket lämnar den öppen för anfall från fiender. Sverige år 2008 är splittrat och svagt, kanske mer svagt än någonsin tidigare i modern tid, därför vi har förlorat kittet som håller människor samman. Salemdemonstrationerna är bara ett uttryck för dekadensen som växer på gräsrotsnivå.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008