August Strindberg:
Genom att försöka det "omöjliga" når man högsta graden av det möjliga.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

Äktenskap för alla är äktenskap för ingen

Svenska kyrkan vill avskaffa ordet äktenskap i vigselordningen. På så sätt ska vigselakten anpassas till den nya lagen om könsneutrala äktenskap som väntas komma i maj.

Enligt Sveriges Radios Ekoredaktion, som läst ett förslag till ny vigselordning, har alla formuleringar där orden "man" och "hustru" förekommer bytts ut mot "maka" och "make". Nu kan det komma att heta "Ni är nu äkta makar" i stället för "Ni har nu ingått äktenskap".

Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".

Det här bekräftar det som vi alla har känt på oss länge: Svenska Kyrkan är inne på sin sista vers. Inte bokstavligt talat; svenskarna är, trots sin svenssonateism, för konservativa för att sluta gifta sig i kyrkan. Symbolerna och traditionerna är för starka, även för ett land, som annars stoltserar internationellt med att vara ett vi-tror-endast-på-marknaden-och-moralen-paradis i Skandinavien. Nej, Svenska Kyrkan är döende i en annan mening. Kort och gott är den numera endast ett tomt skal av sitt forna jag, avklätt så till den grad att den blottar sitt genompolitiserade och moraliskt hycklande innandöme. All teologisk utsmycknad finns givetvis kvar, men religionen är inte längre värnande om traditionella värderingar. Istället utgör den ett socialt bihang till staten, där de politiska dogmerna till sist har drivit ut den sista kränkningen mot den religion, som numera är förhärskande: Jämlikhetsortodoxin.

För att förstå vad jag menar, var vänliga att läs om den här meningen: "'Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd' ersätts med 'Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan'." Vad är det som är konstigt i den här kråksången, förutom att man har bytt ut ett par symboliska ord? Jo, medan den första meningen i princip betyder: "Den heterosexuella familjen är den grundläggande pelaren för ett välfungerande samhälle", står det nu iställlet: "Kärleken mellan två människor är fint". Ja, det låter mysigt, men oj vilken skillnad det blir på hur vi plötsligt förväntas att se på äktenskapet! Istället för att utgöra samhällsfundamentet, är vi helt enkelt bara kära i varandra, puss och kram. Vi har alltså förflyttat oss från vad som får ett samhälle att fungera, till vad som gör människor glada. Det är den mest korkade idé jag har läst om den här veckan, och slår både krokodiltårarna över sexistisk reklam och EU:s impotens över hotet från Ryssland.

Äktenskapet kom till för att kulturellt och religiöst förankra kärnfamiljen, som en stabil och hållbar del av det traditionella samfundet. Vi behöver bara snabbt ögna igenom Sveriges historia (eller vilken stor civilisations historia som helst) för att konstatera att utan den heterosexuella kärnfamiljen hade ett modernt samhälle aldrig ens blivit till. Att plötsligt påstå att samma löftesförbund nu bara handlar om att två människor tycker om varandra, är ungefär som att kasta kompassen på segelbåten överbord och börja grovhångla i kajutan istället. Gud skjutsar vi in i ekvationen för att det ska låta hyfsat religiöst. Smarta som vi är i det moderna samhället, ser vi endast den heliga kon (Guds/storföretagens önskan: alla människor är viktiga överallt, plz bend over) och inte den substantiella aspekten: Vad som är fundamentet bakom en civilisation. Sådant där överlåter vi åt dammiga historieprofessorer, därför vi har ändå redan lärt oss allting om mänskligheten (i alla fall fram tills nästa valsäsong).

Nu förväntar sig alla att någon gammal konservativ kristdemokrat ska sticka ut huvudet ur lådan och börja gnälla: "Usch, bögar och flator, de håller på att ta över hela samhället!" Regeringen och alla homoaktivister vill det, för då kan de lägga sig platta på någon motorväg och hålla upp rosa skyltar där det står att de är offer, vi heterosexuella och inskränkta människor har kränkt dem, och att Gud anser att alla människor är lika viktiga. Istället tänker jag göra en bekännelse: Jag har ingenting emot homosexuella, eller bisexuella för den delen. Däremot tror jag inte på idén om att vi ska ha ett samhälle för alla grupper, eller en lag för alla människor. Det fungerar inte, därför vi har olika värderingar och livsstilar. Jag tror stenhårt på att homosexuella ska få gifta sig, men för den sakens skull vill jag inte ändra på hur äktenskapet uppfattas inom den heterosexuella kulturen. Äktenskapet, för heterosexuella, handlar om man, kvinna och ett barn - gärna två (2,1 för att vara exakt), eftersom det håller vår befolkning på stabil reproduktionsnivå.

Men alla bögar, flator, queers och homofiler då? Låt dem ha ett eget område i samhället med egen moral, egen kultur och egna lagar. Låt dessa grupper avgöra sin egen framtid. Då slipper vi tjafset om vem som är hetero och homo, om det ska heta man eller make, om vi ska köra missionären eller 69:an på bröllopsnatten osv. Det viktiga här är att VI VILL LEVA OLIKA LIV och därför bör samhället spegla dessa skillnader. Det gör det inte om vi har en lag för alla. Frågan ni ställde er innan ni började läsa den här kolumnen var: "Ok, är han konservativ kristdemokrat eller liberal homoaktivist?" Bättre upp, gott folk, jag är nihilist. Det innebär att jag i första hand suspenderar mitt omdöme för att bedöma situationen och försöka förstå vad problematiken är, och endast sedan intar en logisk position enligt vad som är bäst för vår kultur. I det här fallet avviker jag från båda läger, även om jag förstår känslorna och reaktionerna hos båda. Alltså: Äktenskap för hetereosexuella handlar om civilisationsfundament och samhällsbygge, äktenskap för andra grupper handlar om...tja, det där får ni reda ut själva med Gud.

DN: 1, 2, 3, SvD: 1, 2, 3, Dagen: (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7), Hd: 1, 2

Tack för "medeltidstraditionen"!

Om intoleranta skolavslutningar
"Åmigawd, Gränna-Alf tvingar oss att gå i kyrkan!" Jajamän, Alf Svensson, den gamle kd-räven, är i farten igen. Nu har han kritiserat en rektor i Småland för att denne beslutat att skolavslutningar inte skall ske i kyrkan, med effekten att Svensson river upp oläkta sår i den oändliga debatten kring huruvida man skall hålla på traditionerna eller om man skall vara tolerant mot andra kulturer. För att summera:

Alf Svensson äter upp dina barn!Vad Svensson säger (i princip): "Några Satans förrädare håller i facklan för en överhängande trend där kyrkan petas från sin plats som högsta hönset i svensk kultur. En sådan position är förbaskat viktig för att kunna få folk att hålla fast också vid kristen etik, som jag vigt hela mitt liv åt, och nu på ålderns höst vill man ju gärna veta att man haft rätt och gjort något av betydelse här i livet."

Vad hans kritiker säger (i princip): "Den där saxofonspelande, svavelosande hängläppen är ett hot mot friheten. De djävlarna vill indoktrinera våra barn och tvinga muslimer att gå i kyrkan och hota den mångkultur som rättfärdigar mitt ansvarslösa leverne, halleluja."

Och visst, nu kan man fråga sig: Varför just skolavslutningar i just kyrkor? Vad får Alf & c:o ut av det? Är han månne en del av en ondskefull sammansvärjning med uppgift att omvända oss alla och sända oss tillbaka till medeltiden? Nu har jag har ingen statistik att glänsa med (och det har tydligen ingen annan heller), men personligen upplevde jag inte skolavslutningarna som särskilt hjärntvättande. Som de flesta andra växte jag upp i en sekulär familj, vilket gjorde att jag uppfattade prästens prat om Gud som ganska meningslöst. "Ja, ja, tro du det, gubbe, det blir nog bra …" Vad som däremot inte var meningslöst var hur vi trädde in i en byggnad som hade en klart vördnadsbjudande effekt. Vördnad för den kristna guden? Inte riktigt; stående med en mängd andra människor i ett rum vars tak sträckte sig mot oändligheten, med sommarsolen skinande genom fönstren och med de melankoliska tonerna av "…till allt som varit dött / sig solens strålar närma / och allt blir återfött" kunde jag inte bry mig mindre om religion i sig, utan snarare fick jag känslan av att något avslutats och att något annat påbörjats.

Skolavslutningen är en övergångsritual, och kyrkan fungerar fortfarande som en förträfflig lokal att utöva den i. Avslutningarna kunde ofta vara längre än jag ville, och som liten snorvalp med spring i benen ville jag förstås få ägna mig åt mitt sommarlov så fort som möjligt. Men jag insåg redan då att det inte hade varit samma sak utan de där avslutningarna – det gamla hade känts oavslutat och det nya hade inte känts påbörjat. Detta är hela tanken med övergångsritualer: vi ställs psykologiskt på ny kurs för att vi i praktiken lättare skall kunna utföra det nya. När skolavslutningen var över fylldes jag av tillfredsställelse och en känsla av riktig frihet. Jag måste erkänna att på något senare år, när avslutningarna försvann och gränsen mellan skola och sommarlov blev allt mer otydlig, hängde en känsla av något ofullständigt kvar ända tills skolan officiellt började på nytt under höstterminen.

Inställningen till religion verkar mer bero på ens egen familj eller också på ens egna val senare i livet. Skolavslutningarna i kyrkan har jag väldigt svårt att tro att de har någon större betydelse mer än att de kanske gör oss medvetna om att vi har kyrkor och att vissa människor tror på Gud. Jag uppskattade skolavslutningarna otroligt mycket, gör det fortfarande och kan uppenbarligen ändå nitiskt kritisera kristendomens etik i mitt vuxna liv. För barn handlar skolavslutningarna (i min erfarenhet) inte särskilt mycket om kristendomen över huvud taget, oavsett vad Alf Svensson och hans paranoida kritiker säger, utan om en viktig känslomässig ritual som nog de flesta kan uppskatta.

Julglögg: Dufvenkrooks Amore Hjortron & Vanilj

Det drar ihop sig mot jul och för de flesta av oss innebär det julglögg. Blossas starkvinsglögg går alltid hem och kommer nog att förbli standardutbudet i alla svenska hem, men på senare år har det tillkommit en rad nya sorter från andra märken. Kanske skräms vissa av att avvika från Blossas traditionella julglögg; speciellt om man någon gång testat budgetalternativen (Saturnus, släng dig i väggen!). Det svenska företaget Dufvenkrooks erbjuder en mängd nya glöggsorter, som utmanar de traditionella smakerna, men håller ändå hög kvalitet och är värda att prova. Jag beställde hem en flaska Amore Hjortron och en flaska Amore Vanilj på Systembolaget för att ge mig in i djungeln av modern svensk julglögg. Här är mina fynd från de upplevelser som inte överskuggas av minnesluckor.

Drufvenkrooks Amore HjortronDufvenkrooks Amore Hjortron
Alkoholhalt: 20 %
Pris: 500 ml, 79 kr


Den stickande, söta doften från en rykande kopp av Dufvenkrooks Amore Hjortron, avslöjar en starkvinsglögg som spetsas till tjugo procent, fyllig och inbjudande i aromen. Glöggen bygger på grappabas, som skänker den en sötare ton, men den dominerande kryddan i den här blandningen är hjortron, som tillsammans med alkoholen ger glöggen en vuxen, varm och fyllig karaktär. Trots kryddblandningen är den här glöggen söt nog för att lyfta fram alla smaker, men inte så söt att den blir mer drink än julglögg. Den är förvånansvärt lättdrucken, men avnjuts bäst i mindre klunkar, så att man får tid åt att ta in aromen och eftersmaken. Det här är ingenting man bjuder de yngsta i sällskapet på, men för oss lite äldre är det här en glögg, som bryter med den traditionella Blossasmakens julkryddor, utan att fördenskull vara malplacerad under julfirandet. Det här är en fyllig, smakrik och väl avvägd glögg, som passar sig väl både som sällskapsdryck och värmande järn under senhöstens kyla.

Drufvenkrooks Amore VaniljDufvenkrooks Amore Vanilj
Alkoholhalt: 20 %
Pris: 500 ml, 69 kr


Den här glöggsorten har en lenare doft, som vagt påminner om vanilj och pomerans. De båda smakerna skapar en unison karaktär, där det svagt citrusbittra jämnar ut vaniljsmaken, som här framträder tydligt utan att dominera andra smaker. Det finns en hel del andra kryddor i den här glöggen, men efter några klunkar är det mestadels lenheten hos vaniljen som jag tar fasta på. Det är en god glögg och intressant nog slinker den ner lättare än hjortronsorten; något som är värt att tänka på, eftersom alkoholhalten fortfarande ligger på tjugo procent. Jag tycker om den genuina vaniljsmaken, men kan inte hjälpa att reflektera över att detta smakar mer som en vaniljdrink än som en julglögg. Kanske därför att den saknar tydliga kryddor från bär, som man vanligtvis karaktäriserar som juliga, kanske därför att den bygger på just vaniljvodka - det blir helt enkelt mer en god dryck i vardagsssammanhang, än någonting man skulle ställa fram på julbordet och skåla med. Aromen är inte lika tydlig som i hjortronsorten, men den har en fin eftersmak och är inte lika okonventionell som sin hjortronkusin. Det här är ingenting jag beställer hem inför julen, men om man tycker om vanilj och vill uppleva en varmare dryck där smaken bryts av mot intressanta kryddor, är Dufvenkrooks Amore Vanilj ingen dumt val.

Pirater och upphovsrättsinnehavare förtjänar varandra

Om Ipred och bibliotekens skönhet
Vad händer när man sätter en kutryggig girigbuk och en underhållningssuktande snorunge i en bur och låter dem slåss om en blodig biff? Vi får troligen se någonting liknande situationen i Sverige när det EU-baserade Ipred-direktivet flåsar i nacken på pirater och hyllas av "de andra". De båda lägren förtjänar varandra och äter väl upp varandra när biffen är slut. På ena sidan boxningsringen har vi den rigide, småkorrupte producenten som inte hängt med i svängarna de senaste decennierna och inte vet något annat sätt att tjäna pengar på än att efterlysa lagar mot fildelare. Och på andra sidan har vi den fildelande piraten, som älskar ordet 'kultur' (som ett slags ursäkt), men inte laddar ned mycket annat än dåliga tv-serier och Britney Spears senaste.

Bill och Bull



Häromdagen besökte jag biblioteket i staden. Det vilar någon sublim atmosfär över hela lokalen. Där har man (tänka sig) bl.a. samlat det bästa av människans kulturella bedrifter i bokform, som cd-skivor och som en och annan film. Medan bibliotek i och för sig inte är gratis för den som lånar, med tanke på de skattepengar som går åt till hela schabraket, så får man just det bästa (och förvisso en hel del dynga också) staplat i alfabetisk ordning i prydliga bokhyllor. Jag skulle inte ha något som helst emot om de girigaste av världens underhållningsproducenter ersattes med fler bibliotekarier, befolkningen i övrigt uppmuntrades till fler biblioteksbesök (det är som att gå i kyrkan) och någon mycket handgripligen gjorde slut på Britney Spears lidande.

DN: 1, 2, 3, 4
SvD: 1, 2

Moljebka Pvlse x 2

Om den elektroniska musikens framtid, del 2
Vi fortsätter artikelserien om svensk elektronisk musik med att denna gång titta närmare på ett projekt, som kallar sig Moljebka Pvlse. Mannen bakom projektet heter Mathias Josefson och har gjort sig något av ett namn inom den elektroniska scenen på senare år. Genreområdet är drone, d.v.s. den undergenre inom ambient där man bygger upp musik genom att bibehålla kadens på toner eller ackord. Moljebka Pvlse specialiserar sig på att skapa industriellt brus, strukturerat i flera lager, som löper cykliskt över längre tidsperioder. Ibland mixar man in ljudupptagningar från naturen, men det mer intressanta inslaget i musiken är de akustiska instrumenten.


Tangerine Dream / "Electronic Meditation" / Genesis

Tangerine DreamHistoriken bakom drone är parallell utvecklingen av ambient som helhetsfenomen. Framavlad av bland andra Kraftwerk, Tangerine Dream, Klaus Schulze och Robert Fripp, växte det fram en ny musikstil, som kom att utvecklas från extrem punkmusik till någonting som senare skulle påminna mycket om klassisk musik. Den som någon gång satt tänderna i Tangerine Dreams första album (när Klaus Schulze var med i bandet), "Electronic Meditation", blev säkert förvånad över hur musiken skiljer sig från deras senare material. Det låter som punk uppblandat med experimentell elektronisk musik, och det är precis vad det är. Kanske påminns vissa om det brittiska punkbandet Discharge, som blev pionjärer genom att låta ackorden löpa i cykliska mönster över en kontinuerlig och bibehållen rytm. Resultatet blev en svårtuggad, monoton musik, där charmen var att rytmiken inte längre styrde melodierna. Gitarristen fick fritt spelrum, ungefär som i jazz, med skillnaden att taktbyten sällan eller aldrig förekom och att det inte finns någon form av improvisation utöver gitarrsolon. Parallellerna till ambientmusik är uppenbara: Rytmiken "uppstår" i slutet och början av varje cykel av kadenser, som ett återkommande mönster. Fokus ställs istället in på att kommunicera en stämning eller atmosfär, och det är de topografiska förändringarna i musiken som avgör hur vi uppfattar stämningen. Lyssna t.ex. på den här gamla låten från Discharge. Lägg märke till vilken funktion trummisen fyller och hur ledgitarristen bygger upp ett huvudmotiv, som endast temporärt kommenteras genom en angränsande serie fraser, för att sedan återuppta huvudmotivet:


Discharge / "Hear Nothing See Nothing Say Nothing" / The Possibility Of Life's Destruction

Drone ambient tar det monotona i den här kompositionsmodellen till det absolut extrema, genom att i princip endast fokusera på långa kadensfraser. Det kanske mest betydande bandet inom genren är tyska Maeror Tri, som även dem först började som ett band nära postpunken och den extrema elektroniska experimentalismen. Det påminner om tidiga Tangerine Dream; man experimenterar med ljudeffekter, ny teknisk utrustning, och digital förvrängning av akustiska ljud. Detta destillerade man senare ner till en sorts minimalism, som kom att känneteckna hela dronegenren. I takt med att teknologin utvecklades kunde man utvinna nya sorters ljud. I dag sysslar många artister enbart med datorer och detta har i sin tur gett upphov till nya undergenrer, som noise ambient, där man försöker uppnå en sorts poetik genom att strukturera digitalt oljud. Det är nu vi är framme vid 2008 och Moljebka Pvlse.

Moljebka PvlseKotra & Moljebka Pvlse - Live in Dnipropetrovs'k



Ett svagt pip surrar i bakgrunden och tynar sedan bort i ett digitalt buller. Fram växer ett starkt metalljud som huvudmotiv. Koncentrerar man sig på musiken, uppfattar man tonala förändringar i oväsendet, och ett mystiskt berättarmönster framträder i lyssnarens medvetande. Musiken blir mer och mer komplex; oljuden utvidgas till en hel periferi av förvrängda ljudeffekter och det blir svårt att bearbeta all information. Efterhand vänjer man sig vid ljuden och börjar istället omedvetet att tolka förändringarna som känslotillstånd och inre mentala bilder. Efter c:a tio minuter stabiliseras musiken genom en tryckande kadens i bakgrunden, varpå musikerna bygger upp en sorts trans med återkommande rytmiska fraser. Ukrainska Kotra (Dmytro Fedorenko) och svenska Moljebka Pvlse (Mathias Josefson) släpper lös onda andar i industrilokalen.

Till sist kollapsar symfonin och det digitala myllret tar över; musiken expanderar åter och man angränsar mot en ny serie ljudeffekter, som förankras rytmiskt genom att återkomma inom vissa strukturella intervall. Ibland verkar det hela dö ut, innan allting väcks till liv igen och man kör igång ännu ett industriell bakgrundstema. Det finns ingen melodi här att tala om, men däremot uppstår en sorts polyfoni när de olika komponenterna i musiken kolliderar. Själva effekten av musiken ligger i metamorfosen av tillstånd; man rör sig hela tiden mellan olika rymder av ljud genom mer eller mindre tydliga ledmotiv. Det hela blir ytterst esoteriskt och det går inte att följa utvecklingen utan att sitta helspänd och bearbeta allting som händer.

Få människor skulle kalla det här för "musik". Kanske är det inte det. Poängen verkar ligga i artisternas intentioner; om det går att utvinna en sorts poetik här, finns den ytterst i strukturen. Estetiken är på en gång simplistisk och komplex, därför medan de enskilda fraserna är lätta att ta in, är det svårare att uppfatta vad kombinationen av dessa ljud leder fram till. Det är för improvisativt för att kvalificera som konceptkonst, men det finns för mycket genomtanke och bearbetning i produktionen för att det helt ska sakna ramverk. Det finns en tydlig ryggrad i musiken. Om man tycker om extrem industriell musik är det här intressant territorium, men det är tveksamt om det ens kvalar in som nattlyssning. Jag uppskattar noise/drone ambient när oljudet når en poetisk nivå (Claustrum, Traut Zot), genom att bättre kontextualiseras och tydligare framhäva konturerna i harmoni och struktur. Här blir vi fullmatade med över 40 minuter av digitalt buller och mycket litet av det förankras i kadenser för att skapa stämning. Istället flyter idéerna hos dessa musiker för fritt för att de ska utgöra någonting koherent, och kanske är det just bristen på konstnärlig koherens som gör att det här endast är intressant på en experimentell nivå.

Moljebka PvlseMoljebka Pvlse - Live in Krakow



På den här live-inspelningen ifrån Krakow finner vi material, som lättare faller under kategorin drone. Efter en kortare sekvens av ljudinspelningar av kvittrande fåglar i utemiljö, börjar Mathias Josefson och Karin Jacobson att framföra en ihållande stråkkadens, som verkar spelas akustiskt i bakgrunden. Sedan tillkommer ännu en kadens några tonarter över den första, och tillsammans med industriella ljud börjar det hela påminna om österländsk, spirituell musik. Riktigt intressant blir det när ännu en kadens läggs på och man börjar spela på akustiska stränginstrument. Mycket effektfullt, hänförande och i sann drone-anda, sjunker lyssnaren in i en djup, sufistisk trans. De gungande tilläggsljuden möter bakgrundsstämmorna stilfullt, medan musiken sakta kontraherar och övergår i en ny fas ljud, mörkare och mer mystiska i karaktären, medan en ensam stämma fortsätter bibehålla sin kadens.

Till sist utgör endast ett stillsamt periferi av ljudsekvenser den enda kontrasten mot en mäktig tystnad. Musiken dör vackert ut i samma tystnad och lämnar lyssnaren i ett harmoniskt, zennihilistiskt medvetandetillstånd. Det ljusa, jordnära partiet och det mörka, kosmiska partiet har tillsammans bildat en organisk syntes. Jag anmärker detta därför att vi finner en koherent tanke bakom musiken, någonting som är bristen hos live-inspelningen i Ukraina. Vad som gör den här musiken speciellt intressant är valet av instrumentation: Digital utrustning och akustiska instrument. Detta bekräftar både den moderna elektroniska musikens rötter och pekar samtidigt framåt mot ett modernt uttryckssätt genom traditionell instrumentation och teknik. Kanske kommer vissa att tänka på Hedningarna, som kombinerar svensk folkmusik med elektronisk instrumentation.

Problemet med drone ambient är att det ställer höga krav på hur artisten behandlar formatet; det går endast att göra så mycket med lager av kadenser ovanpå varandra. I det här fallet synliggörs inte en rytmisk struktur som hos noise ambient, utan man vill åstadkomma en stämning eller ett visst medvetandetillstånd hos lyssnaren. Därmed kommer man in på programmusik och det är inte mycket att hänga i julgranen, om man vill göra mer än att endast komponera ljudlandskap som Peter Andersson, eller skapa filmmusik som Igor Stravinskij (ta det senare med en nypa salt, men "Våroffer" skulle lika gärna kunna bli ett soundtrack till en skräckfilm). Det är utan tvekan också en sorts ljudmatta, men den har poetiska kvalitetet och valet av instrumentation är intressant. Men som med mycket av dagens drone ambient är det svårt att finna mening i den här musiken utöver ritualsyfte; den existerar för att kommunicera en stämning, och sedan tynar den bort. Kräver vi för mycket om vi vill se en mer genomtänkt och djuplodad drone genre, som närmar sig den klassiska musikens språk?

Moljebka PvlseAmbient är en intressant genre, därför den löser upp den rytmiska syntaxen, som gjorde rock, pop och jazz så irriterande. Det melodiska och harmoniska innehållet blir det primära i musiken för att genom fraser bilda berättarmönster, precis som i klassisk musik, och när rytmik väl framträder, gör den det antingen i form av strukturella intervall eller ljudeffekter. Men att lösa upp syntaxen i ett språk innebär samtidigt att man riskerar att sakna enhetliga ramar, som kontextualiserar det man vill uttrycka. Föreställ dig att du ta bort alla skiljetecken i en sida text; plötsligt kan du skriva jättelånga meningar utan att någonsin behöva poängtera explicit var läsaren bör stanna upp läsa snabbt eller långsamt följa en viss rytm en sådan läsning kommer att tvinga läsaren till att själv finna skiljetecknen och "rekonstruera" vad han eller hon uppfattar som återkommande mönster i skrivandet låter det vansinnigt? Modernistisk litteratur har experimenterat med detta i över hundra år.

Moljebka Pvlse ställer också en annan konvention på ända: Vad är musik? När till och med vad vi klassar som "oljud" verkar få melodiska kvaliteter, kan vi då prata om en meta-musik? Eller är egentligen allting runtomkring oss musik, det är bara det att vi medvetet sållar ut det vi tycker låter hemskt och obehagligt? Live-inspelningen i Ukraina tvingar oss att koncentrera oss på ljud, som vi vanligtvis hade tyckt vara störande. I Moljebka Pvlses värld blir oljud vackert. Det är en nihilistisk, provokativ tanke. Den konstnärliga frågan blir hur väl man lyckas binda samman dessa oljud för att åstadkomma någonting, som vi lyssnare kan utvinna en estetisk kvalitet ur. I det här fallet verkar vi hamna i ett för experimentellt område; det krävs kreativitet, genialitet och karaktär för att det här ska stå ut från mängden av alla andra tusen industriband. Kanske är live-inspelningen i Polen mer intressant, där man väljer ett mer konventionellt framförande, som ändå väcker känslor och tankar, monotonin till trots. Jag kan inte låta bli att jämföra det här med innovatörerna inom ambientgenren och tyvärr räcker inte den här musiken ända fram för att bli mer än en vägvisare. Jakten på den elektroniska musikens framtid fortsätter.

Del 1: Peter Andersson

Fritiof Nilsson Piraten - Tre terminer

Fritiof Nilsson Piraten - Tre terminerVi närmar oss juletider, vilket för många av oss också innebär sagotid, och därför kan det vara på sin plats att introducera en svensk litterär klenod, som kvalar in som både en studentbibel och skånsk berättarklassiker. Fritiof Nilsson Piratens "Tre terminer" utgör både och, i en livligt munter lokalskildring av Lund, där novischen Herman Lange en dag anländer med tåget från Gyllevad. Lättad över att fly familjelivet där hemma, med en sjukligt pedantisk och kontrollerande fader, som plågar sin familj som utlopp för personliga problem, upptäcker Herman en ny värld bland studenter, lektorer, hovmästare, överliggare och lätta fruntimmer. Alla trevar de i mörkret och söker sin väg i livet, men famlar omkring i sprit och studier, utan att riktigt hitta rätt. Herman dras långsamt in i en fast bekantskapskrets av likasinnade, däri han finner en varm och humoristisk vänskap, redo att introducera honom till studentlivets höjdpunkter och avigsidor.

Efter hand som Herman stadgar sig i Lund, finner han sig tillrätta och inrättar en livsstil, som flitigt försöker omfamna studiernas krav, men snabbt låter punschen, biljardspelen och lustan ta överhand. Herman inser tidigt att studentlivet inte riktigt blir det han trodde det skulle vara, men lär sig i gengäld genvägar förbi de hinder och problem som tillhör vardagen. Den lättsamma perioden i Lund tar plötsligt en dag en skarp vändning, när han träffar Anne, hustru till Emil Horten, en av hans vänner i bekantskapskretsen. De två börjar träffas utanför Emils hem och blir snart djupt förälskade i varandra; en förälskelse som ständigt drivs framåt av Annes olyckliga äktenskap och Hermans jakt på ung lidelse. Historien tar en mörk vändning när kärleken övergår i sjuklig romantik och självdestruktiv svartsjuka. Världen omkring Herman förändras och livets absurda och tragiska aspekter glimtar fram bakom gränderna i den lummiga studentstaden. Herman är på väg att möta livet i sin nakna klarhet.

Det första som väcker förundran över den här boken är stilen i vilken den är skriven. Piraten följde som bekant en muntlig berättartradition, som bygger på verklighet, men förvränger, illuminerar och förtydligar subjektiva upplevelser, och gör därmed historien på en gång både realistisk och fiktiv. Det poetiska språket är emellanåt mycket framträdande, oftast i form av miljöbeskrivningar, känsloexcesser och psykologiska impulser. Pirarens språk är tydligt och klart som korvspad, men han leker med fraser och anspelar djärvt på sina burleska och livsglada karaktärer, alla stöpta i lokaltypisk anda. Nästan som schabloner, framträder den pedantiske fadern, ödmjuka modern, svårfångade men ljuva, unga kvinnan, överliggande festprissen, och naiva men ständigt sökande studenten i en stor och osäker värld. Många gånger brister man ut i skratt åt grovkorniga utfall och sinnesrika repliker, som böljar genom lundalanskapet i Piratens livliga språk med ständig sinnesnärvaro. Detaljerna hos platser och känslor är mästerligt utmejslade, utan att övergå till en romantisk poetik.

Om jag skulle placera den i ett genrefack, hamnar den antagligen i en sorts modernt realistisk kategori, som starkt påminner om Balzac och Strindbergs socialistiska period. Parallellerna till "Pappa Goriot" och "Röda rummet" är flera: Huvudpersonen är en naiv ung man, som genom möten med samhällslivet förlorar sina illusioner och slutligen lämnar staden, själsligt utblottad, men med klarhet och insikt i verklighetens bistra natur. Piraten väljer att skildra Hermans inre omvandling genom humor; det blir ett sorts lokalt folklivsdrama, nästan som ett skådespel, men utan scenanvisningar eller innötta repliker. Kapitlen flyter in i varandra och bildar en röd ödestråd genom en period i Hermans liv, som väl speglar den personliga utvecklingen hos såväl dåtidens som dagens unga studenter, på drift med sig själva och sin kalla omgivning.

Men bland kylan finns det en berättarglädje och mänsklig värme, som vittnar om ödmjuk insikt i ungdomen natur, lidelsernas krav, och manlig och kvinnlig psykologi. Detta gör att "Tre terminer" suggestivt pekar mot en mogen mans livserfarenheter, där tragedi och komik utgör de grundläggande förutsättningarna för att kvarglömd barndom och kärlek ska framträda, utan illusioner och lekar. I realismens spår fortsätter Piraten skildra samhällets desillusionering och framhäva människans otåliga vilja att nå klarhet. Cigarröken och punschhinkarna i krogrummen vilseleder och skymmer sikten för allvaret, men för vår protagonist rämnar till sist allting och avslöjar den stora, väldiga natthimlens försoning med ödet. Inför den här historien blir man lika ödmjuk som huvudkaraktären inför de okontrollerade krafter inom oss och inneberoende i världen, som ständigt förleder och driver med oss, som om vi alla vore schackpjäser för gudars spel.

Fredrik Lindström - Världens dåligaste språk

Fredrik Lindström - Världens dåligaste språkVem bestämmer egentligen över språket? Fredrik Lindström, lingvist, komiker och författare, svarar: Det är ju vi själva, såklart! I sin bok "Världens dåligaste språk" dyker Lindström ner i denna och närliggande frågeställningar om vårt språk, vår karaktär och vår samhällskultur. Lindström inleder med en teori om språket som mänskligt fenomen och hur det gör människan unik som biologisk varelse. Genom språket får vi möjlighet att reflektera över vår egen situation och uppnå ett sorts metaperspektiv på omvärlden. Språket utgör möjligheter för tanke och kommunikation, och är en produkt av evolutionär kreativitet. Lindströms teori grundar sig i en sorts kvasi-intuitiv, kvasi-darwinistisk tanke om vad som gör människan unik genom språket och lyckas ta fasta på någonting övergripande substantiellt, som han sedan följer upp i de kommande kapitlen i boken.

Han presenterar sedan en distinktion mellan tal- och skriftspråket som två olika språk, och kommer därmed in på en fundamental klyvning mellan människan och civilisationen. Lindström undersöker relationen mellan de två språken och konstaterar att medan de tjänar olika funktioner, har Sverige under modern tid börjat nedvärdera talspråket och tvinga det in under en nationell skriftspråklig modell. Han skräder inte orden: Den dogmatiska tron på en tidlös, fixerad statlig institution, som styr hur det svenska språket bör se ut och fungera, har lämnat svenskarna med en talspråklig impotens. Vi tror inte längre på den grundläggande mänskliga förmåga som utgör grunden för alla språk: Kreativitet. Lindström, som inte döljer sin civilisationskritik, hävdar att svenskarna har förlorat tron på att utveckla sitt eget språk utefter sin samtid, och skyller detta delvis på rikssvenskan, som tjänat till att normalisera dialektala skillnader i Sverige och påtvinga en nationell standard för samhälleliga syften. Lindström ställer den provokativa frågan: Kan det vara så att samhällets intressen ibland kolliderar med människans intressen? Vem styr vem?

En av bokens många förtjänster är punkteringen av en rad myter kring det svenska språket. Lindström bevisar att det svenska språket inte alls är "världens dåligaste språk", utan mycket kreativt och flexibelt till sin natur, men kanske däremot lider av världens dåligaste talare. När tanken om de osynliga byråkratiska språkdomarna blottläggs, inser läsaren hur absurd syn svenskarna egentligen har på sitt eget språk. Han förklarar också varför "rätt" och "fel" i språket är en problematisk dikotomi, eftersom det är vi själva som styr språkets utveckling och inte några fastetsade lagar om hur det för alltid bör vara. Med snille, vardaglig träffsäkerhet och egensinnig humor, beskriver Lindström hur ord, termer och tempus vi trodde var svenskspråkliga budord, egentligen hade varit otänkbara för bara några hundra år sedan. Ett roligt tillägg är spalterna med utmärkande svenska ord, kategoriserade efter tid och ämne. Som pragmatiker ser Lindström språket som någonting som fyller en evolutionär och djupt mänsklig funktion, och vill att vi därför alltid ytterst bör prioritera språkets grundläggande funktioner. Han blir därmed en kritiker av den nationella rikssvenskan och den centraliserade nationalstaten, men också en realist i det att han ser frihet i djupet av människans kreativitet och fantasi.

Med en nickning åt Wittgenstein, tar Lindström barnens språkliga utveckling som exempel: Ett barn kan genom att mima föräldrarnas språkbruk, skapa meningsfulla fraser, utan att egentligen förstå vad de betyder. Språket är därmed delvis ett kulturellt beteende (Wittgenstein skulle tillägga: Språkspel), som kan efterapas utan att talaren nödvändigtvis förstår meningen i vad som sägs. Barnet vill endast bli förstådd av åhöraren och Lindström försvarar denna grundläggande språkliga instinkt som utgångspunkten för all fortsatt språklig kreativitet, en kreativitet han kompromisslöst försvarar mot föräldrars vilja att rätta sina barn när de säger "fel". Andra ämnen som tas upp i boken är privatiseringen av språket, som han smidigt knyter an till det sociala livet i det moderna svenska samhället, lånord, och relationen mellan språk och mentalitet, där han något förvånande inte går särskilt på djupet, men antyder subtila relationer, som väcker läsarens fortsatta intresse och eftertanke. Vad säger egentligen vårt spåk om oss som människor och vårt beteendemönster?

Det avslutande kapitlet, "Den mänskliga självunderskattningen", är bokens triumf. Den uppmanar den civiliserade människan att ta ansvar för sig själv och sitt eget språk. Svenskan ligger i svenskarnas händer, inte hos kungen, politikerna eller Svenska Akademien. Rösten som tar dialekterna och den språkliga fantasin i försvar går till angrepp mot trångsynt nationalism och överstatlighet, inte i en liberal tradition, utan närmare en primitivistisk tankegång i Theodore Kaczynskis fotspår. Fredrik Lindström erkänner behovet av ett centralt normspråk i en modern civilisation, men är en av de få språkforskare i dag som också inser och kartlägger dess konsekvenser på språket och människan. Hans teori är enkel: Språket tjänar grundläggande mänskliga behov och därför är det absurt av talare att överlåta kreativiteten till statliga institutioner, när det är talarna själva som skapar och utvecklar språket.

"Världens dåligaste språk" är en intelligent, provokativ och genomtänkt analys av språkets roll i det moderna samhället. Den lyckas, som vanligt i Lindströms folkbildande anda, med att få oss att reflektera över både vår egen karaktär som folk och vår roll roll som individer i ett samhälle där kulturen alltmer privatiseras från en öppen, offentlig domän till byråkratiska kulisser. Den här boken kommer inte att förbluffa språkfilosofer, men bär, tack vare sin fria, vardagliga och underhållande karaktär, på ett populärkulturellt frö, som är på väg att spridas och på allvar har möjligheten att förändra vanliga människors liv mot en ny samhällskultur.

Peter Andersson x 2

Om den elektroniska musikens framtid
Peter Andersson
I think electricity is nature. If there was no electricity in the atmosphere we couldn't plug into the wall. Every problem that we attempt to solve absorbs energy. Power comes from nature.

- Lisa Gerrard

Den elektroniska musikens historia är intressant att följa. Sprungen ur gigantiska instrument under tidigt 1900-tal, utvecklades musiken under 40- och 50-talet genom spänningskontrollerade oscillatorer och "moogar". Med synthesizern och mellotronen kom under 70-talet sedan våra favoriter från Tyskland: Kraftwerk, Tangerine Dream och Klaus Schulze, alla musiker som kombinerade den klassiska musikens språk med en modern, futuristisk framtoning. Vad som sedan följde var en explosion av nya subgenrer inom den elektroniska scenen, varav ambient var en sådan. Ambient består av serier av kadenser, som över tid förändras i topografi och därmed bildar nya mönster, ungefär som ett landskap böljar upp och ner genom fönstret på ett Öresundståg i hög hastighet. Det vi successivt lägger märke till är helhetsintrycket och de omedelbara visioner som musiken vill framkalla.

Peter Andersson är en av de svenska artister, som under 90-talet och framåt fortsatte i Brian Enos fotspår för att utveckla nya inriktningar inom genren. Han är förmodligen den mest kända frontfiguren för genren i Sverige och har här hemma hjälpt till att lansera dark ambient som etablerad genre. Influerad av föregångarna inom den tyska krautrocken, sammanfogar Andersson ljudinspelningar, melodislingor och körrop i en programmatisk loop. Som splittror från olika livserfarenheter, vävs skilda komponenter samman och skapar en utmärkande helhet. Svagheten i musiken har legat i den linjära kompositionsmodellen, som påminner om Kraftwerk, men saknar djupet hos föregångarna. Därför har Andersson successivt rört sig mer och mer mot ett friare språkbruk, som kulminerade i underjordsupplevelsen "Metamorphyses", ett organiskt uttryck för det psykologiskt okända och intuitiva i det mänskliga medvetandet. Vi väljer därför att recensera hans senaste två alster, "The Luminous Experience (Live in Enschede 2008)" (Raison d'Être) och "The Deep Invisible" (Atomine Elektrine), för att följa hans musikaliska utveckling, som under sin höjdpunkt pekar mot ett kreativt och personligt språk inom elektronisk musik.

Raison d'Être - The Luminous Experience (Live in Enschede 2008)Raison d'Être - The Luminous Experience (Live in Enschede 2008)

Inspelad live i Enschede (Nederländerna) under midsommarnatten 2008, sammanfattar denna samling elektroniska opus den senare delen av Raison d'Êtres musikaliska historia. De tre första spåren vilar på en jämn bakgrundskuliss av mörka syntkollage, rasslande metalljudsinspelningar och en central, återkommande harmonisk loop, som betonar den linjära utvecklingen i musiken. Efterhand byggs stämningen upp med körrop och djupet i ljudproduktionen öppnas upp genom ekoutrymme. "Nytt" för denna gång är att musiken oftast utmynnar i ett bullrade kaos, som om den bitterljuva konsonansen gick upp i dissonant rök. Även mer rytmiska ljudbilder förekommer, exempelvis där två serier av ljudeffekter tillsammans bildar ett övergripande mönster, men dessa passager kommunicerar ingenting med lyssnaren utöver sin funktion att introducera nästa serie ljudbilder.

Produktionen är ovanligt klar och tydlig för att vara en live-inspelning och detta går tillbaka i musiken, som når en distinkt, eterisk nivå och trollbinder genom den öppna och mystiska atmosfären. Nya spår som "The Luminous Shield" växer precis som äldre kompositioner, men formatet besegrar inte längre innehållet på samma sätt, utan det är främst musiken som står i centrum för upplevelsen. Den intressanta delen av albumet är givetvis live-framträdandena av "Metamorphyses", där de tumultartade tredje och fjärde passagerna stiger ner i vårt undermedvetna och skapar en rundgång av organiskt buller och harmoniska fraser - inte som melodier, utan nästan som mönster av DNA. Vi uppfattar inga toner, endast strukturen hos återkommande intervall av oljud och vagt genljudande stämmor. På så sätt får musiken sin meta-karaktär och blir något av en personlig ritual. Precis som känslotillstånd som löper amok, tilltar intensiteten efterhand och urartar till sist till en storm av ljud, som lämnar oss osäkra över vår egen upplevelse.

"Wasteland" från albumet "The Empty Hollow Unfolds" floppar genom en utjämnad struktur utan de ursprungliga elementen, som gjorde originalmusiken så desperat och omvälvande, och intetsägande "Pathfinder" skulle lika gärna kunna fungera som bakgrund till ett barnförbjudet datorspel eller en nervös slasherfilm. Spår som "Mouldering the Fornlorned - Part I" lyckas bättre live och intresserar genom att stå för en klassisk Raison d'Être-upplevelse: mystisk, berörande och nihilistisk ut i fingerspetsarna. Samtidigt ställer man sig frågan hur många sådana här kompositioner som väntas innan Peter Andersson lämnar sin nischade ambienttradition och istället söker sig till högre uttrycksformer. Vad skulle hända om ljudslingorna endast fungerade som backdrops och vi sedan fick ett andra lager av ren improvisation? Varför inte bryta upp den linjära programmeringsmodellen och skapa mer rörliga ljudbilder i andan av den annars lovande "Metamorphyses"?

Peter Andersson är i många aspekter mer en musikalisk tänkare än en utövare av kommunikation. Hans ljudvärldar, fantastiska som de är, speglar oftast endast sig själva och kommenterar därför våra upplevelser istället för att vara dem. Genom sina senaste kompositioner finner vi att han delvis insett samma sak och nu bryter sig loss från sin tidigare dark ambient-tradition, men av någon anledning står han fortfarande med ena foten hos en simplifierad version av Kraftwerk, utan att utvecklas i en ny riktning. Jag kan inte säga annat än att den rena oljudsmusiken (Lustmord, K.K. Null, Scorn, Final, Lull etc.) är en återvändsgränd, såvida man inte nischar sig mästerligt, men i 99 av 100 fall är så inte fallet. Det krävs mer harmonisk improvisation, ett helhetskoncept, och en strukturerad upplevelse utöver upprepade kadensmönster, för att lyfta dagens ambient från snickarverkstadsssymfoni till Tangerine Dream.

4. Metamorphyses - Phase III
7. Mouldering the Forlorned - Part I

For me ambient is a way to create a substitute for a world that exists or may not even exist more than as a thought.

- Peter Andersson

Atomine Elektrine - The Deep InvisibleAtomine Elektrine - The Deep Invisible

På Atomine Elektrines senaste platta har Andersson skapat ett enda långt, sammanhängande spår på 49 minuter. Med en bred ljudbild framträder ett kosmiskt myller av samma rytmiska mönster, som dyker upp på tidigare album. Men här finns ingen melodi och heller ingen harmonisk bas, annat än ett ovädersmoln av olika syntkollage. De rytmiska fraserna säger mig ingenting under den första kvarten, men så snart de tynar bort i periferin, framträder en samling klingande rymdljud med fallande vattendroppar i bakgrunden. Så här håller det på i en kvart till, när musiken plötsligt stannar av och öppnar upp en dovt ekande tunnel av samma förvrängda rytmer vi hörde tidigare, men nu med en melodiloop. Det påminner mycket om jazz, i det att den rytmiska basen frilägger harmonin, men improvisationen är begränsad till en linjär struktur, som i princip aldrig förändras. Alltså inte så fri, trots allt.

De sista fem minuterna avslutas musiken med industriella slingor och mer av dessa underliga rytmiska effekter. Som helhet säger mig den här musiken mig inte ett skvatt, inte ens programmatiskt, och det måste därför vara det sämsta Atomine Elektrine hittills har frambringat. Det känns som om artisten har suttit med eJay på kafferasterna och successivt byggt upp en episkt lång slinga av ljud, som dyker upp och sedan försvinner utan att någonsin kommunicera någonting med lyssnaren. Om det fanns ett djup och en ande i tidigare Atomine Elektrine-verk, är allting här reducerat till ren atmosfär, och inte ens det verkar fungera. Den meningslösa bullergenren som tidigare omnämnts är i detta fall norm och verkar endast existera för sin egen skull. När konst endast speglar sig själv, skapar den en cirkelkommunikation med sitt eget innehåll och misslyckas med att uttrycka en självständig livserfarenhet. Det här kosmiska tapetklistret hade jag använt som ljudkuliss på hemmafester, men inte mycket mer.

1. The Deep Invisible

Fler recensioner av Peter Andersson här, Raison d'Être här och Atomine Elektrine här.

Del 2: Moljebka Pvlse

2 böcker 1 film

Moderna uttryck för civilisationens impotens
Man får anta att civilisationen är en nödvändighet – och dess fall likaså. Som med allt i livet finns en avigsida, och vad gäller just den västerländska civilisationen tycks den ha förfallit i något som kan liknas vid en steril föredetting, en kalldusch till insikt som islänningarna får ta de första smällarna av (ouch). Ron Paul säger att USA måste sluta lägga resurser på amerikanska militärbaser och trupper utomlands eftersom det ruinerar landet. Man sträcker sig över hela världen för att visa musklerna, medan insidan blir allt svagare. Man kan likna det vid en steroidmissbrukande kroppsbyggare som förvisso blir stark, men samtidigt impotent. Osama bin Ladin och hans gossar torde ha gjort den tydligaste performancekonst av situationen när de lät två amerikanska inrikesflygplan göra metallskrot av WTC:s ståndaktiga torn.

Principen för den sidan av västerlandets kris tycks ha återkommit som tema i litteratur och film särskilt mycket det senaste seklet lite drygt, och i det följande skall jag ta upp tre särskilt intressanta produkter – två böcker och en film – som tar upp problemet på ett alldeles magnifikt sätt. Man kan förstås begränsa betydelsen av dessa verk till hur mannen blivit osäker på sin egen maskulinitet, men som vi vet är alla konstnärer barn av sin tid och att orsakskedjan ofta går längre tillbaka än man först tror.

Dracula


'Dracula' av Bram StokerUnder det viktorianska 1800-talet tillhörde vampyrromantik knappast de litterära ovanligheterna, och så sent som 1897 publicerades Bram Stokers första betydande bidrag till genren. Men Stokers "Dracula" hade ett alldeles särskilt motiv. I Alfred Kubins målningar blev västerlandets sterilisering (och hans egen neuros) avbildat som mannens språng ned i kvinnans oändliga vaginala mörker, en toffelhjältarnas dunkla boning. På motsvarande sätt skapar vampyrernas blodsugande älskog både åtrå och skräck hos betraktaren, vilket var Stokers uppfattning om mannens kluvna hållning till den sexuella akten – han vet att när han ger efter för den, så förlorar han i slutändan all sin makt.

För Stoker är Dracula sinnebilden för osedlighet och sexualitet över huvud taget, ett monster som lockar och korrumperar nationen. Men det finns en djupare dimension till metaforen som Stoker själv kanske inte var medveten om: Dracula är en produkt av västvärldens dåliga självförtroende, ett dominerande vidunder som sprider sitt förgiftade blod. Greve Draculas stolta arv och (sexuella) aggressivitet må ha motat tillbaka turkarna från Europa, men blodssymboliken talar om en fiende som kommer inifrån och som gör oss själva till parasiter. Den inre svagheten har ingen makt över oss så länge vi inte själva bjuder in den, något som Stoker gör tydligt när vi läser att Dracula alltid måste ha uttrycklig tillåtelse, ett välkomnande, innan han kan hoppa in och suga blod och vett ur några engelska aristokrater.

"Dracula" är inte bara en beskrivning av ett problem, utan också ett försök till en lösning. Medan de modiga herrarna tillsammans med enda kvinnan i gänget jagar Dracula i försök att utplåna honom, låter Stoker de båda könen ge varandra komplimanger för sina säregna kvaliteter. Ytligt sett tycks han mena att det är just genom vår traditionella kristna moral som vi kan ta död på fördärvet. Men berättelsen får mer djup när beskrivningen av den både monströse och noble Dracula avslöjar att Stoker själv tycks ha förgiftats – att han är lika attraherad själv – och i sin bok bekämpar han sina egna förbjudna tankar som han tror sig kunna undvika genom demonisering, "multinarration" och gud vet vad.

Utöver att vara ett intressant och intelligent tidsdokument, är "Dracula" en oförskämt underhållande roman som slår alla de mer eller mindre besynnerliga filmatiseringar av Dracula-myten som dykt upp sedan 1897.

The Sun Also Rises


'The Sun Also Rises' av Ernest HemingwayErnest Hemingway skrev den här smått självbiografiska romanen på 1920-talet, då människor efter ett blodigt och senapsgasosande världskrig undrade vart världen egentligen var på väg. Huvudpersonen Jake blev själv av med sina ädlare delar i nämnda krig, och han ser omkring sig en västvärld lika impotent som han själv. Men på en resa till Pamplona möter han en tillvaro som ännu inte dragits ned till samma nivå; där sjuder det av energi och virilitet, och värderingarna sätter fortfarande heroiska åtaganden framför marknadens bedrägliga byteshandel.

Bokens klimax finner man i den tjurfäktning som Jake och hans vänner blir åskådare till. En äldre tjurfäktare, en föredetting, försöker sig på simpla trick för att simulera det kunnande han en gång i tiden behärskade. Han blir avlöst av en ung och fullkomligt orädd tjurfäktare, Pedro Romero, som vet att han är kompetent nog att komma tjurhornen nära, en medfödd kunskap som andra knappast kan lära sig. Romero har inget behov av att framhäva faran han ställs inför, han behöver inte sälja sig. Det ger oss en antydan om att något fundamentalt i västvärlden måste ersättas.

"The Sun Also Rises" fullkomligt flödar över av symbolik, näst intill övertydlighet, men det är en träffsäker metafor man gärna läser mer än en gång och som innehåller skarpsynta dialoger som man inte ovilligt skriver ned och tejpar upp på kylskåpsdörren.

Raging Bull


'Raging Bull' av Martin ScorseseDet finns andra av Martin Scorseses filmer som tar upp liknande teman (se "Taxi Driver" eller "The Aviator"), men 1980 års "Raging Bull" är den tydligaste och mest framgångsrika att visa svaghet i styrka. Boxaren Jake La Motta är framgångsrik i ringen och vet hur han skall hantera sina motståndare, men trots fysisk styrka och vilja, så är han så gott som känslomässigt steril. Utanför ringen är han sjukligt paranoid och missunnsam, något han bara kan ge uttryck för när han åter står i boxningsringen, antingen genom att i ilska göra köttfärs av sina motståndare eller genom att på masochisters vis tillåta dem att slå honom redlös.

Att upplysas om relationerna i filmen genom att se boxningsmatchernas utfall är ett utomordentligt lyckat sätt att berätta på. När boxhandskar knäcker näsben i slow motion sitter man och vrider sig lika mycket som den svartsjuke La Mottas sårade självförtroende gör när han ser sin fru kyssa en gemensam vän farväl. Varje slag han slår utanför ringen måste han ta emot innanför den – för han känner inte till något annat sätt att sona sina synder på. Och när vi hällt tillräckligt med avfall i något lands kustvatten betalar vi tillbaka genom att ta över "deras" problem – och förstör oss själva.

Konsert: At the Gates, KB, Malmö - 3/9-08

Malmö stafEfter en runda alkohol för att tona ner det akademiska bakgrundsbruset från samma dag steg vi på bussen till Malmö, Sydsveriges ökända skithål, som på bara några decennier har förvandlats från en gammal kultur- och handelsstad till ett polariserat storstadsghetto. Men Malmös storhet i form av arkitektur, parker, konserter och stadsliv lever trots det vidare och fortsätter utgöra den språkliga och kulturella symbolen för skåningen: socialt gemytlig, aningen provokativ och uppkäftig, och inte sällan radikal. Staden är känd för att bl.a. ha uppbringat kulturella storheter som Hjalmar Gullberg, Jan Troell, Hans Alfredson och nu senast regissören Lukas Moodysson. Inte långt från stationen ligger Kulturbolaget, där mästarna av morbid svensk dödsmetall, At the Gates, kom ner under sin "Final Suicidal Tour" för att blåsa bort trumhinnorna på en ny generation svenska dödsmetallentusiaster.

Vi gled in på en tämligen liten och kompakt musikklubb, där ett svartmetallband redan var igång med att framföra samma gamla satanistiska tema. Den substanslösa musiken bestod av längre serier monotona thrash-riff i svenskt format á la Bathory, men med poänglösa utfall på latin och en oengagerad bassist. Det är den typen av musik som skrivs av wannabe-generationen av metal-musiker post-1996 och köps av en liten krets lokala depprockare, som i efterhand hoppat på estetiken som norrmännen innoverade och nu därför känner sig "unika". Jag svalde det som periferi till klingandet av ölglas och tjafs i baren, ungefär som man sjunker in i sin egen mentala värld när föreläsningarna på universitet förlorar relevans, eller när korridorsfesten på tredje våningen överbefolkas av novischer som tror att livet blir mer intressant om man super sig full och sedan somnar halvnaken i baksätet hos en okänd person.

När dagissatanisterna hade lämnat scenen, började människor tissla och tassla i massor och diskutera den annalkande konserten. Det första som slog mig var vilken typ av klientel som samlats. Om vi hade besökt en dödsmetallkonsert för 12-15 år sedan hade vi antagligen stått i en becksvart källare någonstans bland 30-40 hängivna dödsmetallfans och headbangat till ljudet av "With Fear I Kiss the Burning Darkness". I stället tycktes 35-40 % av publiken på klubben bestå av små snorungar som antagligen aldrig hört vrålen från Johnny Hedlund (Unleashed, Nihilist) eller tongångarna från David Parland (Necrophobic). Jag visste inte om jag skulle skratta eller beställa in en öl till när jag såg en knubbig kille med hängbyxor och Slipknot-tröja prata i telefon och umgås med vänner som såg likadana ut. Det fanns gott om andra mindre angenäma grupper, däribland människor som tycktes ha förväxlat dödsmetall med glamrock och prisade i dag ointressanta band som Metallica, även om de verkar ha gjort någonting rätt sedan "...And Justice for All" och gått tillbaka till sina rötter (speed metal).

At the Gates, TomasMen det fanns även veteraner som helt klart dykt upp endast p.g.a. att At the Gates skulle spela, och de var lätta att identifiera, för de spenderade mindre tid på att prata i telefon och umgås, och mer tid på att lyssna och ta in musiken. Efter en cirka timmes försening började ett förband spela vad jag uppfattade som tungmetall med kitschig estetik. Det lät som Nine eller senare Megadeth, men all melodik försvann i kaoset och öldrickandet. Mer livsstil och hobby än musik, tänkte man, när de äntligen var avverkade. När At the Gates tog scenen flödande en ström av professionalitet och energi fram, som vände upp och ner på hela kvällen och gjorde att man helt enkelt glömde bort omgivningen och inriktade sig på musiken. Tomas Lindberg var i toppform och han levererade flera spår i sträck från senare album, som tycktes gå hem hos publiken, däribland deras kanske sista minnesvärda opus "Terminal Spirit Disease."

Förutom avsaknaden av deras förra gitarrist Alf Svensson, de desperata skriken från det röda albumet som Tomas nu bytt ut mot ett mer standardiserat vrål, och ljudbilden i lokalen som gjorde att riffen blev kompakta - kanske inte lika distinkta som de hade varit om du inte hade stått bakom en stor pelare som jag gjorde - fick man omedelbart upplevelsen av att återföreningen och återbesöket i Malmö var bland det bästa som bandet hade företagit sig. Tomas blev nästan nostalgisk över det faktum att de hade spelat i Malmö -96 och nu var här igen, för sista gången. Att hela turnéprogrammet var dedikerad musikalisk glädje och tacksamhet över fansen visade man bl.a. genom att spela låtar ur hela diskografin. Låtar jag speciellt minns var "Windows" ur det röda albumet och flera klassiker ur "With Fear I Kiss the Burning Darkness" och deras första EP. I alla tre fallen rör det sig om bandets största gärningar och den arkitektoniska stommen i vansinnesdrömmar som:

At the Gates
Windows, sharp, cold
Wrap your psyche in blankets of pain
No more light of day
We're the windows to your insanity

och det obligatoriska hädandet av religiös dogmatism:

The beauty in twisted darkness
Raped by the light of Christ
We were not born to follow
We don't need your guiding light

Dödsmetall är att förkasta ett principiellt moraliskt förhållningssätt gentemot livet, och den hyllar därför den rena fysiska naturen i människan. De ohämmat vilda kraftackorden och de slamrande, blixtsnabba baskaggarna satte igång en fullständig symfoni av det existentiellt makabra. När stämningen var som bäst, och det var den efter det att deras äldre repertoar kontrasterades mot nyare plattor, sjönk de långa passagerna av slagverksbryggor, atonala mönster och oheliga vrål in i lokalens centrum och växte sig stark som en orkan. Framförandet var oklanderligt, rakt och ärligt. Det fanns inga överslätade delar som plockats med för att fördriva tiden och bandet sålde inte ut genom att bara hamra hem nya låtar. När de väl spelade nyare material, valde man strategiskt något som en nyare publik skulle uppskatta, d.v.s. "Under a Serpent Sun".

Anledningen till att nyare fans alltid kommer att ranka "Slaughter of the Soul" som det bästa albumet At the Gates någonsin gjort, är samma anledning till att senare Dimmu Borgir, Dark Funeral och till och med "avantgarde"-band som Darkspace och Aborym kan kamma hem poäng hos alla unga svartmetalllyssnare: musiken bygger på ett enkelt format som tagit innehållet från de tidiga banden och omvandlat det till en tilltalande, lättsmält yta. Den tidiga perioden i dödsmetallen utmärktes av innovation, kreativitet och innehållsmässig substans. Det finns en djupare dimension i "The Red in the Sky Is Ours", "Where No Life Dwells" och "Like an Ever-Flowing Stream." Man kan sätta på dessa plattor tio, tjugo, kanske femtio år framåt i tiden och fortfarande finna nya aspekter i upplevelsen av musiken. Sätt på "Slaughter of the Soul" ikväll. Den är skitbra, för den summerar tre-fem år av fruktsam svensk dödsmetall i ett format som till och med min mormor skulle haja. Men tillför den någonting nytt? Sätt på samma skiva om tio år, om du ens äger den då, och jämför med bandets första album. Upplevelsen kommer att tala för sig själv.

At the GatesAt the Gates är medveten om detta och därför valde de att ge ett avsked som både skulle stilla hungern hos veteranerna som väntade på äldre material, och nytillkomna fans som ville höra hela dödsmetallhistorien på tre-fyra minuter. Det hela gav intrycket av ett mycket respektfullt och värdigt framträdande från bandmedlemmarna och den sista oväntade låten fick ovationer som de väl förtjänade. När konserten var över rörde sig Gothenburgspubliken vidare med sina plingande leksaker och försvann ut i vimlet av svarttaxi, pizzarestauranger, trafikljus och den stjärnklara, oändliga natthimlen. Kylan, ruset och energin från konserten kokade fortfarande i blodet och öppnade upp nya perspektiv på At the Gates som jag annars reserverat till ensamma kvällar då omvärlden tett sig ovanligt vansinnig. Genom att professionellt - men med känsla och passion - uttrycka sin musik, markerade At the Gates att dödsmetallen lever vidare i Sverige. Trots utarmningen av genren och publiken fortsätter musikens själ att betona tyngden i livet och döden i vår tillvaros slutna fönster och dörrar. "Kingdom Gone" är ett mänskligt vrål rakt ut i det tomma intet, utan gensvar, men med medvetenheten om att livet trots allt måste gå vidare.

Läs recensioner av At the Gates' musik här

10 litterära storverk

Böcker finns det alldeles för mycket av i dag. Därför hade Schopenhauer en poäng när han påstod att bland det viktigaste i livet är att undvika att läsa böcker, eftersom det mesta bara är marknadsföring och dåliga plagiat av äldre verk. Desto viktigare är det då att när vi väl sätter oss ner med en bok, är det någonting som kan beröra oss mentalt och känslomässigt, och lämna oss med en estetisk och existentiell erfarenhet. När vi sedan gör liknande observationer i det dagliga livet kommer vi sakta men säkert underfund med litteraturens visdom och kraft. Nedan listar jag tio litterära storverk, som av estetiska, filosofiska och existentiella skäl har influerat mig och förändrat mitt liv, och som jag därför rekommenderar till dem som vill sätta tänderna i någonting utmanande denna höst.

Röda rummet

August Strindberg

Strindbergs 'Röda rummet'Strindbergs litterära opus, ofta omnämnd men sällan läst. Romanens handling utspelas i ett modernt 1800-talets Stockholm, där protagonisten Arvid Falk försöker skaffa sig ett uppehälle som poet och skribent på olika politiska dagstidningar. Förvisad från byråkratiska institutioner och besviken över giriga förlagsmän, söker Falk sin funktion i samhället och identitet som konstnär, genom att successivt genomtränga det industriella klassamhället i Sverige. Med sig har han en samling filosofer, målare och ideologiska provokatörer, som tillsammans träffas i det Röda Rummet och skålar över varandras segrar och motgångar i en korrupt, hycklande och exploativ samhällskultur.

Genom "Röda rummet" bröt Strindberg med dåtidens politiska och konstnärliga ideal. Genom vad som skulle komma att bli den svenska 80-talismen, utvecklade Strindberg en estetisk realism för att skildra sin omgivning precis så som den var. Romanen är en enda lång seglats i motvind och spottar på allting heligt och oheligt: den rojalistiska patriotismen, det hycklande kyrkoväsendet, de naivt idealistiska konstnärerna, de falska företagsledarna, det kapitalistiska klassystemet, den politiska kultursfären, och de uppblåsta överklassdamerna. Till och med förläggarna får sig en känga och vi påminns om hur Bonnier senare köpte upp rättigheterna till Strindbergs litteratur, medveten om hur stor han skulle komma att bli efter sin död - större än han var under tiden som han bedrev ett makalöst enmanskrig mot hela det svenska samhället.

"Röda rummet" är en rejäl klackspark i ändan som läsning. Den är fantastiskt underfundig, rolig, provokativ, besinningslös, och tröstande. Klyftan; avgrunden mellan människan på botten av sin existens och den förhoppningsfulla idealisten, möts här i den kalla verklighetens bistra sanningar, utmynnande både i resignation och otvivelaktigt motstånd. Den litterära stilen, som präglas av detaljerade personbeskrivningar och utsökta miljöskildringar med lokalkännedom, bidrar till att färglägga handlingsförloppet och skänka verket den sköna kontrasten mellan kall, hård verklighet och humoristisk, kreativ fantasi. Strindberg tvingar läsaren att skåda tomheten bakom teaterkulisserna genom Arvid Falks perspektiv och i slutet av resan är vi ett med hans lidanden och motgångar. Inte utan att den ständigt blivit missförstådd som simpelt socialistiskt smygmanifest, river "Röda rummet" ner det moderna Sverige med intellektuell och konstnärlig skärpa, och kvar blir endast människan som trotsade allt motstånd och ändå lyckades överleva förljugenheten och illusionen i vår kaosartade värld.

Tragedins födelse

Friedrich Nietzsche

Nietzsches 'Tragedins födelse'Nietzsches tidiga verk är en produkt av mötet med Wagner, Schopenhauer och de antika grekerna. Genom en till synes filologisk analys, skildrar Nietzsche den grekiska tragedins historia och noterar dess dionysisk-musikaliska ursprung. Han framlägger att senare tragöder som Euripides utvecklade en rationalistisk konst, där gudarna endast är moraliska vägvisare och inte längre ödeskrafter i världen, något som han tydligt ställer sig mot. Nietzsche lanserar därefter sin berömda dikotomi mellan det dionysiska och det apolliniska i konsten. Det dionysiska representerar det känslomässiga, irrationella och musikaliska. Det apolliniska står för det drömmande, rationella och återhållsamma. Genom denna dikotomi söker Nietzsche att förklara den tidiga grekiska tragedin, som en hyllning till det ödesbestämda i livet: död, lidande, makt och känslonatur. Den antika greken blir en symbol för acceptansen av livet ur en amoralisk synvinkel - och musiken, den dionysiska konstarten, blir den högsta formen av estetiskt uttryck.

Därpå kläs den yttre fasaden av boken och under den avslöjas ett romantiskt manifest mot den moderna sokratiska kulturen och dess tro på rationalitet och vetenskap. Som kontrast skänker Nietzsche sina hyllningar till den tyska folksjälens moderna mytbildning. Wagner blir konstnären som upprätthåller denna värdighet genom sina pompösa operor och Schopenhauers metafysik blir grundläggande för förståelsen av världen som estetiskt fenomen. "Tragedins födelse" är i min mening kanske Nietzsches viktigaste verk, då den både lägger grunden till hela Nietzsches filosofiska karriär och summerar den utveckling som komma skall. Här finner vi tron på ödet, amor fati, som förlösning från kristen moralitet, här antyds misstron för det rationella i människan och ett bejakande av känslolivet, här framhålls det metafysiska som blott en estetisk aktivitet, och här anar vi den själskraft som sedan utmynnar i begrepp som "övermänniska" och "vilja till makt".

Intellektuellt insiktsfull, ständigt kaosartad under skenet av retorisk prosa, och obeveklig i sina ställningstaganden för livet och dess inneboende realiteter, närmar sig Nietzsche den attiska tragedin ur ett romantiskt perspektiv och belyser dess förtjänster intuitivt, med en diktares och filosofs skärpa. Den vänder formligen upp och ner på vår moderna vetenskapskultur och betonar konsten som grundläggande för allt liv. Det tragiska och horribla blir förutsättningar för kreativitet och inre styrka. Genom denna bok förminskas den moraliska dimensionen till vårt vardagsliv och ersätts med en ungdomlig passion för att förbli närvarande i livet här och nu; endast genom att skapa, lär vi känna oss själva och vår värld som styrd av gudomliga ödeskrafter.

Michael Koolhaas

Heinrich von Kleist

Kleists 'Michael Koolhaas'Michael Koolhaas, en simpel hästhandlare på väg till stadens marknad, stoppas av vakter vid gränsen och vägras att släppas förbi pga. att han saknar sitt pass. Koolhaas går med på att lämna kvar en del av sina hästar som pant för att få fortsätta, men när han återvänder, finner han att hästarna har vanskötts och använts i tungt arbete. Koolhaas blir vansinnig och börjar nu att ensam försöka utvinna rättvisa från staten, vilket slutligen leder honom rätt in i en revolution mot det egensinniga tyranniet i landet. När han slutligen går med på att bli avrättad, återfår han den rättvisa han så länge utkrävt, och därefter slutar historien. Det finns med andra ord inget lyckligt slut som man kan le åt och gå vidare med; Kleist skildrar en närmast absurd historia som enahanda går ut på den ensamma människans kraft att sätta sig upp mot vilka hinder som helst, i strävan efter rättvisa.

Den absurda undertonen bär dock på ett viktigt budskap. Kleist, en av tysklands största författare genom tiderna, inledde ett kompromisslöst försvar för personlig idealism, oavsett utgång. Med detta blev han bland annat en av Nietzsches största influenser. I Kleists värld besitter människan en extrem individualitet för att överleva en oftast korrupt och vansinnig omvärld, som ständigt hotar att sluka oss levande och göra oss till slavar inför omgivningen. Det enda sättet att leva ett ädelt liv med hedern i behåll, är att leva som en snöplog: ständigt framåt. Koolhaas blir en sorts arketyp för hur långt en människa kan gå för att försvara sin ståndpunkt; i Koolhaas' fall tvingas han sätta hela Tyskland i brand och engagera tusentals människor, för att sprida sitt enkla budskap: jag kräver min rätt. Ingenting mer; inga pengar, ingen makt, inget högmod - bara den rena och skära rättvisan.

Kleists konst är fällbenet som behövs för att vi ska våga kasta bort våra kryckor och lära oss att gå själva genom livet. Tillsammans med Kleists eget liv, som också var en ständig kamp motströms för att följa sin egen inre röst, förenas hans skarpa journalistiska estetik med det kompromisslösa innehållet till en karaktärsstark och egensinnig läsupplevelse, som så länge du inte redan har gett upp om att utveckla och fullända ditt eget öde mot fullkomlighet, är bland det mest otänkbara och dramatiska som du kan företa dig inom litteraturens värld. "Michael Koolhaas" förändrar vår syn på hur mycket en individ egentligen kan förändra världen runtomkring sig och ta sina principer till avgrundens spets med ett leende på läpparna.

Stäppvargen

Herman Hesse

Hesses 'Stäppvargen'Med Herman Hesse börjar den moderna psykologiska romanen och "Stäppvargen" räknas som ett av hans största verk. Huvudpersonen i boken är Harry Haller, en samhällets paria, som lever ett ensamt och introvert liv utan vänner eller bekanta. Hans förakt för det moderna samhället och de tanklösa plebejer som styr det, tvingar honom att ta avstånd från allt vad socialt umgänge heter. Harry drömmer om de klassicistiska idealen och försvinner bort i Goethe och Mozart, tills en dag då han får tag i ett traktat, som visar sig beskriva just hans liv som ensamvarg. Genom traktatet förstår Harry att det inte går att stänga ute den sociala världen. När han en dag träffar den attraktiva men androgyna Hermine, tar denna personlighetsutveckling ett kaosartat, destruktivt uttryck, som påbörjar det sanna avslöjandet av Harrys egentliga person och vägen ut ur fängelset i det moderna samhället.

"Stäppvargen" är djup psykologisk utforskning och fungerar som en sorts manual till hur vi som samhällsdissidenter ska förhålla oss till vår omgivning. Det dröjer inte länge förrän man inser att varken ren extremism eller inåtvänd ensamhet gör oss lyckliga över vår livssituation. Historien om den moderna människan som vägrar att infinna sig i det moderna, talar direkt till oss som individer: endast genom att vara en del av samhället och bemöta dess avgrunder, utvecklas vi som människor och har möjlighet att förändra vår omgivning. Samtidigt kan historien jämföras med Odysseus' resa ner till underjorden, eller Dantes nedstigande till helvetet. Harry är inte bara i konflikt med samhället, utan även med sig själv, och genom att stiga ner i sin egen mentala underjord, upplever han de olika sidor av sitt inre som han måste våga möta och använda för att fortsätta leva ett normalt liv.

Första gången jag läste den här boken förstod jag analysen av ensamvargen som valt att ställa sig utanför samhället, men förstod inte historiens upplösning. Vad var det som fick både Mozart och Harry att skratta till musiken av förskräcklig radiomusik? I dag är svaret mig självklart. Genom att gräva ner sig i det här litterära mästerverket ett par dagar, öppnas en portal upp till vårt undermedvetna jag, som genom moraliska, sociala och känslomässiga omständigheter har förtryckts sedan vi var gamla nog att tvivla på oss själva och vem vi är. Det är en befrielse från våra mentala bojor och tillåter oss att skåda ljuset inombords - det enda sättet för oss att kunna möta solens strålar var morgon och känna att sanningen är värd att fortsätta kämpa för.

Moby Dick

Herman Melville

Melvilles 'Moby Dick'Trots att alla känner till den, har få läst den världsberömda sagan om den galna kaptenen som offrar sitt liv för att hämnas på den vita valen Moby Dick. Genom att inte läsa den, går man miste om vad som förmodligen är den största amerikanska romanen under den romantiska tidsperioden, men som samtidigt lyckas överskrida alla genrer inom litteraturen. Handlingen är enkel: Ismael, en ung man som tröttnat på tristessen i vardagslivet, bestämmer sig för att gå med ett valfångstskepp och uppleva äventyr. Tillsammans med en nyfunnen vän, kannibalen Queequeg, seglar Ismael ut på de stora världshaven efter spermacetival. Det dröjer dock inte länge förrän det visar sig att skeppets kapten, Ahab, är en vansinnig gammal man med ett träben, vars enda mål i livet är att finna sin gamla dödsfiende Moby Dick och döda honom till varje pris.

Ismael, trött på det sociala livet bland vanliga människor, söker sig till en extrem upplevelse och finner den bland valfångstens mysterier. Men till skillnad från vad många tror, trots de långa passagerna som utförligt beskriver valfångsten som yrke, handlar den här romanen om helt andra saker. Läsaren anar ganska snart att hela historien fungerar som en central metafor. Melville integrerar skickligt diskussioner om metafysik, klass och ras, världens natur, och den mänskliga existensens villkor. Efter ett tag är det svårt att säga om skeppen på haven är symboler för den mänskliga själen eller bara ett fartyg hopspikat av bräder. Det själsliga och det kroppsliga flyter samman i Melvilles underliga, humoristiska och intellektuellt utmanande romanberättelse, och gäckar aktivt sina läsare att i Hemingways anda skåda isberget under den litterära ytan.

"Moby Dick" är en fantastisk berättelse, men framförallt stor litteratur. Stilistiskt hämtar den influenser från både Shakespeares dramer och realistisk prosa, och allting smids samman till något som påminner om romantik, men utmynnar i någon sorts magisk realism. I centrum befinner sig Ahab, en arketyp för övermänniskan, som lever bortom moraliska och sociala principer, med målet inställt på att antingen förgöra sin fiende eller själv gå under. Melville försvarar en nietzscheansk idealism, samtidigt som han behandlar ämnen som rasism, klasskillnader, determinism/fri vilja, och tanken om det ödesbestämda livet. Romanens koncentrerade innehåll pekar rakt mot metafysikens grundläggande frågor, och gör det med en äventyrslust och passion, som fulländar Ismaels öde ute på havet och kulminerar i något av världslitteraturens mest genomträngande och karaktärstalande storverk som skänkts till mänsklighetens begrundan.

Martin Bircks ungdom

Hjalmar Söderberg

Söderbergs 'Martin Bircks ungdom'Medan "Doktor glas" var Söderbergs kanske mest uttänkta verk och "Förvillelser" tidigt fulländade hans estetiska stil, är "Martin Bircks ungdom" den bok som personligen tilltalat mig mest. Historien om ynglingen Martin Birck i det sena 1800-talets Stockholm, som sakta växer upp till en ståtlig och äventyrlig ung man, med nostalgiska minnen från sin barndom och lidelsefulla upplevelser från nuet, speglar med litterär skärpa hela den svenska ungdomen, oavsett vilket århundrade vi pratar om. Genom en kronologisk utveckling följer den här romanen pojkens naivitet och sorglöshet, fram till den resignerade mannen som skådat sanningen bakom kärleken, religionen och samhällslivet. Söderberg är krossaren av illusioner, men hans stil gör det på ett utsökt sätt; avgrunden är bitterljuv.

"Martin Bircks ungdom" följer i huvudsak samma tema som Söderbergs övriga romaner, men etsar sig kanske inte lika mycket fast i minnet som "Den allvarsamma leken" eller "Förvillelser" gör. Kanske beror det på att den psykologiska dimensionen är reducerad till känslor och förnimmelser. Lika flyktig som ungdomen är denna roman svårfångad; de korta kapitlen framträder som tillfälliga erfarenheter, tills de snabbt försvinner igen. Läsningen speglar därför realistiskt minnet själv: vi minns aldrig hela upplevelsen i detaljerad kronologi, utan endast de centrala tillbakablickarna; de speciella ögonblicken; de minnesvärda upplevelserna. Lika minnesvärd är Martin Bircks resa mot sekelskiftets uppgörelse med sedligheten, auktoriteten, och kvinnorna, som han ständigt älskar men aldrig lyckas få grepp om.

Denna kortroman framträder på ytan som naiv och flyktig, men växer efterhand till en odrägligt ärlig kartläggning om stor människokännedom. Det går inte att förstå den utan att leva med och som Martin själv. Först då ställs vi inför samma problem och inser att de mest triviala saker i livet (förhållande, arbete, socialt liv, tro, sanning) övergår till att utmana våra djupaste vrår i själens innersta. Denna process skildrar Söderberg med en sådan klarhet och insikt, att man själv som läsare till sist tvingas utsätta sig för samma motgångar, och sedan tacka dem för att vi trots allt inte är ensamma på livets skitiga bakgator med den bistra verkligheten som enda vän.

Faust

Johann Wolfgang von Goethe

Goethes 'Faust'Goethes mastodontdrama "Faust" berättar om den tyska studenten med samma namn, som har tröttnat på den trånga, gotiska studentkammaren, de dammiga böckerna, och tafattleken med visdomen. Trots invändningarna från sin upplysningsövertygade vän Wagner, väljer Faust till slut att sukta efter de mystiska makterna som styr över den förbjudna kunskapen. Genom att sluta en pakt med Mefistofeles (djävulen), erbjuds Faust kunskapen om godhet och ondska, men tvingas i gengäld att lämna över själen till djävulen så fort han anser sig vara nöjd med sitt liv. Detta utmynnar i ett kompakt men storslaget drama, som korsar både romantikens och nyklassicismens spår. Allt ryms under Goethes långa livsverk och produkten är något av det mest häpnadsväckande i dramakonst som någonsin har uppbringats.

Ett flertal tema dyker upp, däribland kärlekens och konstens villkor, men det mest aktuella är givetvis tanken om den faustiska livsstilen: vi lever livet ständigt på jakt efter att erövra ny mark och skapa tillsammans med världen. Så fort vi anser oss vara klara, blir livet också klart med oss; vi dör inombords och säljer vår själ till lägre makter. Fausts dilemma är egentligen en livssyn som uppmanar oss till att empiriskt uppleva verkligheten och göra någonting av våra liv. Utan viljan till att skapa och förändra sjunker vi inåt och gömmer oss bakom en negativ, självrättfärdigande fasad. Betoningen av det empiriska är Goethes distansering från upplysningen; Faust erhåller kunskap om världen först när han lämnar böckerna och engagerar sig med det som böckerna handlar om.

Priset Faust får betala visar sig vara högre än han trodde, samtidigt som han inser djupet av sin gåva från djävulen. Mycket av spänningen i dramat ligger i just hur långt Faust är beredd att gå innan han ger upp sin själ, men kulminationen av hans makt lämnar varken djävulen eller läsaren besviken. Trots myriaden av subtila kulturella, religiösa och filosofiska referenser, och den andra delen av dramat, som emellanåt utvecklas till kryptisk nyklassicism, är "Faust" en storslagen läsupplevelse för de människor som söker pragmatisk transcendens i självutforskning och estetisk kreativitet - bejaka din inre djävul!

Resa till nattens ände

Louis-Ferdinand Céline

Célines 'Resa till nattens ände'Första världskrigets utbrott drev den europeiska kulturen i sank och slog hål på tron om progressivitet och framtidspositivism. Den västerländska civilisationen hade misslyckats med att upprätthålla sina humanistiska värden. Det outhärdliga kriget i bunkrarna avslöjade vad mänskligheten egentligen var kapabel till. Louis-Ferdinand Céline var en av dem som fick uppleva kriget och skåda vansinnet öga mot öga. Under efterkrigstiden skrev han en roman om sina erfarenheter, som tillsammans med bl.a. Proust räknas till den franska romanens nyfödelse, och ett av de största litterära verken under seklet över huvud taget.

Protagonisten Bardamu lever ett lugnt studentliv i Frankrike, omedveten om den kaotiska omvärld där krig och död härjar. När han en dag utmanar sin vän Arthur att spela den franska patriotismen en spratt och börjar marschera i takt tillsammans med den militära armén utanför ett kafé, tar skämtet en absurd vändning: Bardamu vaknar plötsligt upp mitt i skottlinjen bland arga tyskar. Han befinner sig i centrum av ett världskrig. På sin resa träffar han på sitt alter ego, Robinson, och de båda bestämmer sig för att lämna kriget för gott. Genom en otrolig feghet, lyckas Bardamu fly fältet och undkomma kriget. Han blir inlagd på ett pensionat för krigsskadade soldater och där spenderar han tiden på att upprätthålla romantiska kärleksaffärer och hitta på vansinniga krigshistorier för att simulera patriotism bland läkarna. Efterhand växer Bardamus insikt om det franska samhällets hyckleri. Hans aggressiva misantropi förkastar samhället, lögnerna och de odrägliga människorna, samtidigt som han gör allt för att undvika att antingen avrättas som desertör eller skickas tillbaka in i krigets helvete.

Resten av hans resa tar honom genom den livsfarliga djungeln i det koloniserade Afrika och det industriella landskapet i Amerikas New York. Ständigt träffar han på Robinson i mystiska situationer, samtidigt som han slåss för att rädda sitt liv från ilskna folkmassor och tjäna sitt uppehälle bland bullriga fabriker. Slutligen slår han sig ner i staden Rancy i Frankrike och blir en misslyckad doktor. Genom Robinson lyckas Bardamu dock att fortsätta nästla sig in i nya vansinniga situationer där livet står på spel. Stilistiskt utmärker sig den här romanen genom sin burdusa, agitatoriska och hetsiga språkdräkt. Talspråket smälter in med perversa och odrägliga karaktärer; små schackpjäser i stora, kaotiska miljöer, där mänsklig dumhet, fåfänga och ilska utvecklar självdestruktiva lögner om livet, samhället och kriget i Europa. "Resa till nattens ände" är en provokativ och misantropisk upplevelse, ibland smått galen, men alltid strävandes mot insikt om sig själv och om människan i extrema sociala sammanhang; detta är evighetens poetiska genombrott i vardagens becksvarta fängelse.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Philip K. Dick

Dicks 'Do Androids Dream of Electric Sheep?'Också känd under namnet "Blade Runner", som Ridley Scott senare förevigade i science fiction-filmen med samma titel, handlar denna kortroman om två parallella liv i 2021-talets smutsiga, högteknologiska och globaliserade Amerika: prisjägaren Rick Deckard och springpojken för ett företag som lagar artificiella djur, Isidore. Medan Isidore bekantar sig med en underlig ny kvinna i hans annars tomma lägenhetskomplex, sätter Deckard sitt liv på spel för att uppsöka en grupp androider, artificiellt konstruerade varelser som ser ut, tänker och känner som människor, som flytt från rymden och nu måste elimineras. Snart ställs Deckard inför ett moraliskt dillemma: var går gränsen mellan robot och människa? Går det att sympatisera med människor som saknar förmåga till empati med andra mänskliga varelser?

Den dystopiska framtidsvärld som Dick frammanar i sin historia speglar en västvärld som mer och mer börjar närma sig en kritisk punkt. I Dicks värld är kulturen död och ersatt med global kommersiell finans. Djur existerar nästan endast i form av artificiella kloner och robotar hör till vardagen. De flesta människor på jorden har flytt sin planet; kvar finns endast de som valt att stanna, trots miljöföroreningar och kaoset som råder. De globala korporationerna styr världen och den lilla människan har ingen insyn i deras affärer och planer. Deckard hamnar mitt i denna röra och tvingas snart att reflektera över sitt arbete som prisjägare. Isidore i sin tur råkar bli vän med en av androiderna som Deckard jagar, men bestämmer sig för att skydda dem från yttre hot, i hopp om att vinna nya vänner. När dessa två parallella handlingar möts, kulminerar dem i en strid om definitionen av människa i en post-human värld.

Dick har här valt att skriva för en bredare publik och därför har han sparat in på miljöbeskrivningar. Hans prosa är enkel och koncis, men infogar emellanåt poetiska passager och tränger djupt in i mänsklig psykologi. Alla karaktärer speglar metaforiskt ett historiskt förflutet och Dick själv ville dra paralleller till andra världskriget och konflikten i Vietnam. Det centrala i handlingen berör läsaren utan att moralisera, fastän Ridley Scotts tolkning antagligen kommer närmare sanningen bakom Deckards förhållande till androiderna och deras förmåga till empati och mänskliga känslor. Den moraliska dimensionen till trots är detta en grandios, originell och effektiv upplevelse, som nästan profetiskt fångar vår moderna värld i en kompakt berättelse och speglar människans farhågor inför en apokalyptisk tid, där drömmen om den rena själen och oberörda naturen kvarstår blott som en ljuv illusion.

Gilgamesheposet

Shin-eqi-unninni

Shin-eqi-unninnis epos om GilgameshAllmänt erkänd som mänsklighetens äldsta litterära skrift och en oumbärlig källa för sumerisk kultur, författades Gilgamesheposet ungefär 2000 f. kr. Den tyvärr för oss fragmenterade historien berättar om den sumeriska kungen Gilgamesh, som lider av högmod och gudsförakt. Staden Uruks folk lider av hans tyranni och åkallar gudarnas hjälp för att hantera sin kungs vilda utbrott. Gudarna skapar då ursprungsmänniskan, Enkidu, som efter att ha lämnat djurlivet ute på stäppen och hamnar i slagsmål med Gilgamesh, slutligen blir kungens bästa vän. Tillsammans ger de sig ut på äventyr och lyckas döda demonen Humbaba i cederskogen. De två provokatörerna fortsätter sina äventyr genom att reta upp kärleks- och krigsgudinnan Ishtar, som skickar Himmelstjuren på de båda vännerna som hämnd för skymfen. Gilgamesh och Enkidu dödar även tjuren och blir stadens hjältar ånyo, men när gudarna bestämmer sig för att ett straff måste utdelas för deras utsvävningar och Enkidu blir den som måste lämna jordelivet, beklagar Gilgamesh den mänskliga existensen och beger sig ut på stäppen för att söka odödlighet.

Utan Gilgamesheposet hade varken Bibeln, Dödahavsrullarna, eller Homeros' diktning funnits eller sett ut som de gör i dag. Den sumeriska visdomen från flera tusen år tillbaka talar till oss i en förvånansvärt klar och modern kontext. Problemen med det korta livet på jorden, vänskap och kärlek, högmod och idealism, genomsyrar fortfarande mänskligheten och tvingar den till att möta samma lidelser och tragedier som Gilgamesh gör. Lika mycket ett uråldrigt poetiskt storverk, som en filosofisk, etisk och religiös vägledning, är detta bibeln för nihilister som önskar en klartänkt, amoralisk och passionerad insikt i tidlös visdom. Gilgameshs utveckling speglar Platons tanke om hierarkin från djur, människa och gud. Genom Enkidu lyckas Gilgamesh acceptera sina mänskliga begränsningar och paradoxalt nog fullända sin gudomliga härkomst, för att enligt legenden bli odödlig och upprätthålla den sumeriska civilisationen.

Detta diktverk är lika kryptiskt och lidelsefullt på djupet, som det är simpelt och sorglöst på ytan. Varje ny läsning av det här eposet kommer att skänka nya insikter om människan och världen hon lever i. Om jag fick välja en enda bok som bibel, är detta antagligen mitt val. Stoiskt gudomlig men samtidigt mytiskt mänsklig, genomsyras den sumeriska mentaliteten av en sorts lugn och kontemplativ inblick i världens evighet och människans utstakade öde. Läsare av Bhagavad-Gita kommer omedelbart att känna igen holismen och den anspråkslösa idealismen, som förkastar materiella ägodelar och strävar efter att nå en gudomlig balans med verklighetens innersta kärna. Aldrig sentimental men alltid känslomässigt berörande, är Gilgamesheposet, eller "Han som såg djupet", en nihilistisk hyllning till de eviga principer och lagar som bär upp vår värld, och en religiös bekräftelse av den mångfald av skönhet och storhet som civilisation, kultur och ädelmod kan frambringa ur djupet av den mänskliga själen.

Intervju: Gorement

Gorement gjorde entré under den andra vågen av svensk dödsmetall. Inspirerade av de tidiga svenska banden och doom metal-band som Paradise Lost och My Dying Bride, utvecklade Gorement en tung, melodisk stil i God Macabres förtecken. Bandet blev för några år sedan aktuellt igen när ett kompilationsalbum med "Ending Quest" och deras tidiga demohistoria släpptes 2004. Vi kontaktade bandets gitarrist Patrik Fernlund för att diskutera musik, samhälle, och den svenska dödsmetallscenen.



Hur kom du först i kontakt med metalmusik och vad var det hos den som fångade ditt intresse?

De var väl som dom flesta i min generation, genom KISS och det var någonstans runt 81-82. Man var hemma hos polare som hade dom gamla klassiska vaxen och digga som fan och fascinerades av den otroligt coola imagen. Men det var väl först när "Creatures of the Night" med KISS kom julen ´82 som jag föll helt pladask. Låtarna och den jävla produktionen dom hade på den skivan, det var ju nåt i hästväg! Tungt men samtidigt lagom medryckande. En riktig metal klassiker om du frågar mig.
Vad som fångade mitt intresse var väl just tyngden och energin i musiken och självklart hade imagen också en stor betydelse. Just på "Creatures" i den där blåa tonen, såg dom ju jävligt gryma ut tyckte man ju då.

Till skillnad från många av de klassiska dödsmetallbanden, utvecklade Gorement en tyngre och mörkare ljudbild, som påminner om God Macabre. Vad fick er att gå i denna riktning?

Paradise LostHelt och hållet Paradise Lost "Gothic" albums fel. När den plattan kom vart vi helt sålda. Just att få fram ett enklare tyngre mörkare komp med en vacker melodi ovanpå var jag helt fascinerad av ett tag där. Och framförallt ville vi ju få in mer nyanser i musiken och få den lite mer episk och nästan lite berättande i sig.

Vilka var de primära influenserna för Gorements musikaliska utveckling?

I början lyssnade vi ju mest på grupper som Bolt Thrower, Carcass, Pungent Stench, Xysma, Benediction och självklart då alla dom tidiga svenska dödsgrupperna som florerade. Men senare var det ju mer döds-doom ala Paradise Lost och tidiga Anathema och My Dying Bride. Självklart måste jag ju nämna att vi var mycket influerad av tidiga At the Gates också och deras "harmoni-riffande" som var helt eget och så jäkla bra.

I Daniel Ekeroths bok ”Swedish Death Metal”, förklarar veteranerna bakom den svenska dödsmetallen hur de som tonåringar skapade en egen subkulturell cirkel av musiker, som tog avstånd från det övriga samhällslivet. Varifrån tror du behovet kom att vilja distansera sig från den kommersiella kulturen och i stället börja skapa dödsmetall? Varför hände allt detta just i Sverige?

Oj, oj, svårt för mig att spekulera i det eftersom vi inte var med i just dom händelserna. Vi kom ju i den så kallade "andra vågen" av svenska dödsband och såg väl mer när just dom första stora banden mer och mer började "komma in" i den kommersiella kulturen. Men varför just i Sverige, ja du... Rätt sorts personer vid rätt sorts tillfälle kanske?!?

Hellhammer myntade begreppet ”Only death is real” inom metalkulturen. Gorements musik kan sägas uttrycka samma tema. Varför kom dödsmetallen att bli den enda musikgenre som fokuserade på just på döden?

DödenJa du, temat och musiken går ju jäkligt bra ihop helt enkelt. Men nog finns det många artister utanför dödsmetallen som byggt sina texter runt döden, eller?

Många av de bestående kvaliteterna i Gorements musik är i min mening den starka melodiken och de tunga, nästintill symfoniska dimensionerna. Under det tidiga demostadiet lät Gorement mer som ett brutalt grindcoreband. Varför valde ni att utveckla musiken mot en mer melodisk framtoning?

Som jag nämnde innan, vi vart helsålda på Paradise Lost "Gothic" album och den känslan som dom lyckades förmedla på den skivan. Jag hade väl en liten egenskap i att få till schysta melodier och harmonier, så därför prövade vi och vart så nöjda med resultatet att vi valde att gå mer i den riktningen. Vi hade tom planer på att ta in en keyboardist för att ta det hela en dimension till, men det vart inget av med det. Och med facit i hand var det kanske lika så bra, var och vartannat band tog ju in keyboardister då och ofta vart det ju mediokra resultat pga att man bara fick tag på dom "mindre" bra lirarna. För den skull är jag glad att vi höll Gorements line-up keyboardlös.

Runt 1993-1994 började mycket av dödsmetallen i Sverige att låta likadant, och stora band som Unleashed, Dismember, Entombed och Therion började tappa i kvalitet. Samma nergång skedde inom svartmetallen runt 1996. Vad tror du att dessa nergångar inom metalmusiken berodde på?

De berodde nog mest på att resp. band ville utveckla sin musik och ta den till nya nivåer, men främst tror jag att det berodde på att hela scenen var utvattnad. Det nya spännande med dödsmetallen som var i början på 90-talet var över helt enkelt. Försökte banden göra typisk "svensk" dödsmetal så vart man en i mängden och gjorde man något eget nytt vart man ifrågasatt och oftast sågad. De var väl i princip bara Tiamat och Therion som lyckades klara sig riktigt bra med sina nya inriktningar.

Vad anser du skiljer dödsmetall från rock?

GorementJa du, dödsmetall är ju i grund och botten rock, men det är väl just elementen av nerstämda instrument, growl sång och att låtuppbyggnaden kan vara helt oväntad som gör dödsmetallen karakteristisk tycker jag.

Finns någon sorts objektivitet att finna i konst såsom t.ex. musik eller är det alltid en fråga om subjektivt tycke och smak?

Självklart är de det. Jag tycker att man ska ha en öppenhet för nya eller annorlunda grejer, men i slutändan är det ändå vad du själv får ut av musiken som gäller.

De tidiga svenska dödsmetallbanden beskriver ofta i intervjuer att de var ett gäng kompisar, som bara hade kul och tyckte om att skriva musik. Trots det låter musiken knappast som simpla hobbyprojekt, utan är ofta komplexa och känslomässigt starka att lyssna på. Gorement har med glimten i ögat kallat sig själv ”ännu ett svenskt dödsmetallband”. Hur kommer det sig att unga svenska tonåringar lyckades skapa så avancerad och vacker musik, som gav fans världen över?

Ha ha, bra fråga. Det är fan helt makalöst egentligen, men så såg man ju inte på det då det begav sig. Jag kan ju bara tala för hur vi tänkte och gjorde i Gorement och det var ju i grund och botten ett jädra hopkok av omgjorda riff och ideér från våra favorit band. Kanske låter trist och omagiskt men så var det. Den musik vi gjorde var ju som en tribut till den musik vi avgudade, som ett blandband av dina favorit låtar men omgjorda till att låta så som vi ville ha det.

Svartmetallen går tydligt ut med hedniska, romantiska och nationalistiska teman, som bland annat utmynnade i kyrkbränderna i Norge. Kan dödsmetallen också sägas bära på vissa gemensamma ideal och värderingar?

Brinnande kyrkaNej, det tycker jag inte, den fanatism som black metal snubbarna ängnade sig åt fanns aldrig hos dödsmetallen. Visst de var väl coolt att skriva om mörkret och döden etc. men mycket djupare än så gick man aldrig. Jag var i alla fall inte så intresserad av att forska vidare i sådana ämnen, jag var mer intresserad av göra tung, mörk och vacker musik. Texterna såg jag mer som ett nödvändigt ont, ha ha.

”Svensk dödsmetall” blev under 90-talet ett begrepp, som nuförtiden räknas som en egen subgenre. På vilket sätt tycker du att den svenska dödsmetallen skiljer sig från den amerikanska?

Den amerikanska dödsmetallen bär ju mer tydliga drag från thrash metalen medans den svenska ju är klart mer färgad av gamal HC-punk och doom metal. Den tidigare svenska dödsmetallen var ju också klart mer nerstämd än den tidiga amerikanska, alltså att gitarrerna var mer nerstämda, vilket gjorde den betydligt mer tyngre och mörkare.

Gitarristen Emil Koverot från svartmetallbandet Blodsrit blev nyligen avskedad från sitt jobb som lärare, på grund av att hans band spelade musik som ansågs oacceptabel av skolans rektor. Vad tror du det beror på att metal fortfarande är en kontroversiell musikgenre, som inte fullt ut accepteras av mainstreamsamhället?

Det beror väl mest på att svartmetallen ses som så pass fanatiskt, med tanke på sitt förflutna, att man är rädd att beblanda sig med dess utövare eller dyl. Med tanke på hur det ser ut i världen idag med religös fanatism och terror etc. så tar man hellre avstånd och hoppas hålla det ifrån sig än att ta reda på fakta.

Vad anser du är svenska samhällets främsta problem och vad beror problemet på?

Oj, jag vette fan om jag är rätt man att ställa mig och klaga på det svenska samhället. Jag lever ett jäkla bra liv tycker jag. Jag och min familj har tak över huvudet och äter jäkligt gott varje dag. Visst det finns saker man kan ha synpunkter på här i Svedala, men det är inte jag rätt person att ta upp.

Har religion någon funktion i ett framtida "idealsamhälle"?

Jag är så jäkla ointresserad av religion att jag inte har en aning. Men med tanke på att religion har funnits i princip lika länge som mänskligheten, så är väl det oundvikligt.

Hur ser du på svensk dödsmetall i dag; finns där fortfarande nya musikaliska områden att utforska, och kan dödsmetallen fortsätta att fylla en funktion för dagens ungdomar, precis som den gjorde på 90-talet?

GorementDagens dödsmetall fyller absolut en funktion för dagens ungdomar. Det är ju bara att titta på hela "Göteborgs" scenen och dess band, dom har ju en stor skara med trogna fans som följer dom. Just "Göteborgs" scenen måste ju vara klart större än vad dödsmetallen någonsin var på 90-talet.
När det kommer till dödsmetallens utveckling så är jag mer skeptisk. De band som verkligen har lyckats att göra sin "egen grej" och även gjort det intressant och helt jävla suveränt är ju Opeth. Men annars är det klent med nya intressanta band. Och i grund och botten tror jag ändå att folk vill ha sin dödsmetall så som den var i början på 90-talet.

Vilket är i din mening det absolut bästa albumet inom svensk dödsmetall?

All heder åt dom tidiga 90-tals släppen, men det absolut bästa och mest kompletta dödsmetall albumet gjorde Opeth år 2001 med "Blackwater Park". Den innehåller verkligen alla element som jag gillar inom dödsmetallen och är inget annat än en klassiker!



Intervjun sammanställd och genomförd av Alexis, den 28 augusti 2008.

Läs recension av Gorements musik här

Besök Gorements officiella MySpace-sida här

Carbonized - "For the Security"

En pärla från det tidiga 90-talet
Ja, debuten!Föreställ er en resa i en postapokalyptisk värld – eller helt enkelt bara en nedgången sådan – där gråa betongruiner tornar mot en mörkröd skymningshimmel. Vi är vandrare i en asfaltöken och ackompanjeras av brusande gitarrer, trumsmatter och en skrikande vettvilling. Men vi ser tillfällen i det hopplösa: I återstoden av det som finns har vi materialet med vilket vi kan göra verklighet av nya visioner, och det är mitt i den där skaparglädjen man hör hur musiken knappt kan hålla sig för skratt.

Carbonized startade sin bana 1989 och diverse mer eller mindre lysande stjärnor från den svenska dödsmetallen kom och gick som kompositörer i bandet. Entombeds basist Lars Rosenberg tycks ha varit den mest permanente medlemmen, och när debutalbumet "For the Security" skulle spelas in 1991 fick han sällskap av två medlemmar från Therion. Och, tja, det påminner om ett progressivt Entombed eller en psykotisk grindcore-variant av tidiga Therion. Estetiken är mycket lik "Beyond Sanctorum" eller "Of Darkness..." och Christofer Johnsson vrålar lika torrt som vanligt.

Så här 17 år efter skivsläppet av "For the Security" stöter man allt för ofta på band vars enda existensberättigande ligger i frasen "jag kan också". De sätter sig ned och fyller ljudvågorna med melodier som skrivs bara för att fylla ut, som snabbmakaroner fyller en hungrig studentmage – man börjar med tanken om att göra en skiva, sedan kommer musiken. "For the Security" är däremot ett typexempel på musik som kommit till för att kreativiteten flödat över och måste få ett utlopp – "jag har musik i mitt inre som måste ut, den behöver ett medium som råkar vara en skiva/LP/kassettband". Det är svårt att veta hur många kockar som lagat den här soppan, men Carbonized tycks ändå ha haft en klar vision, och trion som bildades 1991 hade dessutom kompetensen att göra en övertygande verklighet av den – resultatet är både vällagat och hälsosamt.

En av många saker som jag uppskattade hos tidiga Therion var hur basgitarren ibland hoppade runt lite som den ville utan att vara beroende av ledgitarren. Så sker även här: basen blir en av flera destruktiva gudar i en musikalisk panteon, och som skapar extra djup åt skruvade gitarriff och rytmer från oväntade genrer som ger sken av en värld som är just så skruvad och absurd. Denna metafysik är väl avpassad till lyrikens mer uppenbara samhällskritik:

Welcome citizen of our adorable nation
Serve and be a part of us in modern time
Parents have never existed your blood state property
Leave personality total trust will make security

Absurditeten till trots är Carbonizeds musik alldeles för potent för att drunkna i vare sig självömkan eller "musikalisk relativism" (som ett otal "unika" band använder som ursäkt för att de inte har en idé som håller). I stället ligger det något episkt och nästan barnsligt kreativt under den brusiga estetiken – och hamnar någonstans mellan det romantiska, mystiska och vardagsrealistiska, men aldrig det dogmatiska. Det är sådant här konstnärskap som har en sällsam förmåga att omvända perspektivet så att en bedrövelse blir något spännande.

Bland betong och relativism

Konsthatare och "konstvetare" två sidor av samma mynt
Konst är egentligen något fantastiskt; det är det mänskliga uttrycket som tar oss "bortom lidande och leda". Men för medelsvensson är konst bara högtravande trams – om du ens nämner ordet 'konst', så hamnar du snabbt utanför det socialt acceptabla. Och visst, det är kanske roligare att lyssna på en poplåt än att ta sig igenom en symfoni, men man märker snabbt en mer väsentlig skillnad: Ren och skär underhållning ger omedelbar tillfredsställelse ett kort tag, men ger inget bestående intryck, och den tär på själen som en godisbit gör hål i en tand. Konsten kräver mer tankeförmåga och mer uthållighet – men den berikar oss.

Alla tycks vara pretentiösa snobbar eller underhållningssuktande clowner i dag. Vad sägs om att slopa båda inställningarna?Medan underhållningsfantasterna, dessa clowner, hävdar att konst är meningslöst snobberi, så finns det människor som precis på motsvarande sätt menar att konsten kan vara vad som helst, och gör det till sin livsuppgift att fylla det utrymme som relativismen så bekvämligt skapat åt dem - och gör det alltså till meningslöst snobberi. Skillnaden mellan dessa två läger är att de förra inte vågar tolka över huvud taget, vill inte ha det minsta med verkligheten att göra - allt är falskt - medan de senare gör det lika lätt för sig, men genom att låta allt vara sant - man läser in precis vad man önskar, vare sig det alls är en rimlig tolkning eller ej, och blir bakom detta ovisshetens skydd strax "konstvetare", en elit som inte är en elit. Därav massvis med pretentiösa konstverk och massvis med lika pretentiösa analyser av dessa verk. 'Pretentiöst', alltså det att någon gör intellektuella anspråk "i en utsträckning som det inte finns täckning för". Nu senast har två fåntrattar gett sig ut och lekt djävel med 500 ton betong i ett skogsområde strax utanför Kivik. "I det vi kallar Scenen saknas två väggar och man kan ramla ut", säger Antony Gormley. Det här är en genialisk man, det förstår man. Nå, man behöver inte vara "konservativ" för att ogilla deras försök att "utforska samspelet mellan konst, arkitektur och natur".

När omvärlden är kritisk mot konsten, borde det vara sådana här tomtar som kritiseras, inte konsten som företeelse. Det finns en enorm skatt med bra konst där ute, konst som vågar ta tag i verkligheten, men konsten som sådan får dåligt rykte på grund av Gormley och dylika filurer. Därmed inte sagt att alla har fallenhet för uppskattning av god konst, men det verkar vettigare att samhället strävar efter att producera fler av typen Ingmar Bergman (som Sverige, tillfredsställande nog, har blivit känt för) snarare än att kläcka ur sig fler varianter av ABBA (som vi tyvärr också blivit kända för), för det säger en hel del om i vilken riktning vårt samhälle pekar och vad samhället bygger på. Vi tolkar alltid subjektivt och det är olika vad vi tycker om ("smak"), men även konsten speglar verkligheten, och bortom sinnligheten är verkligheten gemensam för oss alla – och kan feltolkas, varför ett betongschabrak i Kivik torde tyda på tämligen uselt omdöme i allmänhet. Man kan se mening i allt – fältet är lämnat fritt – men för livet i stort har "meningen" hos den senaste pophiten eller det att fotografera en bidé och kalla det 'konst' ingen större relevans.

Ett sant konstverk.Les Demoiselles d'Avignon av anonym konstnär

Verket för tankarna till romantiken; burken förefaller stillsamt vacker, men innehåller en djupare, hotande innebörd av människans litenhet inför naturen. Verket har en aspekt i sig att vara en vacker konserv; dock finns det "vita fältet" hela tiden där och distraherar upplevelsen av stillhet. Trots att fältet vid första ögonkastet ger intryck av att vara lugnande vitt, så ger det likväl intryck av oro i betraktandet, och blicken dras till det eftersom det väcker undran om vad det har för funktion och innebörd. "Det vita" är både något som för betraktaren in i konserven och hindrar denne från att komma in i densamma. Dessa vita partier representerar ofullständiga delar av de minnen konstnären skapar med sin burk. Men vill man egentligen komma in i konserven? För möjligheten finns att det "vita fältet" är något som ska avskärma från något farligt, och är till för att skydda betraktaren. Det är något hos oss som distraherar; vi kan inte komma undan från det och i stället endast njuta och uppleva konserven.

Samhällets (o)mognad

Jo, det var så här: En mulen kväll stod jag i ett kök och pratade med en iransk tjej. Eller kvinna skall man kanske säga, det är svårt att se skillnad i ålder ibland och var gränsen går mellan åldersbegreppen. Hon hade i alla fall bott i Sverige i drygt ett år, hade sedan tidigare doktorerat i fysik och skulle till slut bli något slags ingenjör hade hon tänkt. Då kan hon ju inte vara helt korkad, tänkte jag. Bland det bästa med utsocknes studenter är att man kan fråga ut dem om deras kultur och hur den skiljer sig från vår – då får man lite perspektiv på vem tusan man själv egentligen är. Och man får lite av den "vanliga" människans erfarenheter från ett fjärran land som bara massmedia berättar om efter att informationen passerat ett antal filter. Jag började hur som helst med att fråga vad Iran är för ett land, vad hittar de på där? Hur är det med religionen och så? Nu visste jag förstås redan en del om landet, men berättelser från en infödd är aldrig fy skam.

Dualism– Tja, det är ju ganska annorlunda, svarade hon leende medan hon rörde runt i en risfylld gryta. Det är väldigt strikt, förstår du, vi har vissa regler om hur man skall bete sig och vad man skall ha på sig. Men jag tror det finns väldigt mycket vidskepelse i religionen.
– Så är du själv väldigt sekulär och så? frågade jag.
– Nej. Jag är troende.
– Aha, shiamuslim då väl?
– Ja, precis. Alltså, jag växte upp i en relativt sekulär familj, men vi är ändå muslimer allihop. Jag är väl den som varit mest religiös. Men jag tror att religionen är en privatsak; jag plockar det ur Koranen som jag tycker verkar logiskt, det som jag tror är den sanna islam – resten tror jag är ren vidskepelse som skrivits till för att kontrollera folk.
– Jo, det känner vi igen i västvärlden, sade jag.
– Precis! skrattade hon och himlade med stora svarta ögon. Efter ett tag degenererar religioner, så är det nog med dem alla. Jag tror vi måste hitta tillbaka till vad som är det sanna. Men vad tycker du om religion? Är du troende?
– Nej, inte på det traditionella sättet. Eller, jag tror väl inte alls, men ibland nästan önskar jag att jag gjorde det. Själv växte jag upp i en "sträng" (här viftade jag med fingrarna för att symbolisera anföringstecken) sekulär miljö – var man religiös var man dum i huvudet. Och att det blivit så sekulärt är väl en förståelig reaktion på all den där vidskepelsen antar jag. Men det känns så tomt efteråt, för jag tror att religion och kultur och så vidare hör väldigt tätt samman.
– Det tror jag är problemet med Sverige, sade hon bestämt och hällde saffran i riskoket. Jag tror att man måste ha en ram inom vilken man lever, och som säger vad som är rätt och fel.
– Du menar etiken i ett samhälle?
– Ja, eller, om vi säger så här: Ibland känner jag mig väldigt ensam här i Sverige, jag har ju fortfarande släkt och en massa vänner kvar i Iran. Men då ber jag och läser Koranen, och då känner jag mig inte så ensam längre. Jag tror människor behöver något inom sig, något som tillförs. Asch, det är så svårt att förklara på engelska, men jag hoppas du förstår vad jag menar!

Jag förstod nog rätt så väl. Hon kom från en bakgrund som västvärlden (åtminstone på andra sidan Atlanten) brukar kalla tyrannisk eller ond eller odemokratisk eller ofri, men där man tycks ha mycket att leva för, kanske mer än här. Hon sade att om hon talade med någon i Iran om vidskepelsen inom religionen, så hade hon troligen blivit dödad, men föredrog det framför Sveriges tomhet. Ni är åtminstone ärliga om saken där borta, mumlade jag till. De hotas av yttre hot, medan vi sakta dör inombords.

Fan också, tänkte jag, här lockas jag i fällan att sätta mitt hopp till motsatsen till mitt eget samhälle bara för att det råkar vara en motsats till ett av många helveten. Hur gammal är jag egentligen? Nå, jag försökte balansera upp det hela en aning:

– Jag kom till att tänka på det där med etiken, om rätt och fel. Det behöver ju inte vara så mycket antingen eller; jag tycker att reglerna och lagarna och allt det där bör vara mer flexibla, att de fungerar mer som en guide. Om vi har ett trafikljus – du vet, med röd gubbe och grön gubbe – så är det ju väldigt praktiskt att de finns där, för då talar de om för oss att till exempel "ja, nu är det röd gubbe, i de flesta fall är det dumt att gå över gatan nu, för du kan bli överkörd". Men när man någon gång ser sig noga omkring och det är uppenbart att det inte kommer någon bil ens på kilometers avstånd, och det fortfarande är röd gubbe, vore det inte väldigt dumt (jag passade mig noga för att använda svärord i den här konversationen) att bara stå där och vänta och vänta på att grön gubbe skall börja lysa? Har man tillräckligt med vett i huvudet så kan man väl avgöra vad som är rimligt ändå utan att behöva böta för det? Är det inte lite så du tänkte när du talade om reglerna som man plockar ur? Det skulle bli kaos om alla gick mot röd gubbe hur de ville, men har man tvärtom en lag som säger det är klippt om man någonsin gör si eller så, då har man i stället ett tyranniskt samhälle. Lite som med de bibliska budorden, de är på tok för inskränkta i min mening. Det spelar ju uppenbarligen ingen roll om vi isolerar oss från varandra som människor – den där typiskt västerländska individualismen, du vet – för då blir vi så ömtåliga och rädda att vi tolererar sådan där byråkratisk kontroll i alla fall.

ÖvergångDär tystnade jag ett tag. Hela diskussionen var som att erinra sig det där eviga pendlandet fram och tillbaka under historiens gång: Vi når en tes, kallar den kristendom eller islam eller vad som helst, förstår snart att något gick fel någonstans eftersom verkan av tesen i längden inte varit tillfredsställande, vi revolterar med en antites, och långt senare förstår man att det var den motsättningen – den dualismen – som var problemet från början. Syntesen formas, och man önskar att man hade sett den komma redan vid förkastandet av den ursprungliga tesen. Det kan visserligen vara en viktig läroprocess, men att se bortom extremer och få en "balanserad vy" tillhör nog mognaden hos varje människa. Det man frågar sig är: När skall det här samhället växa upp? Vi har pendlat länge nog för att se båda sidor av myntet framifrån och bakifrån, från vänster och från höger. Det är som att se en förutsägbar film, eller lyssna på en förutsägbar skiva – det är bara barn utan erfarenhet som uppskattar verken i fråga. Väx upp, för fan!

– Hm, började hon på nytt, jag tror ändå det är bra med regler som man följer och inte får bryta alls. Vill du smaka på det här jag lagat, förresten? sade hon, och sträckte fram en skål med gul risgeggamoja, en iransk dessert som smakade julgröt.

Den natten låg jag och tänkte över saken: Nåväl, då var vi väl tillbaka på ruta ett igen i den där diskussionen. Hon är fast i sin uppväxts sätt att se på saken. Och här är vi, fångade i vårt. Men kanske med en erfarenhet av tomheten hon aldrig upplevt, hängande på pendeln mellan ytterligare två extremer, och med chansen att ta modet till oss att släppa taget och hoppa ut i nya möjligheter.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008