Hjalmar Söderberg:
Om tusen år stå människorna förmodligen så lågt, att de - ungefär som nu - inbilla sig vara klokare än alla föregående släktled och leva lyckliga i den tron.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

De passiva gycklarnas deprimerade värld

Hur du lär dig att sluta oroa dig över allting och istället älska motstånd
En kort notis till alla smådepressiva gycklare: Sluta gnälla, eller gör slut på ditt lidande. Jag skojar inte; om du är fast övertygad om att förändring inte kan ske, världen långsamt håller på att gå under, och att det enda sättet vi kan rädda oss undan faran är att youtuba, läsa Bhagavad-Gita, och lyssna på den senaste Burzumklonen, är det dags att kasta in handduken. Under de snart tre år som SNUS har funnits till, har jag aldrig sett så mycket gnälliga, negativa och förvirrade läsare som vi har nu. Människor som är smådepressiva, vill leka unika ideologer, och invänder så fort en liten detalj i vad vi säger inte överenstämmer med deras unika, ofattbara filosofi. Oftast ligger de över medel i intelligens, kanske är lite socialt underliga, har starka uppfattningar om mycket, men någonstans har de beslutat sig för att allting är skit, så därför söker de upp extrema bloggar för att skapa intern konflikt och fördriva tiden. Mitt svar: INTE HÄR.

Om du känner igen dig i minst två av dessa beskrivningar, är du delvis eller på väg att bli smådepressiv:

- Du spenderar mer än fyra timmar om dagen på underhållning
- Alla dina trosuppfattningar går ut på att världen är piss, men allting kommer att bli OK om alla bara dyrkar hinduiska gudar
- Du undviker socialt umgänge för att stanna hemma och läsa radikala bloggar
- Du är så extrem att du inte kan handla på dina idéer
- Du suckar över motgångar och problem i vardagen
- Du tycker att lekfullhet är barnsligt

Människor som lider av smådepression vill egentligen bli bekräftade och känna trygghet i tillvaron. Men på grund av att de saknar självkänslan och den inre rösten, som uppmanar dem till att tänka konstruktivt och utveckla sin ande, slukas de upp av sjukliga gräl, socialt och politiskt tjafs, underhållning och negativa impulser. De vill ha förändring, men vågar inte tro på den. Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.

Detta är en av anledningarna till att var femte blogginlägg jag skriver innehåller kritik av vänstern. Det är inte främst politiken som äcklar mig, utan psykologin. Allting är så hemskt och det ska vi göra till ett mantra, som, om vi bara upprepar det i evighet, kommer allting att bli bra. Livsfarligt. Sådana människor skrämmer mig mer än alla maffiabossar och pedofiler i världen, för medan vi kan rensa upp i samhället med civila och militära styrkor varannan valperiod, kan vi inte lika lätt förändra människors psykologiska tankemönster. Har vi en gång övertygat oss själva att vi kan rädda världen från sig själv (?) genom att krama om den eller gråta över den, är vi så långt borta från verkligheten, att jag är osäker på om vi ens bör leva sida vid sida i samma samhälle.

Det värsta med smådepression, vare sig det leder till att människor blir marginaliserade extremister (titta på oss, vi är 200 skitförbannade radikala, som vill nå ut till folket genom slagord i megafon) eller pappersteoretiker (vi dokumenterar världens alla avvikande ideologier och försöker utbilda 200 isolerade källarrevolutionärer till kamp mot Makten), är att den inte är uppenbar. Människor som är riktigt deprimerade är oftast lättare att upptäcka; de försvinner från omvärlden i två månader och dyker plötsligt upp en dag med påsar under ögonen. Ibland gråter de impulsivt när de tror att ingen tittar på. Men smådeprimerade människor gömmer sin depression bakom ett negativt, gnälligt och odrägligt beteende. De kan t.ex. vara med i tv-debatter och tjata om jämställdhet för kvinnor i två timmar i sträck, fastän inga av deras ideal har infriats de senaste 40 åren, trots berg av byråkrati. De kan vara ute på gator och skrika att inga människor är illegala, men om man stannar och frågar dem vad vi ska göra åt saken, vill de att du ska hålla ena änden av skylten och skrika tillsammans med dem. De kan också spela elit och skapa fantastiskt "unika" idéer om hur allting i världen bör vara, eller ingenting alls, punkt slut. Är det konstigt att sunda människor sysslar med fågelskådning, matlagning eller sport istället?

Vad jag inte tänker göra här, är att skylla allting på smådepressiva människor, delvis därför att de snarare eldar under brasan än att faktiskt utgöra den, och delvis därför att jag annars kommer att få 230 arga kommentarer från samma människor, som är ute efter att försvara sitt revir: "Jag är inte alls smådepressiv, jag tycker bara att du är en jävla skitstövel som tror att du kan allt, bla bla bla bla". Vem orkar lyssna? Det enda jag vill ha sagt, en gång för alla, är att jag (jag är nog knappast ensam här) är trött på dessa människor och helst vill slippa lyssna på deras tjafs. Deras kommentarer skrämmer bort sunda läsare, som vill inspireras till att sluta oroa sig över världens alla problem och istället ta tag i sina liv. Under tiden vill de ha lite roligt åt dumheten i vårt samhälle, och det ska de få. Ju fler de blir, desto större potential finns det att vägleda dessa människor till att leva bättre liv, minimalt påverkade av dyngan i massmedia. Om jag kan få dem att bjuda ut en snygg tjej på middag, sluta gråta över palestinier i Gaza, gymma någon gång i veckan, och läsa Strindberg en kvart innan läggdags, är jag nöjd. Jag är inte ute efter att skapa en armé av extremister, vars enda mål i livet just nu är att läsa radikala bloggar och dikta upp fantastiska sagor om verkligheten. Gamla Testamentet behöver inte skrivas om.

Förbannad? Bra, då har du i alla fall reagerat; ett positivt tecken på att du inte är helt hjärndöd och passiv ännu. Det enda sättet att undvika att bli en odräglig, smådepressiv person, är att:

1. Förlåta världen för dess dumhet (den har i stora drag alltid varit korkad, förutom en mindre mängd genin och ledare). Nu är du fri från idioti.

2. Undvika att bli lika dum, genom att finna en eller flera saker som du älskar i livet och sträva efter att utveckla och bevara dem. Nu håller du på att lägga grunden för ett gott självförtroende.

3. Till fullo, både mentalt och känslomässigt, acceptera en av världens enkla faktum: Livet är krig.

Gör dig redo för att slåss, med passion.

Det vettigaste Jesus någonsin har sagt

Om konsten att förlåta
Jesus korsfästelse
En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom.

Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn.

Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di.

Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss.

Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"

De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom.

När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster.

Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Luk 23:27-23:34

Det finns många saker man kan lära sig av Jesus, både positiva och negativa, men bland de mer positiva sakerna finner vi en dygd, som sällan praktiseras i dagens samhälle: Förlåtelse. Jag pratar inte om den pretentiösa, moralistiska formen av förlåtelse där man placerar sig över den andra personen och predikar högfärdigt att man Förlåter med stort F. Jag syftar på den ädla formen av förlåtelse, där man accepterar människans dumhet och bestämmer sig för att gå vidare med livet, trots allt. Förlåtelse är viktigt, därför det frigör oss från idioti, misstag och snedsteg i livet. Det öppnar upp nya möjligheter och ger oss chansen att tänka konstruktivt, istället för att leva i bitterhet och ånger, som alltid i slutändan gör oss besatta av problemen vi oroar oss över.

De flesta människor förstår inte vad sann förlåtelse betyder. Deras vänner dissar dem, deras partners bedrar dem, deras föräldrar ljuger för dem, deras ledare exploaterar dem - och efterhand som skiten växer runtomkring dem, inser de att världen är en enda stor lögn. Men det går inte att lappa till alla världens problem och få dem att kuva sig, så istället, precis som krigaren i tider av fred, vänder vi vår ilska och aggression inåt mot oss själva. Vi förpestar vårt eget känsloliv och känner att hela världen är emot oss. Känner du igen dig? Om svaret är ja, skäms inte, därför du är inte ensam. De flesta människor känner likadant någon gång i livet. Ibland orkar vi helt enkelt inte tänka konstruktivt nog för att motarbeta problem i vår vardag. Media gör sitt för att spä på med negativ depressionsproganda: Ekonomin fungerar inte, mångkulturen fungerar inte, politiken fungerar inte, skolan fungerar inte, miljön och djuren mår inte bra - vad är det egentligen som mår bra nuförtiden?

Jesus har svaret: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Jesus, "judarnas kung", som Pilatus provokativt kallar honom i Lukasevangeliet, var smartare än sin omgivning och insåg att anledningen till hans dödsdom i princip var massans dumhet. Visst, han agiterade både judarna och romarna genom att popularisera en neo-judisk sekt (kristendomen), som antagligen försökte skapa sympati för judarna bland icke-judar under Roms ockupation av Israel, men Pilatus själv var som bekant osäker på varför Jesus skulle betraktas som brottsling. Jesu svar till folkmassan var enkelt, men tillräckligt intelligent för att förvirra den: Genom att skada mig, skadar ni er själva, därför ni lever under förtryck och splittring.

Visst finns här ett inslag av falsk överlägsenhet hos Jesus och det har alltid irriterat mig med den kristna etiken i allmänhet, men om vi bortser från det är Jesus uppenbarligen ensam om att vara klartänkt i sin situation. När vi förlåter dumheten, ursäktar vi den inte, men vi slutar klaga över situationen och försöker istället att tänka positivt och harmoniskt. Vilken nytta skulle det göra att sätta sig ner på marken och börja gråta, även om många av oss nog hade gjort just det i Jesu fall? Ingenting. Jesus är inte bitter. Frågan är varför vi inte har lärt oss någonting från honom i dag, när vi går runt och klagar över precis allting. Som om att klaga gör någon skillnad. Alla vet att så inte är fallet och därför tjänar klagandet en psykologisk funktion; vi mår helt enkelt bättre när vi har öst ur oss all bitterhet och allt hat mot vår omvärld. Men det är en falsk trygghet vi känner, därför i morgon kommer skiten att fortsätta, och det vet vi innerst inne.

Om jag kunde summera poängen med ädel förlåtelse, skulle det vara detta: Försök inte rädda världen från sin egen dumhet. De flesta problemen i dag beror på korkade människor, som hellre stoppar sina huvuden i sanden än att leva i verkligheten. Vem vill rädda dem från sin egen dumhet? Inte jag i alla fall, och det borde inte du heller. Låt dumheten ta kål på sig själv. Varför vara bitter över andra människor som ödelägger sin egen framtid? Visst påverkar deras problem oss och därför behöver vi en samhällsförändring, men historien berättar för oss att förändring är en långsam process, och revolutioner fungerar inte. Häng inte läpp för det. Välj en ny väg och förkroppsliga det vägvalet genom din livsstil. Laga hälsosam mat, träna, studera historia, filosofi och politik, ta del av traditionell kultur, njut av naturen och vårda den, utveckla dina förmågor och sträva efter att ta hand om de människor du bryr dig om. Mycket vackert kommer att försvinna med folkmassornas kaos, men efter varje Ragnarök stiger ett nytt land upp till ytan. Med allt detta i åtanke, varför vara bitter? Varför ledsna? Om Jesus kunde korsfästas, utan att blinka, vågar vi moderna människor då ta steget och förändra vår ande för att liksom våra föregående generationer bita ihop, förlåta dumheten runtomkring oss och vara det ljus som lyser upp för andra i nattens mörker?

Leva och låta dö

Debatten om aktiv dödshjälp är igång igen i Sverige och samma två läger samlas för att upprepa uttjatad polemik. Liberalerna hävdar att individen har oinskränkt rätt till sitt eget liv, medan socialisterna och moralisterna förfasas över blotta tanken på att systematisera självmord. Om vi heligförklarar individens behov och önskemål, leder detta oss till en form av egalitarianism. Vi får ett ingen-får-någonsin-trampas-på-tårna-samhälle med tusentals människor, som känner sig kränkta, diskriminerade och överkörda. Givetvis vill de allihopa få ordentligt med kompensation och snart är det hela satt i system, precis som folk brukade utnyttja sjukvårdsbidrag och A-kassa. Att i framtiden behöva tvinga människor till att gå i krig för att försvara sitt land skulle enligt en sådan här etisk modell vara den ultimata ondskan. Men det landet kommer å andra sidan heller inte att bli särskilt långvarigt.

Liberal etik är anti-civilisation, därför den isolerar individen utan att ta hänsyn till externa faktorer, som att vad individen vill inte alltid är det bästa valet för samhället som helhet (det var ungefär så här vi hamnade i miljökrisen). Minst lika anti-civilisation är den socialistiska etiken, därför den bygger på den liberala tanken om individens okränkbara rättigheter, men universaliserar dem och vill att Farbror Staten ska se till att de inte kränks (tanklös byråkrati, here we come). Därför är socialistens infallsvinkel kollektivistisk: Ja, det är hemskt att 89-åriga Lotta på äldreboendet vill få dö i frid, inte bara för att det handlar om död och innebär att hon kränker sin egen rätt till liv, men kanske främst för att hon vill få läkare att genomföra dödshjälpen. Hujedamig, de skattemedlen borde ha gått till socialbidrag och jämlikhetsombud istället!

Som nihilist strävar jag efter att acceptera naturens oundvikliga process. Jag förnekar att livet besitter ett inre moraliskt värde och försöker istället finna andra värden i livet än moraliska, t.ex. estetiska och filosofiska. Livet är fantastiskt just därför att det kontrasteras mot någonting ändligt. Vi har en begränsad tid att leva och därför bör vi göra så mycket som möjligt av tiden medan vi är vid liv. Nihilistens etos: Döden är säker, livet är det inte. Det leder oss till en sorts heroisk världsbild, där vi uttömmer livet på energi och sedan tynar bort med värdighet och lugn. Våra hedniska förfäder hade samma syn på saken: Den krigare som vågade skratta döden i ansiktet medan han låg döende på slagfältet, var extra manlig. Varför? Därför man ansåg att det var viktigare att göra någonting stort av sitt liv istället för att undvika att dö. (Till alla Ingmar Bergmanfans: Här har vi också anledningen till varför Antonius Block väljer att dansa med döden i slutet av "Det sjunde inseglet"; rädsla inför döden leder ironiskt nog till dödsbesatthet. Positivt tänkande är att acceptera döden, utan att dyrka den.).

Ok, så döden är verklig och livet är värt att leva - vad är nytt under solen? Jo, om vi inriktar oss på att leva vårt liv till fullo, carpe diem, blir vi mer mottagliga mot döden när vi själva upplever att tiden är kommen. När är den det då? Det kan egentligen bara varje enskild individ avgöra, alltså en delvis liberal tanke, samtidigt som det rent kulturellt egentligen också är en social angelägenhet för eventuella anhöriga, och därmed delvis också en socialistisk tanke (i traditionella samhällen genomgår män och kvinnor riter, som speglar deras livsskede, därför är döden helt naturlig när den sista riten är fullbordad). Jag ser alltså en poäng i argumentationen hos båda läger, men jag delar inte deras moralism över det individuella livets värde. Det förändrar min argumentativa utgångspunkt, därför jag oroas inte över att någon vill dö och/eller att den döden sker via en läkare, om individen själv begärt det. Jag är positiv till aktiv dödshjälp, men av praktiska skäl hade jag helst sett att vi tillät individen ifråga att själv begå självmord, utan att blanda in stat och sjukvård. Billigare skjutvapen (tumme upp för självförsvar), lämpliga "sömnpiller" eller den gamla goda snaran? Metoden spelar mindre roll, men här skulle var och en med en gnutta fantasi ha ett ganska stort utbud till sitt förfogande.

Vad händer om individen var förvirrad under beslutet? Du kan komma med samma invändningar mot anklagade i rättssalen, som erkänner ett brott och sedan hävdar att de var förvirrade. Vi kan inte täcka upp alla avvikande fall och det är inte en jättestor förlust för samhället som helhet om någon enstaka individ gick bort "av misstag". Likaledes sker dödsorsakande bilolyckor varenda dag och även om det är inte "positivt", är det heller inte världens undergång. Vad händer om det orsakar anhöriga lidande? Om anhöriga respekterar personen de älskar, respekterar de förhoppningsvis också personens innersta beslut. Att de inte håller med, är en annan sak. Om personen behövs för kollektivets bästa, kanske i krigsföring eller i ett lokalt arbetsprojekt, borde det gå före individens önskemål (detta är alltså inte ett liberalt försvar). Vad händer om många äldre plötsligt vill dö? Då bör vi ha främst två saker i åtanke:

1) Vår äldrevård är undermålig på flera håll i landet och går i princip ut på att isolera de äldre på ett kollektivt boende från sin naturliga gemenskapskrets och sitt tidigare hem. Få människor tycker om den tanken och dessutom skapar det en klyfta mellan generationer, alltså inte en riktigt bra lösning som ersatte konceptet bakom storfamiljen.
2) I korthet: För det mesta suger det att bli gammal. Din kropp och ditt psyke degenerar tills det endast finns ett tomt skal kvar. Kanske borde vi ge upp tanken om att vi nödvändigtvis måste leva hela livet fullt ut? Ur en nihilistisk synvinkel är det viktigare att leva ett kort och intressant liv, än ett långt och tråkigt sådant. Även om många äldre fortsätter kämpa på och njuta av livet, borde det vara förståeligt att andra väljer att slockna bort innan de blir fullständigt senila. Att leva är inte per definition "bra". "Bra" beror på vad du gör av ditt liv. Därför borde den här diskussionen egentligen handla om att ge de äldre en anledning till att fortsätta leva, om vi vill att de ska behålla sin livslust: Vårda och uppfostra barnbarnen så länge de orkar och kan (avlastar arbetsförande föräldrar), dela med sig av sin visdom genom sociala och kulturella sammanslutningar, och influera lokala beslut som berör deras hemorts framtid.

Till detta kommer att idén om att de äldre ska leva tills de dör, punkt slut, är ett relativt modernt koncept och en produkt av folkhemstanken. Tidigare brukare de äldre dra sig tillbaka när de kände att de började ligga till last för familjen och bygden, och under hednisk tid var det inte ovanligt att man exempelvis gick utöver stup. Hemskt? Ja, inte är det trevligt att hoppa 100 meter ner i en jordgrop, men vår tid på jorden borde präglas av en aktiv lust till att utveckla oss själva och världen runtomkring oss. När den möjligheten gradvis försvinner, är det inte konstigt att vi börjar tänka på refrängen. Det är ungefär som att avsluta en god fotbollsmatch när båda lagen börjar säcka ihop av trötthet, eller att tacka för sig och bege sig hemåt när 95% av människorna på en fest ligger på golvet och sover. Man tackar och säger adjö, därför man har en känsla av att man har gjort sitt. Om alla bra artister hade lagt av när de hade slut på innovativa idéer (Darkthrone, jag talar till er), skulle vi summera deras diskografi som utmärkt. Om de fortsätter producera skit för sakens skull, blir det bara patetiskt. Se livet på samma sätt. Man kastar inte in handduken när man bestämmer sig för att lämna världen; det är ett avskedstack till livet, ibland bittert och fyllt av ånger och förvirring, men även det livet känner innerst inne när det är dags att avsluta äventyret.

SvD: 1, 2, 3, 4, 5, Dagen: 1

Döden är säker, livet är det inte

En tidig julhälsning från oss på SNUS

Döden är verklig

Brev: Nihilism som startpunkt i livet

Det är dags för ännu ett insändarbrev, denna gång från en läsare som undrar över nihilismens funktion i vår vardagliga tillvaro: Hur kan nihilism utgöra utgångspunkten för hur vi lever, utan att gå över till ren hopplöshet? Är nihilismen "död" när den en gång uppenbarat sig för oss?

Hej!

Jag funderar mycket nu efter att ha plöjt igenom så mycket det är mänskligt möjligt och samtidigt behålla fokus på allt jag läser... det är ju inte direkt cerebral distraktion att läsa det ni skriver. Jag har själv ägnat många år åt att tänka i liknande banor, men fastnat på en punkt. Om nihilismen är utgångspunkt för tanken, så blir ju riktningen för tanken nästan vad som helst. Jag håller helt med om att ifall tanken stannar vid nihilism, så är det fatalism, men vad jag är mer nyfiken på är hur man bibehåller nihilismen i den fortsatta tanken, då jag uppfattar den mer som utgångspunkt än riktning. Jag hamnar själv i vad jag skulle kalla anarkism så fort jag låter tanken lyfta från den nihilistiska utgångspunkten. Jag skäms inte längre för att säga att jag tillhör den grupp som sjunkit ner i fatalism, men inte av vilje, utan för att det rådande samhället (läs mänskligheten) känns mig så meningslöst att jag nära nog föredrar döden framför att tjäna en anonym överklass syften. Hur går man (vi) vidare rent praktiskt, och filosofiskt, från utångspunkten, utan att tappa kontakten med utgångspunkten?

Mvh: Björn Eriksson.

Hej Björn!

Dina funderingar är inte på något sätt underliga, utan hör till reflektionen över nihilismens natur, om man nu kan prata om en sådan. Du är inne på helt rätt spår: Nihilism som riktning är riktningslös. Den säger oss ingenting utöver tomheten själv, ungefär som att skrika sig hes i ett vakuum. På SNUS använder vi nihilismen som ett verktyg för att reducera saker i vår tillvaro till sina grundläggande beståndsdelar, och sedan omorganisera informationen för att bättre förstå den. Detta gör vi för att få klarhet i det kaos som råder omkring oss. Om du någon gång har försökt lösa svåra problem inom formell logik, reda ut en matematisk formel, korta ner en lång akademisk text, eller finna strukturen i en symfoni, har du säkert märkt att det ofta känns omöjligt att få klarhet i någonting genom att försöka lösa allting på en gång. Genom att bryta ner idéer till atomära delar och sedan studera relationen mellan dessa delar, förstår vi till sist hur allting hänger ihop.

Det sistnämnda var det som fick Aristoteles att påstå att helheten är större än summan av delarna, d.v.s. medan det finns en poäng i att bryta ner vår omvärld för att lättare förstå den, måste vi alltid studera delarna utifrån en kontext, annars säger oss delarna ingenting (en simpel analogi: Vi kan inte sluta oss till hur vår kropp i sin helhet fungerar genom att enbart studera njure, lever eller hjärta). Vad har då allt detta med nihilism att göra? Jo, om nihilism är vår metod för att bryta ner vår tillvaro och syna den i klarhet, implicerar den samtidigt att den inte bara avslöjar atomära delar av livet, utan att dess relevans genomsyrar hela vår existens. Man kan därför prata om en holistisk aspekt till nihilism, i den mening att vi inte bara kan kasta den åt sidan när vi nått klarhet, utan att den fortsätter att vara med oss genom livets gång, när vi en gång välkomnat den.

Nihilism urartar till fatalism (anarkism är en sorts politisk motsvarighet till fatalism, i det att man har gett upp hoppet om att hantera någonting, i det här fallet makt, och därför avfärdar det av principiella skäl) när metoden tar överhand över tankeprocessen och endast lämnar kvar sig själv. Då står vi ensamma med tomheten - en ryslig men stillande tomhet. Som vi har nämnt innan i samband med Heidegger och hans "metafysik", verkar nihilism inte bara kunna reducera bort moraliska, sociala och känslomässiga aspekter av livet - den verkar till och med kunna reducera livet självt till noll, åtminstone i en meningsbetydelse. Egentligen är den klassiska frågan om livets mening omöjlig; det går varken att säkert hävda en universell mening utan att grundlöst börja spekulera, men lika omöjligt är det att bevisa att det inte existerar någon dold mening. Förutom ambiguiteten i hur "mening" i det här sammanhanget bör tolkas, leder nihilism ytterst till en suspendering av sådana frågor, vilket även är en del av dess natur. Den avslöjar att det finns områden som vi inte kan säga eller bör uttala oss om.

När fältet lämnas öppet för vad som helst, öppnas nya möjligheter upp för oss som individer att själva skapa. Vi kan själva konstruera en mening med våra liv och känna att den meningen är intim med vårt personliga liv, utan att känna oss neurotiska, rädda, eller ensamma. Det finns en styrka i att snudda vid det okända. Kanske är det just detta som gör att nihilism som utgångspunkt suggestivt leder oss till insikten om att det är vi själva som måste upprätta en riktning och följa den beslutsamt? För många kan detta kännas tungt och kanske rent absurt. Vi är så vana vid att våra liv är inrättade efter ett redan förkonstruerat mönster, från vaggan till graven. Hur förändras våra liv när vi börjar tänka utanför de vanliga ramarna? Det påminner om känslan att plötsligt vika av från en väg och tvinga sig genom högt, vildvuxet gräs och sumpiga myrar. Det finns inga vägskyltar eller någon garanti för att allting ska bli OK, men trots det tvingar nyfikenheten över det okända oss framåt.

Om det är någonting som jag skulle vilja ha sagt med den här långa utläggningen, så är det att inte deppa, antingen för att livet är tomt, eller för att det är fullt med problem. Ett tomt liv skriker om att bli uppfyllt och då borde vi leva kreativt för att se till att vi engagerar oss med omvärlden. Om vi istället endast ser vansinne runtomkring oss, är det ett utmärkt skäl till att välja en annan väg, oavsett om den är okänd eller till och med förbjuden, för att undersöka möjligheter bortom det normgivande. På SNUS försvarar vi båda ståndpunkter enligt en nietzscheansk tradition, som uppmanar oss till att utveckla oss själva och vår karaktär, och våga möta tomheten på dess egna villkor. Det går nämligen inte att rygga tillbaka från nihilism när man en gång bekantat sig med den. Dess påtaglighet finns överallt, om än inte metafysiskt som i Heideggers fall, så åtminstone i vårt mentala och hur vi upplever vår värld. Då spelar det inte riktigt någon roll om huruvida vi kan fastställa dess natur eller inte, eftersom den ändå är ständigt närvarande.

Med det sagt, för att konkret svara på dina frågor: Medan det är sant att en liten klick människor just nu lever gott på oss andra, går utvecklingen mot ett annat håll. Världsekonomin är i gungning och bankerna kollapsar en efter en. Folk är trötta på den politiska cirkusen och söker ny trygghet. Det är inte längre självklart att Väst uppfattar sig själv som progressiv civilisation och dess egentliga dåliga självförtroende är en del av problemet. Det går inte att som ensam individ förändra allting över en natt och i ett samhälle, även om vi skulle ge oss på en revolution, så tar det århundraden innan kontexten blir en helt annan. Vad man istället bör inrikta sig på är att försöka förändra saker och ting i sin omedelbara omgivning, här och nu. Du kan inte lösa alla världens problem och du bör heller inte axla dem för att deppa. Börja med att förändra dig själv och ditt eget liv, och se hur din omgivning långsamt börjar observera det positiva i vad du gör. De som hajar, kommer att ta efter.

Om du ständigt reflekterar över din situation och vart du är på väg, ungefär som man resonerar för att ta sig igenom ett krångligt matematiskt problem, kommer nihilism att vara till ständig användning för att du ska lyckas. På så sätt blir den både din utgångspunkt (ingenting är i grunden givet), din metod (vad kan jag reducera som inte behövs?), och ditt slutmål (det finns inget grundläggande slutmål, så därför måste jag själv skapa ett för att kunna gå vidare). På SNUS betonar vi ofta den metodiska dimensionen till nihilism: Hur man tar sig genom kriser i livet, hur man bemöter socialt aggressiva människor och deras moraliserande, hur man övervinner depression och dålig självkänsla, etc. Men som jag förhoppningsvis någorlunda har lyckats peka på, sträcker sig nihilismens betydelse längre än så. Det är en del av resan att själv göra den utforskningen och det finns (ingen överraskning här) inga givna ramar för hur det ska gå till. Vissa överlever bilolyckor eller bearbetar en stor sorg i livet, andra finner sin väg genom att studera kvällssolens sista strimmor genom höstens bokskogar. Valet är ditt.

Ungdomens grymma öde

Kaczynski hade rätt och 80-talisterna får betala
E24 skriver om hur konsulter på Blessing White presenterat en studie där man visar att 80-talister är mer oengagerade på jobbet än tidigare generationer. De 7 500 intervjuade cheferna är eniga: Ju äldre anställda desto mer engagerade är de. Ett par teorier läggs fram om varför:

Att de är omotiverade kan bero på att de är unga och inte har så krävande arbeten än. Ju mer seniora de blir och ju mer ansvar de får i sitt yrkesliv ju mer ökar deras engagemang, säger en representant från Blessing White.

En annan orsak är att yngre anställda inte har en klar bild av vad som gör dem lyckliga. De har sällan så mycket livserfarenhet så de vet inte vad det är de söker.

Troligen finns inga motsvarande undersökningar om situationen för några hundra år sedan, men om vi ser framför oss den gamla schablonbilden av den unge idealisten, som alltid strävar framåt och hungrigt vill uppleva mer av världen, så verkar det inte helt rimligt att beskylla den unga åldern i sig för att vara "oengagerad". Att få mer ansvar i sitt arbete bidrar förvisso till större möjligheter, men detsamma kan sägas om den oerfarna ungdomen, som har hela livet framför sig. Om äldre anställda kan lika gärna sägas att de går på rutin, vilket kan misstolkas som "engagemang" – de gör vad de blir tillsagda, chefen blir nöjd.

Hans Lindströms tolkning av oengagemanget i arbetslivet (och samhället)Dessutom går det hela inte ihop med hur situationen ser ut globalt. Störst är problemet med oengagerade unga i Sydostasien, medan man i Indien hittar de mest entusiastiska anställda i världen. Studien säger att det "kan vara ett resultat av att [indierna] lever i en ung, snabbväxande kunskapsbaserad ekonomi", en inte helt långsökt slutsats. Oavsett orsak visar det i alla fall på att skillnaden inte är åldersbaserad, utan geografisk. Indien har något som framför allt Sydostasien inte har.

Och Sverige? Befolkningen är allt annat än ung, den ekonomiska uppgången i Indien kan vi knappast mäta oss med och framför allt har vi spirituella besvär som är mer uppenbara. Samhället "tar hand" om de saker som skulle ha blivit meningsfulla för oss om vi fått göra dem själva. Staten tar våra färdigheter, placerar dem i myndigheter och låter oss köpa tillbaka dem i sämre skick. Kycklinggrytan du kan laga hemma finns redan färdiglagad och inpackad i plast på en stormarknadshylla, komplett med extra ingredienser du inte behöver. Men det går snabbt att tillaga, och du hinner inte så ofta ställa dig och laga något ordentligt, eftersom du jobbar för mycket, och detta för att samhället skall kunna fyllas ut med ännu fler saker vi inte kan använda till annat än att tarvlig förströelse. Det är en ond cirkel som kanske till och med skapar de där 80-talisterna som inte bryr sig.

Anställda som inte engagerar sig i jobbet känner ofta att deras fulla potential inte utnyttjas och de känner inte heller för organisationen vilket kan smitta av sig till andra kollegor.

Det är viktigt att känna sig behövd av andra, men det är också viktigt att för sin egen skull känna att man uppnår något. Inspirerad av diverse psykologer och samhällskritiker sammanfattade Theodore Kaczynski i sitt manifest "Industrial Society and Its Future" tanken om individens behov av ett meningsfullt mål att uppfylla:

33. Människor har ett behov (troligen med biologisk grund) av något som vi kallar "maktprocessen". Detta är nära besläktat med behovet av makt (som är vida erkänt), men är inte riktigt samma sak. Maktprocessen har fyra beståndsdelar. De tre entydigaste av dessa kallar vi för mål, ansträngning och uppnående av mål.

[---]

34. Tänk över det hypotetiska fallet med en man som kan få vad som helst bara genom att önska sig det. En sådan man har makt, men han kommer att utveckla allvarliga psykiska problem. Till en början kommer han att ha roligt, men så småningom kommer han att bli ordentligt uttråkad och demoraliserad. Till slut kanske han blir kliniskt deprimerad. … Detta visar att makt inte är tillräckligt. Man måste ha mål åt vilka man kan använda sin makt.

Kaczynski lät skissera ett diagram över processen som uppstår när man inte har ett mål att fylla eller misslyckas uppfylla ett givet sådant:

Hur maktprocessen störs



Det tycks allt vanligare att folk pendlar mellan dessa två poler: 1) Man har inte möjlighet till meningsfulla mål och därför försvinner man ned i ett hedonistiskt svart hål, och 2) den samtidiga pressen från samhället att uppfylla omöjliga moraliska målsättningar bidrar till besvikelse på sig själv och ibland till en uppretad reaktion som går ut över andra. Bördan att till exempel älska alla människor är ett i princip hopplöst projekt, som de flesta inte erkänner att de inte klarar av.

Civilisationens nackdel är på så sätt att den i sin nuvarande form gör att vi drabbas av apati förr eller senare, inte bara för att det är svårt att leva upp till verklighetsfrånvända förväntningar, utan också för att vi inte har någon möjlighet att påverka vår omgivning eftersom vi är små, små kuggar i ett enormt centraliserat maskineri. Dagens unga människors egoism blir därför ganska förklarlig: Vi berövas de mest basala sätten att ta vara på oss själva, varför vi måste söka självförverkligande genom själviska sysselsättningar som kan få förödande konsekvenser. Vi matas av staten när vi borde mata oss själva, medan den där särskilda meningen med livet, som liksom fanns inbyggd förr, är det enda som staten inte tillåter oss att få. Vi har ingen självständighet att uppfylla våra biologiska behov. Autonomi, maktprocessens fjärde del, är därför av stor vikt:

42. Autonomi som en del av maktprocessen är kanske inte nödvändigt för varje individ. Men de flesta människor behöver autonomi i någon mån när de strävar mot sina mål. Deras ansträngning måste företas på eget initiativ och måste ske under deras egen ledning och kontroll. Men de flesta människor behöver inte utöva detta initiativ, ledning och kontroll som enskilda individer. Det är vanligtvis tillräckligt att fungera som medlem i en LITEN grupp. Så om några stycken människor diskuterar ett mål bland sig själva och göra en framgångsrik gemensam ansträngning för att uppnå det målet, kommer deras behov av maktprocessen att underhållas. Men om de arbetar under rigida order som förts vidare ovanifrån som inte lämnar dem något utrymme för självständiga beslut och initiativ, då kommer deras behov av maktprocessen inte att underhållas. Detsamma gäller när beslut görs på kollektiv grundval om gruppen som fattar det kollektiva beslutet är så stor att varje individs roll är obetydlig.

Därför är nationalismen, tanken om en självständig grupp människor med gemensam kultur (erfarenheter, kunskap, samhälleliga mål), en förnuftig tanke. Inte så mycket för att den tar oss bort från andra folkslag, utan för att den om inte annat är ett steg på vägen bort från det bedrövliga vidunder som gör oss till deprimerade drönare, en industriell civilisation som görs möjlig just när man låter svenskar, irakier och peruaner sitta i samma båt och jämlikt ha lika lite del i vart hela det multinationella schabraket är på väg.

Nationsgränserna i dag är vilseledande eftersom den lilla människan i praktiken påverkas mest av de intressen som spänner långt över nationsgränserna. Att ha en lokal ledare med ett lokalt mål som faktiskt angår en befolkning som inte är för stor för att det skall bli ansträngda kompromisser av allt ihop, är vad som skapar verkligt engagemang.

Under tiden strövar vi iväg på ensamma vandringar för att hitta "egna" mål som egentligen är artificiella sådana som skapats av samhällsmaskinen för att de tar uppmärksamheten från sådana strävanden som hotar det industriella samhällets fortsatta existens. Det vi gör för att fylla våra liv med ett slags ersättning, kallar Kaczynski för 'surrogataktiviteter'. En del människor anpassar sig till samhället genom att göra sina jobb till just sådana aktiviteter. Detta bekräftas i en relaterad E24-artikel, där ekonomie doktor Anders Parment menar att arbetet för 80-talisten "inte längre betraktas som en plikt, utan snarare ses som självförverklingande".

Som vi såg i diagrammet är 80-talisternas lott i arbetslivet att försöka använda sitt jobb som kanalisering av deras ur ledan skapade nöjeslystnad, och deras ombytliga förhållande till sitt arbete, som innebär att de arbetar "väldigt intensivt i perioder och mindre intensivt under andra", har blivit något som företagen desperat försöker anpassa sig till, bland annat genom "betald frihet", som innebär att man låter "alla anställda arbeta helt fritt med projekt de själva skapar". Det kommer kanske att minska skuldkänslorna en aning (tillhör det plötsligt normen att arbeta på det här sättet behöver man inte skämmas lika mycket för sitt nyckfulla sätt att leva), men så länge det är en surrogataktivitet kommer ingen arbetsorganisation i världen att göra ungdomen mindre uttråkad, samtidigt som ett lynnigt förhållande till ansträngningar knappast kommer att göra det samhälle som nästa generation växer upp i så särskilt mycket intressantare. Därför ser vi ett utmärkande öde hos många: Man känner skuld, man är uttråkad, man blir ohälsosam. Sedan dör man i cancer – och döden fruktar vi mest av allt eftersom vi inte har uppfyllt något meningsfullt i våra liv än.

I väntan på bättre tider kan en väg ut för individen vara det att vägra känna skuld oavsett vad samhällets morals säger om en, sätta sig med målet att göra samhället bättre även om det är lite "ondskefullt", och förhoppningsvis bli hälsosammare som en konsekvens av en meningsfull syssla. Med ett sådant vildare, mer "omoraliskt", mer nihilistiskt och framför allt roligare liv spelar det helt plötsligt ingen roll om man dör eller när.

8 saker en nihilist bör undvika

Nihilist blir man inte genom att bara läsa gamla filosofiska traktat på fritiden. Även om vi når vissa slutsatser om världen runtomkring oss genom andras tankar och idéer, måste vi själva lära oss att leva som nihilister för att sätta våra idéer under prövning. Ju mer erfarenhet vi erhåller, desto tydligare och djupare blir vår självmedvetenhet. Till skillnad från många andra ideologiska och religiösa trosuppfattningar är nihilism en i grunden pragmatisk livsfilosofi, utan ett förbestämt etiskt regelsystem att följa. Som nihilister börjar vi alltid på ruta ett. Därför finns det inga enkla, absoluta vägar genom livet, som säger att "Du skall dyrka gubben i lådan" eller "Du skall icke förolämpa din korkade nästa". Nihilismen är grundlös, men just därför är den så användbar.

Efter ett tag kommer man underfund med att vissa mönster återkommer i livet och då börjar man att fundera på vad man bör eftersträva, samt undvika. Nedan listar jag åtta känslotillstånd och beteendemönster som jag anser på ett eller annat sätt i längden leder till ett självdestruktivt och otillfredsställande liv.

Avundsjuka

AvundsjukaDet här känslotillståndet har Bibeln praktiskt taget sågat sönder och gjort till en av de stora synderna. Den amerikanska stand-up komikern George Carlin påstod, med glimten i ögat, att det är avundsjuka som håller ekonomin igång. Till skillnad från moraliserande präster som vill att vi ska leva asketiska och passiva liv, delar jag i regel inte kristendomens kritik av avundsjuka. Problemet är istället detta: ju mer du fokuserar på hur bra någon annan har det, och hur dåligt du i jämförelse har det, desto mindre är chansen att du en dag kommer att ta dig i kragen, sluta grina, och börja göra någonting åt situationen. Det finns alltid någon fåne som är gladare, rikare, snyggare, smartare, hippare och ädlare än du. Alltid. Men varför hänga läpp för det? Istället för att bli paranoid och alltid jaga andra människors livssituation, bör du sträva efter att förbättra din egen. Gör någonting av dina förutsättningar. Använd dina naturliga förmågor. Du kommer att bli förvånad vad du kan åstadkomma, om du bara lyckas sluta vara avundsjuk och retlig över att världen inte vill servera stekta sparvar just på ditt silverfat.

Bundenhet

GruppOavsett om vi är masaier i Afrika eller moderna svenskar i förorten, måste vi förlita oss till vissa förutsättningar för att kunna leva ett normalt liv. Om du är beroende av fiskbeståndet i en närliggande sjö, ligger du risigt till om du slarvar bort den sista fiskkroken eller börjar dumpa radioaktivt avfall i området. Bundenhet är ett faktum för människor. Men samtidigt kan det gå lika illa om vi blir för bundna till vår omgivning. De uråldriga hinduerna varnade oss för detta: genom att bli för bunden till vänner, familj, djur, hus, ägodelar eller social status, kommer det att bli svårt om/när du väl mister något av detta. Och faktum är att vi mister saker hela tiden. Föräldrar omkommer i bilolyckor, CD-skivor blir repade, hundar pissar ner dyra mattor, hela hus brinner ner, flickvänner vänstrar med brevbärare etc. Och när det händer, då gäller det att kunna gå vidare med livet och inte börja fundera över att lämna det. Bundenhet gör oss till fångar hos vår omgivning, trots att denna alltid tar nya former och skepnader.

Nu finns det vissa som sitter och tänker: "Skitsnack, min ponny/tjej/bil/fantastiska idé kommer aldrig att misslyckas!" Jo, just din bundenhet kommer en dag att ryka med, var så säker. Det fanns en tid då jag också trodde att man kunde bygga in sig i ett magiskt, oförstörbart slott, där inga idioter eller stormvindar kunde förstöra det vackra. Jag kom på andra tankar då jag en dag fick se att stora grävmaskiner jämnade hela min favoritskog med marken. De skulle bygga nya radhus åt stadens socialfall. När Herakleitos påstod att vi aldrig kan gå ner i samma flod två gånger, pratade han inte om hur vi ska hålla fötterna torra. Världen är i ständig förändring. Även om du så inringade hela din favoritglänta i skogen med stenmur, elektriskt larm och inhyrda legosoldater från Moskva, skulle någon spekulationsherre förr eller senare dyka upp och köpa upp hela skogsområdet. Och han skulle bötfälla dig för olaga intrång på privat mark.

Medan livet är fyllt av saker vi dagligen är beroende av och det finns människor som vi måste bry oss om och älska, är det samtidigt viktigt att veta vem man är, vad man vill, och hur man ska överleva i morgon. Bundenhet är en illusion. Allting förändras. Därför är nihilistens hem beläget vid horisonten: vi kan alltid blicka ut och skåda det, men vi kommer aldrig att nå det. Deppa inte för det - du har (förhoppningsvis, om du inte blir överkörd i morgon på väg till jobbet) en hel livstid framför dig att uttrycka vad du har inombords och vara med och förändra den värld du lever i. Först då kommer du att förstå vad som verkligen är beständigt.

Bitterhet

VänsterdemonstrationDen vanligaste känslan som uppstår när saker och ting inte går som vi vill, är bitterhet. Den där tuggande, ihåliga känslan av att livet är absurt och fan själv spelar oss ett stort spratt. Bitterhet är negativt, därför det äter upp oss inifrån som cancer och lämnar endast ett tomt skal kvar. Ännu värre är att bitterheten gör oss beroende av det som orsakat vår bitterhet. Tänk till exempel efter varför extremvänstern kan spendera en hel förmiddag framför en porrbutik och skrika sig hes över kvinnoförtryck och sexindustrin. Efter någon timme dyker två polisbilar upp, släpar de gallskrikande ungdomarna in i piketbilen, och sedan bär det av mot polisstationen. Hur fruktsamt var detta? Sanningen att säga är att bitterheten har gjort fienden till en älskarinna. Det känns skönt att kunna slåss mot porrtyrannerna, för alla vet innerst inne att inte en enda porrbutik kommer att läggas ner, bara för att ett gäng fjortiskommunister med flatlöss har bestämt sig för att sjunga allsång i E-Dur ett par timmar på gatan.

Bitterhet tar sig dock oftast uttryck i vardagen. Hela det svenska samhället har förvandlats till en enda stor suck: "Våldet i samhället är hemskt, SUCK", "Min flickvän lämnade mig för att jag är impotent, SUCK", "Jag har röstat på sossarna i 30 år, men har bara fått långa vårdköer och höga skatter i gengäld, SUCK", "Den internationella judenheten (c) försöker ständigt stämpla mig med sin sionistiska fotsula, så att jag aldrig kommer att kunna rädda den ariska rasen (c) och skapa ett vitt världsherravälde, SUCK SUCK SUCK." Men trots all bitterhet och alla suckar, fortsätter livet ändå. Människor som inte har tid eller ork att leva i ständig bitterhet, fortsätter att kämpa på. Vägen ut ur bitterheten är just insikten om att passivitet inte leder någonvart. Du kan gallskrika hela dagen älskling, men så länge din bästa vän är Klagan, kommer livet att fortsätta vara surt som citron.

Förkonstruktion

Fegt lejonDet är ofta användbart att förutsäga framtiden: vilken händelse som kommer att ta plats, och vilka andra händelser som den första händelsen kan tänkas utlösa. Strategisk framtidsplanering, med andra ord, något som Amerikas regering borde ha tänkt på innan den bestämde sig för att låta Ryssland gro aggressivt agg till Väst efter två fatala världskrig. I dag får den betala för det. Men även om vi genom att studera historia, skärpa vår logik, och använda sunt bondförnuft, kan uppskatta vad som ska hända i framtiden, får vi inte för den sakens skull låsa upp oss över framtiden. Än värre, när vi i förväg bestämmer oss för att någonting i framtiden kan bli obehagligt, är det lätt att i förväg börja argumentera för att inte handla och istället förbli passiv: "Jag vill så gärna försvara Sverige mot Ryssland, men om jag har otur, mister jag benet/armen/livet, så jag tror jag stannar hemma och tittar på Seinfeld istället", "Min patient behöver akut hjälp med förlossningen, men jag glömde att dricka upp kaffet, och förlossningar tar lång tid, så jag smiter tillbaka in till personalrummet igen", "Där står en snygg tjej i parken i dag, men jag är rädd för att hon ska tycka att jag är en idiot om jag säger hej, så jag stannar hemma istället och sätter på en porrfilm."

Förkonstruktion är död för själslivet. Till sist vågar vi inte ens gå utanför dörren och hämta posten, därför det kan stå en vansinnig yxmördare utanför och lura på oss. "Det kan hända!" skriker alla harar. Ja, det kan det, och det kallas Livet. Hemska saker händer hela tiden. Länder blir ockuperade, armar blir amputerade, förlossningar tar hela nätter, snygga tjejer dissar idioter, rädda harar som bara ska hämta posten blir hackmat av yxmördare, och människor ramlar ner för balkonger. Okejdå, det sista händer bara i invandrarförorter, när muslimska tonårstjejer har flörtat med en svensk. Men ändå. Vi går miste om livets möjligheter när vi förkonstruerar en situation, inser att den är obekväm, och därför ger upp innan vi ens har gjort ett försök. Och även om du nu redan har bestämt dig för att inte öppna dörren och gå ut i friska luften, i rädsla över att bli träffad av en stor tegelsten från femte våningen, fundera på alla de glada, kreativa människor som just nu går en promenad med sin hund, eller sin älskade. Det kunde ha varit Du.

Efterrationalisering

DissadDet här mentala beteendet påminner mycket om förkonstruktion, men handlar istället om hur vi rationaliserar en obekväm händelse eller erfarenhet i efterhand, för att försöka släta ut allting och inbilla oss själva att allting är OK. Jag insåg hur utbrett det här beteendet verkligen är, när 95 % av alla män jag mött som på ett eller annat sätt har misslyckats med att få med sig hem den där snygga tjejen på festen, resonerar så här: "Äh, jag har aldrig gillat henne." Bullshit. Du är grinig för att du inte fick tjejen. Ingen vågar erkänna det, allra minst för sig själv. Det här beteendet sträcker sig givetvis också utanför kärlekens domäner. Människor misslyckas med stora och viktiga projekt, och allt de har att säga när allting blir skit, är: "Jag var ändå inte så engagerad i det hela." Dåliga förlorare brukar alltid avsluta en förlust med att påpeka hur moraliskt goda de är: "Jag spelar för att det är kul, inte för att vinna". Ädelt, om det hade varit sant. Ibland kan det urarta till rent fusk, när någon slår två sexor på Monopol och hamnar på Norrmalmstorg, med ett stort rött hotell. "Tärningen kasade lite på duken, jag fick elva." Nej, din förlorare, du fick tolv, och nu är det dags att inteckna.

Vi rationaliserar gärna bort obekvämheter sådär i efterhand, och även om det kan verka ganska oskyldigt i ovan nämnda fall, kan det få stora proportioner om beteendet blir allmänt legitimt. Nietzsche noterade till exempel angående kristendomens syn på mänskligt lidande, att människor gärna försöker bortförklara och förminska lidandet i livet, genom att hänvisa till något som kan moraliskt rättfärdiga det. "Jag är uppriktigt ledsen Olle, att din hustru råkade bli påkörd av en långtradare, ditt hus försvann i gårdagens tornado, och att din bil blev stulen samtidigt som din yngsta dotter befann sig i den. Men vet du vad, Guds vägar äro stora och okända, och din familj råkade bara befinna sig i skottlinjen för hans stora och okända Världsplan. Ta dig i kragen och häll upp en snaps vetja, och prisa Gud!"

Anledningen till att vi vill ge sådana människor en smocka, beror inte så mycket på deras falska moraliska överlägsenhet. Det som irriterar är att dem inte verkar ta förluster på allvar. Som om allting bara var ett skämt. Lidande är verkligt och ibland behövs det lite hemskheter för att vi ska vakna upp och inse det positiva i livet. Därför är lidande allvarligt, och meningsfullt, även om det också kan inbjuda till lite skratt då och då. Att hela tiden rationalisera bort våra "dåliga" erfarenheter är att försöka bortförklara de saker i livet, som på något sätt kränker oss eller gör oss illa. En nihilist försöker istället att möta lidandet så som det är, utan att nödvändigtvis finna en moralisk förklaring till varför det hände, och finna en sorts mening i det. Kanske fick familjeolyckan mig att se livet i ett annat ljus? Priset för att vara människa är ibland stort, men ingen lovade dig att det skulle bli en dans på rosor. Acceptera verkligheten och gå vidare. Ljug aldrig för dig själv, varken på för- eller efterhand.

Egomani

EgodramaI alla grupper av mänskliga varelser finns det minst en person som lider av egomani. Egomani påminner om egoism, men behöver inte handla om ren och skär själviskhet, utan tar sig oftast uttryck i form av ett uppblåst ego. Faktum är att många människor i vårt samhälle vill handla altruistiskt inför andra (skänka pengar till barn i tredje världen, gråta floder över fattigdom, sjunga covers på välgörenhetsgalor osv.), men motiveras till största del av egomani. Alla vet att det är bara är teater, men ingen vågar säga något, eftersom i princip alla människor tycker om när andra stryker deras ego medhårs. Jag skulle uppskatta att mer än 80 % av alla bloggar på Internet i dag är ännu ett uttryck för människor, som vill stoltsera med just sitt ego och upphöja det till status av social gud. Inte för att de på något sätt är viktiga. Tvärtom, de flesta känner sig antagligen ganska ensamma och söker bekräftelse och omtanke från andra. "Men åh, Lisa, vad din blogg är söt. Jag har också spolat toaletten i dag, det var underbart. Var handlar du dina kläder någonstans? Jag har också en BMW, men den är pappas", u.s.w.

Egomani, förutom att det gör människor olidligt irriterande, är i princip en kompensation för brist på inre kreativitet och gott självförtroende. Om du är så förvirrad att du inte vet vem du är, vad du är bra på, eller hur liten du egentligen är jämfört med världen runtomkring, kan du ju alltid svälja den sociala blåsbälgen och blåsa upp ditt ego till önskad storlek, precis som man pumpar upp en luftmadrass. Problemet är att alla sociala kontakter, fräcka kläder, snabba bilar, moraliska slagord och hippa fraser i världen, inte kan göra varken dig eller dina vänner till superhjältar. Faktum är att ni är samma gamla Svenssons som försöker vara någonting ni inte är, och det genom andras produkter och sociala förväntningar. Ni är slavar till dem som styr hela egomani-cirkusen. Egomanin avslöjar egentligen en ganska liten människa, vilsen på jorden, och skulle behöva en liten spark i ändan för att vakna upp och börja göra någonting av sitt liv. Vi lever en ganska kort tid, så varför inte göra det mesta av den, istället för att försöka imponera på andra schimpanser?

Grupptryck

GrupptryckDet har skrivits och sagts alltför mycket trams under årens lopp om det här ämnet. Den svenska skolan formligen badar i rapporter om hur elever måste lära sig att "tänka självständigt", om de ska kunna växa upp och bli duktiga valröstare. Ingen förklarade för de stackars eleverna att självständigt tänkande förlorar sin poäng, om man ständigt måste tänka inom ramarna för vad Farbror Staten bestämmer är korrekt. Mycket av kritiken av grupptryck är därför nonsens, speciellt med tanke på att en försvinnande liten del av vår befolkning över huvud taget utbildar sig och använder logik för att tänka igenom ett visst problem. De flesta följer strömmen. Nihilisten är inte så fixerad vid var strömmen går, utan åt vilket håll han eller hon vill simma. Simmar du motströms - inte mycket att göra åt det. Råkar du simma medströms, jaha, det gör ju hela saken lättare. Poängen ligger i att följa sin egen röst; sin egen intuition. Då handlar det inte längre om att försöka vara "unik" (se föregående stycke), utan att vara sig själv och utveckla den man är, oavsett om det råkar sammanfalla eller krocka med polarnas, familjens eller samhällets förväntningar. Människor som ständigt sugs in i den ena trenden efter den andra för att passa in, slutar som nervvrak i tv-soffan och kommer aldrig att utföra några större bedrifter i livet, annat än att springa andras ärenden. Och vem respekterar springpojkar?

Självömkan

JesusMänniskor gör det här hela tiden: tycker synd om sig själva. Det är t.ex. allmänt känt att kvinnor som misshandlas i förhållanden ofta har svårt att lämna sin partner, just därför att de har börjat att vänja sig vid att vara offer (se "Stockholmssyndromet"). Först kan detta låta vansinnigt (det gjorde det i mina öron, första gången jag hörde det), men sedan kommer man till insikt: människor med dålig självkänsla tycker om att antingen ta hand om andra som befinner sig på botten, eller att själva känna sig som offer, eftersom det tillåter dem att spela martyrer. Om man ligger risigt till, kan självömkan alltid släta över problemet och rentav förvandla det till ett retoriskt vapen. Mobboffret som plötsligt börjar vilja bli vän med sina förövare, är ett sådant exempel. Ibland är självömkan därför ett rent strategiskt val för att erhålla makt. En viss religiös ledare lyckades bli speciellt populär när han lät romarna spika upp honom på ett kors, för att sedan känna medlidande med sina förövare och därför samtidigt framstå som moraliskt ädel. Kanske insåg han bara att det var kört och att han därför lika gärna kunde använda sin situation för att bli religiös popkändis?

Nihilisten vill, som bekant, skåda verkligheten i så klar dager som möjligt. Det gör man inte genom att ständigt uppleva att man lever under ett stort ovädersmoln som slår ner blixtar, samtidigt som världens minsta fiol spelar just för dig. Sanningen är att det är du som spelar fiolen, och det är då vi inser hur absurt det är med självömkan. Hur tror man att man ska kunna övervinna rädslor och hemskheter, genom att beklaga dem som i ett mantra? Det hemska är fortfarande där, högst verkligt, och kan bita dig i ändan när som helst. Vill du undvika att fastna i en negativ cirkel av dåligt självförtroende, bör du snarast komma över det som skett och gå vidare. Stanna aldrig upp för länge, eftersom det är just då du börjar bortförklara problem eller upprepa dem för dig själv tills du blir galen. Händer hemskheter så händer dem. Du kan oftast ändå inte göra mycket åt dem, så sluta axla världens bördor och börja se till var du kan skapa positiv förändring i din omedelbara omgivning. Du kommer att märka hur endast till synes små handlingar kan få stora effekter. Vi människor lever inte i vakuum, inte ens de martyrer som tror att de är Jesus' apostlar.

Sist men inte minst: livet är krig. Anta utmaningen, eller förbli liggande.

"No TV party tonight!"

Om den eventuella tv-skatten
SVT:s förra chef Christina Jutterström tycker att hela svenska befolkningen skall betala en s.k. tv-skatt – även om man inte har en tv. Detta eftersom 13 procent inte betalar sin tv-licens.

Reaktionerna lät inte vänta på sig och svenskarna är till synes uppdelade i två läger: Dels de som kör på den kollektivistiska banan och vill att alla skall betala för public service, och dels de som lärt sig den individualistiska livsstilen att man får det man pekar på, varken mer eller mindre. Det är lätt att kritisera båda. Medan jag förvisso håller med de sistnämnda i sin protest mot tv-skatten, så är deras argumentation till protesten inget att hurra för: "Jag är individ, samhället bryr jag mig inte om." Ja, du är individ, men du är del av ett samhälle, och betalar alla andra skatt, så skall även du göra det. Ge och ta, min herre. Det finns saker skatten går till som du inte omedelbart får någonting ut av, men som underlättar för andra grupper eller institutioner i samhället och som därmed kan förbättra samhället i sig – som du ju själv lever i.

"… Att betala skatt innebär ju inte att att man måste få tillbaka varje krona för egen privat del, men det är det väl många som glömt i det nya egosamhället", skriver Nils.

"Jag vill inte ha bilvägar. Varför ska jag behöva betala för dem när jag inte har körkort? Jag vill inte ha en levande glesbygd, varför ska jag behöva betala för den när jag inte bor där? Om alla bara betalar för det de använder/vill ha skulle det inte fungera så bra alla gånger", skriver Boose.

Stäng av!Men – ett stort 'men' – vilka grupper och institutioner det är tal om är en helt annan fråga, och det är här tv-skattsivrarna bör få sig en känga eller tre. För visst kan det vara "häftigt att betala skatt" som tobleronehäxan Mona Sahlin sade, men bara om pengarna går till att förbättra samhället i stort. Jag vill inte betala skatt som går till parasiter, till internationella bistånd eller till sådana som förr sattes ut i skogen. Och jag vill absolut inte betala skatt för att det skall gå till mer dumburkstittande. Men jag betalar gärna skatt till sådant som bidrar till att mina medmänniskor i Sverige på längre sikt mår bättre fysiskt och psykiskt. Det bidrar till ett bättre samhälle, och det är ett sådant jag vill leva i.

Varken jag eller någon annan borde påtvingas en tv-skatt, eftersom televisionen knappast bidrar till hälsosamma, kreativa och levnadsglada människor (det psykotiska flinet efter några timmars zappande räknas inte). Att kasta ut tv-apparaten kan ha varit bland det bästa jag gjort, och jag vet fler som har erfarit samma sak. Det händer att man ändå ser på tv i "sociala" sammanhang, men varje gång är det lika uppenbart varför man aldrig gör det själv längre: Ständigt dessa upprepningar av reklamer och tablåer mellan program som skapats för att fylla ut tiden, och så förstås tendensen att man "fastnar" framför skärmen och zappar mellan hundra kanaler som man egentligen vet inte är bra någon av dem. Det skiljer tv från film – den senare är egentligen en konstform, den förstnämnda en livsstil. Medan vi skulle kunna göra saker, uppleva saker i verkliga livet, så uppmanar tv-apparaten oss att det är lika bra att se andra göra det – skillnaden mellan upplevelsen i verkligheten och tv-versionen av upplevelsen är detsamma, heter det. Det är bara den hypnotiska snurran som fattas.

I slutändan är det inte huruvida ett tv-program är dåligt eller inte som är avgörande, utan bara själva akten i sig att titta på tv (och det är ironiskt nog bara den som tv-företagen bryr sig om – de struntar högaktningsfullt i vad du ser, bara att du ser). Betänk timmarna som försvinner under den vakna tid på dygnet, betänk allt nyttigt som man skulle kunna ha gjort i stället. En del tv-program är säkert bra, men reflektera gärna över all den tid av hjärndött zappande du måste igenom för att kunna se den där timmen "bra" tv. Efter ett tag inser man att inte ens "jag ser ju bara på nyheter och dokumentärer ändå"-ursäkten fungerar längre, särskilt eftersom det troligen är den mest vinklade och manipulerande av alla former av kunskapskällor. Att läsa en bok i ämnet du vill veta mer om ger dig mer information – en bok behöver inte fylla ut sändningstiden med upprepningar och meningslösa visuella effekter.

Vem vet vilken alltför mänsklig instinkt de utnyttjar för att få oss fast; oavsett om man är högintelligent sitter man strax klistrad som ett frimärke vid skärmen när man väl satt på fanstyget, och ännu en halvtimme av ens liv har slösats bort. Man förväntar sig nästan att få tillbaka den, men i stället får man snällt betala skatt. Till staten: Lägg pengarna på något bättre. Till individen: Lämna in tv:n till närmaste återvinningscentral för elektronikskrot – livet blir bättre.

T.V. party tonight!
T.V. party tonight!
T.V. party tonight!
T.V. party tonight!

We're gonna have a T.V. party tonight!

Alright!

We're gonna have a T.V. party alright!

Tonight!

We've got nothing better to do
Than watch T.V. and have a couple of brews

All our friends are gonna hang out here tonight

Alright!

We're gonna pass out on the couch alright

Tonight!

We've got nothing better to do
Than watch T.V. and have a couple of brews

Don't talk about anything else
We don't wanna know!
We're dedicated
To our favorite shows!

We sit glued to the T.V. set all night
And every night!
Why go into the outside world at all?
It's such a fright!

We've got nothing better to do
Than watch T.V. and have a couple of brews

T.V. news shows what it's really like out there
It's a scare!

You can go out if you want
We wouldn't dare!

We've got nothing better to do
Than watch T.V. and have a couple of brews

Don't talk about anything else
We don't wanna know!
We're dedicated
To our favorite shows!

I wouldn't be without my T.V. for a day
Or even a minute!

Don't even bother to use my brain anymore
There's nothing left in it!

We've got nothing better to do
Than watch T.V. and have a couple of brews

Wait a minute! My T.V. set doesn't work!
It's broken!
What are we gonna do tonight? This isn't fair!
We're hurtin'

We've got nothing left to do
With no T.V. and just a couple of brews

What are we gonna talk about?
I don't know!
We're gonna miss our favorite shows!
NO T.V. PARTY TONIGHT!

~ Black Flag, "TV Party"

Varför livet är estetik

Att gå bortom gott och ont
Det kommer en tid i livet då vi trängs in i ett hörn och inser att ödet har placerat oss i en situation som vi inte längre har kontroll över, men som vi tvingas fullfölja om vi över huvud taget vill överleva. Desperationen ger upphov till en sorts idealism: vi inser att det enda vi kan göra åt saken är att gå vidare och göra det bästa av livets möjligheter. En man som befann sig i en sådan situation var den professionella fotbollsspelaren och korpralen Pat Tillman. Efter 9/11 blev han inkallad för att tjänstgöra i Irak. Vad som sedan hände är svårt att säga, men det hela ledde till att Pat Tillman hittades död med tre 5.56 mm-hål i huvudet från en amerikansk M4:a. Det hela väckte stor uppståndelse i media, medan regeringen försökte bortförklara händelsen och gå vidare. Anledningen till att ingen vill prata om det berodde givetvis på rädslan för att någon från Tillmans egen trupp medvetet skjutit honom. Amerika hade tidigare haft liknande problem under Vietnamkriget, då soldater sprängde bort impopulära officerare med splittergranater. Om den typen av demoralisering redan hade börjat, skulle det bli ännu svårare för den amerikanska regeringen att motivera en fortsatt invasion av Irak.

Pat TillmanVänner och bekanta beskriver Tillman som en person de flesta skulle vara avundsjuk på: stenhård, målmedveten, idealistisk och vältränad. Trots att han hade en stor fotbollskarriär framför sig, valde han att offra sitt liv för att gå i krig:

"Pat knew his purpose in life," said Dave McGinnis, Tillman's former coach with the Cardinals. "He proudly walked away from a career in football to a greater calling."

"You don't find guys that have that combination of being as bright and as tough as him," Phil Snow, who coached Tillman as Arizona State's defensive coordinator, said in 2002. "This guy could go live in a foxhole for a year by himself with no food."

Ex-NFL star Tillman makes ‘ultimate sacrifice’

Det är inte svårt att föreställa sig honom som person. Vi känner alla till typen: den populäre fotbollskillen som får alla tjejer, får bra betyg i skolan, sopar banan med kaxiga idioter och alltid vinner alla tävlingar. För stark för att man skulle vilja bli hans ovän, men kanske för kaxig för att man skulle vilja bli hans vän. När Pat Tillman därför kom till Irak, måste han ha blivit besviken. Den frivilliga armén som byggts upp, baserad på män och kvinnor som blev betalda för att gå med i kriget, visade sig ha problem med att faktiskt genomföra konkreta strider. Soldaterna såg det hela som ett kontorsjobb: gå in, ladda vapnet, slutför uppdraget och ta sedan kaffepaus. De var inte där för att skapa en förändring eller eliminera fienden - de tänkte antagligen mer på sin lön och sina anhöriga där hemma. Som resultat gick inte de planerade uppdragen som man hade tänkt sig.

Pat Tillman måste ha utgjort en stark kontrast till resten av soldaterna i sin trupp. Flera rapporter som kom ut efter hans död berättar att han bara några sekunder före sitt frånfälle lär ha vrålat till sina medofficerare att sluta gnälla och i stället förbereda sig för strid. Med detta i åtanke krävs det nog inte fler rapporter för att fastställa varför han dog. Pat Tillman ville till skillnad från de andra få saker gjort. Han var inte där för att tjäna pengar. Han hade lämnat en hel fotbollskarriär bara för att få vara med i ett krig. Hans soldater var antagligen delvis avundsjuka på hans mod och styrka, och dels trötta på att se sig själva i spegeln och inse att de var lata förlorare jämfört med honom. Vare sig det var planerat eller utfört i rent vredesmod, blev Pat Tillman troligtvis skjuten av någon eller några från hans egen armé.

Det intressanta med Tillman är inte hans person eller det mål han stred för. Vad som intresserar är hans attityd till kriget. Till skillnad från resten av dem som bara motiverades av materiella skäl, drevs Tillman av ren och skär kamp. En man som han går med i ett krig för att det verkar intressant och utmanande. Han rycker på axlarna om tre civila råkar hamna i skottlinjen, om hans medofficerare är rädda för att bli skjutna eller om stridsvagnen just sprängdes i luften. Han kommer att ladda om sin M4:a, rikta den mot din tinning och skrika: "Upp och hoppa eller ligg ner och res dig inte igen!" Pat Tillman var en pragmatisk idealist. Det är också här den nihilistiska dimensionen kommer in: rent ideologiskt var och är Irakkriget ett stort misstag. Framlobbat av utländska intressen och en guldgruva för oligarker som John McCain och Carl Bildt, utgör Irakkriget ett tillfälle för en liten elit att sälja militärprodukter, ta kontrollen över naturresurser och stabilisera ett Öst som gradvis håller på att rusta upp och alliera sig mot den angloamerikanska globalismen. Irakkriget är ett skamligt, ruttet krig. För Pat Tillman var kanske detta inte helt uppenbart. Kanske gav han fan i vilket. Det viktiga för honom var utmaningen.

IrakkrigetDetta speglar en sorts nihilistisk inställning till livet, där det goda och onda hamnar i bakgrunden och själva upplevelsen i sig står i centrum. Det måste ha varit denna inställning som retat gallfeber på Tillmans omgivning. Det är inte svårt att finna samma mönster i vardagslivet. Hur många av oss har inte tvingats arbeta i grupp med ett gäng lata fånar som hellre pratar skit och chattar på Internet än får gruppuppgiften klar och inlämnad till läraren? Den breda massan avskyr människor som tar initiativ, organiserar och tvingar sin omgivning till att få saker gjort. Om de bara hade kunnat sitta hemma och trycka på en fjärrkontroll för att lösa alla problem i livet hade varenda en skaffat sig en sådan och sedan gått och lagt sig för att sova bort resten av dagen. De vill inte delta i livets utmaningar, utan kringgå dem på bästa möjliga vis. Pat Tillman kringgick sin omgivnings ignorans genom att motiveras av andra ideal. Som resultat blev han avrättad på plats.

Men Pat Tillmans död är inte slutet på nietzscheanen som trotsar alla odds. Media fortsätter att rapportera om ett krig som håller på att spåra ur. Det senaste handlar om hur en ny generation amerikaner hamnar i strid och ser det hela som en lek tagen från Hollywood. Cybergenerationen av soldater väljer att döda till ljudet av hårdrock:



Varför är detta anmärkningsvärt? Jo, för att det pekar på att en ny ungdom håller på att växa fram i Amerika. Om deras föräldrar var förvirrade över varför Amerika överhuvud taget invaderade Irak, har deras barn slutat bry sig. De vet att kriget inte handlar om att sprida fred och demokrati. Men eftersom de har gett sig in i något de inte längre kan kontrollera, har de valt att se det hela som en äventyrlig lek. Medan de sitter i stridsvagnen och lyssnar på musik pumpas fienden full med bly, och ökenlandskapet viner förbi. Det finns onekligen någonting tragiskt som vilar i detta, en sorts fatal insikt om att man befinner sig i en situation som är vansinnig men oundviklig. Vad tar man sig till när man en dag står i skottlinjen och offrar sitt liv för att döda människor utan att veta varför? Det enda man kan göra är att fortsätta framåt och skjuta på allt som rör sig. Desperationen i situationen framtvingar pragmatiken, men om man ska göra jobbet fullt ut, resonerar romantikern, varför inte sluta gnälla, ladda om vapnet och ha lite roligt? Du kommer kanske ändå att hamna i graven i morgon, och då kan du lika gärna ge järnet i kväll.

My thoughts drift back to erect nipple wet dreams about Mary Jane Rottencrotch and the Great Homecoming Fuck Fantasy. I am so happy that I am alive, in one piece and short. I'm in a world of shit...yes. But I am alive. And I am not afraid.

Private Joker / Full Metal Jacket

Egentligen spelar det inte någon roll om vi pratar om Irakkriget, Vietnamkriget, första världskriget eller vilket krig som helst. Det meningslösa och absurda avslöjar våra existentiella villkor som människor: antingen tvingar vi oss ut på slagfältet och börjar göra köttfärs av vårt motstånd, eller också förvandlas vi så sakteligen själva till en klump köttfärs. Det finns inget mellanting. Det finns heller ingen universell moral eller princip som vi kan hålla upp som en fackla och använda som rättfärdigande för att hålla i ett gevär och blåsa hjärnan ur allt som står i vår väg. Det enda vi kan göra är att se till situationen och utifrån den skapa värden som tillgodoser vår strävan mot makt, mot fulländning. Detta är inte en uppmaning till att gå ut och skjuta grannen på tomten, det är en metafor för hur du som nihilist ska leva ditt liv. Varje utmaning är en resa och det är upp till dig att finna poängen i den. Den amerikanska regeringen kan spendera miljarder dollar på att fortsätta indoktrinera unga människor till att dö för ett värdelöst krig, men om inte varje enskild individ lyckas finna en mening med att delta och ge sitt yttersta, kommer kriget att misslyckas och soldaterna att vända sig mot varandra. Vapnet riktat mot "terrorism" kommer i stället att riktas mot tinningen på en irriterande medofficer. Pang, och en ny Pat Tillman skakar folket där hemma i tv-sofforna.

Ensam soldat från första världskrigetDärför är livet slutligen bara estetik. Det går inte att utvinna någon moralisk princip ur vår existens såvida vi inte själva skapar en sådan, och det i relation till vem vi är och vad vi vill göra av vårt liv. En pragmatisk nihilists princip är enkel nog för dårar, men utmanande nog för intellektuella: Finn ett mål, sträva mot målet och åsidosätt gott och ont. Bortom det finns endast det estetiskt tilltalande, en samling värden och ideal som sammanfogats till ett etiskt kraftpaket - inte för att Gud sade det, inte för att dina föräldrar ville att du skulle få en god uppväxt, inte för att skolsystemet hade en plan för din framtid, inte för att chefen ville att du skulle få löneförhöjning, inte för att dina vänner bad dig om att vara cool - utan för att få saker gjort och ha roligt under tiden. Livet kan då slutligen ses som en närmast konstnärlig aktivitet, och när vi begrundar mänsklighetens största bedrifter, som involverat tusentals - ja, kanske miljontals människors hårda arbete och liv - och får se slutresultatet i form av pyramider, månresor, teatrar och symfonier, vad kan vi göra, annat än att själva dra andan, resa oss upp från skyttegraven och sorglöst men bestämt springa över slagfältet, medan granater, kulor och rök fyller världen med bråte, död och helvete? Det är vårt uppdrag att skapa kontrasten som utgör livets aktivitet - skapandet - och i den meningen är vi alla konstnärer, vare sig vi får betala med svett, blod, tårar eller vårt eget liv.

Nattmeditation

StadsnattÄnnu en sömnlös natt. Midnatt har sedan länge passerat. Alla människor i den lilla staden sover. De drömmer om ett bättre liv; ett liv där önskningar går i uppfyllelse, drömmar realiseras och hoppet motiverar dem till att än en gång våga möta morgondagen. I drömmarnas värld exponeras vardagslivets nakna själ; allt det människorna om dagen gör för att dölja, förvränga eller ljuga om, flyter under natten upp till ytan i form av tysta skrik; tysta vrål - tyst gråt. En mänsklighet som gråter. Hör du deras snyftningar? Den becksvarta himlen öppnas upp och sprider gnistrande ljus över den lilla staden. Varje stjärna är en tår. Varje galax är ett regn av tårar. Det regnar ner över dem som ännu är vakna, dömda till att evigt dela mänsklighetens smärta och sorg i stilla tystnad. Ingen ande är fri, men för vissa tränger livet närmare och djupare in i existensens centrum. Varje insikt och upplevelse leder till kunskap, men all kunskap måste också bäras av den som äger den, och ibland tynger den som en säck med bly över axeln. Trots det har vi inget annat val än att kröka rygg och fortsätta vandra på livets väg, allt medan regnet sköljer bort vår ängslan och tröstar oss i vår ensamhet. Natten är oändlig.

Att leva sitt liv i ständigt mörker är som att vara vaken när andra sover. Du sitter på ett kafé och läser Hermann Hesse. Du läser om den vilsna klassicistiska själen, som är dömd att leva ett kringstrykande flanörliv bland demokratins bourgeois. När du lyfter blicken över sidorna, ser du bokens karaktärer förverkligas i de mest tomma och ytliga människor. Deras sociala liv går ut på att manipulera andra människor till att bekräfta sitt ego. "Har du en 32-tia? Den är väl gammal?! Titta här vad Markus skickade till mig. Vi ska supa i kväll, är han inte fantastisk? Vad studerar du? Jag läser juridik, såklart. Detta är mina nya jeans, jag köpte dem i Paris, det är det senaste modet. Hänger du inte med? Var är min iPod, har du sett den? Hör du mig?" Fnitter. För Stäppvargen är det moderna landskapet en torr öken och människor som bor där är uttorkade buskar. De svajar av och an, och följer minsta vindpust. Och du är dömd att leva bland dem, i evigt mörker.

Men natten är också befriande. Det är som att befinna sig högst uppe på det högsta av berg, där endast stora andar kretsar. Natten är laglös och kaotisk. Alla moraliska bojor som binder oss under dagen och tvingar oss att underordna våra instinkter och passioner en kall, kreativitetsdödande byråkrati, förvandlas under natten till en öppen domän av konflikt och osäkerhet. Vi vet aldrig vad som finns bakom hörnet. De flesta människor backar när dem inte ser slutet av en väg. Nihilisten bekräftar osäkerheten, ja, han hyllar den, för den innebär en chans till upplevelse för utforskning. Våra instinkter och vårt undermedvetna når aldrig en sådan intensitet, som när vi tvingas förlita oss på känslan. Det är romantikerns livsfilosofi och Nietzscheanens herravälde, men också nihilismens territorium. Den avslöjar livet som en resa mot ett mål, som att segla under nattens glasklara stjärnhimmel mot en eldröd horisont, med siktet inställt på att nå världens slut - med vetskapen om att vi kommer att kapsejsa innan vi når vårt mål. Trots det måste vi fortsätta resa. Natten inbjuder till en sådan existentiell medvetenhet och skärper våra sinnen för att utmana oss och ställa oss på prov. Endast stora andar överlever.

InfernoDen tysta tiden av dygnet är också den tid då allting plötsligt verkar stanna av. Bilar parkeras, ljus släcks, djur går i ide och människor försvinner in i sina hem. Det lämnar världen öppen som ett slagfält. Det finns ingenting mer oroligt och samtidigt storslaget, som att vandra genom en bortglömd plats, än mindre en där ingen människa tidigare har satt sin fot. Nattens rike är en okontrollerad plats för de starka, de vilda och de dåraktiga. Vansinne och geni smälter samman. Var det ett skogsväsen som nyss skrek bakom granen, eller en varg? En tyst och koncentrerad meditation ute i vildmarken skärper oss till den grad att vi blir ett med vår omgivning, men den tvingar oss också till att förstärka vår individualitet och inre röst. Den mänskliga civilisationen förminskas och blir en parantes; en obetydlig och påhittad drömvärld som inte spelar roll. Det viktiga är det sensuella, det drömmande, det visionära, det fantasirika, det estetiska, och det våldsamma. Allting som tvingar oss in i det extrema, utan att ta udden av upplevelsen att verkligen vara vid liv.

Natten speglar döden i det att allting slutligen blir förlåtet. Det är en kosmisk, kanske andlig kraft, som påverkar alla människor. Vårt beteende och våra perspektiv förändras. Stora människor blir plötsligt mycket små. Andra blossar upp och visar sitt sanna jag. Det som döljs under dagsljuset kryper fram ur människans själ då mörker fallet över bygden. Liksom döden, renas vi från allting vi konstruerat och skapat. Den rika affärsmannen blir ensam och rädd. Pengarna hjälper inte mot ensamheten, heller inte mot mörkret. Den fantastiska älskaren lyckas inte somna in med huvudet under täcket; sex som heroin fungerar inte då missbruket kvävs av tomheten inombords. Det eller den vi litar på löses upp i mörkret och vi inser att det slutgiltigen endast är vi som kan skapa ett värdigt liv för oss själva. Ingen annan lever vårt liv för oss. Den tv:n du äger, den stereon du funderar på att köpa, den datorn du dyrkar, dem pengarna du sparar och slösar, dem älskarna du suger ut, den och den moraliska auktoriteten du alltid trodde skulle vara din gud och vägledning - allting löses upp. Det finns ingenting kvar förutom medvetenheten om din egen existens. Natten är tyst, men hånler åt dig genom att vägra svara på dina skrik: svaret finns inte därute, utan inom dig.

Halv fyra. Solen går sakta upp och dess strålar tränger in som milslånga knivar genom din själs persienner. Nattens mystiska krafter försvagas och ersätts sakta av hennes syster, som hellre vill lysa upp än att mörklägga. Men genom ljuset förträngs det undermedvetna och hela den värld som den inbegriper. Kvar finns den sociala vardagsvärld där du är läkare, universitetsprofessor, högstadielärare eller elektriker. Skvalet och skvallret. Det tomma pratet som ingen egentligen bryr sig om. De flackande blickarna och trendiga kaffesorterna. De senaste varumärkena och de nya mingelsällskapen. Det är som om man önskar att ljuset växte sig så starkt att det förtärde allt och satte staden i brand. Låt den brinna. Låt elden rena vårt helvete på jorden, precis så som vi förstörde himmelriket. Plundra och bränn ner allting till grunden. Låt oss sedan sjunka in i en lång, skön vila under det största bokträdet i omgivningen och blicka ut över röken, som pyr ut från askan. I morgon kan vi bygga upp allting igen.

Kalki, förgörare av Kali YugaMen i natt, just i natt, vill jag inte vara med. Släck ljusen, stäng av människornas brus, och flytta ut dårarna i ödemarken. Nu åkallar jag regnet. Jag skriker efter en fruktansvärd och våldsam syndaflod. Skölj bort mänskligheten och låt Ea endast rädda de mest intelligenta, de starkaste, och de vackraste av människorasen. Dränk resten och väck mig inte förrän vattnet når oss upp till knäna. Då ska vi tillsammans med våra bröder och systrar hugga ner alla cederträd, och bygga den största ark du någonsin har sett. Vi kommer att stänga dörrarna för alla idioter och parasiter som skriker efter hjälp. Vi lämnar er med era pengar, kläder och bilar. Handla, prova och kör, tills floden sveper er alla ut i världshaven och låter er bli mull och näring åt nya växter och djur. När det närmar sig midnatt, öppna takluckan. Låt polstjärnans ljus lysa in och smeka våra kinder. Låt oss fälla en tår under månskenet, med vetskapen om att gudarna har lämnat oss i samma sekund som floden sköljt över mänskligheten. Ödet ligger nu i våra händer. Greppa era svärd och upprepa de ord, vars innebörd alla stora män och ädla kvinnor har litat på genom historiens gång: Amor fati. Nu seglar vi vidare mot den eldröda horisonten, bortom havens vågor och brus. Natten är oändlig.

Falsk överlägsenhet

Dåligt självförtroende är ett mentalt virus och det sprider sig som pesten bland våra medmänniskor. Osäkerhet och identitetsförvirring gör oss inkapabla att möta världens krav, och därför försöker vi kompensera våra inre brister genom att på olika sätt blåsa upp vårt ego. Det är inte en tillfällighet att alla IQ-befriade idioter spenderar sin vakna tid på att jaga klädesmärken, köra stylade sportbilar, klassklättra inom företagshierarkier, lyssna på de senaste poplåtarna och valrösta på det mest socialt accepterade partiet. Det är lättare att glänsa över andra människor genom det materiella, för det kräver bara att du finner ett sätt att tjäna pengar (och i dag kan du sälja vilket skräp som helst så länge det trycker på rätt knappar hos konsumentens brutna känsloliv), medan det krävs naturlig begåvning och talang för att kunna skriva en god bok, komponera en symfoni, måla en tavla eller leda en grupp och realisera ett mål.

Mod?Hela denna samhällsfasad av materiell överlägsenhet är en falsk rökridå, som döljer människor med dåligt självförtroende. Det lättaste sättet att kompensera för inre osäkerhet är att projicera vår underlägsenhet på saker och människor runt omkring oss som utgör enklare och svagare måltavlor. Ett uppenbart exempel är mobbing: mobbare är oftast intellektuellt svaga individer, som försöker kompensera den svagheten med social popularitet och fysisk styrka. Därför ger mobbare alltid sig på antingen små, ynkliga människor eller den intelligenta datorprogrammeraren med stora glasögon och "fel" sorts kläder; genom att slå dessa offer till marken har vi etablerat ett nytt maktförhållande där vi inte längre är offret. Självklart hinner verkligheten alltid upp oss; samma idioter spenderar fem år senare sin tid på att plocka skräp i parken, skjuta heroin och ragga fjortisar med pappas BMW. "Idol för en dag, idiot för en evighet."

Detta beteende bygger på vad vi väljer att kalla falsk överlägsenhet, eftersom det försöker projicera inre svagheter på den externa verkligheten och därmed inbilla personen att hon inte lider av samma svagheter. Falsk överlägsenhet leder i nästan alla fall till passiv aggressivitet, som Theodore Kaczynski avslöjade vara den primära motivationen hos liberaler och vänsteranhängare. Falsk överlägsenhet är ytterst vanligt i dagens samhälle och tar en mängd olika uttryck i vardagslivet. Ironi är en sådan form, där vi gör narr av andra människor som misslyckas med en uppgift eller ett mål, vilket får oss att känna oss efterkloka och bättre än dem som misslyckas: "Vad ironiskt att han försökte bli elitstjärna inom fotbollen och i stället skadade sig så att han var tvungen att bli tränare." Genom att peka på andras misslyckanden döljer vi automatiskt våra egna. Lägg märke till att personer som är ironiska över allting sällan själva åtar sig att genomföra en uppgift där allting hänger på dem själva. Ironi, liksom alla former av falsk överlägsenhet, är huvudsakligen en passiv aktivitet: det sker alltid utifrån perspektivet från den som observerar världen, inte från den som aktivt deltar i den.

Detta är som att kasta hundvalpar över stup för att förbereda sig inför ett krig som aldrig kommer: genom att attackera ett mer eller mindre försvarslöst offer får du känslan av att vara herre på täppan. Hållhaken är att du endast är kung i din egen lilla rosa verklighet; byt ut hundvalpen mot en irakisk soldat som kommer att blåsa bort din hjärna med automatgevär så fort han får syn på dig, och du är körd. En person som väljer att spela herre i sin egen drömvärld stagnerar, eftersom hans förmågor inte tränas och sätts på prov och därmed heller inte förbättras. Personer som lider av falsk överlägsenhet saknar det som ädla själar besitter: heder.

Det finns en välkänd scen där Friedrich Nietzsche bevittnar en kusk som piskar en häst, varpå Nietzsche klänger sig fast vid hästens hals för att skydda denne mot slagen, och för att sedan kollapsa och aldrig riktigt återfå sin mentala balans igen. Varför försökte Nietzsche, som avskydde medlidande, skydda hästen mot slagen? För att han insåg att kusken led av falsk överlägsenhet (i det här fallet tron på att människan står över naturen och därför kan göra vad han vill med den) och därför slog hästen för att inbilla sig att han var (falsk) mästare över situationen. Det är tecken på ett känslomässigt avskiljande från omvärlden. Kusken är representativ för alla människor som motiveras av osäkerhet och bitterhet gentemot livet, ett livshat som Nietzsche spenderade hela sin filosofiska karriär på att attackera och ersätta med de traditionella aristokratiska värderingarna om heder och nobilitet. Samma värderingar måste vi applicera i vårt samhälle i dag om vi vill resa oss över vår självömkan, rädsla och förvirring.

KrigareEn nihilist transcenderar falsk överlägsenhet genom att lita på sina naturliga förmågor och talanger. Det är sant att många människor i dag besitter låg intelligens, är fysiskt ohälsosamma och saknar högre moraliska ideal än att tillgodose den egna existensen. För sådana människor kommer världen alltid att vara en diskriminerande och ojämlik tillvaro - det är därför de vill fördumma allting och trycka ner oss alla till deras nivå (demokrati, jämlikhet, fred). Men för dem som anser sig ha någonting konstruktivt och viktigt att bidra till världen gäller det att se till livets oanade möjligheter och realisera våra drömmar och projekt, och det gör vi enbart genom att lita på våra medfödda förmågor. Det finns ingen framtid för dem som masskonsumerar, dödar valpar eller skrattar åt andras misslyckanden. När dagen är till ända har ingen förändring skett; verkligheten förblir densamma.

Vi måste sträva efter att lyckas med det vi åtar oss i livet, för seger är det enda som räknas i den här världen. Antingen antar du utmaningar, sätter dina förmågor på prov och skrattar döden i ansiktet, eller så gömmer du dig bakom din egofasad där du kan spela kung på fritiden. Jag har bara en sak att säga dig och det är detta: Du lurar ingen förutom dig själv. Du lever ett liv av lögner och du kommer till slut att bli avslöjad för vem du verkligen är. Om du på allvar tror dig vara kung, möt då de kraven i det verkliga livet och bevisa att du är värdig din position. De som strävar mot sina mål, oavsett om de lyckas eller inte, dör som hjältar. Men de som vägrar att delta i livets kamp och utmaningar, tillhör världens ynkryggar som lever och slutgiltigen kommer att dö som eviga förlorare.

Livet är krig

Evigt krigJag är trött på människor som lever sina passiva liv genom ursäkter. Det finns inget mer bedrägligare och patetiskt än att ge upp alla drömmar och sedan skylla sin egen otillräcklighet på externa faktorer ("jag var full", "min flickvän lämnade mig", "jag kan hamna i fängelse", "det kommer aldrig att fungera"). Sluta ljuga för dig själv; du är rädd. Sanningen är att det sällan är omvärldsliga faktorer som får oss att ge upp. Istället är det ett bräckligt ego som försöker att dölja sitt eget tillkortakommande. Så fort vi bryter kontakten mellan våra ideal och verkligheten, förvandlas de förstnämnda till ett mentalt fängelse, som håller oss tillbaka från omvärlden och intalar oss att allting blir bra, bara vi sitter ner, rullar tummarna och väntar på att någon gud ska komma ner och trolla fram förändring. Verkligheten knackar på dörren: dags att växa upp.

Ingen lovade dig att livet skulle bli rättvist. Faktum är att rättvisa, så som den framställs i vårt samhälle, är en illusion, och endast en fåne vill att alla människor ska behandlas lika. Nihilismen säger oss att livet i sin essens är kamp, och ofta en orättvis sådan. Vår tid präglas av en kollektiv rädsla inför detta faktum och därför försöker vi ersätta verkligheten med en falsk, konstruerad sådan där lidande, våld, makt, ojämlikhet, död och förtryck blir moraliska ondskor. Vi tror oss kunna smita undan allting som skadar eller gör oss ledsna. Om vi bara undviker det som oroar oss, resonerar vi, kan vi skapa ett liv där vi alltid är glada. Lögner. Nästa dag vaknar vi upp med ångest; miljontals människor svälter ihjäl, politikerna ljuger för oss, vännerna sviker, skogen dör och det regnar ute. Då stelnar vi åter igen och försöker att sova om, utan att någonsin få ro.

Jag vill att människor ska sluta leva i oro och ängslan. Jag vill att dem ska resa sig upp ur skiten och sluta gnälla, sluta klaga, sluta ursäkta sig och sluta dölja verkligheten. Ett liv av ursäkter leder till ett liv i passivt slaveri. Slavar tjänar pengar, social acceptans eller moraliska trosuppfattningar. De utgör den ignoranta skara människor som dyrkar skuggbilderna i Platons grotta och tror sig skåda verkligheten. Hade vi släppt in endast en gnutta solljus, hade dem bränts ihjäl, för dem kan inte hantera sanningen. Denna världsdistans uppstår så fort vi säger "nej" innan vi har tagit oss an en idé eller uppgift och därefter utvecklas passiviteten till en livsstil av förnekelse. Ingenting är längre möjligt eller värt att ägna sin energi på. Vi kan lika gärna dö, men eftersom alla moderna människor är rädda för döden, vågar dem inte begå fysiskt självmord, så istället dödar dem sin själ och vilja till kreativitet.

Ordinary people. I hate them. An ordinary person spends his life avoiding tense situations. A repo man spends his life getting into tense situations. Let's go get a drink.

- Bud / Repo Man

Vi definierar vår själ som en livsande; en metafysisk inre vilja. Den är vår inre drivkraft till att bryta subjekt/objekt-dualismen och övergå till att bli ett kontinuerligt, mentalt subjekt. Världen blir vår representation; ett expansivt område där vi utagerar våra passioner, drömmar och ideal. Detta betyder inte att ditt ego är din verklighet, utan att du skapar världen samtidigt som du tolkar den, enligt universums rådande språkmönster, som begränsar vad som är möjligt och inte möjligt. Dessa mönster "existerar" inte; du kan inte finna dem i naturen eller någon annanstans. De är abstrakta meta-lagar och vi upptäcker dem efterhand som vi skaffar oss livserfarenhet. Vi märker att det inte går att flyga genom att flaxa med händerna, att vi inte kan tänka utanför logikens område, eller att människor dör när dem blir gamla.

MortalitetAccepta verkligheten så som den är, säger nihilisten, och du blir då redo att kasta av dig dina ursäkter, dina tidigare misslyckanden, din självdramatik, ditt besinningslösa ego, och upptäcka den inre själsliga ron som nihilismen erbjuder. Tänk efter; vad spelar det för roll att hela tiden upprepa negativitet i en oändlighet? Det är som att se på TV, spela videospel eller valrösta; vi överlåter vår kreativitet på en sorts yttre, extern kraft som egentligen inte existerar. Vem tror du ska leva ditt liv åt dig? Vem ska rädda ditt samhälle, uppfylla dina drömmar och få dig att älska och bli älskad, om inte du själv? Sluta ljuga och bedra dig själv. När du väl ligger ensam under natten och tänker över ditt liv, finns det ingen och ingenting som kan eller kommer att hjälpa dig. Du står på egna ben och tvingas ensam fortsätta din livsvandring.

Ett liv i självömklig passivitet är långsam död. Möt dig själv och anslut dig sedan till omvärlden. Lev för att skapa och förändra. Dö för att lämna över dina drömmar till våra efterkommande. Jag betonar skapandet, därför livet blir inte bättre av musik, böcker, filmer eller andra hobbyintressen. Jag älskar konst, men jag inser också att mitt liv inte förändras för att jag läser Faust, lyssnar på Bruckner eller ser på Ingmar Bergmans filmer. Verkligheten förblir densamma när tonerna tystnat; det är livet som ekar av tomhet, av Intet. Stäng av en stund och lyssna till tomhetens musik - och lär dig att älska den, för det är din slutgiltiga och sanna vän. Utifrån den grunden kan du börja engagera dig i världens vara; skriva, rida, formge, organisera, hetsa, passionera, poetisera och komponera. Du programmerar världen genom att aktiva dess funktioner och binda programsatser samman till nya kombinationer. När du slutar skriva kod och förväntar dig att någon annan ska starta ditt program, attackeras din förmåga av virus och självdör. Självdöd är nihilismens antites.

Förstår du världens gång? Inser du dess obeskrivliga skönhet, trots all smärta och sorg? Vågar du nu omfamna den, inte i frånvaro av rädsla, utan trots att du är rädd? Endast du kan styra ditt liv mot dina drömmar och realisera dem. Snubblar du över stenar och hinder? Tough shit; det finns slutgiltigen ingen där än du själv som kan resa dig upp och tvinga dig till att fortsätta. Jag vill inte se dig klaga, gnälla eller skylla ifrån dig om du misslyckas. Jag skriver inte detta för att jag tycker illa om dig, utan för att jag har sett och känner för många goda människor som slukats upp av depression, ångest, fatalism, förvirring och självdramatik. När dem ber mig om hjälp, räcker jag dem deras svärd och puttar ut dem på slagfältet, trots deras böner och skrik, för att jag innerst inne älskar dem och därför tror på deras vilja till transcendens. Dem som går under blir föda för korparna.

Ack, döden är en faslig björn,
han kräver livet varje timma;
en tätting och den stolta örn
dem måste samma våld förnimma;
allt suckar för Naturens lag.
Men Bacchus ler, likså gör jag.

C.M. Bellman / Ep. 19 / Fredmans sånger

Låter det otäckt? Livet är otäckt, dags att vänja sig. Om du älskar existensen i sin helhet och fulländing, lär du dig även att inte bara acceptera dess grå och mörka avgrunder, utan dyrka dem och leva sida vid sida med det som skrämmer dig. Det hetsar dig till äventyr, spänning, intensitet och verksamhet. Det gör livet rikt och utmanande. Det var detta Bellman försökte säga genom sina visor, men som tyvärr blev stigmatiserat pga. kristen dogmatism: människans existens är en lina spänd mellan Fröjas tempel och Stockholmskvarterens skitiga trottoarkanter. Vi är evigt dömda till livstörst och vår största lycka är att bli berusade. Dem som super sig fulla inser att livet är berusning och att berusning är livet. Slavar är rädda för berusning och vill göra andra människor till nykterister. Men trots våra skilda livsvägar möts vi slutgiltigen alla i graven. Livet är en temporär kamp som uppehåller oss innan vi dör.

Existentiell nihilismJag vill därför aldrig mer höra ursäkter. Det finns inga godtagbara ursäkter för att alltid ge upp. Om du vill bli tagen på allvar så måste först lära dig att ta dig själv på allvar. Det är färdiglekt i grottan. Jag och alla andra nihilister i detta avlånga land har tröttnat på era vallöften, era byråkratiska schemajobb, era talanglösa idoler på TV, era förgiftade ideologier och brutna känsloliv, och vi kommer aldrig att acceptera eller buga för ert sätt att se på och leva livet. Ju mer ni fjättrar er i grottan, desto mer solljus kommer vi att släppa in genom persiennerna, och vi slutar inte för att ni skriker av smärta när ljuset slickar ert kött och samvete rent. Smärta är rening och uppvakning. Därför riktar jag mig till Dig och alla dem som fortfarande är slavar under egot: bryt dig fri och realisera dig själv, innan det är för sent. När du är död är loppet kört. Du måste greppa livet här och nu om du inte vill bli ännu en hjärndöd idiot i ännu ett gigantiskt hamsterhjul för dem som inte tänker och inte vågar agera. För varje idé du har; utveckla den. För varje uppgift du får; realisera den. För varje dröm du tror på; gör den till sanning.

Nu finns det vissa som säger: "Men den moderna världen är så vansinnig och hemsk". Ja, det är den - och var glad för det! Nu har du chans att visa vad du går för som människa. Vi lever inte i en tragisk värld; det är människor som har en tragisk inställning till världen. Vi behöver inte fler personer som svärtar ner vardagen med sina undergångsvisioner. Om så hela vår planet skulle gå upp i eld och lågor i morgon, skulle du finna mig och alla andra nihilister ute på slagfältet. Den sanna förloraren är den som redan bestämt sig för att allt är hopplöst. Därför vill jag inte höra att "samhället är våldsamt" eller att "klimatet inte kan räddas". Om du använder dessa som förevändningar för att axla världens börda och inte agera, är det du som är bortom räddning - och då förtjänar du varken min eller andras respekt.

Vill du bli respekterad? Upprepa detta för dig själv tills du förstår dess innebörd och bli sedan en av oss:

Jag är en krigare med svärdet i hand.
Jag riktar min tro mot drömmarnas slott.
Jag erkänner men vägrar ge vika för motstånd.
Jag går genom eld för att bli starkare.
Jag förändrar världen genom att svinga mitt svärd.
Jag stirrar döden i vitansiktet, och döden stirrar in i mig.
Jag riktar alltid min blick mot horisonten, och där står mitt hem.
Jag rider för evigt mot och genom drömmarnas värld, fastän jag aldrig når fram.
Min kropp ska en dag dö, men det jag lämnar bakom mig lever för evigt.

Man vänjer sig



MAN VÄNJER SIG
Text och musik: Kjell Höglund

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Brev: Ett nihilistiskt perspektiv på rädsla

Här följer ett utdrag ur ett mejlsvar till tre frågor om rädsla, som senare kommer att publiceras i magasinet EXISTERA:

> 1) Vad erbjuder nihilism som hjälp mot rädsla? Vilket är det bästa sättet
> att göra sig av med rädsla enligt nihilism?

Nihilism som psykologisk metod kan liknas med att ta ut soporna en fredag, städa upp i kylskåpet, eller att sälja alla gamla skivor som man inte lyssnar på längre. Det är en mental reningsprocess som tvingar oss att omvärdera vår information och sortera ut det vi bedömer vara av mindre värde. En nihilist kan reducera och/eller göra sig av med rädsla, genom att studera orsaken till rädslan och se den för vad den är. T.ex. kanske vi lever i rädsla för att våra ekosystem ska kollapsa p.g.a. överbefolkning och exploatering. Istället för att ständigt leva i oro, bryter nihilisten ner rädslan genom att filtrera bort allt överflöd av moraliska, sociala och känslomässiga omständigheter. En nihilist skulle i detta exempel kunna resonera: "Visst hotas våra ekosystem av sättet vi lever på, men ingenting förändras genom att vi sörjer över detta faktum. Istället bör jag se till att leva i harmoni med naturen och verka för att andra ska göra samma sak. Kanske lyckas vi och då har vi räddat naturen. Kanske misslyckas vi, men då finns det ingenting mer att göra."

Nihilismen hävdar att det bästa sättet att göra sig av med rädsla är att undvika förutfattade övertygelser om en viss sak. Trots att detta kan verka simpelt, lever de flesta människor enligt fasta regelsystem som egentligen har en ganska ytlig, moralisk grund, inte sällan för att passa in i ett visst socialt sammanhang. Varför förkonstruerar vi uppfattningar om hur en händelse ska te sig, innan den faktiskt har inträffat? Därför det skapar en inre (falsk) trygghet. Varför går aldrig pojken, som är kär i skolans sötaste flicka, fram till henne och frågar ut henne på en dejt? Därför han är rädd för att bli avvisad. Därför förkonstruerar han en situation som han bestämmer sig för är giltig, oavsett utgång: "Hon kommer ju ändå inte att säga ja". Pojken har ingen aning om detta, men han väljer att skapa denna falska trygghet p.g.a. rädsla för att behöva få ett nej.

Nihilisten bryter ner dessa förkonstruktioner av verkligheten och väljer att se den som den är. Antingen får du ett ja eller ett nej. Om du får ett ja har du anledning att vara glad. Om du får ett nej är det inte hela världen. Livet går vidare.

> 2) Finns det något i nihilismen som tvärtom skapar mer rädsla? (En helt
> krass syn på världen, straffsystem, eller en syn på världen som kan inge
> rädsla?)

Nihilism kan antingen ses som ett slutmål i sig; d.v.s. det vi vanligtvis kallar "fatalism", eller tron på att ingenting har något värde och att ingenting därför är värt att göra. Många moderna människor i dag har denna inställning till många saker: "Det är ändå ingen idé att vi försöker ta vara på naturen, allting är ändå kört för länge sedan". Det är en negativ och icke-konstruktiv syn på världen, som inte bara är motsägelsefull men även leder till depression, passivitet och oro.

Nihilism så som jag tolkar den, är ett medel eller en metod. Den kan appliceras var- och närsomhelst till vilken situation som helst, när man tycker att saker är jobbiga och vill försöka komma på rätt köl igen. Istället för att intala sig själv att världen ska gå under och allting är förlorat, hävdar min tolkning av nihilism det motsatta: nej, ingenting är någonsin "för evigt" förlorat - och även om det vore det, så tjänar det inte till att oroa sig över det.

> 3) Vad har rädsla, som begrepp och känsla, för betydelse inom nihilism?
> (Är det bra att vara rädd? Eller är det något man ska bekämpa? Får man
> vara rädd? Eller är det förkastligt att vara rädd?)

Det finns, som jag ser det, två aspekter till denna fråga: (1) den evolutionärt psykologiska och (2) den estetiska.

(1) Evolutionen har skapat och utformat oss jordliga varelser på ett så sinnrikt sätt, att rädsla kan vara en indikator för att någonting hotar vår existens. Starkare djur skrämmer svagare djur och intuitioner är inte sällan signaler som varnar oss för någonting. Som nihilist erkänner man den evolutionära funktionen bakom rädsla och därför verkar det i alla fall inte klokt att förneka eller förkasta rädsla per definition. Vad vi däremot kan ifrågasätta är om all rädsla tjänar ett funktionellt syfte; är det t.ex. klokt att innbilla sig att det bor ett troll under sängen som ska äta upp en så fort man somnat? Om trollet inte existerar, verkar det som om vi har konstruerat rädslan, kanske av en helt annan anledning (en snuskig gubbe gömde sig under vår säng när vi var små och minnet lever fortfarande kvar). En nihilist vill sortera bort onödiga rädslor som inte fyller något direkt funktionellt syfte, men rädsla som fenomen är sällan något man själv medvetet framkallar. Vi bör alltså studera bakgrunden till vår rädsla och fråga oss om den äger en rimlig grund eller inte. Kanske bör vi fokusera mer på rädslans innehåll och vad den säger oss, än att hänga oss fast vid känslan i sig, utan att reflektera över den. Självmedvetenhet är viktigt för att undvika irrationella rädslor och finna inre trygghet.

(2) Rädsla, precis som smärta, glädje, sorg, ilska etc., är en känsla de allra flesta människor upplever flera gånger i livet. En nihilist moraliserar aldrig över saker, utan vill försöka se upplevelser som en positiv erfarenhet i sig. Detta innebär att det ibland kan vara nyttigt att vara rädd då och då och genomgå upplevelsen för dess egen skull, precis som det är viktigt att kunna vara arg och ledsen då och då. Det stärker oss, gör oss mer självmedvetna, och, som är huvudpoängen med mitt argument här, tvingar oss att värdera upplevelsen som en estetisk aktivitet. En nihilist förnekar att det finns en bestämd, absolut mening bakom vår existens. Därför tvingas vi att själva finna mening i livet, med allt vad det innebär. Eftersom rädsla är en oundviklig del av den, väljer vi att rättfärdiga den på estetisk väg: "Det var en obehaglig upplevelse att stå så nära älgen i skogen, men det fick mig att känna som om jag var mitt uppe i livet och älgen var så stor och vacker - det var värt all rädsla jag fick utstå". Man kan alltså prata om en sorts övergripande hedonism; nihilisten försöker njuta av livet, utan att moraliskt rättfärdiga det. Kvar finns då endast det estetiska; det personligt tilltalande med upplevelsen.

Nihilism och medvetandets raison d'être

En fråga vi ofta får här på SNUS är "vad är poängen med nihilism? vilket syfte tjänar det att vara nihilist?" Eftersom vi redan anser oss ha kartläggt den rent filosofiska innebörden av hur vi använder oss av nihilism, d.v.s. som ett verktyg kritiskt mot etik, moral och andra normativa värdesystem, förutsätter vi att de som ställer denna fråga istället förväntar sig ett mer psykologiskt och vardagligt svar. Låt oss därför gräva djupare i nihilismens rent mentala aspekter och blottlägga dess praktiska effektivitet. Det är ju trots allt detta som är relevant för människan i dag; att finna sig själv bland kaos och mörker.

Det som plågar de flesta moderna människor i dag är brist på självförtroende. Orsakerna är många: dåliga anlag, informationsöversvämning, mobbing, identitetskris, kulturvakuum, monotoni, samhällsförfall, materialism och allmän förvirring över framtiden. Medan vi tidigare klargjorde hur vi bör bygga upp vår personliga identitet kring förmåga och kultur, kommer vi att här fokusera på underlaget för denna identifikationsprocess; hur finner vi oss själva?

KosmosSjälva grunden till att bygga upp identitet, och därmed självförtroende, ligger i att utforska dels vårt medvetande och dels den verklighet vi lever i, samt att förstå paralleliteten mellan dessa båda (hur de samverkar). Det går inte att utesluta medvetandet från verkligheten eller tvärtom; de är oskiljaktiga och måste förstås som ett enhetligt fenomen. Den filosofiska ståndpunkten som vi försvarar, transcendental idealism, postulerar att vårt medvetande och den empiriska yttervärlden, även kallad "verkligheten", delar en gemensam funktion och därmed verkar på ungefär samma sätt. Hur exakt denna relation ser ut är för oss oerhört komplicerat, om inte omöjligt, att utröna. Detta är dock inte nödvändigt för att vi ska greppa den övergripliga bilden av hur vi står i förhållande till yttervärlden.

Om man ändå är intresserad av ämnet, är Spinozas modell över parallelism (= det som sker i den materiella världen sker även i den icke-materiella världen, fastän där inte finns en kausal relation mellan de båda) ett sätt att tänka sig detta. Föreställ dig två klockor som båda visar kl. 3. Det finns ingen mekanisk eller annan länk som gör att dessa båda klockor visar samma tid, samtidigt. Hur kan detta komma sig? Föreställ dig en tredje klocka som styr de övriga två; denna tredje klocka är funktionen som styr relationen mellan de två objekten. Om den tredje klockan slår 12, gör således även de övriga två klockorna det.

Att utforska sitt medvetande innebär en livslång process. Vanligen tar vi för givet att vi föds med en total medvetenhet om oss själva och därför påstår oss "inte vara oss själva" när vi eller någon annan vi tror oss känna, gör någonting oväntat som avviker från hur vi vanligen tänker eller agerar. Detta är långt ifrån sanningen. För det första mäts självmedvetenhet i gradskillnader; vissa människor verkar ha till synes full kontroll över vem dem är, medan andra spenderar sina liv på att finna sig själva. För det andra är vårt medvetande inte ett statiskt mikrokosmos; vi förändras, tar in nya intryck, lämnar vissa tankegångar och följer andra mönster efterhand som tiden går och vi upplever nya saker inom nya kontexter.

Detta betyder inte att det inte finns en ryggrad eller en fixerad plattform för vem vi är; vi kan inte bli en annan person på samma sätt som någon byter rock och skor, men vi kan upptäcka nya saker hos oss själva som vi aldrig tidigare visste fanns. Självutforskning är en av de högsta och viktigaste principerna för en nihilist; att aldrig rygga tillbaka för oss själva. Vissa hävdar till och med att vårt medvetande instinktivt strävar mot en total, fullständig självmedvetenhet om sin egen grundläggande natur; medvetandets raison d'être, eller anledning till att vara:

Entirety is the goal for the Self (core of our psyche). This particular and lifelong process is designated the striving to individuation, and individuation is the raison d'être of the Self; it's [sic] intrinsic aim is to attain the highest level of self-realization as ever possible in the psyche and in the world

- Raison d'Être (Peter Andersson) / Within the Depths of Silence and Phormations

I praktiken innebär detta att du som individ lär känna dig själv både som en tänkande och handlande varelse. Tänkande, i den mening att du har förmåga till att kritiskt granska dig själv och göra dig själv medveten om vilka förmågor samt brister du bär på. Handlande, i den mening att du använder dina förmågor för att uträtta någonting. Ju mer du sätter dig själv på prov, desto mer får du reda på om dig själv. Den som inte vågar, vinner heller ingen kunskap. Det går att praktisera denna mentala självmedvetenhet i vardagen, utan att stå på händer och recitera yoga-manualer; tillåt dig själv att emellanåt undvika all form av mänsklig samvaro, fysisk som psykisk. Det hela är inte så dystert som det låter; lås dörren till ditt rum eller finn en tyst plats i skogen där du är säker på att du kommer att kunna vara ensam. Stäng av all musik, läs inga böcker, sätt inte på TV:n, studera inga bilder etc. Finn en bekväm plats och slå dig till ro.

Nästan omedelbart kommer tankarna att sätta igång; grubblet, förtvivlet, lyckan, sorgen, förtretet - allt det som vi vanligtvis förtränger eller drömmer om på natten för att slippa att tänka på dagen efter; allt det kommer nu att bubbla upp till ytan, förr eller senare. Det gör det därför vi har gått och tänkt på det hela tiden, men utan att fullfölja tankegångarna. Nu är det ett utmärkt tillfälle att fundera och rensa tankarna. Om ingenting ligger och trycker på är detta i sig inget fel; vissa kommer istället att uppleva en harmonisk, eller disharmonisk, känsla av tomhet. Kämpa inte emot den; låt den sippra ut i varenda fingertopp och lär dig att älska den. Tomheten är verklig. Det är ingen illusion och det finns ingen anledning att tillskriva den någonting negativt eller farligt; den kommer alltid att finnas där. Tomheten är livets essens och trots själva begreppet, finns det en möjlighet att lära sig att älska den.

Av just denna anledning är ensamhet en viktig del av livet. Förutom det uppenbara faktum att vi inte kan fly från den (var god och försök; den kommer till sist att hinna upp dig, oavsett om det sker i dag eller om 20 år), erbjuder den oss en stund av själslig ro, då vi kan koppla bort all massmedia, alla sociala påtryck, all karriärsjakt, materiella rovdjurskonsumtion och känslomässiga symboler. Vi blir sakta men säkert ett med oss själva, vilket är just det vi strävar efter som nihilister. Den fullständiga självmedvetenheten. Ge inte upp bara för att du inte nått målet än; det finns ingen människa som är fullständigt självmedvetenheten, men strävan måste alltid finnas där. När du väl kommer över rädslan, dels inför att vara ensam en stund, dels över de tankar och känslor du bär på som måhända skrämmer dig, kommer du att finna en salig trygghet i att veta vem du är och vad du vill. Detta, till skillnad från din musiksamling, din TV eller dina vänner, är ett tillstånd du alltid kan falla tillbaka och lita på.

Zen-buddhismPå detta vis undviker du den största fallgropen för moderna människor i dag; självbedrägeriet. Självförnekelsen och självhatet. Tillstånd som depression faller under samma kategori. Att bli sin egen fiende tjänar ingenting till; vem har att vinna på en sådan strid? Det blir endast du själv som förlorar. Bättre att lära sig förstå sig själv och gå vidare med vem vi är och vad vi kan åstadkomma. Lev ut hatet, ilskan, sorgen och förtvivelsen. Stäng det inte inne. Var inte rädd för det groteska, våldsamma eller obehärskade. Erfar det, känn det, förstå det, gå vidare. Nihilism är ett mentalt hjälpmedel för att nå den innersta kärnan av vårt medvetande. Det kan liknas med att ta ut soporna en lördag, rensa ut i kylskåpet eller att skjuta de där kriminella parasiterna på andra sidan vägen; vi genomgår rening och slutar som nya människor med nya möjligheter. Typen av problem som kan bearbetas och lösas är oftast förvånansvärt vardagliga; trakasserande skolkamrater, moraliserande föräldrar, tyranniska chefer, opålitliga flick/pojkvänner, dåliga provresultat, korrupta politiker, tillfälliga depressioner, pinsamma situationer osv. osv.

I takt med att vi blir mer och mer medvetna om oss själva, blir vi även mer öppna för att kunna förstå världen i stort; den värld utanför vårt medvetande. Eftersom vi tolkar världen utifrån det sistnämnda brukar det vara rekommenderat att först skapa inre trygghet och harmoni, innan du möter världen med ett leende. Det är bl.a. därför man brukar säga att en olycklig person ser världen som olycklig. Världsåskådandet för en nihilist kan liknas med zenbuddhismens strävan efter minimal friktion mellan det "inre" och "yttre" medvetandet. Eftersom dessa samspelar, vill vi att detta samspel ska fungera så smidigt och harmoniskt som möjligt. Det är här som handlingen kommer in i bilden. Det går inte endast att "tänka" sig fram till vem man är eller vad man vill. Den rationella kunskapen om sig själv betyder ingenting utan den empiriska, d.v.s. den vi erfar då vi sätts på prov:

As soon as you trust yourself, you will know how to live.

How can you come to know yourself? Never by thinking, always by doing. Try to do your duty, and you'll know right away what you amount to.

Knowing is not enough; we must apply. Willing is not enough; we must do.

- Johann Wolfgang von Goethe

Detta är ett led i nihilismens pragmatiska baktanke; att slå sig fri från vår mentala bur och aktivt delta i livets kamp. Oavsett vad vi har för praktisk filosofisk inställning (Darwin: vilja till överlevnad, Schopenhauer: vilja till liv, Nietzsche: vilja till makt) gäller samma huvudtes: vi lär känna oss själva och vår omvärld genom att handla. När vi handlar förenar vi vårt medvetande med den empiriska verklighet som vi befinner oss i. Vi testar våra förmågor och idéer och studerar resultatens verkan. Misslyckas vi får vi börja om igen.

Livets kamp.Vår temporära existens på den här planeten gör att det blir ännu viktigare att förstå vikten av att agera på det vi tror på. Endast genom att förändra yttervärlden kommer vi att lämna kvar något av bestående värde efter vår död. Av den anledningen har många tänkare betonat idealet över lyckan, d.v.s. idealism över all form av utilitaristism eller "nyttofilosofi". Lycka är som vinden; den kommer och går. Att göra som många moderna människor gör i dag, endast förlita sig till att vara lycklig och glad, håller inte i längden om du vill uträtta något större i ditt liv. Ingen människa är ständigt lycklig. Som nihilist betonar vi även att sorgen och ledsamheten är lika viktig som lyckan; det går inte att fragmentera och värdesätta enskilda känslor ur spektrat över mänskliga passioner.

Nihilism i denna betydelse handlar mycket om att lära sig att älska sig själv och den värld vi lever i. Trots den underliggande tomheten och tystnaden, råder det i universum såväl som inom vårt medvetandes gränser, ett kaotiskt krig mellan känslospänningar, ideal och drömmar. Gamla idéer försvinner och nya ser dagens ljus. Att "bli den du är", som Nietzsche formulerade det, får nu en tydligare innebörd; vi är inte automatiskt, vi blir genom att utforska oss själva. Detta innebär att medvetandet inte är ett innestängt rum som vi får omedelbar kunskap om så fort vi öppnar dörren och slår en titt. Medvetandet är som en ocean, en underjordisk grotta, eller en oändlig sommaräng, som vi endast får kunskap om genom att simma i, utforska med ficklampa och springa över, dag efter dag, natt efter natt. Finn snäckorna, lyssna till vattendropparnas fall till vattenytan och plocka alla vackra blommor du ser. Notera dem du inte plockade och återvänd nästa dag. Innan du vet ordet av finns du inte mer, men ljudet från fallande regn kommer fortsätta in i evigheten, tillsammans med ditt namn, inristat i sten, efter en handling som odödliggjort ett kort ögonblick av sammanstrålning mellan medvetande och verklighet. Realisera dig själv!

It is not necessary that whilst I live I live happily; but it is necessary that so long as I live I should live honourably.

- Immanuel Kant

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008