Min vilja är mitt svärd, mitt öde är min undergång
En av de mer brutala insikter man gör under livets gång är att allting måste ha ett slut. Sällan eller aldrig funderar man över varför så är fallet. Hur kommer det sig att stora civilisationer som Romarriket, som tidigare erövrat större delen av världen, plötsligt börjar bli neurotiska och till sist tyna bort genom interna splittringar, krig, och brist på ledarskap? Eller att en gång friska och starka människor äts upp av negativa tankar, blir depressiva, och sedan begår andligt självmord? Vad driver destruktiviteten i världen? Jag brukar referera till fysiken: Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar den totala mängden entropi i universum vid varje process. Detta innebär i princip att för varje åtagande vi gör, oavsett hur bra vi presterar, ökar alltid motståndet som hindrar oss från att lyckas. Det är inte mycket konstigare än att vi tvingas pressa oss själva ännu mer ju närmare vi kommer till framgång. Det är därför som Stefan Holm lade av med höjdhoppet: Han tog sig så pass långt att kroppen till sist satte stopp för vidare utveckling. Entropin hade triumferat segern.Detta innebär att vi aldrig kan uppnå perfektion, d.v.s. utvinna total energi genom en process, eftersom energi alltid kommer att läcka ut till ingen nytta. Det är därför vi hela tiden förbättrar bränselsystemen på bilar för att de ska drivas så energisnålt som möjligt. Samma sak gäller oss människor, och inte minst samhällen. Om man saknar självdisciplinering, förlitar sig på att andra människor ska leva livet åt en, aldrig vågar satsa eller ger upp så fort motståndet ökar, kan man lita på att entropin kommer att ta överhanden. Samhällen som genom outbildade väljare tillsätter korrupta affärsmän vid makten, byter ut traditionell kultur mot kosmopolitisk livsstil, utnyttjar miljön som ännu en industriell resurs, och belönar mygel medan de produktiva medborgarna utnyttjas och luras, blir inte långvariga. I förlängning kan detta få hela civilisationer att kollapsa under sin egen vikt, därför de naturligt existerande krafterna som är ute för att förstöra, växer sig större än de krafter som håller allting uppe.
Civilisationer och människor går inte slutgiltigen under därför att någon stormakt kommer och äter upp dem; kärnan till ondskan är intern. Världskrig, slaveri, ekonomiska depressioner, svält, revolutioner; dessa utgör pekpinnen som får dominobrickorna att falla, men anledning till att de faller är att de saknar stabilitet. En människa som lider av svår sjukdom kan hosta sig till döds, men vi skulle aldrig hävda att det var hostan som faktiskt orsakade döden, utan att det var sjukdomen. När vi studerar den västerländska civilisationen anno 2009, ser vi flera stora krafter i världen som hotar dess välstånd, men det allvarligase hotet kommer inifrån. Bristen på organisk kultur, ledarskap och gemensamma, positiva mål om framtiden. I ett sådant läge spelar rå makt väldigt liten roll; det är som att förfoga över ett raketgevär utan sikte - du kan spränga bort halva bostadsområdet, men du vet inte var du siktar. Chansen är stor att du spränger bort dig själv istället.
När Amerika just nu håller på att nå slutet av sin stormakt, hyllar många dess förfall. Alla vill ta del av akten att bua ut kungen, precis som vi fäller ironiska kommentarer om framgångsrika människor som plötsligt går in i väggen, därför ingen tycker om den största schackpjäsen på brädet. Små människors logik bygger på bitterhet: Du ska inte tro att du är bättre än mig. En sorts negativ jantelogik, som vill att vi ska fokusera på hur dåliga vi själva är jämfört med andra människor, istället för att utgå ifrån oss själva som individer och se de positiva möjligheterna. Därför skrattar vi som idioter när George W. Bush blir utsatt för skokastning av upprörda irakier, men jublar åt en korrupt president, som har lyckats förföra oss med tom retorik om en fantastisk framtid. Fastän alla känner på sig att förväntningarna överskrider verkligheten, fortsätter vi applådera, därför vi vill så gärna tro på vad som lovas oss. Med andra ord, vi är väldresserade chimpanser, med rätten att rösta på valfri tilltalande illusion om hur verkligheten kan bli, bara vi kollektivt förnekar den osynliga elefanten i rummet.
Bush är inte den onda diktatorn våra vänstermedier vill få honom till. Fastän hans neokonservativa administration inte slår högt på min ideologiska skala, agerade han mestadels pragmatiskt och korrekt i de flesta situationer. Närvaron i Mellanöstern som ledde till terrorattacken mot WTC, hanterade han genom att svara med öppen eld mot fienden. Han hade ingen aning om var den riktiga fienden befann sig, så han plockade ut Irak, och när han ändå var där, såg han till att pumpa hem lite olja för att finansiera imperiet. Samtidigt destabiliserade han fundamentalistiskt islamiska krafter i regionen med hjälp av västerländsk demokratisk kapitalism, antagligen för att skydda Israel och försvara kristna grupper i området. Han fick ett tufft jobb med ekonomin, men personen vi egentligen bör skylla på här är Bill Clinton, som tillsammans med Alan Greenspan var korkad nog att erbjuda huslån åt minoriteter i Amerika med dålig kredithistoria. Vem som helst kunde räkna ut att den husbubblan en dag skulle spricka, men det blev Bush som fick hantera krisen när han blev president. Med en kanske ännu mer korkad ledare för centralbanken, gjorde Bush det enda vettiga i en sådan situation: Erbjud krispaket åt viktig industri och undvik att aktiehajarna på Wall Street går under - inte för att de egentligen är värda att rädda, utan för att om de går under, faller också stora delar av ekonomin för medelklassen.Bland de sämre förändringarna under Bushs regim kladdade han till Endangered Species Act genom att avreglera delar av projektet, som tjänar till att skydda utrotningshotade arter. En hel del människor klagar också över Guantanamo Bay, som bör finnas med på listan över tvivelaktiga beslut från presidenten, men det är osäkert om vi bör tillskriva det ett problem av så stor vikt som man har gjort i media. Ingen vågar sända bilder från hur politiska fiender behandlas i Mellanöstern, eftersom det skulle få Amerikas lilla fängelsekomplex att likna en dagisplats. Summa summarum: Massan tåler inte verkligheten, därför röstar den endast på ledare som lovar den tillfällig illusion, eller vad den romerska poeten Juvenalis kallade "bröd och skådespel". Genom att köpa röster, d.v.s. köpa förtroendet från väljarna, kan ledarna i ett samhälle distrahera folket från förfallet, även om det så stirrar dem rakt i vitögat. Så kraftfull är gruppsykologin inom oss, att vi är beredda att tro mer på vad vi förväntas att se, än vad vi faktiskt ser. Ännu värre, när förfallet är uppenbart för alla, betyder inte det automatiskt att folk agerar. Uppehället garanterar dem liv, underhållningen tröstar deras oro med distrahering från verkligheten. Det är därför vi är beroende av datorspel, mobiltelefoner, politik, socialisering och diverse droger: I illusionens värld är alla superhjältar med problemfria liv.
De enda ledarna i europeisk historia som har levererat sanning, blev på typiskt vis avsatta av massan, därför de exponerade den inre entropin i samhället och gjorde den synlig för allmänheten. I demokratier tillsätter vi ledare därför att de övertygar oss om en sanning, inte för att de faktiskt företräder den. Därför beskrev Platon demokratiska samhällen som slutet på en civilisationscykel, precis som de vissna bladen på en blomma tyder på att den är på väg att duka under. Undergång är fundamental för allting som har en början, men även om det inte går att bekämpa entropin i sig, hänger en organisms liv på att förlänga och motverka processen; en till synes paradoxal aktivitet, men även den helt naturlig. Traditionella religioner i Europa utgår alltid ifrån de polära krafterna skapelse och förstörelse. Fastän kristendomen senare kom att tolka dessa dualistiskt, är själva poängen att de inte kan existera utan varandra. Därför uppfattade hedningarna inte destruktivitet som en ond kraft i universum, men likväl någonting man skulla sträva efter att övervinna genom skapelse. Egentligen är detta grundläggande mänsklig psykologi: Om vi inte gör någonting av vårt liv och är delaktiga i vår tillvaro, slukas vi upp av omständigheter och blir till nervvrak. Deprimerade människor bär just kännetecket att allting de gör och säger egentligen är en ursäkt för att ge upp och förbli passiv. Enda vägen ut ur hamsterhjulet är att inte se hindren, utan möjligheterna.
I tider som dessa är den största dygden att inte vara bitter. Att inte vara rädd för undergång och misslyckande. Att inte projicera sin osäkerhet på världen för att förleda andra till att bli lika bitter som en själv. Annars bereder vi en säker väg till undergång, inte bara för oss själva, men för samhället som helhet. Om vår tillvaro ser dyster ut, beror det på att de destruktiva krafterna håller på att dominera de produktiva krafterna, precis som ett bränslesystem i en bil förbrukar bensin, utan att utvinna tillräckligt med energi för att driva bilen framåt. Till skillnad från de flesta teorier om vårt samhälles förfall, som går ut på att identifiera en faktor i ekvationen (invandring, fattigdom, religion, kapitalism), har jag valt i mina artiklar att fokusera på anden och psykologin hos människor, därför jag är övertygad om att det slutgiltigen är det andliga förfallet som har gjort att vi hamnat här. De faktorer de flesta människor brukar peka ut som ondskor, ser jag som manifestationer av detta andliga förfallet. I kausala termer innebär detta att det vi kallar ondska egentligen bara är effekten, men att orsaken står att finna bakom kaoset, inte i det.
Det största hotet mot vår välgång är därför människor, som lever och sprider en defekt ande, eller (själv)destruktiva beteendemönster. Människor som ignorerar, förvränger eller tar detta i försvar är en del av problemet. Jag bryr mig inte om att detta gör många förbannade och irriterade, därför om sanningen var uppenbar, hade den redan funnits med i politikernas valmanifest. Tilltalande illusioner går ut på att kasta skor på ledare vi inte tycker om, jubla över överskattade retoriker utan intelligens, och drömma oss bort till fantastiska världar bortom vår egen verklighet. Jag skriver artiklar därför att jag vill beskriva för människor varför vår värld är fantastisk, trots förfall. Jag ser inte förfallet som någonting ont. Det är utmaning, till och med äventyr, och det existerar för att härda oss. Mycket vackert hotas av undergång, men allting i vår värld är per automatik dömt till undergång, precis som vi en dag ska ligga döda och begravda. Det är inte en tragisk tanke, därför det är ändligheten i existensen som ger oss möjlighet att fylla den med mening. Detta är essensen i nihilism och plattformen till all värdefull religiös kunskap. Odla denna insikt så länge du lever tillsammans med det du älskar, och din vilja kommer en dag att triumfera nederlaget.
