De passiva gycklarnas deprimerade värld
Hur du lär dig att sluta oroa dig över allting och istället älska motstånd
En kort notis till alla smådepressiva gycklare: Sluta gnälla, eller gör slut på ditt lidande. Jag skojar inte; om du är fast övertygad om att förändring inte kan ske, världen långsamt håller på att gå under, och att det enda sättet vi kan rädda oss undan faran är att youtuba, läsa Bhagavad-Gita, och lyssna på den senaste Burzumklonen, är det dags att kasta in handduken. Under de snart tre år som SNUS har funnits till, har jag aldrig sett så mycket gnälliga, negativa och förvirrade läsare som vi har nu. Människor som är smådepressiva, vill leka unika ideologer, och invänder så fort en liten detalj i vad vi säger inte överenstämmer med deras unika, ofattbara filosofi. Oftast ligger de över medel i intelligens, kanske är lite socialt underliga, har starka uppfattningar om mycket, men någonstans har de beslutat sig för att allting är skit, så därför söker de upp extrema bloggar för att skapa intern konflikt och fördriva tiden. Mitt svar: INTE HÄR.Om du känner igen dig i minst två av dessa beskrivningar, är du delvis eller på väg att bli smådepressiv:
- Du spenderar mer än fyra timmar om dagen på underhållning
- Alla dina trosuppfattningar går ut på att världen är piss, men allting kommer att bli OK om alla bara dyrkar hinduiska gudar
- Du undviker socialt umgänge för att stanna hemma och läsa radikala bloggar
- Du är så extrem att du inte kan handla på dina idéer
- Du suckar över motgångar och problem i vardagen
- Du tycker att lekfullhet är barnsligt
Människor som lider av smådepression vill egentligen bli bekräftade och känna trygghet i tillvaron. Men på grund av att de saknar självkänslan och den inre rösten, som uppmanar dem till att tänka konstruktivt och utveckla sin ande, slukas de upp av sjukliga gräl, socialt och politiskt tjafs, underhållning och negativa impulser. De vill ha förändring, men vågar inte tro på den. Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.
Detta är en av anledningarna till att var femte blogginlägg jag skriver innehåller kritik av vänstern. Det är inte främst politiken som äcklar mig, utan psykologin. Allting är så hemskt och det ska vi göra till ett mantra, som, om vi bara upprepar det i evighet, kommer allting att bli bra. Livsfarligt. Sådana människor skrämmer mig mer än alla maffiabossar och pedofiler i världen, för medan vi kan rensa upp i samhället med civila och militära styrkor varannan valperiod, kan vi inte lika lätt förändra människors psykologiska tankemönster. Har vi en gång övertygat oss själva att vi kan rädda världen från sig själv (?) genom att krama om den eller gråta över den, är vi så långt borta från verkligheten, att jag är osäker på om vi ens bör leva sida vid sida i samma samhälle.
Det värsta med smådepression, vare sig det leder till att människor blir marginaliserade extremister (titta på oss, vi är 200 skitförbannade radikala, som vill nå ut till folket genom slagord i megafon) eller pappersteoretiker (vi dokumenterar världens alla avvikande ideologier och försöker utbilda 200 isolerade källarrevolutionärer till kamp mot Makten), är att den inte är uppenbar. Människor som är riktigt deprimerade är oftast lättare att upptäcka; de försvinner från omvärlden i två månader och dyker plötsligt upp en dag med påsar under ögonen. Ibland gråter de impulsivt när de tror att ingen tittar på. Men smådeprimerade människor gömmer sin depression bakom ett negativt, gnälligt och odrägligt beteende. De kan t.ex. vara med i tv-debatter och tjata om jämställdhet för kvinnor i två timmar i sträck, fastän inga av deras ideal har infriats de senaste 40 åren, trots berg av byråkrati. De kan vara ute på gator och skrika att inga människor är illegala, men om man stannar och frågar dem vad vi ska göra åt saken, vill de att du ska hålla ena änden av skylten och skrika tillsammans med dem. De kan också spela elit och skapa fantastiskt "unika" idéer om hur allting i världen bör vara, eller ingenting alls, punkt slut. Är det konstigt att sunda människor sysslar med fågelskådning, matlagning eller sport istället?
Vad jag inte tänker göra här, är att skylla allting på smådepressiva människor, delvis därför att de snarare eldar under brasan än att faktiskt utgöra den, och delvis därför att jag annars kommer att få 230 arga kommentarer från samma människor, som är ute efter att försvara sitt revir: "Jag är inte alls smådepressiv, jag tycker bara att du är en jävla skitstövel som tror att du kan allt, bla bla bla bla". Vem orkar lyssna? Det enda jag vill ha sagt, en gång för alla, är att jag (jag är nog knappast ensam här) är trött på dessa människor och helst vill slippa lyssna på deras tjafs. Deras kommentarer skrämmer bort sunda läsare, som vill inspireras till att sluta oroa sig över världens alla problem och istället ta tag i sina liv. Under tiden vill de ha lite roligt åt dumheten i vårt samhälle, och det ska de få. Ju fler de blir, desto större potential finns det att vägleda dessa människor till att leva bättre liv, minimalt påverkade av dyngan i massmedia. Om jag kan få dem att bjuda ut en snygg tjej på middag, sluta gråta över palestinier i Gaza, gymma någon gång i veckan, och läsa Strindberg en kvart innan läggdags, är jag nöjd. Jag är inte ute efter att skapa en armé av extremister, vars enda mål i livet just nu är att läsa radikala bloggar och dikta upp fantastiska sagor om verkligheten. Gamla Testamentet behöver inte skrivas om.
Förbannad? Bra, då har du i alla fall reagerat; ett positivt tecken på att du inte är helt hjärndöd och passiv ännu. Det enda sättet att undvika att bli en odräglig, smådepressiv person, är att:
1. Förlåta världen för dess dumhet (den har i stora drag alltid varit korkad, förutom en mindre mängd genin och ledare). Nu är du fri från idioti.
2. Undvika att bli lika dum, genom att finna en eller flera saker som du älskar i livet och sträva efter att utveckla och bevara dem. Nu håller du på att lägga grunden för ett gott självförtroende.
3. Till fullo, både mentalt och känslomässigt, acceptera en av världens enkla faktum: Livet är krig.
Gör dig redo för att slåss, med passion.
