”I helvete att ni ska ha mina pengar”
Doris i Landskrona jagar i väg slöddret i samhället
Nu är det slut med daltandet. Vågen av rån varje vecka har härdat Landskronaborna till den grad att de nu tar lagen i egna händer. Fastän det nya året knappt har hunnit börja, gör butiksägaren Doris Carlberg vad som antagligen kommer att bli årets individuella insats mot kriminaliteten i det svenska samhället:Beväpnade med knivar försökte två 15-åringar och två 10-åringar råna Doris spel och tobak på Järnvägsgatan på måndagsförmiddagen. Men affärsinnehavaren Doris Carlberg tog fram ett basebollträ och jagade iväg de unga gärningsmännen.
– Han viftade med kniven upp och ner och ville ha pengar. Jag sa: ”Vadå för pengar. Jag har inga pengar, vad dillar du om.” Samtidigt började jag backa mot disken. Jag försökte ta de så lugnt som möjligt, säger Doris Carlberg.
– Antagligen trodde de att jag var på väg att göra det när jag gick mot spelmaskinen. Men i stället tryckte jag på larmet. Samtidigt fick jag tag på mitt baseballträ under disken. Jag drämde det i disken och skrek: ”I helvete att ni ska ha mina pengar”. Då flydde de och jag sprang efter, berättar Doris Carlberg.
Hd
Här kan vi prata om civilkurage. Istället för att backa inför brottsligheten och våldet, visar den här supertuffa butiksägaren var skåpet ska stå. Inte nog med att hon lugnt och sansat lyckas distrahera rånarna och därefter sätta igång larmet - hon jagar dem ut ur affären med basebollträ och fortsätter att förfölja dem så långt hon orkar. En hjältebragd som antagligen har gjort mer nytta än all flumterapi och social behandling tillsammans, som vårt veka rättsväsende i Sverige brukar tilldela unga brottslingar som "straff" för deras gärningar. Tyvärr hann Doris inte ge rånarna en omgång, men nästa gång lär hon vara beredd på att göra en home run.
Den här händelsen speglar ett samhälle där den kulturella och sociala splittringen har löst upp lokalbefolkningens gemenskap, och därmed öppnat upp för kriminalitet och dekadens att långsamt ta över svaga punkter i samhällslivet. Doris, som så många andra svenskar, börjar inse att fler poliser och mer byråkrati inte kommer att lösa problemen. Skiten växer därför att den tolereras på gräsrotsnivå och därför valde hon att agera pragmatiskt, d.v.s. göra det arbete som egentligen är polisens uppgift. Medan samhället temporärt vill låsa in och "behandla" kroniskt kriminella, vill Doris spöa skiten ur dem. En vardagsrealist, med andra ord, och Sverige är i dag ett land som skriker efter sådana människor. Polisen kan inte stoppa vågen av kriminalitet; det krävs ett samarbete mellan civila där man stärker sociala band, samarbetar för att hålla ögonen på ungdomar på drift, och exkluderar människor som uppvisar destruktivt beteende.
Doris' agerande för med sig ett positivt budskap till oss alla: Du behöver inte tolerera skiten. Det är ditt val att agera. Om du vill leva i en bättre värld, måste du själv vara med aktivt för att förändra den. Att sitta hemma framför tv:n och rösta fram ett storebrorssamhälle, är detsamma som att överlåta ditt individuella ansvar på statliga tjänstemän - en absurd tanke, om man reflekterar över vem det är som skapar kulturen i ett samhälle. Just det, det är du och jag, tillsammans. Tillsammans utgör vi samhället och därför är det vi som styr dess riktning. Kraften hos en enad befolkning är starkare än alla politiker, ekonomer, poliser, jurister och domare i världen, därför utan oss står deras värld stilla. Nästa gång någon knackar på din dörr för att stjäla din saker, ta fram ditt basebollträ och visa personen vem det är som bor i huset. Vi som också är en del av samhället kommer att tacka dig.
