Välgörenhet är nutidens avlatsbrev
Minns ni av en händelse avsnitt fem av humorprogrammet "Nile City"? Kulturstrategen Percy Nilegaard inleder via egen radio operation Rädda Rinkebybarnen för att samla in pengar – till sig själv. Percy försöker i samma veva få företaget Finlandia Design att skänka en jacuzzi till de stackars barnen, och han ger fler anledningar till välgörenhet när han hävdar att FD-designern Raimo dött i AIDS mitt framför ögonen på Percy under sändningstid.
Killinggängets satir av insamlingsfonder kan tyckas överdriven, men så fasligt långt ifrån sanningen ligger de nog inte. Svenska Dagbladet meddelar att svenskar skänkt mer pengar än någonsin under 2008, men att antalet svartlistade insamlingsfonder också ökat. Om vi å ena sidan vet att Sverige förfogar över en klick girigbukar, och å andra sidan betänker att vi har fullt av människor som likt ett slags Pavlovs hundar automatiskt sätter igång tårkanalerna så fort de utsätts för särskilda stimuli – typ ser ett svältande barn på tv eller hör ordet ’cancer’ – så är det ju inte att förvånas över om de förstnämnda utnyttjar läget för att tjäna sitt levebröd.Och nog funkar det alltid: För gemene man är välgörenhet ett slags moraliskt skydd mot implikationerna av vårt leverne, en skön ursäkt för att vi inte gör det vi borde göra, plåster på såren för att vi aldrig uppfyller den rosenskimrande regnbågsvärld som propageras för oss i riksdag, kungahus och förskolor. Vi misslyckas varje år, förvisso, men vi har något som ger oss en särskild makt: pengar. Så vi skänker en symbolisk summa till den organisation som känns bäst just nu och kan plocka fram glorian tills vi tappar den igen. Förr köpte man avlatsbrev för att tvätta bort sina synder – i dag köper vi oss ett gott samvete hos SOS-Barnbyar.
Så när media skriver om svartlistade insamlingar med "falskt" uppsåt, utan 90-konton och hela faderullan, blir Svensson svag i knäna. Så kallade oseriösa insamlingar är omoraliska, med falska profeter som – när de väl avslöjats som sådana – inte längre räddar oss från de djävulska makter som säger vilka vi egentligen är. När Vatikanen skrev ned sina kriterier för vad som utmärker en sekt kunde de väl aldrig ana att katolska kyrkan faller under fler av kriterierna än vad de flesta sekter gör, med enda skillnaden att katolska kyrkan är större. Att alla välgörenhetsorganisationer, även de stora, har en industriell karaktär som talar till folks sentimentalitet och skuld är det inte heller särskilt många som vill erkänna.
Vad som är tragiskt i hela historien är att de "oseriösa" insamlingarna – ett slags symptom på att något är ruttet – inte får folk att inse vilka fega moralkärringar de (folk) verkligen är: den vidriga lilla sekten ger inte sken av ett större falsarium inom oss alla. Hade vi varit seriösa vad gäller bekämpningen av cancer, fattigdom och miljöförstöring, så hade vi protesterat mot de livsstilar som skapar det som insamlingarna ytligt försöker stoppa. På motsvarande sätt baktalar man inte demokratin när den misslyckas med sina syften (år efter år efter år), utan säger i stället att vi inte varit demokratiska nog! Vi behöver inte välgörenhet – vi behöver en total invertering av vår bakvända logik.
SvD: 1, 2
