Leva och låta dö
Debatten om aktiv dödshjälp är igång igen i Sverige och samma två läger samlas för att upprepa uttjatad polemik. Liberalerna hävdar att individen har oinskränkt rätt till sitt eget liv, medan socialisterna och moralisterna förfasas över blotta tanken på att systematisera självmord. Om vi heligförklarar individens behov och önskemål, leder detta oss till en form av egalitarianism. Vi får ett ingen-får-någonsin-trampas-på-tårna-samhälle med tusentals människor, som känner sig kränkta, diskriminerade och överkörda. Givetvis vill de allihopa få ordentligt med kompensation och snart är det hela satt i system, precis som folk brukade utnyttja sjukvårdsbidrag och A-kassa. Att i framtiden behöva tvinga människor till att gå i krig för att försvara sitt land skulle enligt en sådan här etisk modell vara den ultimata ondskan. Men det landet kommer å andra sidan heller inte att bli särskilt långvarigt.
Liberal etik är anti-civilisation, därför den isolerar individen utan att ta hänsyn till externa faktorer, som att vad individen vill inte alltid är det bästa valet för samhället som helhet (det var ungefär så här vi hamnade i miljökrisen). Minst lika anti-civilisation är den socialistiska etiken, därför den bygger på den liberala tanken om individens okränkbara rättigheter, men universaliserar dem och vill att Farbror Staten ska se till att de inte kränks (tanklös byråkrati, here we come). Därför är socialistens infallsvinkel kollektivistisk: Ja, det är hemskt att 89-åriga Lotta på äldreboendet vill få dö i frid, inte bara för att det handlar om död och innebär att hon kränker sin egen rätt till liv, men kanske främst för att hon vill få läkare att genomföra dödshjälpen. Hujedamig, de skattemedlen borde ha gått till socialbidrag och jämlikhetsombud istället!
Som nihilist strävar jag efter att acceptera naturens oundvikliga process. Jag förnekar att livet besitter ett inre moraliskt värde och försöker istället finna andra värden i livet än moraliska, t.ex. estetiska och filosofiska. Livet är fantastiskt just därför att det kontrasteras mot någonting ändligt. Vi har en begränsad tid att leva och därför bör vi göra så mycket som möjligt av tiden medan vi är vid liv. Nihilistens etos: Döden är säker, livet är det inte. Det leder oss till en sorts heroisk världsbild, där vi uttömmer livet på energi och sedan tynar bort med värdighet och lugn. Våra hedniska förfäder hade samma syn på saken: Den krigare som vågade skratta döden i ansiktet medan han låg döende på slagfältet, var extra manlig. Varför? Därför man ansåg att det var viktigare att göra någonting stort av sitt liv istället för att undvika att dö. (Till alla Ingmar Bergmanfans: Här har vi också anledningen till varför Antonius Block väljer att dansa med döden i slutet av "Det sjunde inseglet"; rädsla inför döden leder ironiskt nog till dödsbesatthet. Positivt tänkande är att acceptera döden, utan att dyrka den.).
Ok, så döden är verklig och livet är värt att leva - vad är nytt under solen? Jo, om vi inriktar oss på att leva vårt liv till fullo, carpe diem, blir vi mer mottagliga mot döden när vi själva upplever att tiden är kommen. När är den det då? Det kan egentligen bara varje enskild individ avgöra, alltså en delvis liberal tanke, samtidigt som det rent kulturellt egentligen också är en social angelägenhet för eventuella anhöriga, och därmed delvis också en socialistisk tanke (i traditionella samhällen genomgår män och kvinnor riter, som speglar deras livsskede, därför är döden helt naturlig när den sista riten är fullbordad). Jag ser alltså en poäng i argumentationen hos båda läger, men jag delar inte deras moralism över det individuella livets värde. Det förändrar min argumentativa utgångspunkt, därför jag oroas inte över att någon vill dö och/eller att den döden sker via en läkare, om individen själv begärt det. Jag är positiv till aktiv dödshjälp, men av praktiska skäl hade jag helst sett att vi tillät individen ifråga att själv begå självmord, utan att blanda in stat och sjukvård. Billigare skjutvapen (tumme upp för självförsvar), lämpliga "sömnpiller" eller den gamla goda snaran? Metoden spelar mindre roll, men här skulle var och en med en gnutta fantasi ha ett ganska stort utbud till sitt förfogande.
Vad händer om individen var förvirrad under beslutet? Du kan komma med samma invändningar mot anklagade i rättssalen, som erkänner ett brott och sedan hävdar att de var förvirrade. Vi kan inte täcka upp alla avvikande fall och det är inte en jättestor förlust för samhället som helhet om någon enstaka individ gick bort "av misstag". Likaledes sker dödsorsakande bilolyckor varenda dag och även om det är inte "positivt", är det heller inte världens undergång. Vad händer om det orsakar anhöriga lidande? Om anhöriga respekterar personen de älskar, respekterar de förhoppningsvis också personens innersta beslut. Att de inte håller med, är en annan sak. Om personen behövs för kollektivets bästa, kanske i krigsföring eller i ett lokalt arbetsprojekt, borde det gå före individens önskemål (detta är alltså inte ett liberalt försvar). Vad händer om många äldre plötsligt vill dö? Då bör vi ha främst två saker i åtanke:
1) Vår äldrevård är undermålig på flera håll i landet och går i princip ut på att isolera de äldre på ett kollektivt boende från sin naturliga gemenskapskrets och sitt tidigare hem. Få människor tycker om den tanken och dessutom skapar det en klyfta mellan generationer, alltså inte en riktigt bra lösning som ersatte konceptet bakom storfamiljen.
2) I korthet: För det mesta suger det att bli gammal. Din kropp och ditt psyke degenerar tills det endast finns ett tomt skal kvar. Kanske borde vi ge upp tanken om att vi nödvändigtvis måste leva hela livet fullt ut? Ur en nihilistisk synvinkel är det viktigare att leva ett kort och intressant liv, än ett långt och tråkigt sådant. Även om många äldre fortsätter kämpa på och njuta av livet, borde det vara förståeligt att andra väljer att slockna bort innan de blir fullständigt senila. Att leva är inte per definition "bra". "Bra" beror på vad du gör av ditt liv. Därför borde den här diskussionen egentligen handla om att ge de äldre en anledning till att fortsätta leva, om vi vill att de ska behålla sin livslust: Vårda och uppfostra barnbarnen så länge de orkar och kan (avlastar arbetsförande föräldrar), dela med sig av sin visdom genom sociala och kulturella sammanslutningar, och influera lokala beslut som berör deras hemorts framtid.
Till detta kommer att idén om att de äldre ska leva tills de dör, punkt slut, är ett relativt modernt koncept och en produkt av folkhemstanken. Tidigare brukare de äldre dra sig tillbaka när de kände att de började ligga till last för familjen och bygden, och under hednisk tid var det inte ovanligt att man exempelvis gick utöver stup. Hemskt? Ja, inte är det trevligt att hoppa 100 meter ner i en jordgrop, men vår tid på jorden borde präglas av en aktiv lust till att utveckla oss själva och världen runtomkring oss. När den möjligheten gradvis försvinner, är det inte konstigt att vi börjar tänka på refrängen. Det är ungefär som att avsluta en god fotbollsmatch när båda lagen börjar säcka ihop av trötthet, eller att tacka för sig och bege sig hemåt när 95% av människorna på en fest ligger på golvet och sover. Man tackar och säger adjö, därför man har en känsla av att man har gjort sitt. Om alla bra artister hade lagt av när de hade slut på innovativa idéer (Darkthrone, jag talar till er), skulle vi summera deras diskografi som utmärkt. Om de fortsätter producera skit för sakens skull, blir det bara patetiskt. Se livet på samma sätt. Man kastar inte in handduken när man bestämmer sig för att lämna världen; det är ett avskedstack till livet, ibland bittert och fyllt av ånger och förvirring, men även det livet känner innerst inne när det är dags att avsluta äventyret.
SvD: 1, 2, 3, 4, 5, Dagen: 1
