Låt Rosengård brinna!
Rosengård brinner igen. Låt oss skippa skitsnacket om den avstängda bönelokalen, som egentligen bara fungerar som en symbolisk ursäkt för upploppen, och istället inrikta oss på hur den nuvarande situationen bör hanteras. Jag har bara en sak att säga: Låt helvetet brinna.
Varför envisas vi med att gå med på katt- och råttaleken med människor, som uppenbarligen tycker det här är roligt? Vi gör bara oss själva till åtlöje. Det är skattebetalarnas pengar vi ödslar på att försöka kontrollera en segregerad förort till Malmö. Låt folkmassorna förstöra sina egna bostadsområden. Om de vill leva bland bränder och upplopp, then so be it. Vi måste sluta leka Farbror Polis överallt. "Men då kommer det ju att fortsätta brinna" - nu börjar ditt socialdemokratiska medvetande att kackla. Ta ett djupt andetag och tänk praktiskt. "Men tänk på alla oskyldiga människor som" - schh, nu börjar du bli orolig igen. Vi kan inte rädda alla människor från dårar, på bekostnad av alla hederliga medborgares skattemedel, för det är i princip detsamma som utpressning. "Men vi kan inte låta Rosengård sluta i anarki" - pschh, nu börjar du igen. Låt problemen lösa sig själva. Vad är det värsta som kan hända? Rosengård brinner ner och några oskyldiga familjer får finna ny bostad. Är det allt?
Vi måste göra ett val. Antingen fortsätter vi med att försöka försvenska problematiska invandrarområden, eller låter vi dessa områden stå eller falla på egen grund. Om vi hade varit smarta hade vi aldrig fortsatt med att släppa in hundratusentals invandrare till Sverige, när vi inte ens kan kontrollera en liten förort, ännu mindre Sverige i sin helhet. Men politikerna då, kommer inte de att rädda oss ur nöden? Ja, låt oss snabbt slå en titt på den värld som våra politiker lever i:
Hittills har händelserna setts som isolerade busstreck av obetänksamma ungdomar. Träffas varken personal eller bilar skrivs sällan ens någon rapport. Räddningsverket saknar möjlighet att ta fram riksstatistik och mörkertalet bedöms vara stort.
Då handlar det inte enbart om stenkastande ungdomar, utan även om folkmassor som omöjliggör räddningsarbetet. I invandrartäta förorter har många dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten och förståelsen för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad.
Brandmännen hindras av dödshot, stenkastning och raketer
Detta fick mig att gapskratta första gången jag läste det. Om jag och ett tjugotal andra ungdomar börjar kasta gatsten på civila människor, bör det då räknas som ett busstreck, eller som grov misshandel? Ni kan gissa vad domstolen hade beslutat. Om jag dessutom fortsätter kasta gatsten på civila människor, trots "tillsägelser", är jag då obetänksam, eller bara en spritt språngande idiot? Det senare låter mer troligt. Om jag dessutom, tillsammans med en hel folkmassa, kastar sten på poliser och brandmän, d.v.s. människor som representerar rättsväsendet och räddningstjänsten i vårt samhälle, utför vi då bara obetänksamma busstreck? I don't think so.
Att dagisrevolutionärer ur vänsterautonoma grupper är med på kalaset, vittnar om att det här bara är meningslöst tidsfördriv, något de själva givetvis kan rättfärdiga genom att hänvisa till valfri symbolisk kamp ("mot rasism", "mot diskriminering", "mot kränkning"). Alltid känner sig någon grupp kränkt, så kampen varar för evigt, eller precis så länge som polisen orkar dalta med problemen. Så hur kan våra politiker vara så blinda? Svar: De är inte blinda, men de vägrar kränka illusionen om att mångkulturen har misslyckats med att leva upp till sina otroliga ideal, så de hittar på pseudo-ursäkten att invandrarna har "dålig erfarenhet från hemlandet av räddningstjänsten" och att deras "förståelse för svenska brandmäns arbetssätt är begränsad." Skrattar du? För det gör jag.
Vi ljuger inför oss själva därför vi har valt den Behagliga Illusionen framför den Obekväma Verkligheten. Den Behagliga Illusionen hävdar att allting bara handlar om kulturella missförstånd och att om vi löser dem så kommer allting att bli frid och fröjd igen. Den Obekväma Verkligheten säger oss istället att:
a) Om mångkulturen inte fungerar som vi trodde att den skulle göra, är det en dålig idé att fortsätta med hög invandring. Istället borde man debattera om varför den inte fungerar enligt planerna och hur viktig den egentligen är för landets framtid.
b) Det är svårt för värdbefolkningen att möta andra kulturer om den är osäker på sin egen kultur. Svenskar hjälper inte integrationen genom att förneka eller förringa sin egen kultur och sitt eget beteendemönster; det förvirrar endast invandrarna.
c) Det finns ingen folkgrupp i hela världen, som är så oförstående och/eller korkad, att den inte förstår vad brandmän gör när de släcker stora bränder med vattenslangar, speciellt inte när det sker ett hundratal gånger om året.
Slutsats: Vi lever i en illusion om hur verkligheten bör bara, istället för att se till hur den egentligen är. Mitt förslag är enkelt och effektivt: Låt Rosengård brinna. Jag vill inte rädda det och chansen är ganska stor att du som läser det här just nu, egentligen inte heller vill rädda det. Däremot vill du framstå som moraliskt god och politiskt korrekt, därför det garanterar dig en social ställning i samhället, som man inte får om man uttrycker en sanning som kränker den kollektiva illusionen. Men jag är nihilist och är inte primärt intresserad av vare sig den sociala världen eller den moraliska dimensionen till problemet. Jag är endast intresserad av en sak: Ett fungerande, friskt och välmående svenskt samhälle. Jag ser en metod: Det som är friskt och produktivt ska gynnas, det som är (själv-)destruktivt och kontraproduktivt ska tvingas att stå på egna ben.
Rosengård är 100% misslyckande. Låt det misslyckas på egen grund, så att resten av Sverige kan gå vidare. Förorter som brinner, gör det av en anledning. Att skylla på obetänksamhet, integrationsproblem, finanskrisen eller Gud, är ett sätt att kringgå problemet och skylla på känsloladdade symboler. Enligt offentlig logik går det inte att finna problemen i själva området, därför det är detsamma som att peka ut människor och hävda att de förstör sin egen framtid, något vanliga människor inte kan känna igen sig i, och därför avvisar principiellt. Anledningen till att vi bönfaller polisen att ta hand om problemområdet är att vi vill lösa problemen utan att behöva engagera oss vidare i situationen. Mångkultur för de flesta svenskar är en formell nödvändighet - vi tycker om idén om flera kulturer, men på lagom avstånd, gärna i tv-rutan. När den plötsligt ger upphov till konflikter, blir saker och ting otäckt, och vi kallar som små barn på Farbror Polis. Problemområdena i sin tur lever i sin egen lilla verklighet, med viljan att ta del av välfärden, utan att behöva uppfylla alla andra krav. Då och då sätter man fyr på betongförorten så att tristessen och förvirringen över det nya landet temporärt suspenderas. Med andra ord en enda stor ond cirkel. Här krävs inte ursäkter längre, endast iskall logik och pragmatisk handling. Vågar vi ta steget till frihet och lösgöra oss från misslyckade människor i hopplösa områden?
Mer: 1, 2
