Tack för "medeltidstraditionen"!
Om intoleranta skolavslutningar
"Åmigawd, Gränna-Alf tvingar oss att gå i kyrkan!" Jajamän, Alf Svensson, den gamle kd-räven, är i farten igen. Nu har han kritiserat en rektor i Småland för att denne beslutat att skolavslutningar inte skall ske i kyrkan, med effekten att Svensson river upp oläkta sår i den oändliga debatten kring huruvida man skall hålla på traditionerna eller om man skall vara tolerant mot andra kulturer. För att summera:
Vad Svensson säger (i princip): "Några Satans förrädare håller i facklan för en överhängande trend där kyrkan petas från sin plats som högsta hönset i svensk kultur. En sådan position är förbaskat viktig för att kunna få folk att hålla fast också vid kristen etik, som jag vigt hela mitt liv åt, och nu på ålderns höst vill man ju gärna veta att man haft rätt och gjort något av betydelse här i livet."Vad hans kritiker säger (i princip): "Den där saxofonspelande, svavelosande hängläppen är ett hot mot friheten. De djävlarna vill indoktrinera våra barn och tvinga muslimer att gå i kyrkan och hota den mångkultur som rättfärdigar mitt ansvarslösa leverne, halleluja."
Och visst, nu kan man fråga sig: Varför just skolavslutningar i just kyrkor? Vad får Alf & c:o ut av det? Är han månne en del av en ondskefull sammansvärjning med uppgift att omvända oss alla och sända oss tillbaka till medeltiden? Nu har jag har ingen statistik att glänsa med (och det har tydligen ingen annan heller), men personligen upplevde jag inte skolavslutningarna som särskilt hjärntvättande. Som de flesta andra växte jag upp i en sekulär familj, vilket gjorde att jag uppfattade prästens prat om Gud som ganska meningslöst. "Ja, ja, tro du det, gubbe, det blir nog bra …" Vad som däremot inte var meningslöst var hur vi trädde in i en byggnad som hade en klart vördnadsbjudande effekt. Vördnad för den kristna guden? Inte riktigt; stående med en mängd andra människor i ett rum vars tak sträckte sig mot oändligheten, med sommarsolen skinande genom fönstren och med de melankoliska tonerna av "…till allt som varit dött / sig solens strålar närma / och allt blir återfött" kunde jag inte bry mig mindre om religion i sig, utan snarare fick jag känslan av att något avslutats och att något annat påbörjats.
Skolavslutningen är en övergångsritual, och kyrkan fungerar fortfarande som en förträfflig lokal att utöva den i. Avslutningarna kunde ofta vara längre än jag ville, och som liten snorvalp med spring i benen ville jag förstås få ägna mig åt mitt sommarlov så fort som möjligt. Men jag insåg redan då att det inte hade varit samma sak utan de där avslutningarna – det gamla hade känts oavslutat och det nya hade inte känts påbörjat. Detta är hela tanken med övergångsritualer: vi ställs psykologiskt på ny kurs för att vi i praktiken lättare skall kunna utföra det nya. När skolavslutningen var över fylldes jag av tillfredsställelse och en känsla av riktig frihet. Jag måste erkänna att på något senare år, när avslutningarna försvann och gränsen mellan skola och sommarlov blev allt mer otydlig, hängde en känsla av något ofullständigt kvar ända tills skolan officiellt började på nytt under höstterminen.
Inställningen till religion verkar mer bero på ens egen familj eller också på ens egna val senare i livet. Skolavslutningarna i kyrkan har jag väldigt svårt att tro att de har någon större betydelse mer än att de kanske gör oss medvetna om att vi har kyrkor och att vissa människor tror på Gud. Jag uppskattade skolavslutningarna otroligt mycket, gör det fortfarande och kan uppenbarligen ändå nitiskt kritisera kristendomens etik i mitt vuxna liv. För barn handlar skolavslutningarna (i min erfarenhet) inte särskilt mycket om kristendomen över huvud taget, oavsett vad Alf Svensson och hans paranoida kritiker säger, utan om en viktig känslomässig ritual som nog de flesta kan uppskatta.
