Johann Wolfgang von Goethe:
Våra vänner berättar för oss vad vi ska göra, våra fiender lär oss vad vi ska göra.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Moljebka Pvlse x 2 | Hem | Media hycklar över "a… »

Brev: Vilja till makt och altruism

Dagens insändarbrev kommer från Sten och handlar om gruppdynamik, utifrån Platons och Nietzsches filosofiska teorier:

Hej!

Jag har en fråga angående ett av era politiska ställningstaganden, nämligen diktaturen. Platons verk staten verkar vara en stor inspirationskälla i denna fråga, trots att Plarons argument, lagda i Sokrates mun, lyser med sina bristfälligheter.

Emellertid uppstår en viss problematik, som jag utifrån ett antal postulat utgår ifrån.

1, Viljan till makt är en fundamental del av alla organismer, i synnerhet människan.

2, Även om altruism är en biologiskt förankrad vilja (instinkt) är människan i generella drag ett mycket själviskt djur som i första hand strävar efter sitt eget och sin avkommas bästa.

Att dessa två instinkter ger upphov till vissa problem förefaller mig vara ett faktum. Om man utför ett tankeexperiment och föreställer sig en stat där oerhört mycket makt tillfallit en eller en grupp människor, som visserligen tycks vara lämpade, så borde väl dessa individer nyttja makten för sitt eget bästa och inte för allmänheten? Rent empiriskt kan vi dra denna slutsats utifrån många olika praktiska exempel - något som leder fram till ordstävens verifierande; "Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut".

Med vänliga hälsningar,
Sten

Hej Sten!

Tack för en intressant fråga.

Till att börja med vill jag klargöra två saker:

1) Teorin om vilja till makt förutsätter inte att makten enkom är egoistisk; en sak som skilde Nietzsche från sin föregångare Schopenhauer är att viljan kan förekomma kollektivt. Det är alltså möjligt för en grupp individer att sträva efter kollektiva mål genom vilja till makt.

2) Individers behov av vilja till makt kan tillfredsställas, utan att gruppens kollektiva bästa nödvändigtvis sätts ur spel.

Alla människor får på ett eller annat sätt uttryck för sitt behov av makt. Vänsteraktivister och militanta nationalister tillfredsställer sitt behov av makt när de råkar i luven på varandra under demonstrationer. Humanister tillfredsställer samma behov när de agerar moraliskt överlägsna i debatter där motståndarna stigmatiseras som "omänskliga". Många kristna tillfredsställer behovet genom masochism och medlidande. Det är uttrycket som varierar.

Platon ansåg att samhällen genomgick cykler och att demokratin befann sig i slutet av varje samhällscykel, följt av tyranni. Demokrati förespråkar en individualistisk attityd till samhällsengagemang; rösta på valfri god symbol och du är med i gänget. I fascistiska samhällen ställer man krav på människor: Om du inte bidrar med någonting meningsfullt till kollektivet, är du en parasit. Djur agerar precis likadant (min favorit: pirayor) och anledningen till detta är att gruppens kollektiva välmående ska gå före enskilda medlemmars behov och önskemål. I små bysamhällen finns oftast en naturlig altruism, därför varje samhällsmedlem inser att han eller hon är en funktion av en helhet; om någon t.ex. skulle tömma byns mack på bensin, skulle ingen kunna köra bil till jobbet. Beroenderelationen människor emellan är uppenbar.

I en modern, centraliserad civilisation är detta inte lika uppenart. Därför har människor konstruerat dogmatiska koncept, kring vilka vi förankrar altruism. Socialism är ett sådant exempel; tanken är att varje samhällsmedlem ska leva efter idén om social solidaritet och jämlikhet, oavsett om det i praktiken ofta kan verka avlägset (jämför att t.ex. betala skatt). Om man är smart, förknippar man dessa koncept med någonting naturligt, t.ex. kultur, för att ytterligare stärka de social principerna i samhället. Så uppstod t.ex. nationalsocialism: Du är både en del av en socialistisk stat och en nationell kultur, och detta tillsammans gör att du känner en samhörighet och ett individuellt ansvar gentemot kollektivet.

När vi ersätter dessa sociala principer med individualistiska (liberala) principer, som t.ex: "Sköt dig själv och skit i andra", "Vem bryr sig?", "Det rör inte mig här och just nu" eller "Jag behöver ingen annan", löser vi upp det altruistiska ramverket och samhället förvandlas plötsligt till ett system, där alla försöker parasitera på varandra medan de kan. Det är så Sverige fungerar i dag. Lägg märke till att ett system som ursprungligen var konstruerat för att gynna kollektivets medlemmar, plötsligt blir en börda och ett sätt för medlemmarna att utnyttja varandra. Därför klagar vi t.ex. över hög skatt: "Ja, jag drar mitt strå till stacken, men vad får jag tillbaka i gengäld?" Om du tillsammans med tio andra personer investerar en liten summa varje månad för att kunna hålla ett stort plantage igång, gynnar det alla personer involverade endast om varje individ får sin rättmätiga del av kakan tillbaka i form av avkast; skulle tre personer roffa åt sig allting och sedan springa hem, skulle plantaget för resterande individer innebära en personlig förlust. Därför älskar media att blossa upp stämningen genom att påpeka när högt uppsatta politiker myglar med skatt eller betalar svart för hembiträde; de roffar åt sig mycket av kakan, samtidigt som de utnyttjar systemet för att slippa bidra med någonting tillbaka.

Det intressanta med altruism är att evolutionen verkar ha skapat ett visst beteendemönster hos mänskligheten; det är t.ex. sedan länge känt att hjärnan stimuleras positivt när vi agerar efter vad vi uppfattar vara en altruistisk handling. Vi blir med andra ord glada av att hjälpa andra. Det är på så sätt fenomen som medlidande kan motiveras av helt själviska anledningar. Utan att gå in på hårklyverierna kring hur vi ska skilja mellan vad som är "sann" och "falsk" altruism, kan vi konstatera att människors vilja till makt (här tolkad som: självuppfyllelse, självuttryck) kan uppfyllas, utan att det nödvändigtvis skapar problem för ett kollektiv att utöva altruism. Nyckeln ligger i att synkronisera människors värderingar och ideal; om du undrar varför mångkultur inte fungerar i Sverige, beror det just på att människor från olika kulturer har olika uppfattningar och inställningar till sin omvärld. Vi kommer helt enkelt inte överens, varken socialt eller kulturellt, utan att kompromissa med vår identitet.

Därför yrkar Platon och Nietzsche på ledarskap, som organiserar människors viljor för att fungera tillsammans, och på konsensus, eller samstämmighet mellan samhällsmedlemmar. I Sverige har våra ledare beslutat sig för att det räcker att äga ett speciellt papper för att kunna vara en del av samhället. Man reducerar då kraven på vad det innebär att vara en del av kollektivet ner till någonting byråkratiskt, som kommer att vara jättesvårt att använda för att samtidigt hålla hela skutan samman. Istället använder man hot (om du inte tror på pluralism, är du rasist), propaganda (alla människor kan leva tillsammans i harmoni) och lögner (utan pluralism hade Sverige inte varit "rikt"). Platon och Nietzsche säger istället att vi måste sträva efter enighet, helst på en etno-kulturell grund, och vi behöver ett tydligt ledarskap som skapar riktning för samhället. I pluralistiska demokratier i Väst i dag saknar vi detta och därför håller vi på att gå in i nästa civilisationscykel, tyranni. Totalitarism är statens sätt att påtvinga fram ett konsensus, som inte existerar naturligt bland människor som saknar gemensam kultur och historia.

Sidnotis: "Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut" - detta är en klyscha alla människor häver ur sig i debatter, utan att kunna ge ett enda exempel på att det stämmer överens med verkligheten. Problemet är inte makt, utan hanteringen av makt. Det klasslösa, hierarkilösa och 100 % fria och jämlika samhället är måhända en ljuv dröm, men inte mycket mer.
 
Einar Wåhlberg
01 april 11 - 11:48
kommentera Einar Wåhlberg

“Problemet är inte makt, utan hanteringen av makt. Det klasslösa, hierarkilösa och 100 % fria och jämlika samhället är måhända en ljuv dröm, men inte mycket mer.”
Jag skulle säga att problemet är just makt i sig. Människor söker hellre makt över varandra än kärlek och tillit för varandra. Och eftersom det är vad dom söker så är det utopiskt lyckliga samhället bara en dröm, ja! Tanken att det inte skulle vara fel om t ex en diktator härskade över världen bara han hanterade sin makt på ett “bra sätt”, tycker jag låter skrämmande. Bättre vore ju förstås om alla bara älskade varandra och därför inte hade något problem med att vara 100% altrusitiska och låta andra människor vara som dom önskar. Men det är ju som sagt bara en dröm det…




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008