Moljebka Pvlse x 2
Om den elektroniska musikens framtid, del 2
Vi fortsätter artikelserien om svensk elektronisk musik med att denna gång titta närmare på ett projekt, som kallar sig Moljebka Pvlse. Mannen bakom projektet heter Mathias Josefson och har gjort sig något av ett namn inom den elektroniska scenen på senare år. Genreområdet är drone, d.v.s. den undergenre inom ambient där man bygger upp musik genom att bibehålla kadens på toner eller ackord. Moljebka Pvlse specialiserar sig på att skapa industriellt brus, strukturerat i flera lager, som löper cykliskt över längre tidsperioder. Ibland mixar man in ljudupptagningar från naturen, men det mer intressanta inslaget i musiken är de akustiska instrumenten.Tangerine Dream / "Electronic Meditation" / Genesis
Historiken bakom drone är parallell utvecklingen av ambient som helhetsfenomen. Framavlad av bland andra Kraftwerk, Tangerine Dream, Klaus Schulze och Robert Fripp, växte det fram en ny musikstil, som kom att utvecklas från extrem punkmusik till någonting som senare skulle påminna mycket om klassisk musik. Den som någon gång satt tänderna i Tangerine Dreams första album (när Klaus Schulze var med i bandet), "Electronic Meditation", blev säkert förvånad över hur musiken skiljer sig från deras senare material. Det låter som punk uppblandat med experimentell elektronisk musik, och det är precis vad det är. Kanske påminns vissa om det brittiska punkbandet Discharge, som blev pionjärer genom att låta ackorden löpa i cykliska mönster över en kontinuerlig och bibehållen rytm. Resultatet blev en svårtuggad, monoton musik, där charmen var att rytmiken inte längre styrde melodierna. Gitarristen fick fritt spelrum, ungefär som i jazz, med skillnaden att taktbyten sällan eller aldrig förekom och att det inte finns någon form av improvisation utöver gitarrsolon. Parallellerna till ambientmusik är uppenbara: Rytmiken "uppstår" i slutet och början av varje cykel av kadenser, som ett återkommande mönster. Fokus ställs istället in på att kommunicera en stämning eller atmosfär, och det är de topografiska förändringarna i musiken som avgör hur vi uppfattar stämningen. Lyssna t.ex. på den här gamla låten från Discharge. Lägg märke till vilken funktion trummisen fyller och hur ledgitarristen bygger upp ett huvudmotiv, som endast temporärt kommenteras genom en angränsande serie fraser, för att sedan återuppta huvudmotivet:Discharge / "Hear Nothing See Nothing Say Nothing" / The Possibility Of Life's Destruction
Drone ambient tar det monotona i den här kompositionsmodellen till det absolut extrema, genom att i princip endast fokusera på långa kadensfraser. Det kanske mest betydande bandet inom genren är tyska Maeror Tri, som även dem först började som ett band nära postpunken och den extrema elektroniska experimentalismen. Det påminner om tidiga Tangerine Dream; man experimenterar med ljudeffekter, ny teknisk utrustning, och digital förvrängning av akustiska ljud. Detta destillerade man senare ner till en sorts minimalism, som kom att känneteckna hela dronegenren. I takt med att teknologin utvecklades kunde man utvinna nya sorters ljud. I dag sysslar många artister enbart med datorer och detta har i sin tur gett upphov till nya undergenrer, som noise ambient, där man försöker uppnå en sorts poetik genom att strukturera digitalt oljud. Det är nu vi är framme vid 2008 och Moljebka Pvlse.
Kotra & Moljebka Pvlse - Live in Dnipropetrovs'kEtt svagt pip surrar i bakgrunden och tynar sedan bort i ett digitalt buller. Fram växer ett starkt metalljud som huvudmotiv. Koncentrerar man sig på musiken, uppfattar man tonala förändringar i oväsendet, och ett mystiskt berättarmönster framträder i lyssnarens medvetande. Musiken blir mer och mer komplex; oljuden utvidgas till en hel periferi av förvrängda ljudeffekter och det blir svårt att bearbeta all information. Efterhand vänjer man sig vid ljuden och börjar istället omedvetet att tolka förändringarna som känslotillstånd och inre mentala bilder. Efter c:a tio minuter stabiliseras musiken genom en tryckande kadens i bakgrunden, varpå musikerna bygger upp en sorts trans med återkommande rytmiska fraser. Ukrainska Kotra (Dmytro Fedorenko) och svenska Moljebka Pvlse (Mathias Josefson) släpper lös onda andar i industrilokalen.
Till sist kollapsar symfonin och det digitala myllret tar över; musiken expanderar åter och man angränsar mot en ny serie ljudeffekter, som förankras rytmiskt genom att återkomma inom vissa strukturella intervall. Ibland verkar det hela dö ut, innan allting väcks till liv igen och man kör igång ännu ett industriell bakgrundstema. Det finns ingen melodi här att tala om, men däremot uppstår en sorts polyfoni när de olika komponenterna i musiken kolliderar. Själva effekten av musiken ligger i metamorfosen av tillstånd; man rör sig hela tiden mellan olika rymder av ljud genom mer eller mindre tydliga ledmotiv. Det hela blir ytterst esoteriskt och det går inte att följa utvecklingen utan att sitta helspänd och bearbeta allting som händer.
Få människor skulle kalla det här för "musik". Kanske är det inte det. Poängen verkar ligga i artisternas intentioner; om det går att utvinna en sorts poetik här, finns den ytterst i strukturen. Estetiken är på en gång simplistisk och komplex, därför medan de enskilda fraserna är lätta att ta in, är det svårare att uppfatta vad kombinationen av dessa ljud leder fram till. Det är för improvisativt för att kvalificera som konceptkonst, men det finns för mycket genomtanke och bearbetning i produktionen för att det helt ska sakna ramverk. Det finns en tydlig ryggrad i musiken. Om man tycker om extrem industriell musik är det här intressant territorium, men det är tveksamt om det ens kvalar in som nattlyssning. Jag uppskattar noise/drone ambient när oljudet når en poetisk nivå (Claustrum, Traut Zot), genom att bättre kontextualiseras och tydligare framhäva konturerna i harmoni och struktur. Här blir vi fullmatade med över 40 minuter av digitalt buller och mycket litet av det förankras i kadenser för att skapa stämning. Istället flyter idéerna hos dessa musiker för fritt för att de ska utgöra någonting koherent, och kanske är det just bristen på konstnärlig koherens som gör att det här endast är intressant på en experimentell nivå.
Moljebka Pvlse - Live in KrakowPå den här live-inspelningen ifrån Krakow finner vi material, som lättare faller under kategorin drone. Efter en kortare sekvens av ljudinspelningar av kvittrande fåglar i utemiljö, börjar Mathias Josefson och Karin Jacobson att framföra en ihållande stråkkadens, som verkar spelas akustiskt i bakgrunden. Sedan tillkommer ännu en kadens några tonarter över den första, och tillsammans med industriella ljud börjar det hela påminna om österländsk, spirituell musik. Riktigt intressant blir det när ännu en kadens läggs på och man börjar spela på akustiska stränginstrument. Mycket effektfullt, hänförande och i sann drone-anda, sjunker lyssnaren in i en djup, sufistisk trans. De gungande tilläggsljuden möter bakgrundsstämmorna stilfullt, medan musiken sakta kontraherar och övergår i en ny fas ljud, mörkare och mer mystiska i karaktären, medan en ensam stämma fortsätter bibehålla sin kadens.
Till sist utgör endast ett stillsamt periferi av ljudsekvenser den enda kontrasten mot en mäktig tystnad. Musiken dör vackert ut i samma tystnad och lämnar lyssnaren i ett harmoniskt, zennihilistiskt medvetandetillstånd. Det ljusa, jordnära partiet och det mörka, kosmiska partiet har tillsammans bildat en organisk syntes. Jag anmärker detta därför att vi finner en koherent tanke bakom musiken, någonting som är bristen hos live-inspelningen i Ukraina. Vad som gör den här musiken speciellt intressant är valet av instrumentation: Digital utrustning och akustiska instrument. Detta bekräftar både den moderna elektroniska musikens rötter och pekar samtidigt framåt mot ett modernt uttryckssätt genom traditionell instrumentation och teknik. Kanske kommer vissa att tänka på Hedningarna, som kombinerar svensk folkmusik med elektronisk instrumentation.
Problemet med drone ambient är att det ställer höga krav på hur artisten behandlar formatet; det går endast att göra så mycket med lager av kadenser ovanpå varandra. I det här fallet synliggörs inte en rytmisk struktur som hos noise ambient, utan man vill åstadkomma en stämning eller ett visst medvetandetillstånd hos lyssnaren. Därmed kommer man in på programmusik och det är inte mycket att hänga i julgranen, om man vill göra mer än att endast komponera ljudlandskap som Peter Andersson, eller skapa filmmusik som Igor Stravinskij (ta det senare med en nypa salt, men "Våroffer" skulle lika gärna kunna bli ett soundtrack till en skräckfilm). Det är utan tvekan också en sorts ljudmatta, men den har poetiska kvalitetet och valet av instrumentation är intressant. Men som med mycket av dagens drone ambient är det svårt att finna mening i den här musiken utöver ritualsyfte; den existerar för att kommunicera en stämning, och sedan tynar den bort. Kräver vi för mycket om vi vill se en mer genomtänkt och djuplodad drone genre, som närmar sig den klassiska musikens språk?
Ambient är en intressant genre, därför den löser upp den rytmiska syntaxen, som gjorde rock, pop och jazz så irriterande. Det melodiska och harmoniska innehållet blir det primära i musiken för att genom fraser bilda berättarmönster, precis som i klassisk musik, och när rytmik väl framträder, gör den det antingen i form av strukturella intervall eller ljudeffekter. Men att lösa upp syntaxen i ett språk innebär samtidigt att man riskerar att sakna enhetliga ramar, som kontextualiserar det man vill uttrycka. Föreställ dig att du ta bort alla skiljetecken i en sida text; plötsligt kan du skriva jättelånga meningar utan att någonsin behöva poängtera explicit var läsaren bör stanna upp läsa snabbt eller långsamt följa en viss rytm en sådan läsning kommer att tvinga läsaren till att själv finna skiljetecknen och "rekonstruera" vad han eller hon uppfattar som återkommande mönster i skrivandet låter det vansinnigt? Modernistisk litteratur har experimenterat med detta i över hundra år.Moljebka Pvlse ställer också en annan konvention på ända: Vad är musik? När till och med vad vi klassar som "oljud" verkar få melodiska kvaliteter, kan vi då prata om en meta-musik? Eller är egentligen allting runtomkring oss musik, det är bara det att vi medvetet sållar ut det vi tycker låter hemskt och obehagligt? Live-inspelningen i Ukraina tvingar oss att koncentrera oss på ljud, som vi vanligtvis hade tyckt vara störande. I Moljebka Pvlses värld blir oljud vackert. Det är en nihilistisk, provokativ tanke. Den konstnärliga frågan blir hur väl man lyckas binda samman dessa oljud för att åstadkomma någonting, som vi lyssnare kan utvinna en estetisk kvalitet ur. I det här fallet verkar vi hamna i ett för experimentellt område; det krävs kreativitet, genialitet och karaktär för att det här ska stå ut från mängden av alla andra tusen industriband. Kanske är live-inspelningen i Polen mer intressant, där man väljer ett mer konventionellt framförande, som ändå väcker känslor och tankar, monotonin till trots. Jag kan inte låta bli att jämföra det här med innovatörerna inom ambientgenren och tyvärr räcker inte den här musiken ända fram för att bli mer än en vägvisare. Jakten på den elektroniska musikens framtid fortsätter.
Del 1: Peter Andersson
