August Strindberg:
Jag är ställd under observation, därför att jag misstänkas vara klok.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Hur vi firar 30:e nov… | Hem | Brev: Vilja till makt… »

Moljebka Pvlse x 2

Om den elektroniska musikens framtid, del 2
Vi fortsätter artikelserien om svensk elektronisk musik med att denna gång titta närmare på ett projekt, som kallar sig Moljebka Pvlse. Mannen bakom projektet heter Mathias Josefson och har gjort sig något av ett namn inom den elektroniska scenen på senare år. Genreområdet är drone, d.v.s. den undergenre inom ambient där man bygger upp musik genom att bibehålla kadens på toner eller ackord. Moljebka Pvlse specialiserar sig på att skapa industriellt brus, strukturerat i flera lager, som löper cykliskt över längre tidsperioder. Ibland mixar man in ljudupptagningar från naturen, men det mer intressanta inslaget i musiken är de akustiska instrumenten.


Tangerine Dream / "Electronic Meditation" / Genesis

Tangerine DreamHistoriken bakom drone är parallell utvecklingen av ambient som helhetsfenomen. Framavlad av bland andra Kraftwerk, Tangerine Dream, Klaus Schulze och Robert Fripp, växte det fram en ny musikstil, som kom att utvecklas från extrem punkmusik till någonting som senare skulle påminna mycket om klassisk musik. Den som någon gång satt tänderna i Tangerine Dreams första album (när Klaus Schulze var med i bandet), "Electronic Meditation", blev säkert förvånad över hur musiken skiljer sig från deras senare material. Det låter som punk uppblandat med experimentell elektronisk musik, och det är precis vad det är. Kanske påminns vissa om det brittiska punkbandet Discharge, som blev pionjärer genom att låta ackorden löpa i cykliska mönster över en kontinuerlig och bibehållen rytm. Resultatet blev en svårtuggad, monoton musik, där charmen var att rytmiken inte längre styrde melodierna. Gitarristen fick fritt spelrum, ungefär som i jazz, med skillnaden att taktbyten sällan eller aldrig förekom och att det inte finns någon form av improvisation utöver gitarrsolon. Parallellerna till ambientmusik är uppenbara: Rytmiken "uppstår" i slutet och början av varje cykel av kadenser, som ett återkommande mönster. Fokus ställs istället in på att kommunicera en stämning eller atmosfär, och det är de topografiska förändringarna i musiken som avgör hur vi uppfattar stämningen. Lyssna t.ex. på den här gamla låten från Discharge. Lägg märke till vilken funktion trummisen fyller och hur ledgitarristen bygger upp ett huvudmotiv, som endast temporärt kommenteras genom en angränsande serie fraser, för att sedan återuppta huvudmotivet:


Discharge / "Hear Nothing See Nothing Say Nothing" / The Possibility Of Life's Destruction

Drone ambient tar det monotona i den här kompositionsmodellen till det absolut extrema, genom att i princip endast fokusera på långa kadensfraser. Det kanske mest betydande bandet inom genren är tyska Maeror Tri, som även dem först började som ett band nära postpunken och den extrema elektroniska experimentalismen. Det påminner om tidiga Tangerine Dream; man experimenterar med ljudeffekter, ny teknisk utrustning, och digital förvrängning av akustiska ljud. Detta destillerade man senare ner till en sorts minimalism, som kom att känneteckna hela dronegenren. I takt med att teknologin utvecklades kunde man utvinna nya sorters ljud. I dag sysslar många artister enbart med datorer och detta har i sin tur gett upphov till nya undergenrer, som noise ambient, där man försöker uppnå en sorts poetik genom att strukturera digitalt oljud. Det är nu vi är framme vid 2008 och Moljebka Pvlse.

Moljebka PvlseKotra & Moljebka Pvlse - Live in Dnipropetrovs'k



Ett svagt pip surrar i bakgrunden och tynar sedan bort i ett digitalt buller. Fram växer ett starkt metalljud som huvudmotiv. Koncentrerar man sig på musiken, uppfattar man tonala förändringar i oväsendet, och ett mystiskt berättarmönster framträder i lyssnarens medvetande. Musiken blir mer och mer komplex; oljuden utvidgas till en hel periferi av förvrängda ljudeffekter och det blir svårt att bearbeta all information. Efterhand vänjer man sig vid ljuden och börjar istället omedvetet att tolka förändringarna som känslotillstånd och inre mentala bilder. Efter c:a tio minuter stabiliseras musiken genom en tryckande kadens i bakgrunden, varpå musikerna bygger upp en sorts trans med återkommande rytmiska fraser. Ukrainska Kotra (Dmytro Fedorenko) och svenska Moljebka Pvlse (Mathias Josefson) släpper lös onda andar i industrilokalen.

Till sist kollapsar symfonin och det digitala myllret tar över; musiken expanderar åter och man angränsar mot en ny serie ljudeffekter, som förankras rytmiskt genom att återkomma inom vissa strukturella intervall. Ibland verkar det hela dö ut, innan allting väcks till liv igen och man kör igång ännu ett industriell bakgrundstema. Det finns ingen melodi här att tala om, men däremot uppstår en sorts polyfoni när de olika komponenterna i musiken kolliderar. Själva effekten av musiken ligger i metamorfosen av tillstånd; man rör sig hela tiden mellan olika rymder av ljud genom mer eller mindre tydliga ledmotiv. Det hela blir ytterst esoteriskt och det går inte att följa utvecklingen utan att sitta helspänd och bearbeta allting som händer.

Få människor skulle kalla det här för "musik". Kanske är det inte det. Poängen verkar ligga i artisternas intentioner; om det går att utvinna en sorts poetik här, finns den ytterst i strukturen. Estetiken är på en gång simplistisk och komplex, därför medan de enskilda fraserna är lätta att ta in, är det svårare att uppfatta vad kombinationen av dessa ljud leder fram till. Det är för improvisativt för att kvalificera som konceptkonst, men det finns för mycket genomtanke och bearbetning i produktionen för att det helt ska sakna ramverk. Det finns en tydlig ryggrad i musiken. Om man tycker om extrem industriell musik är det här intressant territorium, men det är tveksamt om det ens kvalar in som nattlyssning. Jag uppskattar noise/drone ambient när oljudet når en poetisk nivå (Claustrum, Traut Zot), genom att bättre kontextualiseras och tydligare framhäva konturerna i harmoni och struktur. Här blir vi fullmatade med över 40 minuter av digitalt buller och mycket litet av det förankras i kadenser för att skapa stämning. Istället flyter idéerna hos dessa musiker för fritt för att de ska utgöra någonting koherent, och kanske är det just bristen på konstnärlig koherens som gör att det här endast är intressant på en experimentell nivå.

Moljebka PvlseMoljebka Pvlse - Live in Krakow



På den här live-inspelningen ifrån Krakow finner vi material, som lättare faller under kategorin drone. Efter en kortare sekvens av ljudinspelningar av kvittrande fåglar i utemiljö, börjar Mathias Josefson och Karin Jacobson att framföra en ihållande stråkkadens, som verkar spelas akustiskt i bakgrunden. Sedan tillkommer ännu en kadens några tonarter över den första, och tillsammans med industriella ljud börjar det hela påminna om österländsk, spirituell musik. Riktigt intressant blir det när ännu en kadens läggs på och man börjar spela på akustiska stränginstrument. Mycket effektfullt, hänförande och i sann drone-anda, sjunker lyssnaren in i en djup, sufistisk trans. De gungande tilläggsljuden möter bakgrundsstämmorna stilfullt, medan musiken sakta kontraherar och övergår i en ny fas ljud, mörkare och mer mystiska i karaktären, medan en ensam stämma fortsätter bibehålla sin kadens.

Till sist utgör endast ett stillsamt periferi av ljudsekvenser den enda kontrasten mot en mäktig tystnad. Musiken dör vackert ut i samma tystnad och lämnar lyssnaren i ett harmoniskt, zennihilistiskt medvetandetillstånd. Det ljusa, jordnära partiet och det mörka, kosmiska partiet har tillsammans bildat en organisk syntes. Jag anmärker detta därför att vi finner en koherent tanke bakom musiken, någonting som är bristen hos live-inspelningen i Ukraina. Vad som gör den här musiken speciellt intressant är valet av instrumentation: Digital utrustning och akustiska instrument. Detta bekräftar både den moderna elektroniska musikens rötter och pekar samtidigt framåt mot ett modernt uttryckssätt genom traditionell instrumentation och teknik. Kanske kommer vissa att tänka på Hedningarna, som kombinerar svensk folkmusik med elektronisk instrumentation.

Problemet med drone ambient är att det ställer höga krav på hur artisten behandlar formatet; det går endast att göra så mycket med lager av kadenser ovanpå varandra. I det här fallet synliggörs inte en rytmisk struktur som hos noise ambient, utan man vill åstadkomma en stämning eller ett visst medvetandetillstånd hos lyssnaren. Därmed kommer man in på programmusik och det är inte mycket att hänga i julgranen, om man vill göra mer än att endast komponera ljudlandskap som Peter Andersson, eller skapa filmmusik som Igor Stravinskij (ta det senare med en nypa salt, men "Våroffer" skulle lika gärna kunna bli ett soundtrack till en skräckfilm). Det är utan tvekan också en sorts ljudmatta, men den har poetiska kvalitetet och valet av instrumentation är intressant. Men som med mycket av dagens drone ambient är det svårt att finna mening i den här musiken utöver ritualsyfte; den existerar för att kommunicera en stämning, och sedan tynar den bort. Kräver vi för mycket om vi vill se en mer genomtänkt och djuplodad drone genre, som närmar sig den klassiska musikens språk?

Moljebka PvlseAmbient är en intressant genre, därför den löser upp den rytmiska syntaxen, som gjorde rock, pop och jazz så irriterande. Det melodiska och harmoniska innehållet blir det primära i musiken för att genom fraser bilda berättarmönster, precis som i klassisk musik, och när rytmik väl framträder, gör den det antingen i form av strukturella intervall eller ljudeffekter. Men att lösa upp syntaxen i ett språk innebär samtidigt att man riskerar att sakna enhetliga ramar, som kontextualiserar det man vill uttrycka. Föreställ dig att du ta bort alla skiljetecken i en sida text; plötsligt kan du skriva jättelånga meningar utan att någonsin behöva poängtera explicit var läsaren bör stanna upp läsa snabbt eller långsamt följa en viss rytm en sådan läsning kommer att tvinga läsaren till att själv finna skiljetecknen och "rekonstruera" vad han eller hon uppfattar som återkommande mönster i skrivandet låter det vansinnigt? Modernistisk litteratur har experimenterat med detta i över hundra år.

Moljebka Pvlse ställer också en annan konvention på ända: Vad är musik? När till och med vad vi klassar som "oljud" verkar få melodiska kvaliteter, kan vi då prata om en meta-musik? Eller är egentligen allting runtomkring oss musik, det är bara det att vi medvetet sållar ut det vi tycker låter hemskt och obehagligt? Live-inspelningen i Ukraina tvingar oss att koncentrera oss på ljud, som vi vanligtvis hade tyckt vara störande. I Moljebka Pvlses värld blir oljud vackert. Det är en nihilistisk, provokativ tanke. Den konstnärliga frågan blir hur väl man lyckas binda samman dessa oljud för att åstadkomma någonting, som vi lyssnare kan utvinna en estetisk kvalitet ur. I det här fallet verkar vi hamna i ett för experimentellt område; det krävs kreativitet, genialitet och karaktär för att det här ska stå ut från mängden av alla andra tusen industriband. Kanske är live-inspelningen i Polen mer intressant, där man väljer ett mer konventionellt framförande, som ändå väcker känslor och tankar, monotonin till trots. Jag kan inte låta bli att jämföra det här med innovatörerna inom ambientgenren och tyvärr räcker inte den här musiken ända fram för att bli mer än en vägvisare. Jakten på den elektroniska musikens framtid fortsätter.

Del 1: Peter Andersson
 
Invändning
02 december 08 - 06:53
kommentera Invändning

“Ambient är en intressant genre, därför den löser upp den rytmiska syntaxen, som gjorde rock, pop och jazz så irriterande.”
Antar att du tänker inbitet på trad. jazz nu. Det som anses vara nytt inom ambient idag höll man ju på med (väldigt snarlikt) inom jazzen på 60-70-talet då fusion skapades. Till och med free-jazz som kom på 50-talet utvecklad av Ornette Coleman slutade att stödja sig på ett bestämt rytmiskt ackomanjemang. Skulle vilja påstå att ambient bara är en efterreaktion och saknar i de flesta fall de konstnärliga ambitioner (vilket du själv säger) som krävs utav musikern för att ge ett lyckat resultat. Många seriösa musiker har redan gjort det här, på en högre nivå än att spela in ljud på datorn från industrilokaler och naturen etc. Idag utvecklar de vad dagens “ambientmusiker” kanske kommer härma om 30 år?

Några exempel:
Ornette Coleman – Free Jazz
Miles Davis – Bitches Brew
Miles D. – In a Silent Way
Ralph Lundsten (han om ngn bör nämnas i svensk elektronisk musik)
Cecil Taylor – Conquistador
Miles D. – Aura

Anders
02 december 08 - 09:44
kommentera Anders

Jag håller inte riktigt med här.

Modern jazz släpper på rytmiken, men i gengäld får vi inkoherenta passager av fri improvisation, ungefär som att skriva en bok med hundra osammanhängande kapitel (trist läsning). I (kvalitativ) ambient, metal och klassisk musik följer formen istället innehållet och är uppbyggd på frasbaserade narrativ, d.v.s. det finns en tydlig “resa” eller berättarstruktur i musiken. Endast ett par exempel finns inom jazzen, och då är det ändå dåligt improviserad klassisk musik.

Ambient, som Alexis nämner i artikeln, är direkt sprungen ur den tyska krautrocken (Kraftwerk, Tangerine Dream, Klaus Schulze), som i sin tur var en produkt av klassisk musik och progressiv rock och punk. Jazz är en komplex form av blues, som i sin tur var efterapning på irländsk/skotsk folkmusik (http://news.independent.co.uk/uk/this_britain/article87730.ece). Samma kompositionsmodell hittar du i musik från i princip hela världen. Därför tror jag jazz och blues är överskattat, precis som rock är.

Håller med att mycket av dagens elektroniska musik är plagiat, men det gäller också metal och egentligen en hel del modern klassisk musik också. Vi saknar innovatörer. Jag är inte säker på att det har med metod (inspelning av ljud etc.) att göra; Yngwie Malmsteen är rent teknisk ett geni på gitarr, men hans musik befinner sig innehållsmässigt på samma nivå som AC/DC – inte ens det. Burzum har skapat jättesimpla ambientspår på nära en halvtimme och ändå lyckas han förtrolla lyssnaren. Innehåll är alltså viktigare än form, annars skulle vilken fåne som helst kunna träna upp sig tekniskt på ett instrument och bli den nya Beethoven.

Vilka jazzmusiker utvecklar det som elektroniska musiker kommer att apa efter om 30 år? Jag ser ingen utvecklingen i varken jazz, metal eller klassiskt just nu. Det finns undantag, t.ex. folkbandet Väsen (http://www.anus.com/tribes/snus/kultur/musik/vasen.html), som egentligen är allting jazz alltid har velat, men aldrig lyckats bli.

Strength and Anger
02 december 08 - 10:16
kommentera Strength and Anger

Jazzen är inte intresserad av att skapa narrativa låtstrukturer (musikalisk dramaturgi) utan fokuserar på att musikaliskt gestalta livsanda och energi. Jazzmusikern intresserar sig för varje fras snarare än för helheten. På så sätt förlorar jazzen struktur men vinner värme, personlighet och framför allt närvaro.

Jazz är musik för stunden, musik om att leva, snarare än musik om livet i stort. Jazzen förklarar inte livet utan gestaltar själva livsupplevelsen. För mig är ett sådant perspektiv nödvändigt för att med glädje och livsvilja övervinna det rent destruktiva i den nihilistiska förstörelsen.

Svar
02 december 08 - 10:24
kommentera Svar

Gokväll

Tråkigt att behöva läsa alla argument som Alexis själv har skrivit på SNUS redan Anders! Mitt inlägg var egentligen ett svar till de argument SNUS har framfört mot jazz, men tidigare artiklar har man inte kunnat kommentera.

Sanningen är att söka så skola du finna. Vill man hitta negativa sidor skrivna om en genre på internet kommer man att finna det. Jag menar dock att SNUS argument inte håller för att påstå att jazz ligger på samma nivå som Britney Spears. Min och många musikers upplevelse är att klassiskt skolade musiker ( ta t.ex. Herbie Hancoock el. Wynton Marsalis) ofta övergår till jazz för att få en utmaning.

Det är en löjlig jämförelse att påstå att man blir den nye Beethoven bara för att man har de tekniska kvalifikationerna. Detta har väl ingen påstått? Det finns bara en Beethoven och kommer aldrig finnas fler. Vad mer vill du veta? Med detta sagt kan man inte dömma ut en hel jazzgenre. SNUS har en tendens att se jazz som icke-seriöst för att man tror att impovisation är att spela rätt ut i luften och saknar innehåll. Fel. Improvisationen vilar på ett komponerat stycke som utvecklas vidare. Finns även subgenrer som är helt “fria” som sagt tidigare. SNUS begår ett misstag när de använder klassisk musik som en referens till hur all musik bör vara uppbyggd. Jag tycker också om klassik musik men uppskattar jazz minst lika mycket och även ibland t.om. mer än de gamla konservativa barockgrabbarna som skrev i ett gammalt nött mönster bara för att kungen inte klarade av mer advancerade grejor ;). Mozar, Bach, massor av klassika kompositörer impoviserade själva till stycken. Det är uppenbarligen ett behov hus musikerna att få tänja på gränserna och använda fantasin på fler sätt än ett.

Det går alltså inte att jämföra två helt olika musikstilar som klassiskt och jazz. Det finns dåliga exempel på musiker inom båda kategorierna. Ni har dock inga underlag för att den ena stilen är bättre än den andra. Det blir inte bättre än vad man gör det till och lyckligtvis finns det föregångsexempel inom båda kategorier. Musik är som mat: man tar det man tycker om och lämnar resten.

Slutligen är det tråkigt att höra din fatalistiska inställning till att musikutvecklingen står stilla. Vad grundar du detta på? Fast lyssnar man bara på pompösa wagneroperor och Beethoven är det kasnke lätt hänt att man slutar rikta blicken frammåt (inget illa ment om Wagner och Beethoven för det). Jag vet ingen genre som har utvecklats i sådan rasande fart på så kort tid som jazzen. Vad Anders och SNUS behöver göra är att utforska lite jazzmusik innan man uttalar sig tror jag. Att läsa sig till hur jazz låter kan varken vara ett nöje eller vara av intresse. Det skall upplevas själv.

Tack

Svar2
02 december 08 - 10:34
kommentera Svar2

Käre styrka och ilska!

Kort: var god hänvisa till valfritt musikstycke inom klassisk musik och beskriv vad du lärt dig om livet efteråt till mig.

Vill även säga att min egen upplevelse är att det är en livsupplevelse jag förmedlas när jag exempelvis lyssnar på Mozarts pianokonserter. Har jag brutit mot en helig ordning hur klassisk musik bör tolkas efter en sådan här upplevelse? Är jag en produkt av djäfvulen själv kanske (haha)? Och i sådant fall. Vad gör det för skillnad. Huvudsaken är väl att musiken har berört mig vilken jag har glädjen att tala om att den gjort.

Vänlig hälsning

Anders
02 december 08 - 10:55
kommentera Anders

“Många seriösa musiker har redan gjort det här, på en högre nivå än att spela in ljud på datorn från industrilokaler och naturen etc.”

Min kommentar om teknikalitet var ett svar på detta: Spelar det någon roll om man bara spelar ett par toner på ett tangentbord? Svar: Nej, är du en duktig musiker kan du skapa stora saker med simpla verktyg.

Jag är inte emot improvisation, men improvisation som inte förankras i en narrativ struktur saknar koherens, och därmed finns ingen inre förändring i musiken. Jag tror SNUS brukar referera till klassisk musik därför att det är den högsta formen vi lyckats åstadkomma, där vi binder improvisation till ett narrativt ramverk. Metal följer samma koncept, men har inte samma uttrycksförmåga. Det var därför flera band började röra sig mot ambient (Burzum, Darkthrone, Beherit m.fl.); det var ett sätt att kasta av sig bluesen för gott.
All barock är klassisk musik, men inte all klassisk musik är barock. Har du hört Bruckner? Brahms? Lägg märke till hur de strukturerar sin improvisation. Det finns en inre logik i musiken.

Jag jämförde inte stilarna som sådana, utan deras kompositionsmodell, och jag ser ingen anledning till varför man inte kan jämföra dem, precis som man kan beskriva jazz i termer av dess ursprung. Inga stilar existerar i isolation. Jag köper heller inte det relativistiska argumentet; enligt den teorin är Britney Spears lika talangfull som Beethoven, och då har man tydligen inte meriterat musiken utefter innehåll.

Det var inte jag som påstod att jazzmusikens utveckling ligger för den elektroniska, så rimligtvis borde du backa upp dina påståenden. Jag hänvisar till föregående kommentar om hur jazz är uppbyggd och hur den skiljer sig från klassisk musik. Av samma anledning anser jag att metal kan utvecklas, men aldrig nå samma nivå som klassisk musik, pga. uttrycksformernas natur.

Problemet med SNUS är att man inte har lyft fram det bästa ur jazzmusiken, som ett exempel på vad man bör plocka ut ur den genren, precis som man verkar ha försökt göra med metal, folkmusik och ambient. Du listade vissa självklara artister, som Coleman, som intressant nog var en av de jazzmusiker som försökte tänka utanför lådan.

Svar 3
02 december 08 - 12:01
kommentera Svar 3

Hej Anders

En god musikant kan skapa en komplexitet i ett simpelt stycke – absolut! Det är väl så många av Beethovens symfonier blivit kända. Jazzen har legat i underläga här och det är delvis därför den har fått sitt ibland tråkiga rykte. Många jazzmusiker spelar bara för "andra musiker" som har goda kunskaper i komposition redan och får oftast mer utav musiken på detta vis. Hursomhelst finns det exempel på personer (har redan nämn några) som gjort genren mer lättlyssnad för en bredare publik men lyckats hålla hög kvalitét oavsett.

Jag har hört nämnda kompositörer, ja. Tycker jag om dem? Ja. Förstår jag uppbyggnaden? Ja. Däremot har jag aldrig lagt märke till "hur de strukturerar sin improvisation". Du menar säkert något annat? Tänk hur det skulle låta om det blev en 50 paus mitt i brucknersymfonin och musikanterna skulle börja improvisera. Galet givetvis i detta sammanhang.

Att jämföra konst och att analysera är inte samma sak. En jämförelse mellan två olika kompositionsmedeller gör inte den ena till en vinnare nödvändigtvis.

Om jag uttryckte mig att jazzen ligger till grund för elektronisk musik ber jag om ursäkt. Jag irreterade mig bara på att ambientgenren målades upp som ett nytt tillskott i musikvärlden när liknande kompositionsteknik redan använts sedan sådär 50 år tillbaka.

Mitt intryck är att SNUS lyssnat oerhört lite, om något, på vad jazz har att erbjuda på grund av att kompositionstekniken anses vara värdelös att förmedla ett innehåll. Jag håller absolut inte med om denna tanke. Jazz är en annan uttrycksform och är ett nytt "språk" att förstå sig på. Innehållet är hur som haves inte nödvändigtvis olikt men innebär givetvis vissa begränsningar. En jazzopera vore knappast något lyckat. Samtidigt är jazz ett bättre uttrycksmedel för spontanitet osv. Var glada istället över de olika uttrycksformerna istället för att utesluta. Jag tycker franska är ett vackert språk men jag förstår inte ett dugg. Lyssnar jag mer på språket blir förmodligen innehållet mer uppenbart men satsmelodin är densamma.

Hoppas jag varit tydlig tillräckligt!

Anders
02 december 08 - 12:34
kommentera Anders

Jag tänkte inte på ren improvisation, utan på hur kompositören har valt att strukturera spontana idéer för att göra dem logiska inom ett ramverk. Improvisation på plats kan vara intressant, men återigen hävdar jag att det faller platt till marken om det inte finns någonting som håller allting samman. Ren instrumental uppvisning är ganska ointressant, om man inte bara tycker det är fräckt med solo, men då är vi återigen inne på teknikaliteter.

Jämförelse kräver analys av de enskilda begreppen; i övrigt står jag fast vid vad jag tidigare har sagt angående jazzens begränsningar.

Ambientgenren beskrivs i artikeln, som jag uppfattade det, som en förgrening från Discharge-modellen, vilket verkar korrekt. Det är definitivt ett tillskott till musikvärlden, men du finner grunden till modellen långt tidigare. Men samma argument skulle du kunna applicera på t.ex. blues; samma modell har använts sedan mer än tusen år tillbaka i tiden i olika kulturer. Då kan vi verkligen fråga oss på vilket sätt blues är en del av en musikalisk “utveckling”.

Jazzen erbjuder friare improvisation? Kanske sant, men i det här fallet tror jag inte det är till genrens fördel. Frågan man bör ställa sig är vad som kommuniceras.

Strength and Anger
02 december 08 - 13:15
kommentera Strength and Anger

Svar 2:
“Kort: var god hänvisa till valfritt musikstycke inom klassisk musik och beskriv vad du lärt dig om livet efteråt till mig.”

Jag förstår dig tyvärr inte. Vad skulle jag lära mig av att hänvisa till ett stycke klassisk musik? Menar du lyssna på ett stycke klassisk musik kanske?

Givetvis blir man berörd av Mozarts pianokonserter. De är fruktansvärt vackra. Jag förstår dig kanske inte här heller.

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008