Vi behöver inte svensk-kontrakt, vi behöver kultur
Desperata åtgärder för att skörda frukterna av mångkulturen
Moderaterna tycker att svenskarna är för snälla – så pass snälla, menar riksdagsledamot Elisabeth Svantesson, att vi underminerar invandrares initiativkraft i vår iver att "ta hand om" dem. Därför föreslås individuella kontrakt mellan svenska staten och invandrare:Jag menar att behovet är stort att införa ett tydligt och individuellt kontrakt för varje person som kommer till Sverige. Här ska det framgå vilka skyldigheter staten har i form av att erbjuda språkutbildning, validering mm, men också vad som förväntas av den nyanlände.
Visst, vi är för snälla, det har hon rätt i. Men moderaterna säger detta i egenskap av arbetsgivare, inte som människor som inser att ett land måste byggas på mer än arbete och pengar. Moderaternas liberala linje har alltid varit inriktad på individens möjligheter, på dess förmåga att bilda sig en egen framtid, och för statens del är det ett utmärkt sätt att producera arbetande människor. Kontraktet är ett slags rekrytering av arbetskraft.
Det kan aldrig vara accepterat att någon bryter mot svensk lag genom att ursäkta sig med hänvisningar till utländska sedvänjor eller någon religion.
Översatt lyder detta: Kulturella detaljer får inte sätta käppar i hjulet på industrin. Man bryr sig helt enkelt inte om kultur, bara "mångkultur" som ett sätt att klä oss alla i assimilationens uniform och ställa oss i kö till fabrikerna som skall ge moderaterna ett slags bevis på att de bör stanna vid makten ännu ett tag: "Titta – arbete, produktion, bra vad?" Detta har alltid varit den mångkulturella paradoxen – som egentligen inte är en paradox om man ser till hur makteliten tillfredsställer både naiva väljare och sina plånböcker.
Svensk-kontraktet kommer nog inte många tycka är realistiskt – kultur fungerar inte så. Men just därför skulle jag säga att det där kontraktet är mångkulturens rätta ansikte: det är resultatet av vad som händer när människor som förstår att utnyttja mångkulturhysterin inser att olika kulturer inte frivilligt kompromissar utan vidare, varför man måste tvinga fram resultat på juridisk väg.
Sverige har blivit ett rovdjur som lockar intet ont anande invandrare som hoppas på något bättre, lite som i sagan Hans och Greta där vilsna människor lockas av pepparkakshus, men som kommer att få sina själar sönderbakta i stormarknadernas ugnar om de inte flyr med huvudet före. De kommer kanske få högre materiell levnadsstandard här, men till ett högt pris. De inbillar sig nog att de kan få behålla sina kulturella grunder – och vi tror att vi kan behålla våra. Men i längden kommer kompromisserna att göra Mammon, girighetens demon, till vår gemensamma gud. Och det är detta som vi skriver under på om vi formulerar ett svensk-kontrakt.
