Mohandas K. Gandhi:
Vilken skillnad gör det för de döda, de föräldralösa och de hemlösa om den vansinniga förintelsen sker i totalitarismens namn eller i frihetens eller demokratins heliga namn?
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Kvotering släcker int… | Hem | Brev: Intelligens och… »

Fredrik Lindström - Världens dåligaste språk

Fredrik Lindström - Världens dåligaste språkVem bestämmer egentligen över språket? Fredrik Lindström, lingvist, komiker och författare, svarar: Det är ju vi själva, såklart! I sin bok "Världens dåligaste språk" dyker Lindström ner i denna och närliggande frågeställningar om vårt språk, vår karaktär och vår samhällskultur. Lindström inleder med en teori om språket som mänskligt fenomen och hur det gör människan unik som biologisk varelse. Genom språket får vi möjlighet att reflektera över vår egen situation och uppnå ett sorts metaperspektiv på omvärlden. Språket utgör möjligheter för tanke och kommunikation, och är en produkt av evolutionär kreativitet. Lindströms teori grundar sig i en sorts kvasi-intuitiv, kvasi-darwinistisk tanke om vad som gör människan unik genom språket och lyckas ta fasta på någonting övergripande substantiellt, som han sedan följer upp i de kommande kapitlen i boken.

Han presenterar sedan en distinktion mellan tal- och skriftspråket som två olika språk, och kommer därmed in på en fundamental klyvning mellan människan och civilisationen. Lindström undersöker relationen mellan de två språken och konstaterar att medan de tjänar olika funktioner, har Sverige under modern tid börjat nedvärdera talspråket och tvinga det in under en nationell skriftspråklig modell. Han skräder inte orden: Den dogmatiska tron på en tidlös, fixerad statlig institution, som styr hur det svenska språket bör se ut och fungera, har lämnat svenskarna med en talspråklig impotens. Vi tror inte längre på den grundläggande mänskliga förmåga som utgör grunden för alla språk: Kreativitet. Lindström, som inte döljer sin civilisationskritik, hävdar att svenskarna har förlorat tron på att utveckla sitt eget språk utefter sin samtid, och skyller detta delvis på rikssvenskan, som tjänat till att normalisera dialektala skillnader i Sverige och påtvinga en nationell standard för samhälleliga syften. Lindström ställer den provokativa frågan: Kan det vara så att samhällets intressen ibland kolliderar med människans intressen? Vem styr vem?

En av bokens många förtjänster är punkteringen av en rad myter kring det svenska språket. Lindström bevisar att det svenska språket inte alls är "världens dåligaste språk", utan mycket kreativt och flexibelt till sin natur, men kanske däremot lider av världens dåligaste talare. När tanken om de osynliga byråkratiska språkdomarna blottläggs, inser läsaren hur absurd syn svenskarna egentligen har på sitt eget språk. Han förklarar också varför "rätt" och "fel" i språket är en problematisk dikotomi, eftersom det är vi själva som styr språkets utveckling och inte några fastetsade lagar om hur det för alltid bör vara. Med snille, vardaglig träffsäkerhet och egensinnig humor, beskriver Lindström hur ord, termer och tempus vi trodde var svenskspråkliga budord, egentligen hade varit otänkbara för bara några hundra år sedan. Ett roligt tillägg är spalterna med utmärkande svenska ord, kategoriserade efter tid och ämne. Som pragmatiker ser Lindström språket som någonting som fyller en evolutionär och djupt mänsklig funktion, och vill att vi därför alltid ytterst bör prioritera språkets grundläggande funktioner. Han blir därmed en kritiker av den nationella rikssvenskan och den centraliserade nationalstaten, men också en realist i det att han ser frihet i djupet av människans kreativitet och fantasi.

Med en nickning åt Wittgenstein, tar Lindström barnens språkliga utveckling som exempel: Ett barn kan genom att mima föräldrarnas språkbruk, skapa meningsfulla fraser, utan att egentligen förstå vad de betyder. Språket är därmed delvis ett kulturellt beteende (Wittgenstein skulle tillägga: Språkspel), som kan efterapas utan att talaren nödvändigtvis förstår meningen i vad som sägs. Barnet vill endast bli förstådd av åhöraren och Lindström försvarar denna grundläggande språkliga instinkt som utgångspunkten för all fortsatt språklig kreativitet, en kreativitet han kompromisslöst försvarar mot föräldrars vilja att rätta sina barn när de säger "fel". Andra ämnen som tas upp i boken är privatiseringen av språket, som han smidigt knyter an till det sociala livet i det moderna svenska samhället, lånord, och relationen mellan språk och mentalitet, där han något förvånande inte går särskilt på djupet, men antyder subtila relationer, som väcker läsarens fortsatta intresse och eftertanke. Vad säger egentligen vårt spåk om oss som människor och vårt beteendemönster?

Det avslutande kapitlet, "Den mänskliga självunderskattningen", är bokens triumf. Den uppmanar den civiliserade människan att ta ansvar för sig själv och sitt eget språk. Svenskan ligger i svenskarnas händer, inte hos kungen, politikerna eller Svenska Akademien. Rösten som tar dialekterna och den språkliga fantasin i försvar går till angrepp mot trångsynt nationalism och överstatlighet, inte i en liberal tradition, utan närmare en primitivistisk tankegång i Theodore Kaczynskis fotspår. Fredrik Lindström erkänner behovet av ett centralt normspråk i en modern civilisation, men är en av de få språkforskare i dag som också inser och kartlägger dess konsekvenser på språket och människan. Hans teori är enkel: Språket tjänar grundläggande mänskliga behov och därför är det absurt av talare att överlåta kreativiteten till statliga institutioner, när det är talarna själva som skapar och utvecklar språket.

"Världens dåligaste språk" är en intelligent, provokativ och genomtänkt analys av språkets roll i det moderna samhället. Den lyckas, som vanligt i Lindströms folkbildande anda, med att få oss att reflektera över både vår egen karaktär som folk och vår roll roll som individer i ett samhälle där kulturen alltmer privatiseras från en öppen, offentlig domän till byråkratiska kulisser. Den här boken kommer inte att förbluffa språkfilosofer, men bär, tack vare sin fria, vardagliga och underhållande karaktär, på ett populärkulturellt frö, som är på väg att spridas och på allvar har möjligheten att förändra vanliga människors liv mot en ny samhällskultur.
 



  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008