Filosoferna har blivit blöjbarn
Michel Onfray ger frustrationen ett ansikte
Hur tänker filosoferna anno 2008? Det finns bättre och sämre exemplar; ett sämre sådant heter Michel Onfray, en fransk ultra-ateistisk filosof vars böcker sedan några år tillbaka börjat komma ut på svenska.
Onfray är en arg människa. I Handbok för ateister (översatt 2005) spyr han galla över allt vad religion heter och listar spaltmeter över alla hemskheter han förknippar med kristendom, judendom och islam. Så när Onfray har fel blir det påfrestande och när han har rätt är det riktigt underhållande (ungefär på samma sätt som när en hund river upp stoppningen på en tygnalle). På Michel Onfrays pluskonto kan nämnas att han oftast ser självhatet och neurosen, och i kapitlet om det han kallar den "paulinska smittan" (underbart uttryck) är han mycket övertygande i sin beskrivning av den kristna psykologin som impotent och masochistisk, vare sig denna verkligen härrör från Pauli fysiologi eller ej. Heja, heja. Killen har ju all anledning att vara kritisk mot en mentalitet som "överför sin neuros till världen", en insikt han troligen lärt av Nietzsche, som kommenterade den judisk-kristna etiken som en imaginär hämnd från "pöbeln", ett "slavuppror inom moralen".Onfray tycks alltså ha kommit en bit på vägen i förståelsen av monoteismernas problematik. Han ger en ordentlig känga åt dualismen och säger också någorlunda riktigt att vi ännu inte lever i en ateistisk tid, eftersom som vi fortfarande bär på ett kristet arv, det "judiskt-kristna epistemet", vars etik lever kvar i allt från vården till domstolarna i samhället. Vår franske filosof grämer sig över att många som kämpar för sekularisering är "intill förväxling lika kyrkans män".
Men nu kommer det roliga: Onfray hamnar i precis samma fälla som han själv varnar för. Han fördömer monoteismerna för dessas krigiska sida: rabbinerna, prästerna och mullorna "väljer det onda", de har alltid stöttat "krigsherrarna, […] våldsmännen, […] diktatorerna […]: mänsklighetens avskum". Han skulle uttryckligen ha hyllat dessa religioner om de höll sig enbart till lagarna som förbjuder dödande och krig, och till de lagar som alltid stöttar de svaga. Det vittnar om att Onfray inte tycks ha lärt sig läxan om monoteismens absolutism: att besvara dualismen genom att välja dess "goda" sida visar bara att han själv blivit en nickedocka för den moral han tror sig förkasta – vilket är ganska tragikomiskt med tanke på alla de sidor han häcklande skriver om "falska ateister".
Så långt in i hans "handbok" fick jag en känsla av att Michel Onfray helt enkelt hade gjort saker och ting lättare för sig om han på allvar tagit sig tid att undersöka religionens funktion i samhället, så att han vet vad det är för en best han har att göra med innan den slukar honom hel. "Skulle han bara ha fokuserat på kritiken av dualismen och inte kollrat bort sig själv med ytligare aspekter, hade han kanske kunnat dra rimligare slutsatser. Dekonstruktionen av monoteismerna han snackar om låter ju relevant, han behöver bara akut hjälp med det där. Han måste vara en sådan där bokslukare som inte smälter maten, som läst en massa, men inte hunnit ta in något."
Men sådana ursäkter håller inte länge. Det ligger något mer elakartat under alla lager av okunskap. Eftersom hans slutsats så fullkomligt avviker från de nietzscheanska premisser han först ställt upp, är Onfrays mål inte att demaskera religionerna för att få ut vad helst resultatet blir – i stället har han redan på förhand bestämt slutdestinationen, och använder bara ytligt tidigare religionskritiker för att uppfylla ett ideologiskt mål. Materialism, hedonism och atomism skall rädda oss, menar Onfray. När man läser kapitel med rubriker som "Kristendomens och nazismens kompatibilitet" går det inte att ta honom på allvar längre – om man nu alls gjort det under de föregående 200 sidorna.
Tendensen är rätt tydlig även bland religiösa tänkare: Catherine Keller ville för inte så länge sedan ideologiskt anpassa hela teodicéproblemet genom att demokratisera det andliga: Man vill i dag kunna påverka sin gud precis på samma sätt som man vill kunna påverka sina ledares politik genom röstning, så Keller låter sätta Gud under samma villkor som människan genom att relativisera maktbegreppet till något som vi inte fullt så allsmäktiga människor kan dra nytta av.
Ett tecken på omognad: Att reagera med och hålla sig fast vid raka motsatsen till en position. Ett tecken på mognad: Att tidigt förutse motsatsparets begränsningar och finna en oberoende väg. Ergo: Onfray är en förvuxen bebis och detta är hur filosofin år 2008 ser ut. Låt oss göra bättre ifrån oss än en ilsken fransman.
