Varför Dilsa Demirbag-Stens anhängare är hycklande idioter, rond II
När jag läser stormen av kommentarer från upprörda sekulära humanister på min tidigare kolumn om Dilsa Demirbag-Stens senaste artikel i SvD, vet jag inte om jag ska asgarva eller börja organisera en trollattack mot deras bloggnätverk. Precis som Dilsas resonemang utgörs deras argument av känslomässiga reaktioner, och därför använder de sig av hot i stället för logiska argument när de framför sina idéer. Var det inte den här formen av neurotisk dogmatik som vi skulle undvika när vi dödade Gud efter upplysningstiden?Vi är nihilister och ryggar inte tillbaka för vare sig mediesymboler eller hot. Låt oss skärskåda dessa humanistiska skojare en gång för alla.
Hotargumentet: "Problemet med ditt infantila resonemang är att dina beslöjade medborgare en dag kommer att knacka på din dörr med stenar i handen."
Den klassiska halmgubben visar sitt fula tryne när troende muslimer beskrivs som "religiösa dårar" som kommer att knacka på min dörr och stena mig om jag vågar tolerera deras tro. Uppenbarligen är dessa passiv-aggressiva utlopp tänkta att beröra mig personligen, ungefär som pinnen slår oss fram till moroten: om jag inte vill gå med i det sekulärhumanistiska lägret kommer jag att stenas till döds. Intressant. Om vi synar saken logiskt finner vi ett par problem:
- Argumentet förutsätter pluralism. Från min tidigare kolumn: "I stället för att försöka tvinga dem [troende muslimska invandrare] till att urholka sin identitet och bli rotlösa konsumenter som vi andra västerlänningar föreslår jag att vi lever som vi själva vill i vårt eget område." Med andra ord vill jag inte skapa ett pluralistiskt Sverige och därför skulle jag inte behöva utstå de kulturkrockar som här beskrivs.
- Halmgubben övertygar mig inte. Jag är inte alls säker på att jag kommer att bli stenad om jag inte öppnar dörren för Dilsa och hennes vinflaska. Valet står inte mellan att Sverige blir ett nytt Irak eller fortsätter utvecklas mot ett ateistiskt, humanistiskt och demokratiskt land för alla. Jag tror inte på ett Sverige för alla och dessa muslimer bevisar varför: Vi har olika värdesystem, olika traditioner och olika beteendemönster. Vi delar inte ens samma historia och språk. Varför inte då leva åtskilda, i harmoni?
Inte ens om vi fick en demografisk överrepresentation av dessa människor tror jag att vi skulle behöva bli oroliga för ett irakiskt Sverige; mångkulturer utvecklas alltid till grå, identitetslösa imperier, inte till radikala kulturdomäner. Pluralism är anti-kultur; det finns ingen kulturell agenda bakom lobbyingen för mer invandring och integration. Det är en ekonomisk agenda och styrs av stora korporationer som vill skapa en rörlig och billig arbetskraft. I dag är våra muslimer radikala, men om tre-fyra generationer kommer de att se på Rapport, lyssna på iPod och äta på McDonald's, precis som vi gör nu. Och då är väl sekulärhumanistens våta dröm uppfylld?
Demokratiargumentet: "STV [sic] gör fel när den visar ett program där odemokratiska principer få föras fram."
Här finner vi två huvudsakliga problem:
- Demokrati är ingenting annat än ett administrativt styrelseskick. Det inkluderar inte en ideologisk dimension, utöver yttrande- och valfrihet, något som varierat stort mellan historiens olika demokratier. Bland de germanska stammarna fick endast en ledarkast rösta i val, och i Aten fick inte slavar och kvinnor rösta. Det hade vi i dag kallat fascism, könsförtryck och anti-demokrati. När dessa muslimer säger att stening och könssegregering är någonting positivt, argumenterar de inte mot demokrati. De skulle lika gärna kunna vara demokrater och införa dessa principer om de hade lust.
- Hur demokratiska är vi om vi utestänger anti-demokratiska åsikter? Förlorar vi inte då poängen med demokrati, d.v.s. valfrihet och yttrandefrihet? Om en växande mängd medborgare i Sverige vill införa muslimska lagar (som om vi inte skulle kunna räkna ut det här innan vi bestämde oss för att förvandla folkhem till världshem...), är det deras demokratiska rättighet att kunna starta upp partier och rösta på dem. Låter det otäckt? Det är det inte -- det är konsekvensen av att försvara demokratin.
Frihetsargumentet: "... under alla ideologiska och kulturelal [sic] skor och strumpor, finns människor som i stort sett har lika önskningar då det gäller basala saker som handlar om frihet, att slippa plågas, att få välja väg själv, att styra över sin egen kropp etc."
Det paradoxala i det här argumentet: Varför nekar vi då dessa muslimer att styra över sina liv? De försvarade självmant sin religion och sina traditioner. Men vi ogillar deras frihet, så vi använder vår frihet för att förtrycka deras. Var finns logiken i detta? Det största problemet med det här argumentet är återigen att vi talar från ett västerländskt perspektiv och försöker göra det till en form av universalism. Det är inte alls så att alla människor på den här planeten värderar lika friheter. Frågorna kring styrelseskick, droger, sexualitet, kön och religion är bara ett par exempel på saker som mänskligheten har munhuggits och krigat om genom historiens gång. Vi har fortfarande inte nått det magiska stadiet där 6,7 miljarder (och växande) människor kommer överens om samma uppfattningar om individ, samhälle och omvärld. När vi inser detta blir mitt förslag en naturlig slutsats: Låt varje grupp bilda ett eget samhälle baserat på sina värderingar.
Hemlandsargumentet: "De [Dilsa, Benazir] kan ju göra större skillnad om de inte sitter inlåsta eller är döda."
De gör inte mycket mer skillnad i Sverige, i någon förort till Stockholm, Södertälje eller Malmö. Det är inte vårt problem att lösa konflikterna i deras hemland, och om man med nödvändighet anser att så är fallet, måste man förstå komplexiteten bakom konflikten i hemländerna. Vi kan inte bara storma landet och sedan tillsätta en västerländskt orienterad regeringsform. Liknande (vad vi som västerlänningar tolkar som) orättvisor existerar i hela tredje världen, och all form av humanistisk "hjälp" har enbart förvärrat situationen. Vi måste låta dessa länder styra sitt eget öde och följa sin egen naturliga utveckling. Om de bestämmer sig för att avskaffa islam, so be it. Om inte, anser inte jag att vi bör vara framme med pekpinne och försöka bomba dem till lydnad under vår ideologi. Att kvinnor som Dilsa och Benazir flyr sitt land för sina åsikter kan man tycka är fruktansvärt, men vi förstår inte konsekvenserna av vad det skulle innebära om vi gick in i dessa länder och började diktera villkoren.
Kulturimperalistargumentet: "Jag tvekar inte när jag säger att det bästa i den indiska kulturen är vad de som består av den brittiska imperialismen."
Medan jag inte är principiell motståndare till krig och imperialism, tror jag inte att kulturimperialism är en smart idé i längden:
- Vi berövar ursprungsbefolkningar deras kultur och historia. Jag tillhör dem som tycker om kulturell mångfald och anser att världen skulle bli tråkig om alla människor på jorden levde, tyckte och tänkte exakt likadant.
- Vi tvingas ödsla stora mängder pengar, militär och liv på konflikter, som vi hittills misslyckats med att lösa och till och med förvärrat. Se på Amerika som nu ekonomiskt går i sank. De har inte ens råd att upprätthålla sina krig längre.
- Vi riktar fokus mot vad vi tolkar som "fiender" i stället för att lösa våra problem här hemma. Sverige är ett bra land på många sätt, men det har också enorma problem med social isolering, depression, fetma/övervikt, stress, kommersialism och kriminalitet. Jag tror vi bör lösa våra egna problem innan vi börjar diktera för andra folk hur de ska leva. Att föregå med gott exempel är viktigare än att jaga ondskan världen runt.
- Vi får nya utrikespolitiska fiender på världskartan och i dag är många muslimska republiker fast sammanlänkade med växande supermakter som Kina och Ryssland. Dessa makter vill tvinga västerlandet på knä. Om vi bryr oss om våra ideal och vår civilisation riktar vi in oss på att stärka den internt i stället för att utsätta den för onödiga externa hot, som med stor säkerhet kommer att innebära en långsam död.
Därför vill jag skicka tillbaka Dilsa Demirbag-Sten och hennes anhängare till Kurdistan.
Jag tror inte på universalism, sekulär humanism eller demokrati. Universalism är bland det värsta ur abrahamitisk dogm och är religionens svar på globalisering. Sekulär humanism behåller den kristna etiken (jämlikhet, frihet, universellt broderskap), men utan Gud, d.v.s. serverar kristen dogm i ett modernt paket. Jag köper inte den etiken, oavsett vem det är som presenterar den. Dilsa har misslyckats motivera mig till varför jag ska köpa hennes argument, och hennes förvirrade anhängare har bara lyckats med att kasta personangrepp till höger och vänster och peka på vad som kommer att hända om jag och alla nihilister vägrar infinna oss i deras dogmatik.
Vi är nihilister och ser bortom både moral, dogmer och känslomässiga reaktioner. Det innebär inte att vi förkastar moral, att vi är motståndare till religion och andlighet eller att vi är rationalister. Men vi är kritiska till hur dessa fenomen förblindar oss inför verkligheten och därför väljer vi att sortera bort det som hindrar oss från att nå klarhet. Ju mer skit som kastas från sekulära humanister på den här sidan, desto större insikt får vi som nihilister i debatten. Jag företräder inte alla nihilister med mina ståndpunkter, men jag försvarar den nihilistiska filosofin, och genom den krossar jag de illusioner som presenteras för oss som progressiva "måsten". Vi måste ingenting. Vi förkastar era dogmer och era trångsynta, förblindade idéer om en värld utan rötter och mångfald. Världen blev intressant när kulturskillnader, dynamik och kontrast uppstod. Världshumanism är världsdöd för den mänskliga anden. Därför vill jag skicka tillbaka Dilsa och hennes anhängare till Kurdistan.
