(Sann) mångfald oroar sekulär humanist
När Benazir Bhutto sprängdes bort i Pakistan förra året var jag antagligen en av de få som firade hennes bortgång. Händelsen symboliserade, precis som 9/11-attacken i USA, traditionens triumf över västerlandets expansion i Mellanöstern. Benazir Bhutto var antagligen smartare och därför självständigare i tanke än de flesta kvinnor i sin omgivning, och representerade en kvinna som tröttnat på sin extrema religiösa uppväxt och de begränsningar som den innebar för henne som individ. Genom att fly i exil till diverse fristäder tog hon ställning mot sin regering och började propagera globalt för västerländska värderingar. Hennes död signalerade att extrema grupper vägrade tolerera ett sådant motstånd, inte bara av religiösa anledningar, utan antagligen också för att de insåg Pakistans framtid som verktyg för Amerikas utrikespolitiska intressen. Precis som Osama bin Laden ville dessa extrema grupper mota tillbaka västerländsk imperialism i området för att säkra traditionellt självstyre baserat på religiösa föreställningar. Kulturkrig med andra ord.I Sverige förs kulturkrig på medienivå eftersom svenskarna antingen tar sin kultur för given eller är för fega för att stå upp för den. Vilket det än gäller så är det inte svenskar som tar debatten med extrema invandrargrupper i Sverige. Nej, otroligt nog förs den debatten av invandrarna själva, eftersom allting som berör etnicitet, kultur och samförstånd i Sverige utgör en gigantisk helig ko. De enda svenskar som vågar röra den med pincett är sverigedemokrater och nynazister, och vi vet ju alla vilken social position de har i vårt samhällsliv. Det är väl därför föga förvånansvärt när den (f.d. kurdiska) sekulära humanisten Dilsa Demirbag Sten sliter sig i håret i media över rättrogna muslimer i svensk television:
Sveriges Television låter tre beslöjade kvinnor leda åtta program om religion, Halal-tv. Kan vi vänta oss kosher-tv ledd av tre ortodoxa judiska kvinnor, Livets ord-tv ledd av Ulf Ekman eller rent av Sd-tv med Jimmie Åkesson? undrar journalisten Dilsa Demirbag-Sten.
Vad som här bekläds som ett argument för kritisk journalistik är egentligen ett ställningstagande för samma världsbild som Bhutto representerade: Världsdemokrati, världsateism, världshumanism. Med andra ord en västerländsk världsbild stöpt under upplysningstiden som en progressiv framtidsfilosofi för omvärlden att bejaka. Det som irriterar Dilsa är det faktum att mångfalden i Sverige vägrar inrätta sig i den liberala falang som hon själv företräder. Det kränker hennes personliga självbild att höra kvinnor som självmant valt en väg hon en gång förkastade som ung kvinna. Detta är nämligen kvinnor som står upp för sin kultur och sitt ursprung, och som i sann mångkulturell anda vill fortsätta den livsstilen i Sverige. Den bilden överensstämmer inte med Sveriges förvirrade mångfaldsbegrepp, som på en och samma gång både ska omfamna världens kulturer och ändå tvinga in dem i den västerländska fållan:
De flesta människor i Sverige, oavsett bakgrund, har ett sekulärt, liberalt och demokratiskt förhållningssätt. Många firar ramadan, jul eller hanukkah som en del av en tradition utan att låta resten av livet styras av religiösa dogmer.
Bland dem som i statistiska sammanhang definieras som muslimer finns även ateister.
Men kanske är det så enkelt att de muslimer som ser ut och lever sina liv som de flesta andra, för SVT inte är tillräckligt exotiska eller fantasieggande som beslöjade damer med förkärlek till sharian.
Dessa uttalanden väcker ett antal frågeställningar:
(1) Sverige är i dag liberalt och sekulärhumanistiskt, men är inte poängen med mångfald att vi ska leva bland människor med andra kulturella värden och traditioner än vi själva?
(2) Det finns säkert människor, likt Dilsa, som övergett den religiösa etiken och i stället endast behållt ytan, d.v.s. kläder, mat och ceremonier. Men förlorar vi inte då kulturens kärna? Vad är poängen med att skapa mångfald, om de viktigaste byggstenarna i vad som utgör en kultur måste sorteras bort?
(3) Visst finns det ateistiska muslimer, men vad vi gör då är att utvidga definitionen av muslim för att passa in i vår västerländska kontext. Majoriteten av muslimer från mellanöstern är inte ateister, antagligen inte ens i Sverige, eftersom religionen för dem är någonting som genomsyrar deras liv. För Dilsa förhåller det sig annorlunda; för henne som sekulär humanist är religionen bara ett bihang som bör liberaliseras bort. Varför inte människor i tv-soffan själva kan dra egna slutsatser om "riktiga" muslimer i media, nämner inte Dilsa, som själv är liberal och tror på individuellt självtänkande.
Grundproblemet här är att vi inte har bestämt oss för hur mångfaldsplanen ska fungera i praktiken. Var går gränsen för vad vi accepterar från andra kulturer? Själva konceptet bakom mångkultur verkar underminera sig själv om det förutsätter att alla medlemmar måste acceptera samma grundvärderingar. Om muslimerna i SVT:s program samtycker till stening som straff, könssegregering och religiös dogmatik, är vi som svenskar verkligen rätt personer att neka dem den rätten, samtidigt som vi bjudit in dem för att sprida sin kultur? För liberala sekulärhumanister som Dilsa Demirbag-Sten och Nyamko Sabuni är ursprungskulturen en förtryckande domän som måste ersättas med västerländska samhällsvärderingar för att ingå i globaliseringens värld. Samma krafter vill utplåna människors kulturella identitet och ersätta den med en köpcentrumsreligion, d.v.s. den dogmatik som underligger Dilsas världsbild. Men den världsbilden erkänns inte officiellt som en religion, eftersom vi lever mitt i den. Vi lägger inte märke till det som för oss är självklart.
När vi frågar oss om samma idéer är självklara i andra länder inser vi att Sverige inte är detsamma som världen. Det är meningslöst att försöka tvinga på en grupp människor sin egen värdegrund och på samma gång låtsas som om det handlar om någon sorts ideologisk välgörenhet. Låt oss vara ärliga: Det är värdeimperialism, punkt slut. Om man inte känner sig hemma i sin egen kultur bör man försöka arbeta inifrån för att förändra den. Utbrytarhjältar som Dilsa och Benazir möter inte problemen i hemlandet, utan kringgår dem genom att föreslå att allt är tolererbart, så länge det faller under centrala värdebegrepp - som egentligen inte alls är centrala, utan begränsade till dem som förespråkar begreppen (vem kunde tro det?!). Extremism och radikalism växer alltid i tider av motstånd. Det är därför som Ryssland börjar bli rädda för framtida talibaninvasioner och EU har problem med att få Serbien att acceptera Kosovos självständighet. Ingen kultur tycker om att bli trampad på. Utsätt den för yttre hot och du vinner i princip ingenting annat än fler krig. Hur många Muhammed-karikatyrer behövs det för att vi ska förstå detta?
Jag som svensk vill se fler radikala muslimer i tv. Jag vill lära mig om deras kulturella världsbild och jämföra med min egen. Utan att vara varken liberal, särskilt sekulär eller ens humanist, inser jag att jag inte delar samma värderingar som de muslimska kvinnorna i tv, men jag respekterar deras rätt till kulturell identitet och självständighet. I stället för att försöka tvinga dem till att urholka sin identitet och bli rotlösa konsumenter som vi andra västerlänningar föreslår jag att vi lever som vi själva vill i vårt eget område. En ödmjuk och realistisk lösning, som inte kräver att vi dominerar Mellanöstern och påtvingar dem våra ideal eller utplånar kulturella skillnader genom integration. Integration är död för vår mångfald. Jag har därför ingen som helst respekt för människor som Dilsa och skulle helst vilja se människor som hon försöka skapa förändring i sitt eget hemland i stället för att smyga in under en svensk samhällsbild och påtvinga den på andra invandrare, vilket är absurt och patetiskt. Men det är såklart lättare att hamna på förstasidorna i Svenska Dagbladet än att göra någon praktisk nytta, och därför slutar majoriteten av dessa människor som kändisar i media eller politiska martyrer för individer med samma personliga bakgrund. Låt dem självdö.
