Hjalmar Söderberg:
Livet kan vara en ganska spännande roman, men innan vi kommer till slutet på den är det slut med oss själva.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Brev: Nihilism som st… | Hem | (Sann) mångfald oroar… »

Friedrich Nietzsche om sanning och lögn ur ett icke-moraliskt perspektiv

Friedrich NietzscheNär människor frågar om den filosofiska nihilismens ursprung, brukar jag alltid hänvisa till en äldre text av Friedrich Nietzsche, som i dag tyvärr är mer eller mindre bortglömd, men som under den tid då den publicerades var ett radikalt nytt sätt att närma sig den traditionella epistemologin. Det är med Nietzsche som nihilismen antar en stringent, konsekvent och heltäckande form. Det är inte längre en rationell romantik som hos Spinoza, ett metodologiskt tvivel som hos Descartes, eller en ren ateism som hos Schopenhauer. Det är någonting mer än så. I texten, "On Truth and Lies in a Nonmoral Sense" (Über Wahrheit und Lüge im außermoralischen Sinn), framlägger Nietzsche ett kvasi-darwinistiskt, kvasi-idealistiskt perspektiv på vad sanning och lögn är, och vilken social och språklig roll de spelar i mänsklig samvaro.

Influerad av sina föregångare Kant, Schopenhauer, och ironiskt nog också Platon, utmynnar texten i ett ungdomligt förkastande av kunskapsteoretisk objektivitet, och söker istället nya värden i relativt outforskade domäner som estetik, passion och intuition. Vi erbjuder därför nu alla övertygade och kritiska nihilister, såväl som nya läsare, att upptäcka denna essä på nytt och inspireras av ett tidigt dokument, över vad som senare skulle komma att bli den nietzscheanska nihilistiska traditionen som Svenska Nihilistsällskapet företräder.

On Truth and Lies in a Nonmoral Sense (1873)

Once upon a time, in some out of the way corner of that universe which is dispersed into numberless twinkling solar systems, there was a star upon which clever beasts invented knowing. That was the most arrogant and mendacious minute of "world history," but nevertheless, it was only a minute. After nature had drawn a few breaths, the star cooled and congealed, and the clever beasts had to die. One might invent such a fable, and yet he still would not have adequately illustrated how miserable, how shadowy and transient, how aimless and arbitrary the human intellect looks within nature. There were eternities during which it did not exist.

And when it is all over with the human intellect, nothing will have happened. For this intellect has no additional mission which would lead it beyond human life. Rather, it is human, and only its possessor and begetter takes it so solemnly-as though the world's axis turned within it. But if we could communicate with the gnat, we would learn that he likewise flies through the air with the same solemnity, that he feels the flying center of the universe within himself. There is nothing so reprehensible and unimportant in nature that it would not immediately swell up like a balloon at the slightest puff of this power of knowing. And just as every porter wants to have an admirer, so even the proudest of men, the philosopher, supposes that he sees on all sides the eyes of the universe telescopically focused upon his action and thought.

It is remarkable that this was brought about by the intellect, which was certainly allotted to these most unfortunate, delicate, and ephemeral beings merely as a device for detaining them a minute within existence.For without this addition they would have every reason to flee this existence as quickly as Lessing's son. The pride connected with knowing and sensing lies like a blinding fog over the eyes and senses of men, thus deceiving them concerning the value of existence. For this pride contains within itself the most flattering estimation of the value of knowing. Deception is the most general effect of such pride, but even its most particular effects contain within themselves something of the same deceitful character.

Essäen inleder schopenhauerianskt med att sätta människan i perspektiv med universum och därmed förstora upp vår egen obetydlighet. Detta använder Nietzsche som retoriskt grepp för att peka på hur begränsad och antropocentrisk vår föreställning av verkligheten är, vilket givetvis är tänkt att tjäna som en epistemisk kritik av tidigare filosofer, som ansåg att människan var kapabel till att successivt greppa världens natur. Argumentet framstår som aningen omoget och ogenomtänkt, men det vi bör hålla i minnet här är influensen från Kant och Schopenhauer, båda kritiker av det rena förnuftet som tidigare präglade den tyska filosofin, en kritik som här tar sig ett romantiskt och idealistiskt uttryck. Nietzsches referens till universum är ett försök att kontextualisera den filosofiska debatten utanför filosofins traditionella ramar, vilket han fortsätter med att göra längre in i texten:

As a means for the preserving of the individual, the intellect unfolds its principle powers in dissimulation, which is the means by which weaker, less robust individuals preserve themselves-since they have been denied the chance to wage the battle for existence with horns or with the sharp teeth of beasts of prey, This art of dissimulation reaches its peak in man. Deception, flattering, lying, deluding, talking behind the back, putting up a false front, living in borrowed splendor, wearing a mask, hiding behind convention, playing a role for others and for oneself-in short, a continuous fluttering around the solitary flame of vanity-is so much the rule and the law among men that there is almost nothing which is less comprehensible than how an honest and pure drive for truth could have arisen among them. They are deeply immersed in illusions and in dream images; their eyes merely glide over the surface of things and see "forms." Their senses nowhere lead to truth; on the contrary, they are content to receive stimuli and, as it were, to engage in a groping game on the backs of things. Moreover, man permits himself to be deceived in his dreams every night of his life. His moral sentiment does not even make an attempt to prevent this, whereas there are supposed to be men who have stopped snoring through sheer will power.

What does man actually know about himself? Is he, indeed, ever able to perceive himself completely, as if laid out in a lighted display case? Does nature not conceal most things from him-even concerning his own body-in order to confine and lock him within a proud, deceptive consciousness, aloof from the coils of the bowels, the rapid flow of the blood stream, and the intricate quivering of the fibers! She threw away the key. And woe to that fatal curiosity which might one day have the power to peer out and down through a crack in the chamber of consciousness and then suspect that man is sustained in the indifference of his ignorance by that which is pitiless, greedy, insatiable, and murderous-as if hanging in dreams on the back of a tiger. Given this situation, where in the world could the drive for truth have come from?

Insofar as the individual wants to maintain himself against other individuals, he will under natural circumstances employ the intellect mainly for dissimulation. But at the same time, from boredom and necessity, man wishes to exist socially and with the herd; therefore, he needs to make peace and strives accordingly to banish from his world at least the most flagrant bellum omni contra omnes. This peace treaty brings in its wake something which appears to be the first step toward acquiring that puzzling truth drive: to wit, that which shall count as "truth" from now on is established. That is to say, a uniformly valid and binding designation is invented for things, and this legislation of language likewise establishes the first laws of truth. For the contrast between truth and lie arises here for the first time.

PlatonismHär stoppar vi för ett ögonblick. Redan så här tidigt in i texten ser vi att Nietzsche avviker från all tidigare epistemologi, genom att helt enkelt börja analysera kunskapsteoretiska begrepp utifrån en evolutionär synvinkel. Sanning, proklamerar han, är inte ett resultat av kunskap om världens natur, utan ett socialt verktyg som vi använder för att konkurrera med varandra istället för med vassa tänder och klor. Endast genom dagdrömmande och illusioner kan vi hitta på koncept som "former", en direkt referens till Platons metafysik.

Nietzsche är antagligen även den första filosof som går steget längre och ställer frågan varifrån jakten på sanning kommer ifrån? Varför är sanning någonting eftersträvansvärt i vår kultur? Frågeställningen pekar suggestivt mot en omvärdering av sedan årtusenden etablerade kunskapsbegrepp och uppvisar redan här en nihilistisk tendens till kritisk reflektion bortom moraliska och kulturella traditioner. Nietzsche inleder sin epistemiska kritik genom att attackera sinnenas bedräglighet, något som Descartes också skulle sluta sig till. På frågan om hur mycket kunskap naturen låter människan erhålla om sig själv, svarar Nietzsche bestämt, nästan hopplöst: "She threw away the key". Nyckeln till fullständig självmedvetenhet är för alltid förlorad.

Nietzsche fortsätter sedan med en mer sociologiskt inriktad analys på begreppsdikotomin sanning-lögn:

The liar is a person who uses the valid designations, the words, in order to make something which is unreal appear to be real. He says, for example, "I am rich," when the proper designation for his condition would be "poor." He misuses fixed conventions by means of arbitrary substitutions or even reversals of names. If he does this in a selfish and moreover harmful manner, society will cease to trust him and will thereby exclude him. What men avoid by excluding the liar is not so much being defrauded as it is being harmed by means of fraud. Thus, even at this stage, what they hate is basically not deception itself, but rather the unpleasant, hated consequences of certain sorts of deception. It is in a similarly restricted sense that man now wants nothing but truth: he desires the pleasant, life-preserving consequences of truth.

He is indifferent toward pure knowledge which has no consequences; toward those truths which are possibly harmful and destructive he is even hostilely inclined. And besides, what about these linguistic conventions themselves? Are they perhaps products of knowledge, that is, of the sense of truth? Are designations congruent with things? Is language the adequate expression of all realities? It is only by means of forgetfulness that man can ever reach the point of fancying himself to possess a "truth" of the grade just indicated. If he will not be satisfied with truth in the form of tautology, that is to say, if he will not be content with empty husks, then he will always exchange truths for illusions.

En person som ljuger förvränger alltså sakförhållanden i verkligheten, och det som människor reagerar på är inte lögnen i sig, utan konsekvenserna av den. Sanning och lögn fyller alltså en strategisk funktion i vårt vardagsliv, ett påstående som är radikalare än vi först anar, eftersom det skulle innebära att dessa inte är abtrakta och för evigt fastställda begrepp, som vi kan undersöka med hjälp av vetenskap, religion och filosofi. Istället skulle de utgöra rent sociala och evolutionära funktioner för individers självändamål. Med andra ord existerar inte sanning och lögn utan en betraktare.

Frågan vi som läsare givetvis bör ställa oss är: Förutsätter inte sakförhållanden redan givna relationer mellan vad som är fallet och vad som icke är fallet? Svaret verkar ligga i en sorts överenskommelse över vad som är sant och inte sant, men det huvudsakliga i Nietzsches tankegång är den sociologiska dimensionen till hur sanning och lögn verkar som kulturella fenomen i vår civilisation. Hans påstående att sanningssökandet avstannar när sanningen ifråga är obekväm, reflekterar träffsäkert vår egen samtid och påminner om Dr. James Watsons gatlopp när han gjorde uttalandet i media om biologiska skillnader mellan olika raser. Trots att han är en nobelpristagare, en av världens största experter inom sitt område, och var en av de som upptäckte DNA-molekylens struktur, förkastades hans vetenskapligt välgrundade uttalanden av alltifrån politiker, akademiker och journalister. Vari, hade Nietzsche frågat, ligger värdet i sanning om vi endast accepterar den när den framstår som socialt acceptabel i vår kultur?

Den påföljande argumentationen är en kritik av språkets och sinnenas förmåga att förmedla en objektiv bild av verkligheten:

What is a word? It is the copy in sound of a nerve stimulus. But the further inference from the nerve stimulus to a cause outside of us is already the result of a false and unjustifiable application of the principle of sufficient reason. If truth alone had been the deciding factor in the genesis of language, and if the standpoint of certainty had been decisive for designations, then how could we still dare to say "the stone is hard," as if "hard" were something otherwise familiar to us, and not merely a totally subjective stimulation! We separate things according to gender, designating the tree as masculine and the plant as feminine. What arbitrary assignments! How far this oversteps the canons of certainty! We speak of a "snake": this designation touches only upon its ability to twist itself and could therefore also fit a worm. What arbitrary differentiations! What one-sided preferences, first for this, then for that property of a thing!

The various languages placed side by side show that with words it is never a question of truth, never a question of adequate expression; otherwise, there would not be so many languages. The "thing in itself" (which is precisely what the pure truth, apart from any of its consequences, would be) is likewise something quite incomprehensible to the creator of language and something not in the least worth striving for. This creator only designates the relations of things to men, and for expressing these relations he lays hold of the boldest metaphors. To begin with, a nerve stimulus is transferred into an image: first metaphor. The image, in turn, is imitated in a sound: second metaphor. And each time there is a complete overleaping of one sphere, right into the middle of an entirely new and different one. One can imagine a man who is totally deaf and has never had a sensation of sound and music. Perhaps such a person will gaze with astonishment at Chladni's sound figures; perhaps he will discover their causes in the vibrations of the string and will now swear that he must know what men mean by "sound."

It is this way with all of us concerning language; we believe that we know something about the things themselves when we speak of trees, colors, snow, and flowers; and yet we possess nothing but metaphors for things--metaphors which correspond in no way to the original entities. In the same way that the sound appears as a sand figure, so the mysterious X of the thing in itself first appears as a nerve stimulus, then as an image, and finally as a sound. Thus the genesis of language does not proceed logically in any case, and all the material within and with which the man of truth, the scientist, and the philosopher later work and build, if not derived from never-never land, is a least not derived from the essence of things. In particular, let us further consider the formation of concepts. Every word instantly becomes a concept precisely insofar as it is not supposed to serve as a reminder of the unique and entirely individual original experience to which it owes its origin; but rather, a word becomes a concept insofar as it simultaneously has to fit countless more or less similar cases--which means, purely and simply, cases which are never equal and thus altogether unequal. Every concept arises from the equation of unequal things.

Arthur SchopenhauerHär sägs det mycket på kort utrymme. Låt oss beta av allting systematiskt. Den första kritiken Nietzsche utdelar gäller vad som inom filosofi kallas ostension: Akten att peka på ett föremål och tilldela det ett namn. Vardagligt förutsätter vi att våra ord refererar till ett ting i verkligheten, t.ex. vi pekar på en sten och säger "Detta är en sten". Vad Nietzsche gör är att hävda att detta inte alls behöver vara fallet. Med hänvisning till Schopenhauers "On the Fourfold Root of the Principle of Sufficient Reason", framlägger han att vi felaktigt sluter oss från vårt språk till en verklighet bortom vår subjektiva perception. Han understödjer argumentet genom att beskriva hur simplistiska och enfaldiga våra indelningar av verkligheten är. Vi beskriver en stenar som hårda, ormar som slingrande varelser etc., utan att reflektera över hur denna ostensionsprocess går till.

Nietzsche framför huvudsakligen fyra argument för varför ostension inte refererar direkt till tingen-i-sig, eller verkligheten som den verkligen är:

(1) Våra sinnen tolkar verkligheten genom subjektiv stimuli, d.v.s. vi kan inte riktigt lita på den information vi får från våra sinnen. Nietzsche påpekar också hur informationen bearbetas i flera omgångar och därför inte kan sägas vara objektivt tillförlitlig.

(2) Vi tolkar endast verkligheten i metaforer (läs: subjektiva sinnesbilder) och varje metafor refererar i sin tur till andra metaforer i vårt språk. Definitionen av "träd" hänvisar således i sin tur till "trä", "löv", "grenar" och andra metaforer, och därför har vi ingen direkt referens till verkligheten.

(3) Varje individuell upplevelse av verkligheten är unik, men skillnaderna mellan dessa upplevelser försvinner i mänsklig samvaro, där metaforerna för våra upplevelser fyller en social funktion och avvikande mönster därför måste generaliseras. Således reducerar vi verklighetens dynamik till någonting enfaldigt och generellt för att vi ska kunna kommunicera våra erfarenheter med varandra.

(4) Om språket objektivt avspeglade verkligheten, varför har vi då en uppsjö av olika språk?

Det första argumentet är kanske det starkaste och går ända tillbaka till de antika skeptikerna i Grekland: Våra sinnen är inte tillförlitliga nog att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Det andra argumentet måste förstås i kontext av Kants transcendentala idealism, som hävdar att vi måste skilja mellan världen i sig och världen så som den framträder för oss. Den senare kallas den fenomenella världen och Kant påstod att vi omöjligen kan sluta oss från den till hur världen egentligen är (den "noumenala världen"). Med andra ord är vår tolkning av verkligheten endast en subjektiv föreställning, som inte säger oss någonting om verklighetens natur. Det tredje argumentet är komplext; visserligen är det inte svårt att föreställa sig hur språkliga och sociala konventioner generaliserar kommunikationen av individuella upplevelser, men vad säger detta om individens tolkning av verkligheten? Egentligen framför argumentet att det existerar ett brott mellan språket och verkligheten, någonting som 1900-talets språkfilosofi skulle återuppväcka i Nietzsches anda.

Det fjärde argumentet är tämligen uselt; vi kan utan svårighet föreställa oss att det existerade språk som parallellt refererade till en och samma verklighet. Vad Nietzsche försöker peka på är snarare ett perspektivproblem; om varje individ och varje social grupp närmar sig verkligheten utifrån sitt perspektiv, hur konsoliderar vi dessa för att finna en gemensam referensram för våra trosföreställningar? Frågan återspeglar en problematik i Kants intersubjektiva filosofi, där objektiviteten inte existerar i sig, utan är produkten av hur vårt medvetande med nödvändighet måste tolka verkligheten (d.v.s. genom begrepp som tid, rum och kausalitet). Man kan förstå intersubjektivitet genom att föreställa sig ett scenario där tre personer pekar på tre träd i skogen, och medan de saknar instrument för att objektivt mäta trädens höjd, kommer de genom ögonmått gemensamt fram till ungefär samma uppskattade värden. Men kan man verkligen göra så, och sedan hävda att det är giltig objektivitet? Nietzsche fortsätter:

Just as it is certain that one leaf is never totally the same as another, so it is certain that the concept "leaf" is formed by arbitrarily discarding these individual differences and by forgetting the distinguishing aspects. This awakens the idea that, in addition to the leaves, there exists in nature the "leaf": the original model according to which all the leaves were perhaps woven, sketched, measured, colored, curled, and painted--but by incompetent hands, so that no specimen has turned out to be a correct, trustworthy, and faithful likeness of the original model. We call a person "honest," and then we ask "why has he behaved so honestly today?" Our usual answer is, "on account of his honesty." Honesty! This in turn means that the leaf is the cause of the leaves. We know nothing whatsoever about an essential quality called "honesty"; but we do know of countless individualized and consequently unequal actions which we equate by omitting the aspects in which they are unequal and which we now designate as "honest" actions.

Finally we formulate from them a qualities occulta which has the name "honesty." We obtain the concept, as we do the form, by overlooking what is individual and actual; whereas nature is acquainted with no forms and no concepts, and likewise with no species, but only with an X which remains inaccessible and undefinable for us. For even our contrast between individual and species is something anthropomorphic and does not originate in the essence of things; although we should not presume to claim that this contrast does not correspond to the essence of things: that would of course be a dogmatic assertion and, as such, would be just as indemonstrable as its opposite.

Här måste vi stoppa för att klargöra vissa saker. Diskussionen om lövet är återigen en hänvisning till Platons idélära, som säger att varje ting i vår värld korresponderar till en idé i en sorts idévärld; alla hästar är just hästar genom hästens idé, alla människor är just människor genom människans idé, och alla löv är just löv genom lövets idé. Men här förkastar Nietzsche en sådan teori och anser det vara absurt att sådana idéer över huvud taget skulle existera, och även om de gjorde det, så skulle vi inte ha kunskap om dem. Vår idé om att det finns en grupp löv är alltså en påhittad konstruktion; varje löv är unikt. Medan Platon hävdade att tingen i verkligheten redan är indelade i grupper efter idéer, hävdar Nietzsche att vi lika gärna skulle kunna göra andra gruppindelningar. Varför inte gruppera ihop människor och djur, eftersom båda t.ex. har hår på kroppen? Varför inte gruppera ihop maskar och ormar till en grupp, eftersom båda ringlar fram för att förflytta sig? Försök själv att komma på en adekvat och samtidigt heltäckande definition av vad människa är, och du inser snart dilemmat.

Nietzsche ser platonism som en form av antropomorfisk föreställning och kritiserar språket för att generalisera fram koncept, som egentligen bara är en produkt av andra koncept. Frågan vi ställer oss är hur våra koncept då ytterst uppkommer och Nietzsches svar blir ett skeptiskt sådant: Medan våra koncept inte direkt refererar till essensen hos tingen i verkligheten, är det möjligt att kontrasterna vi upplever korresponderar mot denna essens, men det kan vi varken bevisa eller motbevisa, eftersom det skulle vara en omöjlig uppgift. Vi bör alltså i kantiansk anda suspendera omdömet om tingen-i-sig, eftersom det helt enkelt är ett område som vi aldrig kan få kunskap om.

Nietzsche går nu till konkret angrepp på sanningsbegreppet:

What then is truth? A movable host of metaphors, metonymies, and; anthropomorphisms: in short, a sum of human relations which have been poetically and rhetorically intensified, transferred, and embellished, and which, after long usage, seem to a people to be fixed, canonical, and binding. Truths are illusions which we have forgotten are illusions- they are metaphors that have become worn out and have been drained of sensuous force, coins which have lost their embossing and are now considered as metal and no longer as coins.

We still do not yet know where the drive for truth comes from. For so far we have heard only of the duty which society imposes in order to exist: to be truthful means to employ the usual metaphors. Thus, to express it morally, this is the duty to lie according to a fixed convention, to lie with the herd and in a manner binding upon everyone. Now man of course forgets that this is the way things stand for him. Thus he lies in the manner indicated, unconsciously and in accordance with habits which are centuries' old; and precisely by means of this unconsciousness and forgetfulness he arrives at his sense of truth. From the sense that one is obliged to designate one thing as "red," another as "cold," and a third as "mute," there arises a moral impulse in regard to truth. The venerability, reliability, and utility of truth is something which a person demonstrates for himself from the contrast with the liar, whom no one trusts and everyone excludes.

As a "rational" being, he now places his behavior under the control of abstractions. He will no longer tolerate being carried away by sudden impressions, by intuitions. First he universalizes all these impressions into less colorful, cooler concepts, so that he can entrust the guidance of his life and conduct to them. Everything which distinguishes man from the animals depends upon this ability to volatilize perceptual metaphors in a schema, and thus to dissolve an image into a concept. For something is possible in the realm of these schemata which could never be achieved with the vivid first impressions: the construction of a pyramidal order according to castes and degrees, the creation of a new world of laws, privileges, subordinations, and clearly marked boundaries-a new world, one which now confronts that other vivid world of first impressions as more solid, more universal, better known, and more human than the immediately perceived world, and thus as the regulative and imperative world.

SokratismSanning är därmed inte längre ett fixerat, absolut begrepp, utan en samling metaforer som över tid har blivit kanoniska och nått socialt "sanningsstatus". Sanningen tillskrivs ett positivt socialt värde av majoriteten, medan lögnaren blir exkluderad från samhället. En moralisk aspekt uppstår därför hos sanningskulturen; en moral som upphöjer vissa koncept som mer värda än andra. Efterhand vänjer sig människorna vid sina metaforer och förbiser passionerna, sinnesintrycken och intuitionerna. Kritiken som Nietzsche senare skulle rikta mot den moderna sokratismen i "Tragedins födelse" uppstår redan här och går till angrepp mot rationalism och förnuftsnaivitet. Den antropomorfiska civilisationskulturen ersätter våra instinkter och intuitioner med rationella, linjära kalkyler och koncept, som enligt Nietzsche förblindar oss inför den naturliga verklighetens dynamik:

Whereas each perceptual metaphor is individual and without equals and is therefore able to elude all classification, the great edifice of concepts displays the rigid regularity of a Roman columbarium and exhales in logic that strength and coolness which is characteristic of mathematics. Anyone who has felt this cool breath [of logic] will hardly believe that even the concept-which is as bony, foursquare, and transposable as a die-is nevertheless merely the residue of a metaphor, and that the illusion which is involved in the artistic transference of a nerve stimulus into images is, if not the mother, then the grandmother of every single concept. But in this conceptual crap game "truth" means using every die in the designated manner, counting its spots accurately, fashioning the right categories, and never violating the order of caste and class rank.

Just as the Romans and Etruscans cut up the heavens with rigid mathematical lines and confined a god within each of the spaces thereby delimited, as within a templum, so every people has a similarly mathematically divided conceptual heaven above themselves and henceforth thinks that truth demands that each conceptual god be sought only within his own sphere. Here one may certainly admire man as a mighty genius of construction, who succeeds in piling an infinitely complicated dome of concepts upon an unstable foundation, and, as it were, on running water. Of course, in order to be supported by such a foundation, his construction must be like one constructed of spiders' webs: delicate enough to be carried along by the waves, strong enough not to be blown apart by every wind.

As a genius of construction man raises himself far above the bee in the following way: whereas the bee builds with wax that he gathers from nature, man builds with the far more delicate conceptual material which he first has to manufacture from himself. In this he is greatly to be admired, but not on account of his drive for truth or for pure knowledge of things. When someone hides something behind a bush and looks for it again in the same place and finds it there as well, there is not much to praise in such seeking and finding. Yet this is how matters stand regarding seeking and finding "truth" within the realm of reason. If I make up the definition of a mammal, and then, after inspecting a camel, declare "look, a mammal' I have indeed brought a truth to light in this way, but it is a truth of limited value. That is to say, it is a thoroughly anthropomorphic truth which contains not a single point which would be "true in itself" or really and universally valid apart from man.

Sanning är inte bara beroende av en tolkare, utan även en skapare, och existerar därför inte oberoende människan. Nietzsche tar universalieproblemet (hur kommer det sig att det verkar existera flera individuella ting med identiska egenskaper?) som exempel: Om vi skapar en definition av däggdjur och sedan undersöker en kamel, och kommer fram till att den passar in i vår definition, är detta inte ett uttryck för en universell sanning, utan huvudsakligen en antropomorfisk sanning. Utan vår kontruktion av definitionen hade den inte existerat.

At bottom, what the investigator of such truths is seeking is only the metamorphosis of the world into man. He strives to understand the world as something analogous to man, and at best he achieves by his struggles the feeling of assimilation. Similar to the way in which astrologers considered the stars to be in man 's service and connected with his happiness and sorrow, such an investigator considers the entire universe in connection with man: the entire universe as the infinitely fractured echo of one original sound-man; the entire universe as the infinitely multiplied copy of one original picture-man. His method is to treat man as the measure of all things, but in doing so he again proceeds from the error of believing that he has these things [which he intends to measure] immediately before him as mere objects. He forgets that the original perceptual metaphors are metaphors and takes them to be the things themselves. Only by forgetting this primitive world of metaphor can one live with any repose, security, and consistency: only by means of the petrification and coagulation of a mass of images which originally streamed from the primal faculty of human imagination like a fiery liquid, only in the invincible faith that this sun, this window, this table is a truth in itself, in short, only by forgetting that he himself is an artistically creative subject, does man live with any repose, security, and consistency.

If but for an instant he could escape from the prison walls of this faith, his "self consciousness" would be immediately destroyed. It is even a difficult thing for him to admit to himself that the insect or the bird perceives an entirely different world from the one that man does, and that the question of which of these perceptions of the world is the more correct one is quite meaningless, for this would have to have been decided previously in accordance with the criterion of the correct perception, which means, in accordance with a criterion which is not available. But in any case it seems to me that "the correct perception" -- which would mean "the adequate expression of an object in the subject" -- is a contradictory impossibility.

For between two absolutely different spheres, as between subject and object, there is no causality, no correctness, and no expression; there is, at most, an aesthetic relation: I mean, a suggestive transference, a stammering translation into a completely foreign tongue-for which I there is required, in any case, a freely inventive intermediate sphere and mediating force. "Appearance" is a word that contains many temptations, which is why I avoid it as much as possible. For it is not true that the essence of things "appears" in the empirical world. A painter without hands who wished to express in song the picture before his mind would, by means of this substitution of spheres, still reveal more about the essence of things than does the empirical world. Even the relationship of a nerve stimulus to the generated image is not a necessary one.

Immanuel KantNietzsche utvecklar sin kritik av begreppsrealism (tanken att begrepp existerar oberoende av oss människor) och påstår att det kan likställas med homo mensura; idén att människan är alltings mått. Tanken på att djur upplever verkligheten helt annorlunda får oss att reflektera över om inte vår tolkning också är ännu ett perspektiv, och så länge vi är låsta i det perspektivet förblir sanningssträvan meningslöst. Nietzsche framlägger sedan ett mer filosofiskt argument mot objektiv tolkning av verkligheten genom att påstå att det inte existerar en kausalitet mellan subjekt (tolkare) och objekt (föremålet för tolkning). Argumentet är en variation på kritiken av våra sinnesintryck, men tillägger att det istället handlare om en estetisk relation; precis som Kant och Schopenhauer, anser Nietzsche att vi skapar medan vi tolkar verkligheten, ungefär som konstnärer. Perception är alltså i själva fallet en estetisk aktivitet, ingenting annat, och det är absurt att tillskriva den något sanningsvärde över huvud taget.

But when the same image has been generated millions of times and has been handed down for many generations and finally appears on the same occasion every time for all mankind, then it acquires at last the same meaning for men it would have if it were the sole necessary image and if the relationship of the original nerve stimulus to the generated image were a strictly causal one. In the same manner, an eternally repeated dream would certainly be felt and judged to be reality. But the hardening and congealing of a metaphor guarantees absolutely nothing concerning its necessity and exclusive justification.

Every person who is familiar with such considerations has no doubt felt a deep mistrust of all idealism of this sort: just as often as he has quite early convinced himself of the eternal consistency, omnipresence, and fallibility of the laws of nature. He has concluded that so far as we can penetrate here-from the telescopic heights to the microscopic depths-everything is secure, complete, infinite, regular, and without any gaps. Science will be able to dig successfully in this shaft forever, and the things that are discovered will harmonize with and not contradict each other. How little does this resemble a product of the imagination, for if it were such, there should be some place where the illusion and reality can be divined.

Against this, the following must be said: if each us had a different kind of sense perception-if we could only perceive things now as a bird, now as a worm, now as a plant, or if one of us saw a stimulus as red, another as blue, while a third even heard the same stimulus as a sound-then no one would speak of such a regularity of nature, rather, nature would be grasped only as a creation which is subjective in the highest degree. After all, what is a law of nature as such for us? We are not acquainted with it in itself, but only with its effects, which means in its relation to other laws of nature-which, in turn, are known to us only as sums of relations. Therefore all these relations always refer again to others and are thoroughly incomprehensible to us in their essence.

Här gör vi ännu en djupdykning. Nietzsche förkastar alltså vetenskaplig objektivitet och hävdar att naturlagarnas essens aldrig framträder för oss annat än genom verkan. Vi upplever aldrig orsakerna. Kritiken av kausalitet påminner om David Hume, som påstod att när vi skjuter en biljardboll mot en annan biljdardboll, ser vi aldrig boll A orsaka boll B:s rörelse, endast boll A stanna och boll B röra sig vid samma tidpunkt. Likaledes vet vi ingenting om världens regelbundenhet (induktion); det enda vi har är empiriska studier över sannolika mönster där vi själva tolkar in orsak och verkan. Nietzsche är inne på samma spår när han endast ser verkan i naturen och vill att vi ska suspendera omdömet om naturens essens, även genom vetenskapliga metoder. Det enda vi med säkerhet vet är vad vi tillför till världen, vilket han i kantiansk anda beskriver i termer av begrepp i medvetandet:

All that we actually know about these laws of nature is what we ourselves bring to them-time and space, and therefore relationships of succession and number. But everything marvelous about the laws of nature, everything that quite astonishes us therein and seems to demand explanation, everything that might lead us to distrust idealism: all this is completely and solely contained within the mathematical strictness and inviolability of our representations of time and space. But we produce these representations in and from ourselves with the same necessity with which the spider spins. If we are forced to comprehend all things only under these forms, then it ceases to be amazing that in all things we actually comprehend nothing but these forms. For they must all bear within themselves the laws of number, and it is precisely number which is most astonishing in things. All that conformity to law, which impresses us so much in the movement of the stars and in chemical processes, coincides at bottom with those properties which we bring to things. Thus it is we who impress ourselves in this way. In conjunction with this, it of course follows that the artistic process of metaphor formation with which every sensation begins in us already presupposes these forms and thus occurs within them. The only way in which the possibility of subsequently constructing a new conceptual edifice from metaphors themselves can be explained is by the firm persistence of these original forms.

That is to say: this conceptual edifice is an imitation of temporal, spatial, and numerical relationships in the domain of metaphor.

Ludwing van BeethovenTid och rum är alltså inte fenomen i verkligheten utan blott begrepp i medvetandet, som vi själva tillför världen för att kunna förstå och tolka den. Likaledes bygger våra vetenskapliga teorier på koncept och begrepp, som vi själva applicerar på tingen för att kunna analysera och systematisera dem. Från detta påstående sluter sig Nietzsche till att det egentligen inte är naturen som imponerar på oss, utan att det är vi som imponerar på oss själva genom vår egen kreativitet. Det är inte svårt att föreställa sig varför Nietzsche senare kom att inrikta en stor del av sin filosofiska karriär på studier av konst, och livet som en konstnärlig aktivitet.

2

We have seen how it is originally language which works on the construction of concepts, a labor taken over in later ages by science.

Just as the bee simultaneously constructs cells and fills them with honey, so science works unceasingly on this great columbarium of concepts, the graveyard of perceptions. It is always building new, higher stories and shoring up, cleaning, and renovating the old cells; above all, it takes pains to fill up this monstrously towering framework and to arrange therein the entire empirical world, which is to say, the anthropomorphic world. Whereas the man of action binds his life to reason and its concepts so that he will not be swept away and lost, the scientific investigator builds his hut right next to the tower of science so that he will be able to work on it and to find shelter for himself beneath those bulwarks which presently exist. And he requires shelter, for there are frightful powers which continuously break in upon him, powers which oppose scientific "truth" with completely different kinds of "truths" which bear on their shields the most varied sorts of emblems. The drive toward the formation of metaphors is the fundamental human drive, which one cannot for a single instant dispense with in thought, for one would thereby dispense with man himself.

This drive is not truly vanquished and scarcely subdued by the fact that a regular and rigid new world is constructed as its prison from its own ephemeral products, the concepts. It seeks a new realm and another channel for its activity, and it finds this in myth and in art generally. This drive continually confuses the conceptual categories and cells by bringing forward new transferences, metaphors, and metonymies. It continually manifests an ardent desire to refashion the world which presents itself to waking man, so that it will be as colorful, irregular, lacking in results and coherence, charming, and eternally new as the world of dreams. Indeed, it is only by means of the rigid and regular web of concepts that the waking man clearly sees that he is awake; and it is precisely because of this that he sometimes thinks that he must be dreaming when this web of concepts is torn by art.

Håll er skärpta nu, för det är här som Nietzsche i smyg lanserar sin filosofiska grundstomme: Människan har en inre drivkraft till att skapa metaforer och när motivationen efter sanning försvinner, övergår skaparkraften till att engagera sig estetiskt med världen. Detta utmynnar i myter och konst. I konsten löses den regelbunda världen upp av metaforer i ett dionysiskt kaos, och det är konsten som Nietzsche ytterst vill försvara. Detta kräver att vi förkastar strävan efter sanning och istället inriktar våra liv på att leva kreativt, nöjda med att aldrig få absolut kunskap om verkligheten, som sorglösa konstnärer.

Pascal is right in maintaining that if the same dream came to us every night we would be just as occupied with it as we are with the things that we see every day. "If a workman were sure to dream for twelve straight hours every night that he was king," said Pascal, "I believe that he would be just as happy as a king who dreamt for twelve hours every night that he was a workman." In fact, because of the way that myth takes it for granted that miracles are always happening, the waking life of a mythically inspired people -- the ancient Greeks, for instance -- more closely resembles a dream than it does the waking world of a scientifically disenchanted thinker. When every tree can suddenly speak as a nymph, when a god in the shape of a bull can drag away maidens, when even the goddess Athena herself is suddenly seen in the company of Peisastratus driving through the market place of Athens with a beautiful team of horses -- and this is what the honest Athenian believed -- then, as in a dream, anything is possible at each moment, and all of nature swarms around man as if it were nothing but a masquerade of the gods, who were merely amusing themselves by deceiving men in all these shapes.

But man has an invincible inclination to allow himself to be deceived and is, as it were, enchanted with happiness when the rhapsodist tells him epic fables as if they were true, or when the actor in the theater acts more royally than any real king. So long as it is able to deceive without injuring, that master of deception, the intellect, is free; it is released from its former slavery and celebrates its Saturnalia. It is never more luxuriant, richer, prouder, more clever and more daring. With creative pleasure it throws metaphors into confusion and displaces the boundary stones of abstractions, so that, for example, it designates the stream as "the moving path which carries man where he would otherwise walk." The intellect has now thrown the token of bondage from itself.

At other times it endeavors, with gloomy officiousness, to show the way and to demonstrate the tools to a poor individual who covets existence; it is like a servant who goes in search of booty and prey for his master. But now it has become the master and it dares to wipe from its face the expression of indigence. In comparison with its previous conduct, everything that it now does bears the mark of dissimulation, just as that previous conduct did of distortion. The free intellect copies human life, but it considers this life to be something good and seems to be quite satisfied with it. That immense framework and planking of concepts to which the needy man clings his whole life long in order to preserve himself is nothing but a scaffolding and toy for the most audacious feats of the liberated intellect. And when it smashes this framework to pieces, throws it into confusion, and puts it back together in an ironic fashion, pairing the most alien things and separating the closest, it is demonstrating that it has no need of these makeshifts of indigence and that it will now be guided by intuitions rather than by concepts.

MenadNietzsche framställer mallen till vad som skulle komma att bli den världskända dikotomin mellan det apolliniska och dionysiska; mellan den rationella vetenskapsmannen och den passionerade konstnären. Nietzsche ser i konstnären, vilken han kallar det "fria intellektet", en individ som lösgört sig från sanningskulturen och istället inriktat sig på att skapa för skönhets skull. Medan vetenskapsmannen vill rangordna, gruppera och systematisera tingen i världen, vill konstnären blanda dem, förvränga dem, leka och fantisera med dem, för att skapa estetisk skönhet. Det fria intellektet är därför fritt från behovet av att generalisera sina perspektiv efter majoriteten. Nietzsche ser i de antika grekerna ett folk som i försokratisk tid levde bland myterna och såg sina gudar livs levande i världen. De brydde sig inte om sanning, utan om upplevelse, och det är denna empiri som Nietzsche vill förknippa med intuitionen - den omedelbara kunskapen som vägleder oss utan att någonsin riktigt ge sig själv till känna:

There is no regular path which leads from these intuitions into the land of ghostly schemata, the land of abstractions. There exists no word for these intuitions; when man sees them he grows dumb, or else he speaks only in forbidden metaphors and in unheard-of combinations of concepts. He does this so that by shattering and mocking the old conceptual barriers he may at least correspond creatively to the impression of the powerful present intuition.

There are ages in which the rational man and the intuitive man stand side by side, the one in fear of intuition, the other with scorn for abstraction. The latter is just as irrational as the former is inartistic. They both desire to rule over life: the former, by knowing how to meet his principle needs by means of foresight, prudence, and regularity; the latter, by disregarding these needs and, as an "overjoyed hero," counting as real only that life which has been disguised as illusion and beauty. Whenever, as was perhaps the case in ancient Greece, the intuitive man handles his weapons more authoritatively and victoriously than his opponent, then, under favorable circumstances, a culture can take shape and art's mastery over life can be established. All the manifestations of such a life will be accompanied by this dissimulation, this disavowal of indigence, this glitter of metaphorical intuitions, and, in general, this immediacy of deception: neither the house, nor the gait, nor the clothes, nor the clay jugs give evidence of having been invented because of a pressing need.

It seems as if they were all intended to express an exalted happiness, an Olympian cloudlessness, and, as it were, a playing with seriousness. The man who is guided by concepts and abstractions only succeeds by such means in warding off misfortune, without ever gaining any happiness for himself from these abstractions. And while he aims for the greatest possible freedom from pain, the intuitive man, standing in the midst of a culture, already reaps from his intuition a harvest of continually inflowing illumination, cheer, and redemption-in addition to obtaining a defense against misfortune. To be sure, he suffers more intensely, when he suffers; he even suffers more frequently, since he does not understand how to learn from experience and keeps falling over and over again into the same ditch. He is then just as irrational in sorrow as he is in happiness: he cries aloud and will not be consoled. How differently the stoical man who learns from experience and governs himself by concepts is affected by the same misfortunes!

Denna passage kräver extra eftertanke. Nietzche presenterar sin apollinisk-dionysiska dikotomi i form av den rationella och intuitiva människan, ett slående koncept som vill visa hur mytbildning och kultur uppstår genom intuitiv skapelse, men vägledd av rationell kunskap. Intuition är alltså enligt Nietzsche grundläggande, inte bara för konst, men också för kultur i sin helhet. Som människor i en modern civilisation där myter, sagor och konst har lågt värde, och vetenskap och linjär algebra anses utgöra ett absolut fundament för våra samhällen, är det inte svårt att sympatisera med Nietzsches nyanserade perspektiv. Det intressanta vi inte får förbise är att han inte förkastar rationalitet fullständigt, men anser att intuition måste uppvärderas igen och att detta skulle innebära en helt ny livsstil för oss i västvärlden.

Medan vetenskapskulturen har lett oss till en stoisk livsstil där vi försöker överblicka världens fasor genom moral, engagerar sig den intuitiva och konstnärliga människan med världen genom passion. Hon lider, och lider mer än den rationella människan, men känner i sin tur också en större lycka över sin existens än den passiva rationalisten, som inte tycks ha mycket nytta av sin samling metaforer. Vid närmare eftertanke verkar denna sista del av texten vara essäens huvudpoäng: Den försokratiska kulturens ursprunglighet som övervinner den moderna civilisationens vetenskapliga ångest inför sina egna koncept. Konstnärens symfonier som överröstar akademikerns föreläsningssalar. Kaoset som hotar att sluka upp hela vår ordnade värld i en vild, estetisk stormvirvel. Allt medan den tidlösa stoikern försöker avskärma sig själv från omvärlden:

This man, who at other times seeks nothing but sincerity, truth, freedom from deception, and protection against ensnaring surprise attacks, now executes a masterpiece of deception: he executes his masterpiece of deception in misfortune, as the other type of man executes his in times of happiness. He wears no quivering and changeable human face, but, as it were, a mask with dignified, symmetrical features. He does not cry; he does not even alter his voice. When a real storm cloud thunders above him, he wraps himself in his cloak, and with slow steps he walks from beneath it.

Nietzsche som krigareDetta var mycket fakta på en gång. Låt oss kort sammanfatta huvudpunkterna i texten för att bättre kunna överblicka vad Nietzsche egentligen vill ha sagt, och sedan sätta detta i relation till filosofisk nihilism:

- Människan är blott en obetydlig del av universum och hennes stora tankar om sig själv och världen är inte nödvändigtvis så stora som hon själv håller dem för att vara.

- Våra sinnen är oförmögna att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Istället tolkar vi världen i metaforer genom subjektiva perceptioner.

- Våra metaforer refererar inte till tingen-i-sig, utan endast till andra inbördes metaforer. Vårt språk hänsyftar därför inte på verkligheten som den är, utan på sig själv i komplexa mönster.

- Vi förväxlar världen i sig för vad vi tillför till världen. Indelningen av ting existerar inte oberoende av oss människor som skapar indelningen.

- Strävan efter sanning är därför ointressant och ur ett perspektiv till och med skadlig, eftersom den låser oss i vissa schematiska perspektiv, istället för att acceptera våra epistemiska begränsningar och skapa metaforer för skönhets skull.

- Vi måste lära oss att leva efter våra instinkter och intuitioner igen, men till viss del vägledas av rationalitet. När vi fokuserar för mycket på antingen det intuitiva eller rationella, förlorar vi engagemanget med vår omvärld och blir olyckliga som människor.

Kritiken av empirisk kunskap och begreppsrealism utmynnar i den sorts skepiticism som är nihilismens historiska ursprung; förkastandet av objektivitet och redan existerande begrepp i verkligheten. När människan ses som skapare av värden, scheman och metaforer, blir hon en sorts gud över sin egen värld: Det människan kan skapa, kan hon också förstöra. Nietzsche tar denna tanke till sin spets och vill att vi helt ska sluta försöka härleda objektiva trosföreställningar ur våra empiriska upplevelser, och istället försöka njuta av världen som kreativa konstnärer. Medan detta är en tidig text som innehåller en ansenlig mängd ungdomliga utfall och kanske inte fullt ut övertygar oss om alla teser, är det evolutionära och sociologiska perspektivet på epistemiska problem unikt för sin tid. Nietzsche pekar korrekt på hur vårt heliga sanningsbegrepp ofta sätts ur spel genom sociala konventioner; något som vi jämt och ständigt kan bevittna i vår egen samtid.

Nietzsche kontextualiserar epistemologin evolutionärt och vänder på så sätt upp och ner på traditionella frågeställningar om sanning och lögn genom att istället rikta vårt fokus mot vad som är socialt och gruppevolutionärt gynnsamt. Detta är en radikal tanke; föreställ dig att sanning inte korresponderar mot någonting abstrakt och absolut, utan endast är en gemensam överenskommelse som vi uppfunnit för att konkurrera socialt. Medan analysen är slående, är det därmed inte sagt att vi bör sluta oss till att logiska relationer och sakförhållanden inte existerar eller bör förkastas, men vi anar ett mått av kaos i alla ordnade tankesystem och trosföreställningar. Den reaktionära och radikalt idealistiska ståndpunkt Nietzsche tidigt intar, vänder sig tvärt emot sina föregångare, trots att han var djupt influerad av både Kant och Schopenhauer. Genom "On Truth and Lies in a Nonmoral Sense" försöker Nietzsche utveckla Schopenhauers idealistiska holism och Kants transcendentala system, för att närma sig en estetisk och existentiell filosofi, närmare nihilismens tro på att människan är skapare av sin egen mening och att endast den immanenta världen är verklig. Detta gör han svärmiskt, skarpt, engagerande och uttrycksfullt. Den här texten är nyckeln till att närma sig Nietzsches filosofiska system och snudda vid nihilismens outtömliga domäner.
 
Gustav
24 oktober 08 - 10:59
kommentera Gustav

Stort tack för denna artikel. Ser fram emot fler liknande texter framöver! Vill gärna komma med ett inflik här:

"Tid och rum är alltså inte fenomen i verkligheten utan blott begrepp i medvetandet, som vi själva tillför världen för att kunna förstå och tolka den."

Einstein bevisar exakt detta vetenskaplig när han menar att beroende på vilket "system" (verklighet) man befinner sig i, tolkar man verkligheten olika.
http://www.youtube.com/watch?v=wteiuxyqt..

Peter Ingestad () (Webbadress)
24 oktober 08 - 18:53
kommentera Peter Ingestad

Det var en riktig tegelsten som jag nog får återkomma till flera gånger. Jag inleder med att kommentera sammanfattningen.

"- Människan är blott en obetydlig del av universum och hennes stora tankar om sig själv och världen är inte nödvändigtvis så stora som hon själv håller dem för att vara."

Håller jag inte med om. Människan ÄR universum och växer med historien.

"- Våra sinnen är oförmögna att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Istället tolkar vi världen i metaforer genom subjektiva perceptioner."

Det är nog i hög grad riktigt. Men det gäller mer storslagfna och komplexa fenomen. För det enkla karar vi oss med en sanningsdefinition som Tarskis: "satsen snön är vit" är sann om och endast om snön är vit.

"- Våra metaforer refererar inte till tingen-i-sig, utan endast till andra inbördes metaforer. Vårt språk hänsyftar därför inte på verkligheten som den är, utan på sig själv i komplexa mönster."

Det håller jag inte med om. Den samlade mängden av mer eller mindre koherenta metaforer definierar snarare stipulativt en objektiv verklighet, till vilken den senare refererar, ungefär som Carnap klargjorde det naturvetenskapliga språkets semantik.

"- Vi förväxlar världen i sig för vad vi tillför till världen. Indelningen av ting existerar inte oberoende av oss människor som skapar indelningen."

Vad kommer vi fram till härmed? Att det finns en växelverkan mellan "subjekt" och "objekt" går jag med på, men hur detta går till behöver utvecklas mycket stringent.

"- Strävan efter sanning är därför ointressant och ur ett perspektiv till och med skadlig, eftersom den låser oss i vissa schematiska perspektiv, istället för att acceptera våra epistemiska begränsningar och skapa metaforer för skönhets skull."

Jo men blir inte livets mening och skönhet främjad om ett klart och nykter sanningsbegrepp begagnas som instrument i livets alla lägen (empirismens sanning som ett don inom Heideggers Omsorg) då. Varför konstruera en motsättning?

" – Vi måste lära oss att leva efter våra instinkter och intuitioner igen, men till viss del vägledas av rationalitet. När vi fokuserar för mycket på antingen det intuitiva eller rationella, förlorar vi engagemanget med vår omvärld och blir olyckliga som människor."

Pragmatism och livsfilosofi. Nietzsche är utan tvivel en föregångare till nationalsocialismen. Det är likväl en viktig synpunkt.Förneka våra instinkter, och vi blir just olyckliga.

Avslutningsvis: evolutionismen kan ge oss ett sanningskriterium för immateriella föreställningar som religion och etik. Sant härom är vad konsensus säger i historiens slut. Men det blir praktiskt intressant om vi kan förutsäga detta, vilket involverar materiella förhållande och alltså kräver ett annat sanningskriterium.

Peter Ingestad () (Webbadress)
25 oktober 08 - 05:41
kommentera Peter Ingestad

Artikeln kännetecknas onekligen av det fluffiga, lätt pompösa språkbruk som är typiskt för kontinental filosofi.

“Nietzsche kontextualiserar epistemologin evolutionärt och vänder på så sätt upp och ner på traditionella frågeställningar om sanning och lögn genom att istället rikta vårt fokus mot vad som är socialt och gruppevolutionärt gynnsamt.”

Jo då, jag förstår nog, men det finns ett drag av grandios överdrift. “Epistemologin”? Det är väl ändå att ta i! Det är vissa specifika sanningsbegrepp Nietzsche “kontextualiserar”, inte sanningen som sådan. Skribenten reserverar sig diffust iofs. Identifikationen av sanningen med det gynnsamma anknyter klart till en filosofisk skola, nämligen pragmatismen, vilket borde ha omnämnts. Vad pragmatism egentligen är behöver också diskuteras. Hör Charles Saunders Pierce dit? Vad betyder gruppevolutionärt gynnsamt? Man kan väl säga att vi här har ett sanningskrierium för satser av de slag del logiska empirismen förhastat avfärdat som meningslösa, då de lanserat ett alltför snävt falsifikationskriterium, vilket är filosofiskt högintressant. Är Nietzsche pragmatist? Det är nog en inte så orimlig klassificering. Hursom helst aktualiserar artikeln högintrassanta frågor och belyser Nietzsches roll inom en angiven kontext. Vad som behövs nu är preciseringar. Därtill ska jag försöka bidra. Jag återkommer.

Peter Ingestad () (Webbadress)
25 oktober 08 - 08:23
kommentera Peter Ingestad

Näst sista stycke finner jag problematiskt.

Vad är sanning, vad är tro? Varför antingen-eller, varför inte både-och? Vi ska njuta av världen som kreativa konstnärer; ja, det är bara att instämma, men vad har det med kunskapsteori att göra?

Förlåt, men just den biten, om aldrig så flott turnerat, var struntprat och inget annat.

Peter Ingestad () (Webbadress)
26 oktober 08 - 07:45
kommentera Peter Ingestad

“Medan vetenskapskulturen har lett oss till en stoisk livsstil där vi försöker överblicka världens fasor genom moral, engagerar sig den intuitiva och konstnärliga människan med världen genom passion. Hon lider, och lider mer än den rationella människan, men känner i sin tur också en större lycka över sin existens än den passiva rationalisten, som inte tycks ha mycket nytta av sin samling metaforer. Vid närmare eftertanke verkar denna sista del av texten vara essäens huvudpoäng: Den försokratiska kulturens ursprunglighet som övervinner den moderna civilisationens vetenskapliga ångest inför sina egna koncept. Konstnärens symfonier som överröstar akademikerns föreläsningssalar. Kaoset som hotar att sluka upp hela vår ordnade värld i en vild, estetisk stormvirvel. Allt medan den tidlösa stoikern försöker avskärma sig själv från omvärlden:”

Det var måleriskt och träffande! Så kan vi kliva ner från metanivån och diskutera Nietzsches nihilistiska utmaning (underbart uttryckt i filmen Pentagram).

Lebensfilosofie. Jag ser här i grund och botten en växelverkan mellan frihet och etik. Vad lever vi för? Nihilismen stöter i en vägg, den lever för livets egen skull, men det blir ju bara tomma intet, och redan här är en tydlig slutsats given: det håller inte. Nihilismen ger oss bara halva sanningen.

Frihet är Intet, som Sartre klargjort. Men detta Intet är ett vacuum, som tvunget fyller sig med Något. Vad detta Något är, kan inte lätt bestämmas. Men det måste finnas där; det finns helt enkelt ingen annan möjlighet.

Nihilismen försöker storma Religionen, men det går helt enkelt inte. Den borgen är ointaglig.

Natt växklar med dag, om dagen passionerad livsfilosofi, om natten stoicism i vaken avvaktan.

http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/1..

Jesper
27 oktober 08 - 06:04
kommentera Jesper

“- Våra sinnen är oförmögna att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Istället tolkar vi världen i metaforer genom subjektiva perceptioner.”

Den här satsen falsifierar sig själv. Att säga att det inte går att tolka verkligheten objektivt, ÄR att försöka tolka verkligheten objektivt…

Peter Ingestad () (Webbadress)
04 november 08 - 13:00
kommentera Peter Ingestad

Fiffigt, Jesper. Vi kan intuitivt upplösa motsägelsen genom att byta ut “verkligheten” mot “världen”.

"!?"
05 november 08 - 06:28
kommentera "!?"

@Jesper: Förlåt mig, Jesper. Men hur får du ihop det där? "Att säga att det inte går att tolka verkligheten objektivt, ÄR att försöka tolka verkligheten objektivt…"

Att säga att det inte går att tolka verkligheten objektivt är väl en ganska subjektiv åsikt, wouldn’t you say?

jesper
05 november 08 - 09:21
kommentera jesper

Objektivt = Övergripande modell

Om du säger att det inte går att tolka verkligheten objektivt, så innebär det att du sätter ett övergripande perspektiv på hur din egen tolkning ser ut. En objektiv tolkning, alltså.

Polariteter hänger alltid ihop och detsamma gäller “subjektivt” och “objektivt”. Om du säger att det bara går att tolka en viss sak subjektivt, så måste du ha en övergripande modell i dina tankar där du tänker dig ett perspektiv ur vilket man bara kan tolka verkligheten subjektivt.

Då är två alternativ möjliga:

1. Modellen över hur man bara kan tolka saker subjektivt är falsk, och det är alltså totalt meningslöst spekulera i detta påstående

2. Det går att tolka verkligheten “objektivt/ur en övergripande synvinkel”.

Peter Ingestad () (Webbadress)
07 november 08 - 22:19
kommentera Peter Ingestad

Jesper, det här är helt enkelt en instans av lögnarparadoxen. Nu till artikelns sak, vars egg genomskär det koninentala ordluddet.

Jag är fullt fri att plundra, våldta och mörda. Ingen kan nämligen hindra mig. Man kan alltså inte samtidigt hävda Frihet och Rätt, för då gör man sig skyldig till en logisk självmotsägelse. Man måste alltså kompromissa; såvida det inte finns ett slags djupdimension, vari normerna reinternaliseras. Jag finner en sådan i andligheten. Den befinner sig nu i kris. Max Weber beklagade Entzauberung med rätta. Omystik är inte nyttigt för oss.

Förtydligande: det finns inget värde förutom ändamålsenligheten m a p tillstånd X, som är objektet för frihetens mystik.

Jesper
09 november 08 - 01:53
kommentera Jesper

Även om du är fri att mörda, så är det du själv som får ta konsekvenserna. Om du mördar någon, så är det samma sak som att säga att du inte tror på hur samhället fungerar, eftersom du samtidigt måste vara medveten om att du omöjligt kan leva i ett samhälle där folk mördar varandra.

Så frågan är alltså inte huruvida det är rätt att mörda (eller andra brott) eller inte, utan huruvida sättet (samhällets normer) vi lever på är meningsfullt. Och det har jag inte en aning om.

Peter Ingestad () (Webbadress)
10 november 08 - 10:33
kommentera Peter Ingestad

Jesper, det är nog ungefär så jag menar. På ytan blir rättsbegreppet meningslöst genom historiens fortskridande uppklarning, men ytan är inte allt. Det är just meningsfullheten som tillkommer, den återgrundar rätten, och härom har jag inte kunskap, dock en hel del aning. Även här klarnar det, allt djupare.

Peter Ingestad () (Webbadress)
13 november 08 - 16:37
kommentera Peter Ingestad

“Argumentet framstår som aningen omoget och ogenomtänkt, men det vi bör hålla i minnet här är influensen från Kant och Schopenhauer, båda kritiker av det rena förnuftet som tidigare präglade den tyska filosofin, en kritik som här tar sig ett romantiskt och idealistiskt uttryck. “

Här reagerade jag. Vilket “rent förnuft” präglade den tyska filosofin? Kants (förvirrade) verk riktar sig inte mot tysk filosofi i synnerhet, och syftar vi på Hegel & gänget har vi dels en stilistisk anakronism och dels en omedvetenhet: Hegel ansåg sig själv representera Förnuftet, men det är i högsta grad tvivel underställt om detta anspråk har fog. När man skärskådar artikeln upptäcker man på likartat sätt en hel kaskad och schabloniserade uppfattningar, dolda under det “intellektuella” språket.

Daniel
16 april 09 - 00:52
kommentera Daniel

Nu orkade jag visserligen inte läsa klart artikeln, men när ni kallar er nihilister och dessutom skriver om Nietzsche borde det vara på sin plats att påpeka att hans beskrivning av begreppet stod i bjärt kontrast till den gängse. Nihilism kallade N. läror som enligt honom tvingade människor att förneka den mänskliga naturen, alltså framför allt att förneka sin vilja till makt men också sina fysiska behov osv. Kristendomen men också buddhism är exempel som han själv framför. Nihilism är alltså inget positivt värdeladdat begrepp för N.

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008