August Strindberg:
Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Den konstgjorda biffe… | Hem | Friedrich Nietzsche o… »

Brev: Nihilism som startpunkt i livet

Det är dags för ännu ett insändarbrev, denna gång från en läsare som undrar över nihilismens funktion i vår vardagliga tillvaro: Hur kan nihilism utgöra utgångspunkten för hur vi lever, utan att gå över till ren hopplöshet? Är nihilismen "död" när den en gång uppenbarat sig för oss?

Hej!

Jag funderar mycket nu efter att ha plöjt igenom så mycket det är mänskligt möjligt och samtidigt behålla fokus på allt jag läser... det är ju inte direkt cerebral distraktion att läsa det ni skriver. Jag har själv ägnat många år åt att tänka i liknande banor, men fastnat på en punkt. Om nihilismen är utgångspunkt för tanken, så blir ju riktningen för tanken nästan vad som helst. Jag håller helt med om att ifall tanken stannar vid nihilism, så är det fatalism, men vad jag är mer nyfiken på är hur man bibehåller nihilismen i den fortsatta tanken, då jag uppfattar den mer som utgångspunkt än riktning. Jag hamnar själv i vad jag skulle kalla anarkism så fort jag låter tanken lyfta från den nihilistiska utgångspunkten. Jag skäms inte längre för att säga att jag tillhör den grupp som sjunkit ner i fatalism, men inte av vilje, utan för att det rådande samhället (läs mänskligheten) känns mig så meningslöst att jag nära nog föredrar döden framför att tjäna en anonym överklass syften. Hur går man (vi) vidare rent praktiskt, och filosofiskt, från utångspunkten, utan att tappa kontakten med utgångspunkten?

Mvh: Björn Eriksson.

Hej Björn!

Dina funderingar är inte på något sätt underliga, utan hör till reflektionen över nihilismens natur, om man nu kan prata om en sådan. Du är inne på helt rätt spår: Nihilism som riktning är riktningslös. Den säger oss ingenting utöver tomheten själv, ungefär som att skrika sig hes i ett vakuum. På SNUS använder vi nihilismen som ett verktyg för att reducera saker i vår tillvaro till sina grundläggande beståndsdelar, och sedan omorganisera informationen för att bättre förstå den. Detta gör vi för att få klarhet i det kaos som råder omkring oss. Om du någon gång har försökt lösa svåra problem inom formell logik, reda ut en matematisk formel, korta ner en lång akademisk text, eller finna strukturen i en symfoni, har du säkert märkt att det ofta känns omöjligt att få klarhet i någonting genom att försöka lösa allting på en gång. Genom att bryta ner idéer till atomära delar och sedan studera relationen mellan dessa delar, förstår vi till sist hur allting hänger ihop.

Det sistnämnda var det som fick Aristoteles att påstå att helheten är större än summan av delarna, d.v.s. medan det finns en poäng i att bryta ner vår omvärld för att lättare förstå den, måste vi alltid studera delarna utifrån en kontext, annars säger oss delarna ingenting (en simpel analogi: Vi kan inte sluta oss till hur vår kropp i sin helhet fungerar genom att enbart studera njure, lever eller hjärta). Vad har då allt detta med nihilism att göra? Jo, om nihilism är vår metod för att bryta ner vår tillvaro och syna den i klarhet, implicerar den samtidigt att den inte bara avslöjar atomära delar av livet, utan att dess relevans genomsyrar hela vår existens. Man kan därför prata om en holistisk aspekt till nihilism, i den mening att vi inte bara kan kasta den åt sidan när vi nått klarhet, utan att den fortsätter att vara med oss genom livets gång, när vi en gång välkomnat den.

Nihilism urartar till fatalism (anarkism är en sorts politisk motsvarighet till fatalism, i det att man har gett upp hoppet om att hantera någonting, i det här fallet makt, och därför avfärdar det av principiella skäl) när metoden tar överhand över tankeprocessen och endast lämnar kvar sig själv. Då står vi ensamma med tomheten - en ryslig men stillande tomhet. Som vi har nämnt innan i samband med Heidegger och hans "metafysik", verkar nihilism inte bara kunna reducera bort moraliska, sociala och känslomässiga aspekter av livet - den verkar till och med kunna reducera livet självt till noll, åtminstone i en meningsbetydelse. Egentligen är den klassiska frågan om livets mening omöjlig; det går varken att säkert hävda en universell mening utan att grundlöst börja spekulera, men lika omöjligt är det att bevisa att det inte existerar någon dold mening. Förutom ambiguiteten i hur "mening" i det här sammanhanget bör tolkas, leder nihilism ytterst till en suspendering av sådana frågor, vilket även är en del av dess natur. Den avslöjar att det finns områden som vi inte kan säga eller bör uttala oss om.

När fältet lämnas öppet för vad som helst, öppnas nya möjligheter upp för oss som individer att själva skapa. Vi kan själva konstruera en mening med våra liv och känna att den meningen är intim med vårt personliga liv, utan att känna oss neurotiska, rädda, eller ensamma. Det finns en styrka i att snudda vid det okända. Kanske är det just detta som gör att nihilism som utgångspunkt suggestivt leder oss till insikten om att det är vi själva som måste upprätta en riktning och följa den beslutsamt? För många kan detta kännas tungt och kanske rent absurt. Vi är så vana vid att våra liv är inrättade efter ett redan förkonstruerat mönster, från vaggan till graven. Hur förändras våra liv när vi börjar tänka utanför de vanliga ramarna? Det påminner om känslan att plötsligt vika av från en väg och tvinga sig genom högt, vildvuxet gräs och sumpiga myrar. Det finns inga vägskyltar eller någon garanti för att allting ska bli OK, men trots det tvingar nyfikenheten över det okända oss framåt.

Om det är någonting som jag skulle vilja ha sagt med den här långa utläggningen, så är det att inte deppa, antingen för att livet är tomt, eller för att det är fullt med problem. Ett tomt liv skriker om att bli uppfyllt och då borde vi leva kreativt för att se till att vi engagerar oss med omvärlden. Om vi istället endast ser vansinne runtomkring oss, är det ett utmärkt skäl till att välja en annan väg, oavsett om den är okänd eller till och med förbjuden, för att undersöka möjligheter bortom det normgivande. På SNUS försvarar vi båda ståndpunkter enligt en nietzscheansk tradition, som uppmanar oss till att utveckla oss själva och vår karaktär, och våga möta tomheten på dess egna villkor. Det går nämligen inte att rygga tillbaka från nihilism när man en gång bekantat sig med den. Dess påtaglighet finns överallt, om än inte metafysiskt som i Heideggers fall, så åtminstone i vårt mentala och hur vi upplever vår värld. Då spelar det inte riktigt någon roll om huruvida vi kan fastställa dess natur eller inte, eftersom den ändå är ständigt närvarande.

Med det sagt, för att konkret svara på dina frågor: Medan det är sant att en liten klick människor just nu lever gott på oss andra, går utvecklingen mot ett annat håll. Världsekonomin är i gungning och bankerna kollapsar en efter en. Folk är trötta på den politiska cirkusen och söker ny trygghet. Det är inte längre självklart att Väst uppfattar sig själv som progressiv civilisation och dess egentliga dåliga självförtroende är en del av problemet. Det går inte att som ensam individ förändra allting över en natt och i ett samhälle, även om vi skulle ge oss på en revolution, så tar det århundraden innan kontexten blir en helt annan. Vad man istället bör inrikta sig på är att försöka förändra saker och ting i sin omedelbara omgivning, här och nu. Du kan inte lösa alla världens problem och du bör heller inte axla dem för att deppa. Börja med att förändra dig själv och ditt eget liv, och se hur din omgivning långsamt börjar observera det positiva i vad du gör. De som hajar, kommer att ta efter.

Om du ständigt reflekterar över din situation och vart du är på väg, ungefär som man resonerar för att ta sig igenom ett krångligt matematiskt problem, kommer nihilism att vara till ständig användning för att du ska lyckas. På så sätt blir den både din utgångspunkt (ingenting är i grunden givet), din metod (vad kan jag reducera som inte behövs?), och ditt slutmål (det finns inget grundläggande slutmål, så därför måste jag själv skapa ett för att kunna gå vidare). På SNUS betonar vi ofta den metodiska dimensionen till nihilism: Hur man tar sig genom kriser i livet, hur man bemöter socialt aggressiva människor och deras moraliserande, hur man övervinner depression och dålig självkänsla, etc. Men som jag förhoppningsvis någorlunda har lyckats peka på, sträcker sig nihilismens betydelse längre än så. Det är en del av resan att själv göra den utforskningen och det finns (ingen överraskning här) inga givna ramar för hur det ska gå till. Vissa överlever bilolyckor eller bearbetar en stor sorg i livet, andra finner sin väg genom att studera kvällssolens sista strimmor genom höstens bokskogar. Valet är ditt.
 

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008