Hjalmar Söderberg:
Den moraliska pressens uppfattning av anständigheten vilar på en tyst överenskommelse, att endast det sköna är osedligt.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Veckans SNUSare: FRA,… | Hem | Vi lär oss aldrig: Sk… »

Bondförnuft åt folket

Varför vårt sätt att nå kunskap har betydelse

Att erhålla kunskap


Två av filosofins viktigaste frågor om verkligheten kan uttryckas som följer:

1) Kan vi få kunskap om verkligheten så som den är, oberoende av oss? (Epistemologi)
2) Finns verkligheten oberoende av om någon erfar den eller har kunskap om den? (Metafysik)

I den första frågan skulle radikala former av realism hävda att vi visst det kan få kunskap om verkligheten som den är. Genom vår syn, hörsel, lukt, känsel och smak samlar vi in helt objektiv kunskap om vad som sker. Om mina ögon ger mig intrycket av att en orm slingrar fram på marken, så råder det ingen tvekan om att det är just en orm jag har framför mig. Subjektet (jag) får neutral kännedom om objektet (ormen på marken).

Vad ser pållen?Men i längden är det svårt att försvara en sådan filosofi. Vi är inte bara likgiltiga mottagare av intryck utifrån; vi lägger till en hel del själva, både med hjälp av medfödda förmågor och med erfarenheter av tidigare intryck. Så basala uppfattningar som tid och rum är subjektiva, de är något som vi placerar våra objekt i. Utan dessa subjektiva förutsättningar hade vi inte kunnat få någon kunskap över huvud taget. Till detta kommer intressen, förväntningar och språk, som alla är villkor för vad vi alls uppmärksammar och vilken kunskap vi i slutändan får.

Extrem antirealism vill å sin sida mena på att det är subjektet som skapar verkligheten, vilket betyder att allt det vi ser, hör, luktar, känner och smakar är beroende av att vi ser, hör, luktar, känner eller smakar det. Har vi ingen kunskap om ett objekt (en sten, ett flygplan, mormor, påven), så finns det inte. Som antirealist är man förvisso inte helt ute och cyklar; tar man realismen för på stort allvar slutar det i att man förutsätter ett oberoende av objekt från subjekt på ett sätt som gör att de i slutändan inte ens kan tillhöra samma verklighet. Hur skall man då kunna få någon kunskap om objektet? Det måste alltså finnas ett samband mellan det vi påstår och den verklighet som vi påstår något om, mellan subjekt och objekt. Men problemet med den radikala antirealismen ligger i det överdrivna förtroendet för subjektet: Precis som realisten menar att allt vi erfar är sanning, så säger antirealisten att allt det vi tänker är sanning, eftersom tanke och verklighet alltid stämmer överens med varandra.

Radikala antirealister hade kanske haft rätt om vi inte gång på gång märker att våra tankar och våra erfarenheter inte alltid stämmer överens. Anta att jag fäster mig vid tanken att jag inte kommer att bränna mig när jag sätter handen på en stekhet spisplatta. Självklart kommer jag att bränna mig. Verkligheten gör motstånd och visar sig vara oberoende av vad vi tänker och tycker. Det ger insikten att vår konceptualisering (det att skapa koncept utifrån en tolkning av fenomen i verkligheten) måste anpassa sig efter den och inte tvärtom.

Alltså kommer verklighetens intryck och våra subjektiva förutsättningar farandes från var sitt håll och skapar en helhet som vi kallar kunskap. I vårt kunskapssökande bör vi dra lärdomar av de största insikterna från realismen och antirealismen. Den metafysiska realismen lär oss att det finns en verklighet som inte är beroende av att vi lägger märke till den. Den epistemiska antirealismen däremot lär oss att vi inte är gudar som har en objektiv syn på världen – vi kan inte få kunskap om "tinget i sig", utan får alltid en subjektivt färgad bild av hur verkligheten ser ut. Genom denna kombination – som motsätter sig epistemisk realism respektive metafysisk antirealism – undviker vi både skepticism och solipsism, som båda skulle kunna sägas vara olika sidor av det mynt som präglats med valspråket "Vi kan inte veta någonting!".

Att använda kunskap – och att dra lärdomar av hur den fungerar i praktiken


När vi har testat att lägga handen på varma spisplattor ett hundratal gånger tycks det varje gång vara fallet att vi bränner oss, och det verkar onödigt att undersöka det förhållandet fler gånger. Det skulle spara oss mycket tid om vi helt enkelt bara antog att man bränner sig på varma spisplattor. Påståendet korrelerar väl med verkligheten genom vår erfarenhet och blir därför en sanning. Vi för denna kunskap – d.v.s. en sann, rättfärdigad trosföreställning – vidare, och i kollektiv form är kunskap just det som utgör grunden för kulturer. När vi har undersökt den omgivning vi lever i har vi tillräckligt mycket kunskap för att sammanfatta en hyfsat bra bild av hur verkligheten runt omkring oss fungerar i stort. Denna sammanfattning kan vi säga utgör kulturens världsåskådning, som i sin tur ofta tar sig uttryck i religion och myter eller ideologiers programförklaringar.

Programförklaringar, myter, ideal och Gud är alltså inte objekt som ligger utanför oss att upptäcka, utan är modeller vi skapar själva som ett resultat av våra erfarenheter av världen. Av det kommer att de symboliska berättelser som vägleder människor inte har funktionen att de skall förklaras – de fungerar som ett medium med uppgift att sätta i rörelse vår kunskap, ofta med symboliska förtecken, ungefär på samma sätt som att "det står en pappersmugg på bordet" i en viss kontext kan betyda "släng pappersmuggen innan du går ut".

Därför blir det meningslöst att fråga huruvida Ganeshas rosa snabel existerar eller ej. Den är sann så länge den på ett motsägelsefritt sätt passar ihop med en övergripande berättelse, som i sin tur utgör ett system utformat för att människor skall agera ut den kunskap berättelsen symboliskt refererar till. Det vi däremot kan fråga oss är huruvida systemet som helhet korrelerar mot verkligheten. Om det vi erfar som ett resultat av ett system är tillfredsställande är det ju finemang; om inte, då är det rimligtvis på tiden att helt omstrukturera vår plan. (Om systemet inte fungerar hjälper det knappast att förändra delar av det, eftersom dessa delar ändå bara är metoder att utföra ett ideal – de är inte idealet i sig.) Poängen är med andra ord att det är resultatet som vi epistemiskt bör undersöka, inte själva planen.

Bonden röjer bland skitsnacketDet finns alltså både en möjlighet och en fara i den kunskap vi använder. Människans unika förmåga att föreställa sig saker ger henne tillfälle att planera, vilket kan leda henne till oanade höjder. Men föreställningen om världen kan vara felaktig, man kan dra orimliga slutsatser i det man föreställer sig, och den väg man då väljer kan bli en förödande väg mot helvetet. På så sätt är vi på samma gång den art på jorden som har störst potential till stordåd, men också den art som lika gärna kan dränka hela planetens kapacitet. Smarta oligarker känner mycket väl till att så länge man får massan att använda ett antirealistiskt sätt att ta till sig kunskap, så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut; så länge kunskapen vi matas med säger något annat än det vi egentligen erfar, så hotas inte makten.

Som nihilister har vi möjlighet att sticka hål på ett av oligarkernas främsta vapen, nämligen det att lura i folk att de får tycka precis som de vill, att allt är sanning i relativismen namn (alltså ett resultat av antirealistiskt tänkande). Med en dåraktig epistemologi utnyttjar de vår egen, subjektiva dumhet för att hålla oss borta från våra erfarenheter av den verklighet som ligger strax bortom våra önskningar och förhoppningar. Varningssignalerna om att systemet inte fungerar för att det bygger på felaktiga teorier om verkligheten försvinner som i en dimma. Folk fortsätter att bränna sig på sina spisplattor, men tvingar ändå fram ett fånigt leende. En del tar livet av sig, andra gör saken ännu värre: De drar slutsatsen att om man bränner sig på en spisplatta är det verkligheten det är fel på, inte tolkningen av den. Man gör uppror mot verkligheten genom att skapa ett bekvämligt himmelrike där vi inte kan bränna oss på spisplattor oavsett hur dumma vi är.

Vi bör förstås i stället lära oss av vårt misstag. Samma gäller civilisationen vi går och står i: Som art bör vi lära av dess tillkortakommanden, slopa de dumma idéerna, sluta isolera oss från verkligheten, resa oss igen och försöka på nytt. Annars är vi "epistemologiska ynkryggar" som menar att enbart subjektets egna lilla värld är det som vi kan pröva sanningshalten mot.

Vi behöver inte bara se till våra egna (ofta tragiska) erfarenheter för att kunna peka på att systemet inte håller. Vi gör klokt i att lära även från tidigare civilisationers uppgångar och nedgångar. Det blir nog inte mer empiriskt än att ta en titt på historien för att få reda på vad som fungerar och vad som inte fungerar. Är vi ärliga och inte helt dumma är det inte särskilt svårt att knåpa ihop en plan, en berättelse, som håller rätt bra. Våra förfäder gjorde det, och det tycks ha fungerat. De visste inte allt, men tillräckligt mycket, och även om de inte hade uppfunnit begrepp som metafysisk realism och epistemisk antirealism, så använde de troligen dessa principer och kom närmare en balanserad uppfattning om vad som fungerar än vad en modern ja/nej-röstare gör i dag. Den här epistemologiska och metafysiska terminologin kan tyckas ansträngd, men är egentligen bara ett annat sätt att uttrycka sunt förnuft, vilket ironiskt nog tycks vara det enda som vår överdrivet komplexa nutid saknar. För rent kunskapsfilosofiskt behöver vi inte mycket mer än det för att skapa en välmående kultur.
 



  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008