Hjalmar Söderberg:
Om tusen år stå människorna förmodligen så lågt, att de - ungefär som nu - inbilla sig vara klokare än alla föregående släktled och leva lyckliga i den tron.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« 8 saker en nihilist b… | Hem | Intervju: Gorement »

Ungdomens grymma öde

Kaczynski hade rätt och 80-talisterna får betala
E24 skriver om hur konsulter på Blessing White presenterat en studie där man visar att 80-talister är mer oengagerade på jobbet än tidigare generationer. De 7 500 intervjuade cheferna är eniga: Ju äldre anställda desto mer engagerade är de. Ett par teorier läggs fram om varför:

Att de är omotiverade kan bero på att de är unga och inte har så krävande arbeten än. Ju mer seniora de blir och ju mer ansvar de får i sitt yrkesliv ju mer ökar deras engagemang, säger en representant från Blessing White.

En annan orsak är att yngre anställda inte har en klar bild av vad som gör dem lyckliga. De har sällan så mycket livserfarenhet så de vet inte vad det är de söker.

Troligen finns inga motsvarande undersökningar om situationen för några hundra år sedan, men om vi ser framför oss den gamla schablonbilden av den unge idealisten, som alltid strävar framåt och hungrigt vill uppleva mer av världen, så verkar det inte helt rimligt att beskylla den unga åldern i sig för att vara "oengagerad". Att få mer ansvar i sitt arbete bidrar förvisso till större möjligheter, men detsamma kan sägas om den oerfarna ungdomen, som har hela livet framför sig. Om äldre anställda kan lika gärna sägas att de går på rutin, vilket kan misstolkas som "engagemang" – de gör vad de blir tillsagda, chefen blir nöjd.

Hans Lindströms tolkning av oengagemanget i arbetslivet (och samhället)Dessutom går det hela inte ihop med hur situationen ser ut globalt. Störst är problemet med oengagerade unga i Sydostasien, medan man i Indien hittar de mest entusiastiska anställda i världen. Studien säger att det "kan vara ett resultat av att [indierna] lever i en ung, snabbväxande kunskapsbaserad ekonomi", en inte helt långsökt slutsats. Oavsett orsak visar det i alla fall på att skillnaden inte är åldersbaserad, utan geografisk. Indien har något som framför allt Sydostasien inte har.

Och Sverige? Befolkningen är allt annat än ung, den ekonomiska uppgången i Indien kan vi knappast mäta oss med och framför allt har vi spirituella besvär som är mer uppenbara. Samhället "tar hand" om de saker som skulle ha blivit meningsfulla för oss om vi fått göra dem själva. Staten tar våra färdigheter, placerar dem i myndigheter och låter oss köpa tillbaka dem i sämre skick. Kycklinggrytan du kan laga hemma finns redan färdiglagad och inpackad i plast på en stormarknadshylla, komplett med extra ingredienser du inte behöver. Men det går snabbt att tillaga, och du hinner inte så ofta ställa dig och laga något ordentligt, eftersom du jobbar för mycket, och detta för att samhället skall kunna fyllas ut med ännu fler saker vi inte kan använda till annat än att tarvlig förströelse. Det är en ond cirkel som kanske till och med skapar de där 80-talisterna som inte bryr sig.

Anställda som inte engagerar sig i jobbet känner ofta att deras fulla potential inte utnyttjas och de känner inte heller för organisationen vilket kan smitta av sig till andra kollegor.

Det är viktigt att känna sig behövd av andra, men det är också viktigt att för sin egen skull känna att man uppnår något. Inspirerad av diverse psykologer och samhällskritiker sammanfattade Theodore Kaczynski i sitt manifest "Industrial Society and Its Future" tanken om individens behov av ett meningsfullt mål att uppfylla:

33. Människor har ett behov (troligen med biologisk grund) av något som vi kallar "maktprocessen". Detta är nära besläktat med behovet av makt (som är vida erkänt), men är inte riktigt samma sak. Maktprocessen har fyra beståndsdelar. De tre entydigaste av dessa kallar vi för mål, ansträngning och uppnående av mål.

[---]

34. Tänk över det hypotetiska fallet med en man som kan få vad som helst bara genom att önska sig det. En sådan man har makt, men han kommer att utveckla allvarliga psykiska problem. Till en början kommer han att ha roligt, men så småningom kommer han att bli ordentligt uttråkad och demoraliserad. Till slut kanske han blir kliniskt deprimerad. … Detta visar att makt inte är tillräckligt. Man måste ha mål åt vilka man kan använda sin makt.

Kaczynski lät skissera ett diagram över processen som uppstår när man inte har ett mål att fylla eller misslyckas uppfylla ett givet sådant:

Hur maktprocessen störs



Det tycks allt vanligare att folk pendlar mellan dessa två poler: 1) Man har inte möjlighet till meningsfulla mål och därför försvinner man ned i ett hedonistiskt svart hål, och 2) den samtidiga pressen från samhället att uppfylla omöjliga moraliska målsättningar bidrar till besvikelse på sig själv och ibland till en uppretad reaktion som går ut över andra. Bördan att till exempel älska alla människor är ett i princip hopplöst projekt, som de flesta inte erkänner att de inte klarar av.

Civilisationens nackdel är på så sätt att den i sin nuvarande form gör att vi drabbas av apati förr eller senare, inte bara för att det är svårt att leva upp till verklighetsfrånvända förväntningar, utan också för att vi inte har någon möjlighet att påverka vår omgivning eftersom vi är små, små kuggar i ett enormt centraliserat maskineri. Dagens unga människors egoism blir därför ganska förklarlig: Vi berövas de mest basala sätten att ta vara på oss själva, varför vi måste söka självförverkligande genom själviska sysselsättningar som kan få förödande konsekvenser. Vi matas av staten när vi borde mata oss själva, medan den där särskilda meningen med livet, som liksom fanns inbyggd förr, är det enda som staten inte tillåter oss att få. Vi har ingen självständighet att uppfylla våra biologiska behov. Autonomi, maktprocessens fjärde del, är därför av stor vikt:

42. Autonomi som en del av maktprocessen är kanske inte nödvändigt för varje individ. Men de flesta människor behöver autonomi i någon mån när de strävar mot sina mål. Deras ansträngning måste företas på eget initiativ och måste ske under deras egen ledning och kontroll. Men de flesta människor behöver inte utöva detta initiativ, ledning och kontroll som enskilda individer. Det är vanligtvis tillräckligt att fungera som medlem i en LITEN grupp. Så om några stycken människor diskuterar ett mål bland sig själva och göra en framgångsrik gemensam ansträngning för att uppnå det målet, kommer deras behov av maktprocessen att underhållas. Men om de arbetar under rigida order som förts vidare ovanifrån som inte lämnar dem något utrymme för självständiga beslut och initiativ, då kommer deras behov av maktprocessen inte att underhållas. Detsamma gäller när beslut görs på kollektiv grundval om gruppen som fattar det kollektiva beslutet är så stor att varje individs roll är obetydlig.

Därför är nationalismen, tanken om en självständig grupp människor med gemensam kultur (erfarenheter, kunskap, samhälleliga mål), en förnuftig tanke. Inte så mycket för att den tar oss bort från andra folkslag, utan för att den om inte annat är ett steg på vägen bort från det bedrövliga vidunder som gör oss till deprimerade drönare, en industriell civilisation som görs möjlig just när man låter svenskar, irakier och peruaner sitta i samma båt och jämlikt ha lika lite del i vart hela det multinationella schabraket är på väg.

Nationsgränserna i dag är vilseledande eftersom den lilla människan i praktiken påverkas mest av de intressen som spänner långt över nationsgränserna. Att ha en lokal ledare med ett lokalt mål som faktiskt angår en befolkning som inte är för stor för att det skall bli ansträngda kompromisser av allt ihop, är vad som skapar verkligt engagemang.

Under tiden strövar vi iväg på ensamma vandringar för att hitta "egna" mål som egentligen är artificiella sådana som skapats av samhällsmaskinen för att de tar uppmärksamheten från sådana strävanden som hotar det industriella samhällets fortsatta existens. Det vi gör för att fylla våra liv med ett slags ersättning, kallar Kaczynski för 'surrogataktiviteter'. En del människor anpassar sig till samhället genom att göra sina jobb till just sådana aktiviteter. Detta bekräftas i en relaterad E24-artikel, där ekonomie doktor Anders Parment menar att arbetet för 80-talisten "inte längre betraktas som en plikt, utan snarare ses som självförverklingande".

Som vi såg i diagrammet är 80-talisternas lott i arbetslivet att försöka använda sitt jobb som kanalisering av deras ur ledan skapade nöjeslystnad, och deras ombytliga förhållande till sitt arbete, som innebär att de arbetar "väldigt intensivt i perioder och mindre intensivt under andra", har blivit något som företagen desperat försöker anpassa sig till, bland annat genom "betald frihet", som innebär att man låter "alla anställda arbeta helt fritt med projekt de själva skapar". Det kommer kanske att minska skuldkänslorna en aning (tillhör det plötsligt normen att arbeta på det här sättet behöver man inte skämmas lika mycket för sitt nyckfulla sätt att leva), men så länge det är en surrogataktivitet kommer ingen arbetsorganisation i världen att göra ungdomen mindre uttråkad, samtidigt som ett lynnigt förhållande till ansträngningar knappast kommer att göra det samhälle som nästa generation växer upp i så särskilt mycket intressantare. Därför ser vi ett utmärkande öde hos många: Man känner skuld, man är uttråkad, man blir ohälsosam. Sedan dör man i cancer – och döden fruktar vi mest av allt eftersom vi inte har uppfyllt något meningsfullt i våra liv än.

I väntan på bättre tider kan en väg ut för individen vara det att vägra känna skuld oavsett vad samhällets morals säger om en, sätta sig med målet att göra samhället bättre även om det är lite "ondskefullt", och förhoppningsvis bli hälsosammare som en konsekvens av en meningsfull syssla. Med ett sådant vildare, mer "omoraliskt", mer nihilistiskt och framför allt roligare liv spelar det helt plötsligt ingen roll om man dör eller när.
 
Regn
25 augusti 08 - 02:36
kommentera Regn

“Under tiden strövar vi iväg på ensamma vandringar för att hitta “egna” mål som egentligen är artificiella sådana som skapats av samhällsmaskinen för att de tar uppmärksamheten från sådana strävanden som hotar det industriella samhällets fortsatta existens.”

Huvudet på spiken, Ensittare! Tyvärr lockas även “de bästa” in i fällan och tror att de faktiskt “följer sitt hjärta”.

Regn
25 augusti 08 - 13:44
kommentera Regn

En del av lösningen är att förbättra kvaliteten på den genomsnittliga medborgaren. Fler människor med ett ädelt lynne och mer “kopplingar i elskåpet” leder till ett minskande om inte försvinnande litet behov för markandsföring och annat skitsnack. Ingen skulle vara oärlig nog att pracka på folk skit eller meningslösa karriärer och ingen skulle vara klipsk nog att acceptera dåliga produkter eller banor i livet som inte tjänade något till.

Detta är självklart en utopi och en “kvalitetsförbättring” är säkerligen ohyggligt svår att genomföra, och jag håller med, alla samhällen som följer någotning alltför dogmatiskt får problem.

J T
26 augusti 08 - 13:05
kommentera J T

Anledningen till att man hittar entusiaster i Indien är för att ekonomin(kapitalismen) är på uppgång, var ju för några veckor sedan nyheten om att ett arkeologiskt och religiöst viktigt område skulle röjas till godo för tillväxten(för att ta ett exempel), så det ser jag inte som nåt positivt. Så grattis Indien till era entusiastiska unga ekonomer, snart kan ni också få shoppinggallerior i varannan stad, bilar allihopa och importerad mat(bort med lantbruken!)




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008