Carbonized - "For the Security"
En pärla från det tidiga 90-talet
Föreställ er en resa i en postapokalyptisk värld – eller helt enkelt bara en nedgången sådan – där gråa betongruiner tornar mot en mörkröd skymningshimmel. Vi är vandrare i en asfaltöken och ackompanjeras av brusande gitarrer, trumsmatter och en skrikande vettvilling. Men vi ser tillfällen i det hopplösa: I återstoden av det som finns har vi materialet med vilket vi kan göra verklighet av nya visioner, och det är mitt i den där skaparglädjen man hör hur musiken knappt kan hålla sig för skratt.Carbonized startade sin bana 1989 och diverse mer eller mindre lysande stjärnor från den svenska dödsmetallen kom och gick som kompositörer i bandet. Entombeds basist Lars Rosenberg tycks ha varit den mest permanente medlemmen, och när debutalbumet "For the Security" skulle spelas in 1991 fick han sällskap av två medlemmar från Therion. Och, tja, det påminner om ett progressivt Entombed eller en psykotisk grindcore-variant av tidiga Therion. Estetiken är mycket lik "Beyond Sanctorum" eller "Of Darkness..." och Christofer Johnsson vrålar lika torrt som vanligt.
Så här 17 år efter skivsläppet av "For the Security" stöter man allt för ofta på band vars enda existensberättigande ligger i frasen "jag kan också". De sätter sig ned och fyller ljudvågorna med melodier som skrivs bara för att fylla ut, som snabbmakaroner fyller en hungrig studentmage – man börjar med tanken om att göra en skiva, sedan kommer musiken. "For the Security" är däremot ett typexempel på musik som kommit till för att kreativiteten flödat över och måste få ett utlopp – "jag har musik i mitt inre som måste ut, den behöver ett medium som råkar vara en skiva/LP/kassettband". Det är svårt att veta hur många kockar som lagat den här soppan, men Carbonized tycks ändå ha haft en klar vision, och trion som bildades 1991 hade dessutom kompetensen att göra en övertygande verklighet av den – resultatet är både vällagat och hälsosamt.
En av många saker som jag uppskattade hos tidiga Therion var hur basgitarren ibland hoppade runt lite som den ville utan att vara beroende av ledgitarren. Så sker även här: basen blir en av flera destruktiva gudar i en musikalisk panteon, och som skapar extra djup åt skruvade gitarriff och rytmer från oväntade genrer som ger sken av en värld som är just så skruvad och absurd. Denna metafysik är väl avpassad till lyrikens mer uppenbara samhällskritik:
Welcome citizen of our adorable nation
Serve and be a part of us in modern time
Parents have never existed your blood state property
Leave personality total trust will make security
Absurditeten till trots är Carbonizeds musik alldeles för potent för att drunkna i vare sig självömkan eller "musikalisk relativism" (som ett otal "unika" band använder som ursäkt för att de inte har en idé som håller). I stället ligger det något episkt och nästan barnsligt kreativt under den brusiga estetiken – och hamnar någonstans mellan det romantiska, mystiska och vardagsrealistiska, men aldrig det dogmatiska. Det är sådant här konstnärskap som har en sällsam förmåga att omvända perspektivet så att en bedrövelse blir något spännande.
