Marcus Aurelius:
Döden är likaväl som födelsen ett naturens mysterium – det ena en sammansättning, det andra en upplösning av samma element. Alltså är döden ingenting man behöver blygas över, ingenting som strider mot ett förnuftigt väsens begrepp eller det förnuftsenliga i dess daning.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Varför livet är estet… | Hem | Holy cow! »

Bland betong och relativism

Konsthatare och "konstvetare" två sidor av samma mynt
Konst är egentligen något fantastiskt; det är det mänskliga uttrycket som tar oss "bortom lidande och leda". Men för medelsvensson är konst bara högtravande trams – om du ens nämner ordet 'konst', så hamnar du snabbt utanför det socialt acceptabla. Och visst, det är kanske roligare att lyssna på en poplåt än att ta sig igenom en symfoni, men man märker snabbt en mer väsentlig skillnad: Ren och skär underhållning ger omedelbar tillfredsställelse ett kort tag, men ger inget bestående intryck, och den tär på själen som en godisbit gör hål i en tand. Konsten kräver mer tankeförmåga och mer uthållighet – men den berikar oss.

Alla tycks vara pretentiösa snobbar eller underhållningssuktande clowner i dag. Vad sägs om att slopa båda inställningarna?Medan underhållningsfantasterna, dessa clowner, hävdar att konst är meningslöst snobberi, så finns det människor som precis på motsvarande sätt menar att konsten kan vara vad som helst, och gör det till sin livsuppgift att fylla det utrymme som relativismen så bekvämligt skapat åt dem - och gör det alltså till meningslöst snobberi. Skillnaden mellan dessa två läger är att de förra inte vågar tolka över huvud taget, vill inte ha det minsta med verkligheten att göra - allt är falskt - medan de senare gör det lika lätt för sig, men genom att låta allt vara sant - man läser in precis vad man önskar, vare sig det alls är en rimlig tolkning eller ej, och blir bakom detta ovisshetens skydd strax "konstvetare", en elit som inte är en elit. Därav massvis med pretentiösa konstverk och massvis med lika pretentiösa analyser av dessa verk. 'Pretentiöst', alltså det att någon gör intellektuella anspråk "i en utsträckning som det inte finns täckning för". Nu senast har två fåntrattar gett sig ut och lekt djävel med 500 ton betong i ett skogsområde strax utanför Kivik. "I det vi kallar Scenen saknas två väggar och man kan ramla ut", säger Antony Gormley. Det här är en genialisk man, det förstår man. Nå, man behöver inte vara "konservativ" för att ogilla deras försök att "utforska samspelet mellan konst, arkitektur och natur".

När omvärlden är kritisk mot konsten, borde det vara sådana här tomtar som kritiseras, inte konsten som företeelse. Det finns en enorm skatt med bra konst där ute, konst som vågar ta tag i verkligheten, men konsten som sådan får dåligt rykte på grund av Gormley och dylika filurer. Därmed inte sagt att alla har fallenhet för uppskattning av god konst, men det verkar vettigare att samhället strävar efter att producera fler av typen Ingmar Bergman (som Sverige, tillfredsställande nog, har blivit känt för) snarare än att kläcka ur sig fler varianter av ABBA (som vi tyvärr också blivit kända för), för det säger en hel del om i vilken riktning vårt samhälle pekar och vad samhället bygger på. Vi tolkar alltid subjektivt och det är olika vad vi tycker om ("smak"), men även konsten speglar verkligheten, och bortom sinnligheten är verkligheten gemensam för oss alla – och kan feltolkas, varför ett betongschabrak i Kivik torde tyda på tämligen uselt omdöme i allmänhet. Man kan se mening i allt – fältet är lämnat fritt – men för livet i stort har "meningen" hos den senaste pophiten eller det att fotografera en bidé och kalla det 'konst' ingen större relevans.

Ett sant konstverk.Les Demoiselles d'Avignon av anonym konstnär

Verket för tankarna till romantiken; burken förefaller stillsamt vacker, men innehåller en djupare, hotande innebörd av människans litenhet inför naturen. Verket har en aspekt i sig att vara en vacker konserv; dock finns det "vita fältet" hela tiden där och distraherar upplevelsen av stillhet. Trots att fältet vid första ögonkastet ger intryck av att vara lugnande vitt, så ger det likväl intryck av oro i betraktandet, och blicken dras till det eftersom det väcker undran om vad det har för funktion och innebörd. "Det vita" är både något som för betraktaren in i konserven och hindrar denne från att komma in i densamma. Dessa vita partier representerar ofullständiga delar av de minnen konstnären skapar med sin burk. Men vill man egentligen komma in i konserven? För möjligheten finns att det "vita fältet" är något som ska avskärma från något farligt, och är till för att skydda betraktaren. Det är något hos oss som distraherar; vi kan inte komma undan från det och i stället endast njuta och uppleva konserven.
 



  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008