Johann Wolfgang von Goethe:
Först i begränsningen visar sig mästaren.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Samhällets (o)mognad… | Hem | Bland betong och rela… »

Varför livet är estetik

Att gå bortom gott och ont
Det kommer en tid i livet då vi trängs in i ett hörn och inser att ödet har placerat oss i en situation som vi inte längre har kontroll över, men som vi tvingas fullfölja om vi över huvud taget vill överleva. Desperationen ger upphov till en sorts idealism: vi inser att det enda vi kan göra åt saken är att gå vidare och göra det bästa av livets möjligheter. En man som befann sig i en sådan situation var den professionella fotbollsspelaren och korpralen Pat Tillman. Efter 9/11 blev han inkallad för att tjänstgöra i Irak. Vad som sedan hände är svårt att säga, men det hela ledde till att Pat Tillman hittades död med tre 5.56 mm-hål i huvudet från en amerikansk M4:a. Det hela väckte stor uppståndelse i media, medan regeringen försökte bortförklara händelsen och gå vidare. Anledningen till att ingen vill prata om det berodde givetvis på rädslan för att någon från Tillmans egen trupp medvetet skjutit honom. Amerika hade tidigare haft liknande problem under Vietnamkriget, då soldater sprängde bort impopulära officerare med splittergranater. Om den typen av demoralisering redan hade börjat, skulle det bli ännu svårare för den amerikanska regeringen att motivera en fortsatt invasion av Irak.

Pat TillmanVänner och bekanta beskriver Tillman som en person de flesta skulle vara avundsjuk på: stenhård, målmedveten, idealistisk och vältränad. Trots att han hade en stor fotbollskarriär framför sig, valde han att offra sitt liv för att gå i krig:

"Pat knew his purpose in life," said Dave McGinnis, Tillman's former coach with the Cardinals. "He proudly walked away from a career in football to a greater calling."

"You don't find guys that have that combination of being as bright and as tough as him," Phil Snow, who coached Tillman as Arizona State's defensive coordinator, said in 2002. "This guy could go live in a foxhole for a year by himself with no food."

Ex-NFL star Tillman makes ‘ultimate sacrifice’

Det är inte svårt att föreställa sig honom som person. Vi känner alla till typen: den populäre fotbollskillen som får alla tjejer, får bra betyg i skolan, sopar banan med kaxiga idioter och alltid vinner alla tävlingar. För stark för att man skulle vilja bli hans ovän, men kanske för kaxig för att man skulle vilja bli hans vän. När Pat Tillman därför kom till Irak, måste han ha blivit besviken. Den frivilliga armén som byggts upp, baserad på män och kvinnor som blev betalda för att gå med i kriget, visade sig ha problem med att faktiskt genomföra konkreta strider. Soldaterna såg det hela som ett kontorsjobb: gå in, ladda vapnet, slutför uppdraget och ta sedan kaffepaus. De var inte där för att skapa en förändring eller eliminera fienden - de tänkte antagligen mer på sin lön och sina anhöriga där hemma. Som resultat gick inte de planerade uppdragen som man hade tänkt sig.

Pat Tillman måste ha utgjort en stark kontrast till resten av soldaterna i sin trupp. Flera rapporter som kom ut efter hans död berättar att han bara några sekunder före sitt frånfälle lär ha vrålat till sina medofficerare att sluta gnälla och i stället förbereda sig för strid. Med detta i åtanke krävs det nog inte fler rapporter för att fastställa varför han dog. Pat Tillman ville till skillnad från de andra få saker gjort. Han var inte där för att tjäna pengar. Han hade lämnat en hel fotbollskarriär bara för att få vara med i ett krig. Hans soldater var antagligen delvis avundsjuka på hans mod och styrka, och dels trötta på att se sig själva i spegeln och inse att de var lata förlorare jämfört med honom. Vare sig det var planerat eller utfört i rent vredesmod, blev Pat Tillman troligtvis skjuten av någon eller några från hans egen armé.

Det intressanta med Tillman är inte hans person eller det mål han stred för. Vad som intresserar är hans attityd till kriget. Till skillnad från resten av dem som bara motiverades av materiella skäl, drevs Tillman av ren och skär kamp. En man som han går med i ett krig för att det verkar intressant och utmanande. Han rycker på axlarna om tre civila råkar hamna i skottlinjen, om hans medofficerare är rädda för att bli skjutna eller om stridsvagnen just sprängdes i luften. Han kommer att ladda om sin M4:a, rikta den mot din tinning och skrika: "Upp och hoppa eller ligg ner och res dig inte igen!" Pat Tillman var en pragmatisk idealist. Det är också här den nihilistiska dimensionen kommer in: rent ideologiskt var och är Irakkriget ett stort misstag. Framlobbat av utländska intressen och en guldgruva för oligarker som John McCain och Carl Bildt, utgör Irakkriget ett tillfälle för en liten elit att sälja militärprodukter, ta kontrollen över naturresurser och stabilisera ett Öst som gradvis håller på att rusta upp och alliera sig mot den angloamerikanska globalismen. Irakkriget är ett skamligt, ruttet krig. För Pat Tillman var kanske detta inte helt uppenbart. Kanske gav han fan i vilket. Det viktiga för honom var utmaningen.

IrakkrigetDetta speglar en sorts nihilistisk inställning till livet, där det goda och onda hamnar i bakgrunden och själva upplevelsen i sig står i centrum. Det måste ha varit denna inställning som retat gallfeber på Tillmans omgivning. Det är inte svårt att finna samma mönster i vardagslivet. Hur många av oss har inte tvingats arbeta i grupp med ett gäng lata fånar som hellre pratar skit och chattar på Internet än får gruppuppgiften klar och inlämnad till läraren? Den breda massan avskyr människor som tar initiativ, organiserar och tvingar sin omgivning till att få saker gjort. Om de bara hade kunnat sitta hemma och trycka på en fjärrkontroll för att lösa alla problem i livet hade varenda en skaffat sig en sådan och sedan gått och lagt sig för att sova bort resten av dagen. De vill inte delta i livets utmaningar, utan kringgå dem på bästa möjliga vis. Pat Tillman kringgick sin omgivnings ignorans genom att motiveras av andra ideal. Som resultat blev han avrättad på plats.

Men Pat Tillmans död är inte slutet på nietzscheanen som trotsar alla odds. Media fortsätter att rapportera om ett krig som håller på att spåra ur. Det senaste handlar om hur en ny generation amerikaner hamnar i strid och ser det hela som en lek tagen från Hollywood. Cybergenerationen av soldater väljer att döda till ljudet av hårdrock:



Varför är detta anmärkningsvärt? Jo, för att det pekar på att en ny ungdom håller på att växa fram i Amerika. Om deras föräldrar var förvirrade över varför Amerika överhuvud taget invaderade Irak, har deras barn slutat bry sig. De vet att kriget inte handlar om att sprida fred och demokrati. Men eftersom de har gett sig in i något de inte längre kan kontrollera, har de valt att se det hela som en äventyrlig lek. Medan de sitter i stridsvagnen och lyssnar på musik pumpas fienden full med bly, och ökenlandskapet viner förbi. Det finns onekligen någonting tragiskt som vilar i detta, en sorts fatal insikt om att man befinner sig i en situation som är vansinnig men oundviklig. Vad tar man sig till när man en dag står i skottlinjen och offrar sitt liv för att döda människor utan att veta varför? Det enda man kan göra är att fortsätta framåt och skjuta på allt som rör sig. Desperationen i situationen framtvingar pragmatiken, men om man ska göra jobbet fullt ut, resonerar romantikern, varför inte sluta gnälla, ladda om vapnet och ha lite roligt? Du kommer kanske ändå att hamna i graven i morgon, och då kan du lika gärna ge järnet i kväll.

My thoughts drift back to erect nipple wet dreams about Mary Jane Rottencrotch and the Great Homecoming Fuck Fantasy. I am so happy that I am alive, in one piece and short. I'm in a world of shit...yes. But I am alive. And I am not afraid.

Private Joker / Full Metal Jacket

Egentligen spelar det inte någon roll om vi pratar om Irakkriget, Vietnamkriget, första världskriget eller vilket krig som helst. Det meningslösa och absurda avslöjar våra existentiella villkor som människor: antingen tvingar vi oss ut på slagfältet och börjar göra köttfärs av vårt motstånd, eller också förvandlas vi så sakteligen själva till en klump köttfärs. Det finns inget mellanting. Det finns heller ingen universell moral eller princip som vi kan hålla upp som en fackla och använda som rättfärdigande för att hålla i ett gevär och blåsa hjärnan ur allt som står i vår väg. Det enda vi kan göra är att se till situationen och utifrån den skapa värden som tillgodoser vår strävan mot makt, mot fulländning. Detta är inte en uppmaning till att gå ut och skjuta grannen på tomten, det är en metafor för hur du som nihilist ska leva ditt liv. Varje utmaning är en resa och det är upp till dig att finna poängen i den. Den amerikanska regeringen kan spendera miljarder dollar på att fortsätta indoktrinera unga människor till att dö för ett värdelöst krig, men om inte varje enskild individ lyckas finna en mening med att delta och ge sitt yttersta, kommer kriget att misslyckas och soldaterna att vända sig mot varandra. Vapnet riktat mot "terrorism" kommer i stället att riktas mot tinningen på en irriterande medofficer. Pang, och en ny Pat Tillman skakar folket där hemma i tv-sofforna.

Ensam soldat från första världskrigetDärför är livet slutligen bara estetik. Det går inte att utvinna någon moralisk princip ur vår existens såvida vi inte själva skapar en sådan, och det i relation till vem vi är och vad vi vill göra av vårt liv. En pragmatisk nihilists princip är enkel nog för dårar, men utmanande nog för intellektuella: Finn ett mål, sträva mot målet och åsidosätt gott och ont. Bortom det finns endast det estetiskt tilltalande, en samling värden och ideal som sammanfogats till ett etiskt kraftpaket - inte för att Gud sade det, inte för att dina föräldrar ville att du skulle få en god uppväxt, inte för att skolsystemet hade en plan för din framtid, inte för att chefen ville att du skulle få löneförhöjning, inte för att dina vänner bad dig om att vara cool - utan för att få saker gjort och ha roligt under tiden. Livet kan då slutligen ses som en närmast konstnärlig aktivitet, och när vi begrundar mänsklighetens största bedrifter, som involverat tusentals - ja, kanske miljontals människors hårda arbete och liv - och får se slutresultatet i form av pyramider, månresor, teatrar och symfonier, vad kan vi göra, annat än att själva dra andan, resa oss upp från skyttegraven och sorglöst men bestämt springa över slagfältet, medan granater, kulor och rök fyller världen med bråte, död och helvete? Det är vårt uppdrag att skapa kontrasten som utgör livets aktivitet - skapandet - och i den meningen är vi alla konstnärer, vare sig vi får betala med svett, blod, tårar eller vårt eget liv.
 
Maximus ()
21 juli 08 - 08:53
kommentera Maximus

Som vanligt helt enastående och mästerligt. Tack Alexis.

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008