Friedrich Nietzsche:
Det gift den svagare naturen dukar under för är för den starke stärkande – och han kallar det heller inte gift.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Knapphetens helgd | Hem | Stå ditt kast »

Sagan om idyllen som mötte sin undergång

Svensk landsbygdDet fanns en gång ett litet bysamhälle i södra Sverige som hette Idyll. Där bodde flitiga bönder, duktiga hantverkare, äventyrslystna poeter och visa åldringar. I byns centrum hölls det dagligen marknad och inte långt därifrån fanns en liten men präktig kyrka, vars historia gick tillbaka till medeltiden. Där predikade byns präst varje söndag om Guds storhet och det rättvisa, goda livet efter detta. Byn styrdes av en lokaldemokratisk församling, som bestod av politiskt engagerade kvinnor och män i övre medelåldern. Där fattades gemensamma beslut angående jordbruket, kyrkans församling, marknadsaffärer, naturskötsel o.s.v. I byn fanns också en upplyst filosof, som studerat Spinoza, Schopenhauer och Nietzsche, och var påläst inom historia, politik, kultur och etik. Man kunde alltid finna honom i sin backstuga vid utkanten av byn, där ungdomarna samlades dagligen för att lyssna till hans predikningar om slavmoral, vilja, Gud som monistisk substans, och den eviga återkomsten. I byn fanns också en rik adelsman, som flyttat in till Idyll för att investera i ett industriellt järnbruk, som förväntades skapa arbetstillfällen för byns uppväxande generation.

Livet i Idyll var för det mesta lugnt och gemytligt. Eftersom byn var liten, kände alla alla och därför fanns det inga problem med kriminalitet, korruption eller annat, som hotade att skada tryggheten och gemenskapen människor emellan. Församlingen hade beslutat att inte erbjuda bostad åt skumma kringstrykare, fattiglappar, alkoholister, tjuvar och annat pack, som för jämnan vandrade förbi på landsvägarna och ville slå sig ner i Idyll. Den enda personen i byn som tog emot sådana människor och erbjöd dem husrum och mat var prästen. Han ansåg att alla människor var lika inför Gud och att det var en moralisk skyldighet att hjälpa den nästa, speciellt dem som hade det svårt i livet. Prästen försökte med glädje att få dessa människor åter in på Herrens väg, men oftast slutade det med att altarsilvret försvann på morgonen, och då kunde prästen ångra sin godtrogenhet och barskt fördöma både människorna och världen, som orättvisa och ogudaktiga.

En dag blev adelsmannens fabrik klar och de unga männen skrev på kontrakt om att få lov att arbeta där. De flesta lockades av lönen som erbjöds; alla visste att livet som bonde eller hantverkare betydde hårt arbete, utan att för den sakens skull tjäna mer än vad som behövdes för att leva ett enklare liv. Ungdomarna lockades också av maskinerna och allt det nya som fabriken innebar för byn. De äldre satt på verandorna, spottade snus och förblev kritiska till allt vad bullrande industrier och lönekontrakt hette. Man skulle ploga på åkern, väva tyger eller blåsa glas, inte stå inne i någon mörk fabrik och slamra fram metall som ingen behövde. Men adelsmannen försäkrade folket om att hans fabrik skulle mer än mångdubbla produktiviteten hos den arbetsprocess, som byns smeder annars fick göra för hand. Detta lockade också de unga och flera blev mer vänligt inställda till den rika herren, som verkade vilja göra Idyll rik och känd. Filosofen satt som vanligt i sin backstuga och läste om kategoriska imperativ. Han kliade sig i skägget och verkade inte vara intresserad av vad som höll på att hända i byn, fastän han då och då reste in till marknaden med sin hästvagn för att köpa frukt och bröd, och hörde sig för om när den nya fabriken skulle öppna för arbete.

Det gick så ett år och järnbruket visade sig mycket väl öka produktiviteten på framställningen av järn. Man började skapa legeringar och även producera produkter; stigbyglar, olika sorters hantverk, jordbruksredskap och andra saker av metall. De äldre vägrade köpa produkterna från fabriken och ansåg att de saknade charmen och kvaliteten hos det som byns smeder tillverkade. Men efterhand som industrin växte sig större och ny arbetskraft anlände från intilliggande byar, växte Idyll och blev rikare. Nu kunde man måla om kyrkan, bygga nya hus, rusta upp pubar och restauranger, anlägga nya vattenkraftverk och förbättra jordbruket. Prästen klappade händerna när han blev erbjuden ett nytt kapell, där han nu började inhysa fler av de kringstrykare som sökte sig till byn efter arbete. Medan de fick rum och mat hos prästen, erbjöd adelsherren dem riktigt arbete. Arbetskraften blev lättare att få tag på och byns unga fabriksarbetare började nu bli fundersamma; lönerna hade sjunkit sedan flera personer ur arbetslaget utgjordes av före detta luffare, pennknivsmördare, alkoholmissbrukare och kortspelare. Adelsherren motiverade sänkningen med sämre tider och hänvisade till prishöjningen på råvaror, som nu hade gått upp tack vare flera fabriker i närområdet.

PrästByns församling började få fullt upp med klagomål över inbrott, slagsmål, stöld och fiffel. De nyligen anlagda husen inkvarterade fabrikens arbetare och var fulla av skrik och skrål långt in på natten. Fyllebultar och lurendrejare smög omkring på värdshusen och skapade osämja och retlighet bland byborna. Folk började tröttna på varandra och höll sig för det mesta till sitt eget. På söndagarna samlades fortfarande folket i kyrkan, som nu byggts ut för att rymma den ökade befolkningen, och lyssnade till prästen som lovordade empatin och medmänskligheten i att värna om den nästa, och prisade den nya fabriken, som gav människor arbete och utslagna människor en ny chans att leva ett bättre liv nära Gud. De flesta byborna lyssnade och trodde på vad prästen sade, och ryckte på axlarna när predikningen var över; kanske hade prästen rätt? Man började anklaga sig för att leva inskränkt och ogudaktigt. Det var klart att man skulle ta hand om de fattiga och svaga, för vem skulle annars bistå en när man själv föll på backen? Filosofen satt utanför, lutad mot kyrkväggen, och märkte hur hans tidiga lärlingar nu började vända honom ryggen. Föräldrar viskade till sina barn att de inte fick lyssna på filosofens galna idéer och istället skulle läsa sin Mose, plöja åkern och vara vänlig mot främlingarna. Med "Etiken" under armen red filosofen hem till backstugan och lärde den lilla grupp ungdomar som vågade lyssna på honom, mestadels poeter, om känslornas villovägar och Gud i naturen. Dem var få som förstod vad filosofen ville säga, men efterhand som deras föräldrar blev alltmer stränga med att inte springa omkring ute på landet om kvällarna, blev filosofen slutligen ensam med sin häst, sin stuga, och sina böcker.

Det hade börjat anlända fler adelsmän som var intresserade av att fortsätta expanderingen av byn. Man byggde - med församlingens medtycke, som inbjöds som delägare i alla fabriker och därför propagerade för folket om vikten av ny industri - textilfabriker, man köpte upp åkermark och skapade centrala jordbruk, man satte upp en ny bank, man organiserade marknaden och utökade stånden. Byn växte åter igen och nya människor blev bybor. De äldre familjerna förlorade sakta men säkert köpare och fick slå igen sina smedjor, stånd, konditori, pubar och textilaffärer. Alla handlade nuförtiden i de större affärerna, där det fanns större utbud och lägre priser. Familjerna flyttade ut till utkanten av byn och fick efterhand försörja sig genom att ta anställning på någon av byns nya arbetsplatser, mot sin vilja. Adelsherrarna blev mäktigare och rikare, och började umgås mer och mer med församlingens män och kvinnor, som också blev mäktigare och rikare. Beslut började fattas mot och utan folkets medverkan, ibland därför att många människor inte ens dök upp under röstningarna längre, utan verkade vara ointresserade av byns angelägenheter, så länge det inte direkt rörde dem själva. Kyrkan blev också rikare, inte minst prästen, som nu blev intervjuad i byns tidningar och hyllades som en medmänsklighetens förkämpe och ett föredöme för andra tjänare av Gud.

Efterhand som sämre klientel flyttade in till Idyll, och främmande grupper som romer, polacker och estländare började slå sig ner i närheten för att finna arbete, segregerades byn alltmer och det blev viktigt med vem och hur man umgicks. Vissa kvarter räknades som farliga och man sade åt sina barn att undvika att ta de vägar när man skulle hem på kvällskvisten. Fabrikslönerna sjönk allteftersom billigare arbetskraft fanns att tillgå bland invandrare, medan administrationen bakom husbyggen, industriinköp, marknadsorganisation, affärsinnehav och bankväsende växte. Man började ta ut högre räntor på alla banklån och den politiska byråkratin som hade uppstått i den en gång lilla församlingen, hade nu växt sig till partibildningar, där liberaler och konservativa slogs om vilka företag som skulle köpas upp och vilka delar av näringslivet som ansågs utgöra byns framtid. Byn hade med kliv växt till en småstad och alla parker och lummiga grönområden var nu tvungna att plattas till marken och ersättas med riktiga vägar, som skulle underlätta trafiken och skapa nya handelsförbindelser med andra städer.

Det gick ett tiotal år och saker förändrades. Folkgemenskapen hade sedan länge brutits upp och under alla årliga festivaler och traditionsfiranden möttes numera folk för att supa, slåss och närma varandras män och hustrur. Farliga förbrytare sprang runt och rånade på sena kvällar, ungdomsgäng strök förbi och slog ner jämnåriga de inte tyckte om, mystiska gubbar och gummor satt i tält och lurade pengar av de godtrogna, företagsfifflare reste bort och tog kassan med sig, bankmännen började låna ut stora summor pengar till människor som inte längre hade råd med sina bostäder och avbetalningar på produkter, kyrkans män hade slutat att studera religiösa texter och var nu endast fromma så länge prästen hade koll på dem, och stadens äldre såg på medan den yngre generationen växte upp utan respekt och förståelse för sina rötter och förfäder, som en gång i tiden slitit ute på åkrarna för att försörja sina familjer. De traditionella värderingarna som försvarade mod, heder, ärlighet och flit tynade bort, och de stora svenska skaldernas prosaverk såldes inte längre, eftersom människor hade tappat intresset för konst och kultur. Man jagade ständigt pengar, ännu mer så, då många fabriker började skära ner på arbetstillfällena och effektivisera sin produktion genom att anställa till låg lön, köpa in nya maskiner, och sparka dem som ansågs kosta för mycket att avlöna. Detta skapade förbittring människor emellan och gav upphov till att gammalt groll flöt upp till ytan. Människor slutade tänka på kollektivets bästa och sjönk in i sina egna drömvärldar, som utnyttjades av stadens bordeller, opiumhus och barer. Det man ville skrika ut på dagen, söp man ut på kvällen bland horor, roulettbord och jazzmusik.

StadslivDen enda personen som tycktes leva oberörd av vad som hände i staden, var filosofen, som fortfarande levde i sin lilla backstuga och studerade i sina böcker. Han var illa omtyckt bland stadens invånare och ingen ur församlingen lyssnade längre på vad han hade att säga. Kliande sig i skägget fortsatte han att dra sina egna slutsatser och hälsa på de äldre familjer som bott i byn sedan den var liten och gemytlig. Han mottogs då med ett lättsamt leende, som om man helst ville glömma bort tanken på hur det en gång var, och istället försöka att vänja sig vid det nya livet. Man var inte riktigt säker på om saker verkligen hade blivit bättre eller sämre; det var svårare att få jobb, staden var full av parasiter och korrupta affärsmän, och grönskan hade ersatts med radhus och illaluktande fabriker, men man hade också fått lyssna till ny musik, fått möjlighet att köpa in fler produkter till ett bättre pris, det fanns fler nöjen, och det var spännande att gå på nya krogar, besöka nya affärer, prova nya kläder och testa all ny mat. Den lilla marknaden var nu en jättestor basar under tak och de en gång lokala hantverksaffärerna var nu stora fabriker där människor arbetade från morgon till kväll. Slitet och stånket belönades på kvällen med billiga fruntimmer, skummande brännvin och roliga uppträdanden. Sent på natten spatserade männen hem och grälade med sina fruar, medan barnen skrek och gnällde om leksaker, tystnad och ömhet.

Den lokala församlingen var utbytt mot en mängd olika partistyrelser och genom tidningarna kunde stadens invånare läsa om vilket parti som lovade guld och gröna skogar. Efterhand som man insåg att allting bara var lögner för att hålla sig kvar vid makten och tillgodose intressena hos de företagsledare som ville underlätta sina affärer, tröttnade människor också på politiken och nöjde sig med att valrösta vart fjärde år, då det avgjordes vilka parti som skulle sitta i styrelsen och bestämma över viktiga frågor. Då brotten och kriminaliteten hade ökat i staden på senare tid, började man tillsätta fler poliser, som nu fick order att spatsera gatorna fram dag och natt, och även få tillåtelse att läsa misstänksam post, genomsöka bostäder och granska skumma bankaffärer. Människorna var kritiska till polisen och ogillade beslutet, men politikerna garanterade att det var för deras eget bästa, som polisen skyddade folket från brottslighet genom att uppsöka den på plats. Fler och fler liknande beslut gick igenom i styrelsen och polisen hade nu rätt att inskränka på människors privatliv när och hur dem ville, för att förhindra att nya brott skulle begås. Eftersom det inte fanns några enade värderingar eller kulturella band som höll människor samman längre, växte den sociala isolationen och gjorde det lättare för rånare, tjuvar och fifflare att fortsätta sin verksamhet ostört. Medan småbovar togs fast och upplyste medborgarna i tidningarna om polisens effektivitet, kom de stora brottslingarna undan och flydde fältet så fort de blev upptäckta.

Stadens invånare hade sedan länge börjat misstro både arbetsgivare och politiker, som syntes ingå i maskopi för att tjäna så mycket pengar som möjligt och tillförskaffa sig så mycket makt som möjligt. Men ingen orkade sätta sig in i hur allt hängde samman, och då ingen ens kände till eller var villiga att lyssna på den nu snart döende filosofen, som låg sjuk i sin backstuga och förgäves försökte förklara för kyrkans män om vad som höll på att hända Idyll, fortsatte allting som vanligt. Stadens unga levde dekadenta, bohemiska livsstilar, och konkurrerade med varandra genom klädmode, populära idéströmningar, och pengar. Till och med den gamla kyrkan hade förfallit och bestod nu av människor, som använde sin position för att framstå som viktiga i media och samarbeta med makthavare för sin egen personliga vinnings skull. Prästen låg även han på dödsbädden och läste sina sista ord ur Bibeln innan han slocknade och lämnade den jordliga världen. Hans efterträdare var son till en företagschef och predikade om vikten av att acceptera och älska alla människor, att tjäna sin stad genom att arbeta hårt, och att inte stjäla, ljuga eller dräpa. Men knappt någon dök upp på söndagarna; människor låg hem och sov ut ruset på soffan. Och de människor som fortfarande trodde på Guds väg, var sedan länge moraliskt korrumperade och besökte kyrkan mest för att bibehålla ryktet om att vara en religiös och ärlig människa som trodde på sanningen och det goda.

Segregeringen fortsatte att växa i Idyll, inte bara mellan rika och fattiga, men även mellan folkgrupper och sociala positioner. Företagsledarna bodde i en del av staden, deras anställda i en annan. Judar bodde i ett område, polacker och romer i ett annat. De äldre fick inte längre plats i de små husen utan flyttade antingen själva ut på landet eller in på särskilda boenden inne i staden, där de vansköttes, vantrivdes och hatade de sista åren av sina liv. Deras barn var glada att slippa deras gnäll och tjafs, medan de yngre var fullt upptagna med att tjäna ihop pengar, köpa nya saker och utforska stadens nöjesliv. Med alla oproduktiva parasiter som nu strök omkring i staden och kostade kommunen pengar, började den sociala välfärden för medelskiktet att urholkas. Högre skatter och mer brottslighet gjorde att fler och fler familjer flyttade ifrån staden, medan packet fortsatte att flytta in. Kvaliteten på varor sjönk allteftersom företag köptes upp av större korporationer, som styrdes av chefer i andra änden av landet. Gatorna var skitiga, människorna trötta och slitna, och ungdomarna började förlora hopp om arbete och lycka i livet. Ett undre skikt höll på att växa fram, som bestod av människor med låg intelligens, låg moral och karaktär, och utgjorde en växande del av arbetsmarknaden för företagen, som nu krävde lågavlönade jobb för att driva sin produktion vidare och konkurrera med omgivande aktörer. Dessa människor hade inte mycket annat för sig i livet än att skaffa nya barn, gå på krogen, och jobba så gott de kunde. Deras barn rånade, slogs, ställde till med bråk i skolorna, och förstörde privat egendom som fritidsintresse. De äldre vågade inte längre gå ut, kvinnor var rädda för överfall, och männen var på drift. De omgivande älvarna var nedsmutsade med oljeutsläpp, kvicksilver och andra kemikalier från fabriker.

Till sist fick staden det svårt att försörja sig själv ekonomiskt och höll på att gå under av all brottslighet, intern osämja och arbetslöshet. Den lilla grupp som hållit staden uppe ekonomiskt med arbete, flydde nu fältet och sökte lycka någon annanstans. Filosofen hade sedan länge gått bort och hans backstuga hade jämnats med marken och blivit parkeringsplats åt den nya snabbmatsrestaurangen som öppnat upp. Allteftersom idioter och parasiter långsamt tog över och fördummade tillvaron, dog kulturlivet helt ut och ersattes med underhållningsbranscher och nöjesattraktioner. Politikerna var uppköpta av finansiella intressen och ändrade sina åsikter beroende på vad mäktiga lobbyister i staden sade åt dem att tycka och tänka. Företag efter företag såldes ut till utländska aktieägare och flyttade sin produktion till Östeuropa, där det var billigare och lättare att producera samma varor för en större konsumentkrets. Blommor, ängar och djur var sjuka av alla industriella utsläpp och urbaniseringstillväxten, och flyttade ut mot landet, där bönderna var tvungna att sälja sina gårdar och åkrar till stora korporativ, för att överhuvud taget kunna överleva och försörja sina familjer. Bankirerna blev mäktiga statsmän med guldklockor i kavajen, och sågs strosa nerför affärsgator och lyfta hattarna åt unga damer. På gatan mittemot kunde man se hemlösa stryka omkring och leta sopor bland bondkatter och drogmissbrukare, som levde på att sälja vidare till unga pojkar och flickor. Drogerna och alkoholen stillade smärtan, sorgen och depressionen.

SkymningslandHundra år senare, då staden och resten av landet hade sjunkit ner till tredje världstillstånd, utbröt en fruktansvärd pest, som förts med fartygen från Ryssland. Den spred som en löpeld och människor dog i tusentals åt gången. Ingen undflydde döden och de som gjorde det, levde isolerade liv i sina hem och vågade inte öppna fönster och dörrar för någon. Efterhand svalt de ihjäl, tillsammans med sina djur, som låg på mattorna och gned sig om magen efter någonting att äta. Idyll drabbades också hårt från bortfallet av arbetskraft. De redan sjukliga och dekadenta dog först, och resten av befolkningen följde på löpande band. En liten grupp unga män och kvinnor, som sedan länge avskytt stadslivet och bestämt sig för att fly ut på landet och leva sina egna liv, valde att med häst och vagn bege sig därifrån och aldrig mer komma tillbaka. Bakom sig, medan vagnen rullade ut på den gamla, gropiga landsvägen, synade de staden en sista gång. Kyrkan, husen, industrierna och affärerna såg ut att försvinna in under den becksvarta himlen. De åkte längs vägarna tills de fann ett par avlägsna gårdar ute på slätten. Där möttes de av en liten grupp bondfamiljer som bodde där och förde sitt liv i avskildhet från resten av händelserna runtom i landet. De tog emot ungdomarna, och tillsammans hjälptes de åt att arbeta ute på åkrarna och föra ett enkelt och anspråkslöst liv. På kvällen samlades alla kring borden och läste i böcker som ungdomarna tagit med sig från staden. Där stod det om slavmoral, Gud, eviga återkomster, etik och världssjälar. Man förundrades, log, och lät blickarna glida ut genom fönstren, där mörkret växte omkring gårdarna och stjärnorna gnistrade och glimmade på himlavalvet, som nu sänkte sig ner och försatte jorden i en stor, väldig dröm. Och så gick livet vidare.
 
Ásgeir ()
07 juli 08 - 16:40
kommentera Ásgeir

En allegori i klass med fabeln “Animal Farm” – utmärkt!

Gustaf
07 juli 08 - 18:03
kommentera Gustaf

Underbart skrivet, du har verkligen talang!

Grubblar mycket och ofta på att det är dags att grunda en identitär zon snart. Fritt från mångkultur, politisk korrekthet, jämlikhet och byrokrati. Tänk bara på det 75% skattetrycket man slipper genom självförsörjning.

Låt pesten komma.

Sverige 2.0 – Reclaim the north!

Malin ()
11 juli 08 - 05:23
kommentera Malin

Mycket gripande och poetiskt!!! En härlig retoriker och visionär. =)

T.Schwein
12 juli 08 - 15:39
kommentera T.Schwein


Dennis
16 juli 08 - 11:29
kommentera Dennis

Historien borde sändas runt till olika politiker och diverse föreningar

L.N. (Webbadress)
17 juli 08 - 07:25
kommentera L.N.

Även om jag personligen bor, å alltid levt, i Finland så förstår jag precis hur det är – närmast via berättelser från de äldre, så att säga (känner igen Idyllen i speciellt en viss by här utanför Borgå – och berättelser om när "de finskspråkiga" invaderade byn för att med tiden förvandla hela byn till en stad – blev inkorporerad med staden vid ett "direkt-demokratiskt" val nån gång på 90-talet).

För övrigt är det en perfekt förklaring hur samhället kommer att se ut, inte så stor egentligen mellan Finland och Sverige, förutom vissa kulturella skillnader. Knappast skiljer saker å ting sig alltför mycket här i Väst, influerade av samma tankar å "ideal" (illusionära sådana, alltså).

Än idag får man höra dem klaga sig över. i privata samtal om hur det är, men när man själv, som seriöst påstår att nåt går att göra åt passiviteten och fatalismen vi alla känner, "så då går ingenting att göra åt saken." Paradoxalt, varför klaga sig om hur saker å ting är, när man inte funderar ut alternativ – hur man gör saker mot det bättre? – vi har här ett inofficiellt "pc" talesätt: "om du inte röstar kan du ej klaga" – en lite modifikation i det skulle kunna säga: "gör du inget åt saken, skall du då ej heller klaga".

Dessa tankar som fick mig att bli en aktiv läsare av corrupt, anus/fnus/snus. Detta som fick också en vilsen tonåring på rätt spår i livet, å nu sitter här en som är i sina 20-år å börjat kämpa emot på sätt eller annat.

Folk i min omgivning är inte dumma, nej, bara dagdrömmare – vandrandes omkring som zombies i Dawn of the Dead från -85 i sina supermarkets. Första steget är givetvis att lära vad filosofen i Idyll hade att säga, försöka förstå det – och därmed lära sig att kunna kämpa emot "zombie-pandemin".

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008