Hjalmar Söderberg:
Jag tror lika litet på ett högsta väsen som på ett högsta tal.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Jämlikhet är slaveri… | Hem | Falsk överlägsenhet… »

Christian Lund - Badjävlar

Det börjar att dra ihop sig mot sommartider igen, och som alla vet är ingen sommar komplett utan en gammal hederlig svensk sommarfilm. "Badjävlar", skriven av Lars Molin och regisserad av Christian Lund, uppfyller mer än väl alla kriterier för att kunna kvala in i denna genre: skärgårdar, nubbe, nakna bröst, folkvisor, intriger och politikersvin. Med Lars Molin bakom rodret kan nästan ingenting gå fel. Festen kan börja.

MygelpolitikerFilmen utspelar sig i en liten skärgårdsort utanför Stockholmsområdet. Ernst Günther spelar Per Sjöstrand, en storväxt, burlesk affärsman från staden, som tillsammans med sin hustru Gun och deras tre barn åker ut på landet för att koppla av på en av markägorna som Guns bror äger. Under tiden utspelar sig ett politiskt spel mellan lokalpolitikerna på orten. Kampen står mellan liberalen Svensson och socialdemokraten Nilsson, och handlar i korta drag om sommarturisternas inverkan på orten. Genom att ekonomiskt och politiskt underlätta så att stadsbor kan köpa upp tomter till högstbjudande, förvandlas orten sakta men säkert till en turisthåla där kortsiktiga finansiella intressen blir viktigare än att skapa en trygg grund för de infödda byborna. Filmen målar genom denna konflikt upp en dikotomi mellan pengar och solidaritet, och som fångar den klassiska spänningen mellan liberalkapitalismen och klassocialismen.

Molin har som vanligt valt att kombinera ett folkligt drama med klara samhällskritiska övertoner. Som drama är "Badjävlar" hejdlöst rolig. Paret Sjöstrands förhållande är en kaotisk kittel på väg att explodera, med maken som öppet vänstrar med "kontorsjäntorna" vid sidan om och ser mer till bil och pengar än sin familj, och den traditionella hemmafrun, som genom sin man lämnat landets enkla liv och blivit en kostsam, men olycklig, storstadshustru. Förhållandet stinker pengar, snusk och osämja, och det hela förstärks av tvillingpojkarnas ettrighet och deras systers tonåringsresignation inför situationen. Guns bror och hans familj utgör en bondeklass av enkla mått, och Molin väljer att göra dem, tillsammans med ortens övriga arbetare, till representanter för en samhällsklass som fallit offer för bostadsspekulation och politiskt mygel. Allting är upplagt för konflikt.

Olof Palme - smygliberal som förstörde SverigeNilsson är en annan historia. Han blir symbolen för en socialdemokrati som i ledning av Olof Palme har svikit sina traditionella ideal och börjat pragmatisera och kompromissa med nyliberalismen, företrädd av Svensson. Efter de kommunala sammanträdandena samlas politikerna på restaurangen och diskuterar öppet alla sina korrumperade projekt, som givetvis ska gynna dem själva. Allting osar katt. Nilsson slits mellan sin vän, som är radikal kommunist, och Svenssons försök att tänja på hans solidaritet med den enkla arbetaren. Orten ska bli en turistby för stadsbor och de nuvarande invånarna har inte mycket att säga till om. Två världar, den politiska och den vardagliga, smälter sakta men säkert samman i denna burleska, provokativa dramaskildring, som inte riktigt vet om den vill bli ett politiskt manifest eller en socialrealistisk samhällsskildring. Genom en dramaturgisk kompromiss blir den slutligen både och.

Christian Lund gör en stark insats som regissör. Han följer Molins klara, humoristiska kameraspråk, men vågar även gå steget längre och näst intill kyssa skådespelarna med kameralinsen. Nakna kvinnokroppar, spritglas, spyor, getingar, båtar och fulla ungdomar sveper förbi i ett naket, rörligt kollage, som förstärker den dokumentaristiska känslan och löser upp intrycket av att det hela bara är film. Skådespelare slutar vara skådespelare och blir verkliga, vardagliga personer. De går inte på toa, som i såpoperor, men de agerar improviserat, spelar upp visor, blir haffade av polisen och ställer till med bråk. Det spelar inte längre någon roll om det är film eller inte - det här är så nära vi kommer människan i sin rätta natur. Men vad som förhandlas om och kastas i ansiktet på medmänniskorna visar sig vara allt annat än rätt. Molin har utefter detta skapat dialoger som är både stötande och underhållande och väl belyser skådespelarrollernas enskilda karaktär. Med Lunds kringvandrande kameraperspektiv blir det hela en filmisk lek om allvaret.

En annan aspekt av filmen är inslagen av satiriska visor, som med jämna mellanrum kommenterar scenerna och ger intrycket av att man ser ett tv-producerat grekiskt drama. Finn Zetterholm framträder som trubadur och sjunger om den radikala SSU:aren som nu är stadspamp och myglare. Man gör i synnerhet narr av överklassen och dess hycklande, grisiga beteende, medan arbetarens utaktionerade villa bemöts med klassympati och solidaritet. Men Molin sätter främst människan i centrum och det är det som räddar den här filmen från att bli ren sossepropaganda. Det är inte bara arbetaren det handlar om, eller politik för den delen. Det handlar om människor och mänskliga relationer, hur vi bemöter andra och sedan får samma skit tillbaka i ansiktet. Hur vi lurar och bedrar för att nå det vi vill, på bekostnad av dem vi älskar och egentligen bryr oss om. Filmens kulmination är människans ensamhet och finansens deterministiska kraft i samhället: den rika blir fattig och den fattiga blir fattigare.

Badjävlar"Badjävlar" är, trots sin ettriga politiska dimension, ett socialrealistiskt praktverk inom svensk filmkonst. Den bär på en anspråkslös men kreativ estetik, och den lyckas på ett rörligt, livligt sätt fånga alla aspekter av den parallella handling som utspelas. Skådespelarprestationerna är oklanderliga. Särskilt Ernst Günther spelar sin roll som ett riktigt girigt och känslolöst svin helt trovärdigt, och Åke Fridell är även nämnvärd som spelar en sliskig, kvinnotjusande konstnär på jakt efter nya modeller att avbilda. Flera scener ur den här filmen, med en serie av svärord, nakna kroppar och politisk radikalism, måste ha chockerat 70-talssverige. Men innehållet presenteras samtidigt i ett lättillgängligt och underhållande format, som talar direkt till tittaren och gör ett skådespel av alltihop. Det är en sommarfilm som inte skräder orden och kommer att göra många förbannade, men inte utan orsak. Det politiska myglet fortsätter ända in i vår tid, kanske ännu mer och grövre än på den tiden, och oavsett om man står på höger- eller vänstersidan (eller har valt att förkasta hela det demokratiska skådespelet), rotar Christian Lund och Lars Molin här i en enda illaluktande röra av finans, sprit och bedrägeri. Men det är svensk sommar, och det är vansinnigt roligt.
 

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008