Bhagavad-Gītā:
Om du stupar, vinner du himlen; segrar du, njuter du jorden.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Defender - They Came … | Hem | Fredrik Lindström och… »

Jon Nödtveidt: Där döda änglar vilar

Do you have a future vision?

"Death...Damnation, Perdition, Hell."

Intervju med J. Nödtveidt, Nordic Vision #1 (Norway), 1993


Jon NödtveidtDet är snart två år sedan metal-legenden Jon Nödtveidt tog sitt liv genom att skjuta sig själv i huvudet, omgiven av tända ljus och en uppslagen satanistbibel. Till en vän hade han sagt "Jag ska resa bort, jag ska till Transsylvanien." Bara några månader innan självmordet gav han ut vad som skulle bli det sista albumet med sitt band Dissection, "Reinkaos", som gav uttryck för en elitistisk, gnostisk livsfilosofi långt utanför ramarna för det moderna samhället. Självmordet markerade en abrupt upplösning av en särpräglad och mångbottnad personlighet, och blev en i raden av flera tumultartade händelser, som kom att göra Nödtveidt känd som musikartist, brottsling, och satanist. Vem var han egentligen och vad har hans musik att säga oss i dag?

Inledning: Stormens ankomst

Under senare delen av 90-talet uppstod en andra våg av black metal, inspirerad av dem första innovatörerna inom genren (Burzum, Enslaved, Emperor, Darkthrone, Immortal, Mayhem). Formatet som uppstod var en tremolodriven stil i Darkthrones förtecken (se The Abyss som praktexempel), som gjorde att man kunde förlänga kortare riffraser till långa, kontinuerliga melodiströmmar och skapa en brusig, primitiv estetik, som gav musiken en eftertraktad intensitet och aggression. Problemet som uppstod var att formatet var enkelt att emulera och därför dröjde det inte länge förrän scenen överbefolkades av band, utan kreativ originalitet och konstnärlig riktning, vilket ledde till en sakta nedgång för black metal-musiken. Det fanns ett par undantag under denna tid, som skilde sig från mängden och började utveckla egna stilar utifrån första vågens svartmetall. Dissection var ett av dem banden.

Jon Nödtveidt var endast tonåring när han tillsammans med sitt band Dissection komponerade praktverket "The Somberlain". Musiken är en jämn fusion av tidig melodisk rock (tänk Iron Maiden) och för den tiden ny, mörk, morbid estetik, starkt inspirerad av mötet mellan dödsmetall och svartmetall. Romantisk-eskapistiska teman växer sakta fram ur de svängiga, melodiska tongångarna, som ringer av klassisk musik och svensk folkmusik (!), men kompositionsstrukturen påminner helt klart om dödsmetall. Det rör sig om långa, episka motiv och de utvecklas på emotionell erfarharenhetsgrund. Jons gastkramande vrål, det utmärkta trumarbetet, de utsökta soloframträdandena och de intensiva passagerna av ledmotiv, bryggor, fria improvisationer och mörka slutledningar hos ledgitarristen - allt bakas samman till en makalös fullängdsdebut.

Dan Swanö (Edge of Sanity) producerade "The Somberlain" och minns den fortfarande: "Of all the recordings I have ever done, the first Dissection album is the probably the one I am most proud of. Jon is a musical genius within his genre, and this is his greatest work. For me, this is a pure Death Metal album. There is not one second of Black Metal on it in my eyes." Tomas Nyqvist, som släppte albumet på sitt skivbolag No Fashion, kommenterar det på följande sätt: "The Somberlain is without a shadow of doubt the best record I ever released on No Fashion. Its immense qualities are as apparent today as they were back then. It is a masterpiece." Kritikerna hyllade albumet som en renässans av de tidiga metallegendernas estetik, men det som Dissection skapat var samtidigt någonting nytt. Man hade separerat sig från tremolokloner som Dark Funeral och istället bejakat dödsmetallens komplexa musikspråk, i form av en melodisk rock som samtidigt överbryggade mot ett modernt black metal-sound.

Himmelrikets avfälling

Fallen ängelNödtveidts fantasirika världsbild får, trots att han endast var 19 år då "The Somberlain" spelades in, redan ett kreativt och intelligent uttryck genom Dissections första verk. Motiven behandlar introspektiva visioner och romantiska teman, där naturen, insktinkterna, passionen, viljan, och det undermedvetna spelar en central roll. Den vardagliga världen av konformism, materiell lyckojakt och social trygghet, kontrasteras mot en mörk, morbid och förandlig verklighet, där individen utmanas fysiskt och psykiskt för att genomgå rening. Upplevelsen rättfärdigas som en kamp för existens och Nödtveidt betonar att det är en existentiell upplevelse med estetiska implikationer. Musiken söker skönhet i antiteser mot det som försöker att säkerställa en trygg materiell tillvaro. Allting rättfärdigas som en tilltalande och meningsfull upplevelse; drivkraften är sökandet efter inre visdom och viljan till makt.

Thus far a long journey through my soul's infinity
It has been a journey far beyond mortality
I have found what I wanted, tranquility
I'll thrive on evil, eternally

The Somberlain / "The Somberlain"

Precis som många andra metal-band lösgjorde sig Dissection från det etablerade samhällslivet och ville skapa en kontrast mot det, som både innehöll en reflektion och en väg ut. Metal-generationerna revolterade mot en kommersiell livsstil baserad på konsumtion, moralisk och social acceptans, reklamkultur och religiös jämlikhetstro. Nödtveidt ger uttryck för ett förkastande av dessa moderna värden genom ett romantiskt övermänniskoideal. Precis som John Miltons Satan, skildrar Nödtveidts lyrik en individ som gör uppror mot himmelrikets normer och värden, och markerar sitt revir genom att hellre bli kung i helvetet än en slav i himmelen åt Gud. Massmentaliteten bemöts med en tro på individualitet och självkännedom. "The Somberlain" speglar alla dessa värden genom ett ungdomligt, äventyrligt känsloregister och lockar lyssnaren in i en parallell värld där det förbjudna är åtråvärt, och där det farliga och utmanande välkomnas som förutsättningar för högre själars existensberättigande.

Två år senare släpps uppföljaren "Storm of the Light's Bane". Estetiken har nu polerats fram till en nästintill glassig nivå och vissa spår har tonats ner till ett långsammare, sviktande rytmmönster. Det hela ger intrycket av ett Dissection som nu på allvar börjar att precisera sin instrumentation och utveckla de klassiska tendenserna i sina vackra melodifraser. Atmosfären är melodramatisk och melankolisk, och motiven fortsätter i samma spår som "The Somberlain", med metaforiska visioner där mörker, ondska och kaos övervinner dualistiskt goda krafter. Påtagligt är att Nödtveidt här börjar att förlora konstnärligt fokus. "Storm of the Light's Bane" är inget hafsverk, men det speglar en negativ tillbakagång till rockens linjära språkbruk. Vissa spår faller nästan platt till marken, men räddas nätt och jämnt av musikernas oklanderliga skicklighet. Albumet blir ett försök hos Dissection att fortsätta från sin mästardebut, men verkar tappa innehållet på vägen och endast till fullo pricka formen. Trots att det andra fullängdsalbumet saknar den glöd och passion som var "The Somberlain", profilerar Dissection sig här som mästare av en rad genrer och skickliga innovatörer inom en internationell metal-scen.

Liber Kaos

Bara ett år efter det att "Storm of the Light's Bane" har släppts, inträffar en händelse som kommer att förändra Nödtveidts liv och samtidigt uppfylla en del av den kaotiska tillvaro som får uttryck i hans musik. Natten till den 23:e juli 1997 har Jon tillsammans med sin iranske vän Vlad varit ute och festat i två dygn, och bland annat provat amfetamin. Under natten blir de besvärade av en 37-årig homosexuell algerier vid namn Josef Ben Meddaour. Trots avvisningar fortsätter mannen att närma sig männen och visa intresse. Det dröjer inte länge förrän de bestämmer sig för att bli av med honom en gång för alla. Samma natt avrättas mannen med ett skott i huvudet och ett i ryggen i Keillers park på Hisingen i Göteborg. Vlad döms till elva års fängelse för mord och Jon döms till åtta år för medhjälp till mord, ett straff som hovrätten senare skärper till tio år.

Händelsen i sig är inte av speciell vikt, men i kontexten av Nödtveidt som person, framträder den som en del av hans syn på sig själv och omvärlden. Moraliska och etiska principer har ersatts med en kall, pragmatisk syn på tillvaron. Mordet på den homosexuelle blir en naturlig produkt av en satanistisk livsföring: "Om någon besvärar dig, säg åt denne att sluta. Om denne inte slutar, förgör denne" (De elva Satanistiska Reglerna på Jorden / "Den satanistiska bibeln", A. LaVey). Styrka, mod och makt utgör en annan typ av etik än den moderna; istället för ett statiskt förhållningssätt till tillvaron, framhålls förmågor och kvaliteter som bygger på en stark maskulinitet. Josef Ben Meddaour går under, inte för att han är homosexuell eller invandrare, utan för att han besvärar och vägrar att sluta besvära. För Jon och hans kamrat blir beslutet enkelt att fatta, och kanske ser dem även en viss spänning i att få uppleva tänjningen av gränserna. Om man kan reagera på händelser genom instinkt och självbevarelsedrift, överskrider man etiska regelverk och distanserar sig från den typen av socialisering som det moderna samhället bygger på. Mordet blir en kaotisk vändning, fastän den samtidigt speglar en inre tillvaro hos två unga män, som avsvurit sig den humanistiska värdegrunden och ersatt den med en hangriplig och estetisk pragmatik.

BaphometNödtveidt har redan innan mordet - under sin 10 år långa fängelseperiod, och tiden mellan det att han friges och slutligen begår självmord - utvecklats mot en form av satanism som tar avstånd från den mer öppna, offentliga LaVey-grenen. Till skillnad från LaVeys individualistiska och materialistiska "filosofi", som snarast är en moralkritisk utveckling av judendom, sjunker Nödtveidt in i den sektbaserade rörelsen MLO (Misanthropic Luciferian Order). MLO (numera Temple of the Black Light) förespråkar en kaos-gnostisk satanism där Kaos är alltings ursprung och manifesterar den kosmiska existensen. Kosmos begränsar tillvaron genom linjär tid, kausalitet, och det tredimensionella rummet. Kaos är tidlöst, formlöst och kausallöst, men har förmåga att samtidigt skapa dessa fenom inom en parallell tillvaro, exemplifierad av den vi lever i just nu. Detta knyts samman till sumerisk och babylonisk mytologi och utmynnar i en ockult teologi tillsammans med elitistiska principer om styrka, mod, lojalitet och makt.

Through the air again our voices whisper
and awake are now your eyes
For too long closed in slumber - but death didn't prove our demise
By ages so dark we've been sculptured
as fragments of story and tales
As we haunt we are endlessly captured
and shrouded in the wind that here wails

Thorns Of Crimson Death / "Storm of the Light's Bane"

Genom ritualer försöker den kaos-gnostiska satanisten tränga in i sig själv genom en form av introspektion och påskynda den tidpunkt då Kaos sväljer Kosmos och frigör individen från dess tid-rum-kausalitetsfängelse. Vi befinner oss nu vid ett stadium där Nödtveidt har utvecklat sin världsbild från en ungdomlig, romantisk eskapism, till en tro på transcendenta värden och en förkastelse av den immanenta världen. Uppenbarligen har han här tappat filosofisk riktning, men för att förstå hans filosofiska och religiösa utveckling, måste vi placera den inom ramen för hans person. Vad Jon har tagit fasta på är en extremt disciplinär, strukturerad och ockult föreställning, som kombinerar de mörka element han ger uttryck för redan som tonåring, med en starkt elitistisk framtoning som kräver den individualitet och inre styrka Nödtveidt söker att expandera. Det är en upptrissad nietzscheanism, men med en transcendent (översinnlig) metafysisk världsbild som kontrasteras och görs till fiende mot hela vår existenstillvaro. Reaktionen mot det övriga samhället har övergått till ockult extremism.

Nödtveidts teoribygge kommer starkast till uttryck genom Dissections tredje och sista fullängdsalbum "Reinkaos", som släpptes 2006, två år efter det att han frisläppts från fängelset. Hela albumet har blivit ett propagandamanifest som spottar ut satanistiska föreställningar och mytologiska motiv. Musiken har helt övergett dödsmetallstrukturen och blivit en oblyg utveckling från "Storm of the Light's Bane" mot ett svängigt, melodiskt rockmonster. Den morbida estetiken har bibehållts, men kommer sällan till uttryck mer än i de tuggande refrängerna där Jon förklarar krig mot Kosmos och bekänner lojalitet gentemot Kaos. Vad som slår en är att han fortfarande vet vad han sysslar med. Trots mellanrummet på 10 år mellan det andra och tredje albumet, håller "Reinkaos" en förvånansvärt slipad och hög kvalitet. Innehållsmässigt har musiken tappat något oerhört från tidigt 90-tal då Dissection precis hade etablerat sig som nykomlingar, men med två nya bandmedlemmar lyckas Nödtveidt åstadkomma något, som åtminstone rent musikalt når sina vackra höjdpunkter och väcker reaktioner. Glöden finns fortfarande där.

Dionysos' frigörelse

Jon Nödtveidt manifesterar tillsammans med sin musik den antika gud som gick under namnet Dionysos. Dionysos var en rus- och vingud (jfr romerska "Bacchus") och framträdde ofta tillsammans med ett följe av manliga satyrer och kvinnliga menader. Han symboliserade passionen, ruset, känslan, destruktiviteten och kaoset. Friedrich Nietzsche kontrastade honom mot Apollon, som var den drömmande, helande och måttfulla guden, och skapade den berömda konstteorin om syntesen mellan det apolliniska och dionysiska, som förutsättningen för all konst. Enligt Nietzsche var Dionysos den ursprungliga och mäktigaste av dem två, och endast musiken hade förmåga att totalt ge uttryck för den dionysiska kraften. Denna idé kan lätt tillämpas på Dissections musik, där man just hyllar kaoset, sinnligheten, det fria och ohämmade äventyret, naturens våldsamhet och passionens intuition.

DionysosDen tyska författaren Thomas Mann återspeglar det subtila och spänningsladdade förhållandet mellan de två gudomligheterna i sitt mästerverk "Döden i Venedig". Den berättar om en typisk apollinisk författare vid namn Gustav von Aschenbach, som söker sig till Venedig för rekreation och konstnärligt andrum. Istället tränger han långsamt in i hjärtat av Dionysos' näste och det uppstår en estetisk kamp om von Aschenbachs själ, en kamp som urartar till en livshotande krigsföring mellan den måttfulla, klassicistiska Apollon och den okontrollerade, romantiska Dionysos. Samma motiv förekommer i både Dissections musik och i Jons personliga föreställning, om ett Kosmos som har fötts ur ett ursprungligt, okontrollerat Kaos, där restriktioner upplöses och principer övergår till formlöshet. Nödtveidt gör denna spänning mellan Kaos och Kosmos till sin religion och riktar den som ett intellektuellt och konstnärligt varpen mot den moderna världen. Han förklarar krig mot den apolliniska tryggheten och undergräver dess existens genom att hela tiden bryta normer och svälja dess grundvalar, i sökan på någonting ursprungligt, ohämmat och oövervinnerligt. Han söker transcendens.

Där döda änglar vilar

Vad kan vi lära oss av det tumult av musik, mord och satanism, som Jon Nödtveidt lämnade bakom sig? Likt alla andra ungdomar i hans ålder, växte Jon upp i ett livlöst, kommersiellt och kreativitetsdödande samhälle på väg att rämna. I Sverige hade socialdemokratin misslyckats med att uppfylla sina guldmål om gemenskap, trygghet och solidaritet. Socialismen höll sakta men säkert på att internationaliseras och övergå till smygliberalism. Kvar fanns ett tomt skal av samhällslivet. Människor hade arbete, familj, bil och respengar, men inga utmaningar, ingen kultursammanhållning och inget enat värdesystem. Bland all materiell trygghet hade socialdemokratin glömt bort det kanske viktigaste av allt: Möjligheten för människor att leva kreativa, spännande och meningsfulla liv. Det spelade ingen roll hur mycket välfärd vi än byggde upp genom skatter, om inte själen kunde få den näring och utmaning, som äldre civilisationer värderade som dem högsta idealen. Efter Tredje Rikets fall och fascismens störtande i Europa, tog den rovdjursdrivna liberaldemokratin över och bannlyste alla värden som byggde på uppoffring, ledarskap, kamp, kulturbildning och disciplin.

Det var i denna värld som Nödtveidt växte upp och snabbt kom att reagera mot. Genom sin musik ersatte han den pacifistisk-egalitära världsbilden med en mörk, skräckinjagande och våldsam tillvaro, där naturligt urval och estetik implicerade de äldre värdena kring styrka, makt och fantasiskapande kreativitet. En sådan konstnärlig vision blev också realitet när han senare blev delaktig i ett mord på en person, som kanske inte var så mycket "moraliskt" fel, som korttänkt och därför praktiskt ogenomtänkt. Han sonade för brottet utan att fästa någon större vikt vid själva mordet, utan verkar snarare ha använt tiden i fängelset till utökad självdisciplin och ockulta studier. När han väl frisläpptes, kanaliserade Nödtveidt åter sina krafter och sin musikaliska talang för att skina på stjärnhimlen en sista gång, innan han skulle ta livet av sig samma år, antagligen inte p.g.a. depression, men sannolikt som en blandning av den vansinniga värld han observerade omkring sig och de trosföreställningar han hade om mänsklig (kosmisk) tillvaro.

The seventh aeon will soon pass as it has been foretold
The false empires will crumble and all illusions shall be destroyed
The enslavers tremble with fear, soon our stars align
The forbidden gates begin to open by the power of our forceful sign

Starless Aeon / "Reinkaos"

Jon Nödtveidt som person är kanske inte viktig, men det han skapade i konstnärsväg och den kraft han manifesterade genom sitt liv, motsvarar det av en man som rest sig över skiten runtomkring - utan att sörja, beklaga eller hata. Genom Dissection släppte han åtminstone ett revolutionerande album, som förändrade hela death/black metal-scenen och åter höjde ribban för alla masskloner utan vare sig talang eller originalitet. Efterhand förlorade Dissection konstnärlig riktning och blev till sist elitistisk rockdänga, men Nödtveidt bibehåll en jämn kvalitetsnivå på allt han företog sig - ännu ett tecken på en individ vars själ reser sig över massan och den medemåttiga konformiteten. "The Somberlain" kvarstår som ett mästerverk, oavsett vilken genre man klassificerar den i, och "Storm Of the Light's Bane" utgör fortfarande en klassisk heavy metal-upplevelse.

Jon NödtveidtJons extrema individualitet och maskulina framåtanda drev han till sist mot en metafysiskt reaktionär filosofi, som blev hans sätt att kanalisera ut föraktet för den moderna världen omkring sig och återskapa en disciplinär motreaktion, som kunde nära hans personliga behov och drifter. Det var här han förlorade filosofisk riktning, men också det område där han hämtade kraft och sannolikt fann en trygghet i tron på någonting övermäktigt, kaotiskt och underliggande all den tillvaro han lärt känna som falsk och föraktfull. Det finns ingen poäng i att döma honom för det val han gjorde och i kontext av hans personlighet, framträder satanismen och den ockulta kaos-gnosticismen som en naturligt produkt av tankegångarna i hans ungdom. För Jon blev dessa trosföreställningar inte bara föreställningar eller teoretiska metoder att blicka in i sig själv; dem följde med honom in i konsten och utmynnade till sist i en upplöst distinktion mellan livet och döden. Han föraktade inte livet; han försökte se bortom den mänskliga existensen och inkludera döden som en del av en större helhetsexistens.

Jon Nödtveidt är ett intellektuellt knytnävsslag i samhället som håller på att falla sönder inifrån. Jon, intelligentare än dem flesta, insåg detta vid tidig ålder och valde en extrem väg för att kringgå själlösheten runtomkring honom och dedikera sitt liv åt ett konstnärligt och religiöst ideal. Med andra ord mer än vad många andra i vår torftiga tillvaro klarar av att leva upp till. Han levde och dog vid dessa ideal och förkroppsligar den ledarskapsattityden och kreativa energin, som står bakom alla tidigare stora civilisationer, inklusive vår moderna västerländska, tills den blev överrumplad av slavkasten och nerdummad till ett byråkratiskt oligarkistyre. Människor som Nödtveidt utgör en fara för sådana samhällen, därför de hotar deras grundvärderingar: materialism, massdiktatur, moralitet.

Kraften, skönheten och passionen i Dissections musik lever vidare efter det att dess konceptuella skapare lämnat detta livet. Det är en hyllning till kampen och sensibiliteten i vår naturliga verklighet, men liksom Dionysos öppnar den samtidigt upp en ändlöst mörk avgrund där kaos, mystik och gudomlighet härskar. Mötet mellan dessa två världar förenades i Jon Nödtveidt och fick sitt slut i ett pistolskott, inte främst riktat mot honom själv, utan mot världen som svikit självtänkande, innovativa individer som han själv. Medan vårt samhälle fortsätter sin väg mot självdetonation, kommer personer som Nödtveidt att fortsätta revoltera genom att bryta systemet och finna uttryck för sin vilja till kaos och upplösning. Det är därför inte personerna vi ser, utan produkten av deras handlingar. Vad Nödtveidt lämnade efter sig reflekterar en sådan vision av transcendens och det är den styrkan som krävs för att ödelägga den moderna världen och bygga upp ny storhet bland ruinerna och askan av den gamla. Kaos och Kosmos är Ett.
 
Traditionalist () (Webbadress)
06 maj 08 - 01:44
kommentera Traditionalist

Impressed!

Malin
06 maj 08 - 12:06
kommentera Malin

Mycket snyggt skrivet, verkligen! Problemet är väl dock att mannen bakom den sataniska masken idealiseras, istället för dennes sataniska mask. Det är alltid lätt att hylla extrema individer (speciellt de som dör för sin sak) och tillskriva dem egenskaper de endast vagt besatte. Men jag inser/hoppas att texten är skriven som ett hyllningstal och knappast gör anspråk på att tillskriva Jon allt det här.

Ares
07 maj 08 - 12:49
kommentera Ares

Men jag inser/hoppas att texten är skriven som ett hyllningstal och knappast gör anspråk på att tillskriva Jon allt det här.”

Sicket dravel, vissa människor dör som de har levat. Jon Nödtveid kompromissade inte. Det är just mannen bakom masken som ska idealiseras, annars har vi bara teori och inget praktiskt exempel. Med teori kan man sitta och idealisera sig själv istället men en förebild visar vägen.

Tycker du bara svamlar Malin. Eller så har du ej styrka att gå hela den väg som Jon gick.

Malin
07 maj 08 - 23:42
kommentera Malin

Svar till Ares:
Jag kan verkligen inte tycka att det är fråga om själslig styrka att inte komma med något nytt idémässigt överhuvudtaget, utan istället göra ett filosofiskt hopkok av alla andras (musikers såväl som filosofers) idéer. Han var en utmärkt musiker, inget snack om saken, men textmässigt/filosofiskt anser jag att han stoltserar han med lånta fjädrar (enklaste parallellen: Mayhem!!!). Att sedan ta livet av sig som en hyllning till alla de idémässiga "kompromisser" han gjort i sitt liv tycker jag heller inte skall hyllas.

Jag har inga intentioner att ta livet av mig, om det är det bästa sättet att illustrera styrka för dig, men jag anser inte att självmord illustrerar styrka. Det är en mörkerromantisk idé jag underhöll tidigare, och fortfarande tycker om att se på eftersom jag tycker det är vackert, men att det symboliserar styrka tycker jag inte. Som nihilist är jag naturligtvis för att alla skall förverkliga sig själva på sitt sätt och ta ansvar för sitt eget liv, men jag är numera av den uppfattningen att trots att jag fortfarande tycker att dö för sin övertygelse är en vacker gest är det för mig ingen symbol för styrka. Styrka är för mig att orka ta tag i sitt liv igen efter stora motgångar. I Jons fall var motgångarna en stadigt nedåtgående karriär (även Alex säger i artikeln att Somberlain var hans mästerverk och jag håller fullständigt med), att ta sig tillbaka efter fängelsevistelsen och bygga upp en tillvaro igen. Jag säger verkligen inte att livet är bättre än döden, det vet jag ju inget om, men jag vill iaf testa min själsliga styrka att orka leva kvar här ett tag till (liksom buddhisterna tycker jag inte livet är en picknick direkt) innan jag ser vad döden har att erbjuda.

Ares
08 maj 08 - 09:29
kommentera Ares

“Styrka är för mig att orka ta tag i sitt liv igen efter stora motgångar. I Jons fall var motgångarna en stadigt nedåtgående karriär”

Ok Malin, du har konkreta bevis på att Nödtveidt tog livet av sig pga. sina motgångar? Vilka motgångar?

“Men jag inser/hoppas att texten är skriven som ett hyllningstal och knappast gör anspråk på att tillskriva Jon allt det här.”

Vad var det för egenskaper Nödtveint inte hade av det som beskrivs i artikeln? Ge mig konkreta belägg tack eftersom du kommer med ett konkret påstående.

“det vet jag ju inget om, men jag vill iaf testa min själsliga styrka att orka leva kvar här ett tag till “

Ännu ett påstående om att då Nödveindt inte hade själslig styrka och du tar dig själv som exempel på att du har det. Då får du gärna ge mig en konkret redogörelse om dig själv, ditt liv, dina gärningar, bakgrund och hur trogen du är dina ideal samt att du lämnar referens på det. Detta ska vi sedan ställa komparativt med Jon Nödveidts och sedan dra en slutsats om vem som har själslig styrka.

“You talk the talk, do you walk the walk?”

Alexis
09 maj 08 - 01:44
kommentera Alexis

Lugn i stormen..

Malin har en poäng och det är klart att lite av det här är retorik, men jag är inte säker på att vi har tillskrivit honom någonting han inte är. Jon är en person vi respekterar för hans musikerskap och för hans inre styrka och attityd mot samhället (även om alla hans idéer kanske inte var originella/klockrena).
Alltför många sugs upp av depression och rädsla. Jag vill fånga anden i personer som Jon och använda den som exempel på hur vi bör gå tillväga för att fortsätta med våra liv, trots all skit runtomkring oss. Om vi slutar tycka synd om oss själva, och istället tar tag i problem och inte ger upp om det vi tror på, kan vi tillsammans forma det här samhället till någonting bättre. Det är den lärdomen vi bör dra av Jon, som lämnade det här livet med ett hånleende på ansiktet. När du förstår varför, har du även förstått poängen med artikeln.

Malin
11 maj 08 - 11:59
kommentera Malin

Vad jag har sagt är att jag betvivlar starkt att den bild av Jon som beskrivs i artikeln är en i alla avseenden objektiv bild av honom som person. Sådana här ensidiga beskrivningar av en person är mycket vackra att läsa men i dess natur ligger att bilden blir ett lovtal, och problemet blir ofta att personer, som du, tar illa upp när man kritiserar någon aspekt av den eftersom man vill hålla kvar vid/tycker om sin enhetliga och ensidiga bild.
Jag har inget intresse av att jämföra hans och min själsliga styrka, det vore helt befängt att göra det eftersom Jons (även din uppenbarligen) och min världsbild absolut inte stämmer överens!!! Min definition av och åsikter kring själslig styrka är MIN definition och det är utifrån DEN jag kritiserar delar av andras. För att debattera något är väl det just de subjektiva utgångspunkterna som är relevanta? Återigen, det är JAG som anser att själslig styrka inte innebär att ta livet av mig för min övertygelse, Jon gjorde uppenbarligen det. Jag presenterar min åsikt om hans övertygelse och det är du som tar illa upp av den. Jag känner inte att jag behöver förklara min själv och min situation alls i sammanhanget eftersom det är irrelevant. Vår diskussion handlar om Jon, inte mig.

Som Alexis skriver: "Om vi slutar tycka synd om oss själva, och istället tar tag i problem och inte ger upp om det vi tror på, kan vi tillsammans forma det här samhället till någonting bättre. Det är den lärdomen vi bör dra av Jon, som lämnade det här livet med ett hånleende på ansiktet." Fruktansvärt bra i mina ögon!! Kritik mot samhället kan framföras på många sätt, Jons liv och verk var ett av dem, men min poäng är att det alltid finns ett problem med eulogier och det är dess idealiserade drag. Förlorar vi komplexiteten och motsägelserna i bilden av människor vi beundrar tror jag att vi även att vi tappar viss världsförankring och balans. Klart att man gärna vill underhålla en ensidig bild, allt är mycket lättare att ta ställning till i svart/vitt! Det är att acceptera motsägelserna i bilden och det jordnära som är utmaningen (artikeln liknar honom och hans musik vid gudar i illusterande syfte, är inte detta idoliserande retorik?? Tror du verkligen att NÅGON person kan – manifestera – Dionysos??).
Min övertygelse är att trots att det fanns motsägelser i Jons person (artikeln beskriver honom som korttänkt i samband med mordet, men samtidigt hade han förmåga att planera sitt självmord ytterst noga och under en längre tid) spelar Jons liv och verk en mycket viktig roll i musikvärlden idag, samt att det är på sin plats att tacka honom för att han funnit ett medium för att vidarebefordrat gamla religioner och filosofigrenar till en ny generation.

Nu känner jag att jag sagt mitt här.

Traditionalist () (Webbadress)
12 maj 08 - 09:34
kommentera Traditionalist

Alexis:

Att skriva att Jon lämnade jordelivet med “ett hånleende” är att i viss mån detronisera de ytterst allvarsamma andliga meditativa aspekterna kring ett rituellt självmord. Jon strävade genuint uppåt, annars skulle han aldrig löpt linan ut. Att sträva andligt uppåt är oförenligt med hånleenden. Om man skall stå över något man föraktar hånflinar man knappast. Då hamnar man ju istället spirituellt under det man föraktar.

Emedan han hade en högre strävan lämnade han således snarare den här världen med sammanbitet förakt, allt annat vore ovärdigt.

Malin:

Dina tankar baserar sig ytterst på kristet tankegods om livets okränkbarhet. Innan kristendomens frammarsch var det rituella självmordet synonymt med aristokrati. Slavreligionen som reste sig ur Roms rännstenar och som förslavade Europa förde dock med sig slavmoralism. Såsom att ditt liv inte är ditt att taga utan att det är den kristna gudens att göra med vad han vill…vidrigt!!!

Traditionalist () (Webbadress)
12 maj 08 - 09:58
kommentera Traditionalist

Malin:

Det är, för att undanröja missförstånd, kristendomens slavmoral och inte din moral, som är vidrig.

Ares
13 maj 08 - 11:23
kommentera Ares

Man kan skriva, teoretisera, polemisera och låta fingrarna vara snärtiga på tangentbordet livet ut. Men ibland så finns det enastående individer som gör vilja till handling. Man får säga vad man vill om Jon Nödtveidt, men han personifierar iallafall uttrycket; talk is cheap.

“Training is nothing. The Will is everything.” Batman begins

Malin
19 maj 08 - 09:32
kommentera Malin

Jag tänkte verkligen inte skriva här igen, men jag kände att jag var tvungen att uttala mig om Traditionalist kommentar till mitt inlägg!

Om jag uttryckt mig så att folk uppfattar mig som förespråkare för kristen moral är det ju helt hemskt!! Jag anser definitivt att alla har rätten att ta sitt liv!! Jag anser inte att det är bättre för ALLA att stanna kvar och sträva på mot en äcklig tillvaro, men jag anser att det var det bästa valet FÖR MIG! Tro mig, jag beundrar verkligen de som kör sitt race, hur de än väljer att leva sitt liv. Jag menar bara att GENERELLT förknippa själslig styrka med att våga gå över gränsen och ta sitt liv är att förenkla begreppet själslig styrka. Det beror helt på personen, dennes situation, förutsättningar och idévärd, om själslig styrka kan sägas manifestera sig så.

Traditionalist () (Webbadress)
26 maj 08 - 13:30
kommentera Traditionalist

Malin: Du har min respekt!

Jesper:

Att döma av det du skrivit förefaller du vara helt tom i huvudet! Den andliga ordning som Jon trodde på är helt inkompatibel med en materialistisk urvalsprocess.

Vidare konstaterar du utan att alls ange på vilka grunder du konstaterar…att det Jon gjorde var meningslöst och intet alls hade med andlighet att skaffa. Vad är således andlighet enligt dig? Finns det överhuvudtaget något som kan kallas andlighet och vad i så fall? Finns det inte så är väl alla religiösa handlingar lika kloka, alternativt dumma…eller?

Du, Jesper, är en karikatyr på en meningslös materialist som inte förstår andlighet, som är avundsjuk på allt andligt strävande uppåt, och därför försöker trampa ner det i smutsen – där du själv befinner dig.

Traditionalist () (Webbadress)
26 maj 08 - 14:12
kommentera Traditionalist

Jesper:

Låt mig avslutningsvis stillsamt påpeka att det var du som började med oförskämdheterna. När du väl kan förstå det har du också vuxit en aning.

Björn (Webbadress)
21 september 08 - 18:02
kommentera Björn

“Storm of the light’s bane” ett heavy metal album? Ehh? Snarare death/black med vissa folkmusik- och heavy metal-tendenser, precis som debuten (som iofs var mer döds än “Storm…” överlag). Helt poänglöst att diskutera preferenser men för mig är just “Storm of the light’s bane” den absolut bästa av Dissections plattor.

I övrigt: bra skrivet och jag håller med om det mesta. Men jag tycker att det är lite märkligt att reflektera i banor som att “man kan lära sig nåt av Jon” eller “samhället kan lära sig nåt av Jon” osv. Visst, alla rebeller kan få en att börja fundera, och rent religonsbeteendevetenskapsmässigt så kan man ex. börja fundera på VARFÖR det gick som det gick för Jon. Men annars så handlar väl hans avtryck i vår värld om antingen musiken, eller, ideologimässigt, om att sprida det kaosgnostiska budskapet till de som är sprituellt värdiga. Om han hade nån sorts tanke med att få folk och fä att börja TÄNKA, såväl på samhällets existens som grundläggande existentiella frågor (att människor är slavar under Gud/Skaparen/demiurgen), vet varken jag eller ni. Men av det han har sagt i intervjuer att döma så verkade han inte bry sig om andra människors tro särskilt mycket; han hade fullt upp med MLO och sitt eget religiösa engagemang.

Fredde
08 oktober 08 - 14:13
kommentera Fredde

bra skrivet.

Tycker det är synd att så många inte förstår varför han tog sitt liv.

Anonym
28 oktober 08 - 06:11
kommentera Anonym

@Björn: Det faktum att Dissection för honom var ett sätt att sprida sina religiösa och filosofiska värderingar har du helt missat eller?

Carl Erixon
19 januari 09 - 22:20
kommentera Carl Erixon

@Malin: Jag måste säga att jag håller med. Hela artikeln luktar idoldyrkan.

Jon är för övrigt en perfekt illustration av nihilismens potentiella fara, då den tar ifrån allt dess inre mening och syfte ställer den oss fria att skapa vår egen väg att leva efter – något som många klarar, emellertid tenderar själviskheten, egot och andra negativa aspekter av sinnet att få överhanden. Man kan hylla Nödveit för hans musikaliska genialitet och andestyrka, men det finns i så fall större personligheter ni kan hedra – människor som trots sin intelligens och själsliga styrka tagit ansvar.

Aeon
04 mars 09 - 15:02
kommentera Aeon

Hade iofs varit vettigt att plocka bort referenserna till LaVey, då denna livsfilosofi har föga litet att göra med det Jon stod och levde för. Set har flera gånger förklarat att det inte var LaVey’s bibel Jon hade med sig vid sina sista minuter i livet.

Fö. bra skrivet, om än att det är ganska tydligt att författaren favoriserar The Somberlain till nackdel för de andra skivorna.. :)

Smiley () (Webbadress)
16 mars 09 - 18:19
kommentera Smiley

Jag minns Jon som en god människa, en lojal vän i den ständiga kampen mot plitar, golbögar och annat pack som störde vår konversation och vår personliga utveckling. Vi delade gemensamma åsikter och drömmar på “banan” på Norrtälje men när vi sågs igen på Svartsjö så var Jon inte samma person som tidigare. Den bild som ges här stämmer mer med hur han var den sista tiden innanför murarna, än hur han var i början. Jag fick tack vare vår tidigare vänskap möjligheten att se hans första “live” efter tiden i fängelset; det var underbart att se Jon i sitt esse, se honom “predika” och tyvärr också inse att de flesta närvarande inte fattade vad Jon egentligen gjorde på scen. Jag vet att Jon gått vidare av egen vilja, ytterligare ett steg uppåt, men jag kan ändå sakna honom, hans sätt att formulera sig och hans förmåga att visa äkta hat med ett ögonkast.

Erik ()
08 maj 09 - 09:25
kommentera Erik

bra skrivet och välfolmulerat, samt intressanta slutsatser….men för det första så skedde brottet 1997 och han satt i fängelse till 2004. Och även om han hade suttit i fängelse från 1995/1996 till 10 år frammåt, så hade han aldrig kunnat varit med och spelat in “The Rebirth of Dissection” dvd:n som spelades in år 2004.

HP
15 maj 09 - 15:06
kommentera HP

Jon Nödtveidt tog livet av sig eftersom han stod på toppen. En tvättäkta liberal bestämmer över allt i sitt liv och följdaktligen också när det ska avslutas. När man uträttat det man ska så avslutar man.

Finns en del att säga om de synpunkter som ges på Jon och Dissections verk rent konstnärligt. The Somberlain blev en otroligt bra och revolutionerande debutplatta. Att säga något annat än att Storm of the lights bane är ett mästerverk både vad gäller musik och lyrik är pinsamt.

Martin
28 maj 09 - 12:13
kommentera Martin

@Erik: Som svar på din tvivlan kan jag tala om att straffet han dömdes till var “10 års fängelse”. I praktiken innebär det att man tillbringar 2/3 av den tiden i fängelse eftersom den sista 1/3 avtjänas genom att man är villkorligt frigiven. I praktiken borde Jon alltså ha suttit i fängelse drygt 6,5 år.

218
23 augusti 09 - 09:53
kommentera 218

@ Smiley.

Smiley, är du “Anxxxx”? I så fall vill “Pastorn” gärna höra ifrån dig och se hur du har det. Har du muckat?

Hell Broder Jon!

FTW!

Daniel Hernandez ()
16 maj 11 - 15:08
kommentera Daniel Hernandez

satt med jon på svartsjö 2002-2003 och det va en riktigt bra kille vila i frid jon hälsningar pav 5

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008