Jon Nödtveidt: Där döda änglar vilar
Do you have a future vision?
"Death...Damnation, Perdition, Hell."
Intervju med J. Nödtveidt, Nordic Vision #1 (Norway), 1993
Det är snart två år sedan metal-legenden Jon Nödtveidt tog sitt liv genom att skjuta sig själv i huvudet, omgiven av tända ljus och en uppslagen satanistbibel. Till en vän hade han sagt "Jag ska resa bort, jag ska till Transsylvanien." Bara några månader innan självmordet gav han ut vad som skulle bli det sista albumet med sitt band Dissection, "Reinkaos", som gav uttryck för en elitistisk, gnostisk livsfilosofi långt utanför ramarna för det moderna samhället. Självmordet markerade en abrupt upplösning av en särpräglad och mångbottnad personlighet, och blev en i raden av flera tumultartade händelser, som kom att göra Nödtveidt känd som musikartist, brottsling, och satanist. Vem var han egentligen och vad har hans musik att säga oss i dag?Inledning: Stormens ankomst
Under senare delen av 90-talet uppstod en andra våg av black metal, inspirerad av dem första innovatörerna inom genren (Burzum, Enslaved, Emperor, Darkthrone, Immortal, Mayhem). Formatet som uppstod var en tremolodriven stil i Darkthrones förtecken (se The Abyss som praktexempel), som gjorde att man kunde förlänga kortare riffraser till långa, kontinuerliga melodiströmmar och skapa en brusig, primitiv estetik, som gav musiken en eftertraktad intensitet och aggression. Problemet som uppstod var att formatet var enkelt att emulera och därför dröjde det inte länge förrän scenen överbefolkades av band, utan kreativ originalitet och konstnärlig riktning, vilket ledde till en sakta nedgång för black metal-musiken. Det fanns ett par undantag under denna tid, som skilde sig från mängden och började utveckla egna stilar utifrån första vågens svartmetall. Dissection var ett av dem banden.
Jon Nödtveidt var endast tonåring när han tillsammans med sitt band Dissection komponerade praktverket "The Somberlain". Musiken är en jämn fusion av tidig melodisk rock (tänk Iron Maiden) och för den tiden ny, mörk, morbid estetik, starkt inspirerad av mötet mellan dödsmetall och svartmetall. Romantisk-eskapistiska teman växer sakta fram ur de svängiga, melodiska tongångarna, som ringer av klassisk musik och svensk folkmusik (!), men kompositionsstrukturen påminner helt klart om dödsmetall. Det rör sig om långa, episka motiv och de utvecklas på emotionell erfarharenhetsgrund. Jons gastkramande vrål, det utmärkta trumarbetet, de utsökta soloframträdandena och de intensiva passagerna av ledmotiv, bryggor, fria improvisationer och mörka slutledningar hos ledgitarristen - allt bakas samman till en makalös fullängdsdebut.
Dan Swanö (Edge of Sanity) producerade "The Somberlain" och minns den fortfarande: "Of all the recordings I have ever done, the first Dissection album is the probably the one I am most proud of. Jon is a musical genius within his genre, and this is his greatest work. For me, this is a pure Death Metal album. There is not one second of Black Metal on it in my eyes." Tomas Nyqvist, som släppte albumet på sitt skivbolag No Fashion, kommenterar det på följande sätt: "The Somberlain is without a shadow of doubt the best record I ever released on No Fashion. Its immense qualities are as apparent today as they were back then. It is a masterpiece." Kritikerna hyllade albumet som en renässans av de tidiga metallegendernas estetik, men det som Dissection skapat var samtidigt någonting nytt. Man hade separerat sig från tremolokloner som Dark Funeral och istället bejakat dödsmetallens komplexa musikspråk, i form av en melodisk rock som samtidigt överbryggade mot ett modernt black metal-sound.
Himmelrikets avfälling
Nödtveidts fantasirika världsbild får, trots att han endast var 19 år då "The Somberlain" spelades in, redan ett kreativt och intelligent uttryck genom Dissections första verk. Motiven behandlar introspektiva visioner och romantiska teman, där naturen, insktinkterna, passionen, viljan, och det undermedvetna spelar en central roll. Den vardagliga världen av konformism, materiell lyckojakt och social trygghet, kontrasteras mot en mörk, morbid och förandlig verklighet, där individen utmanas fysiskt och psykiskt för att genomgå rening. Upplevelsen rättfärdigas som en kamp för existens och Nödtveidt betonar att det är en existentiell upplevelse med estetiska implikationer. Musiken söker skönhet i antiteser mot det som försöker att säkerställa en trygg materiell tillvaro. Allting rättfärdigas som en tilltalande och meningsfull upplevelse; drivkraften är sökandet efter inre visdom och viljan till makt.Thus far a long journey through my soul's infinity
It has been a journey far beyond mortality
I have found what I wanted, tranquility
I'll thrive on evil, eternally
The Somberlain / "The Somberlain"
Precis som många andra metal-band lösgjorde sig Dissection från det etablerade samhällslivet och ville skapa en kontrast mot det, som både innehöll en reflektion och en väg ut. Metal-generationerna revolterade mot en kommersiell livsstil baserad på konsumtion, moralisk och social acceptans, reklamkultur och religiös jämlikhetstro. Nödtveidt ger uttryck för ett förkastande av dessa moderna värden genom ett romantiskt övermänniskoideal. Precis som John Miltons Satan, skildrar Nödtveidts lyrik en individ som gör uppror mot himmelrikets normer och värden, och markerar sitt revir genom att hellre bli kung i helvetet än en slav i himmelen åt Gud. Massmentaliteten bemöts med en tro på individualitet och självkännedom. "The Somberlain" speglar alla dessa värden genom ett ungdomligt, äventyrligt känsloregister och lockar lyssnaren in i en parallell värld där det förbjudna är åtråvärt, och där det farliga och utmanande välkomnas som förutsättningar för högre själars existensberättigande.
Två år senare släpps uppföljaren "Storm of the Light's Bane". Estetiken har nu polerats fram till en nästintill glassig nivå och vissa spår har tonats ner till ett långsammare, sviktande rytmmönster. Det hela ger intrycket av ett Dissection som nu på allvar börjar att precisera sin instrumentation och utveckla de klassiska tendenserna i sina vackra melodifraser. Atmosfären är melodramatisk och melankolisk, och motiven fortsätter i samma spår som "The Somberlain", med metaforiska visioner där mörker, ondska och kaos övervinner dualistiskt goda krafter. Påtagligt är att Nödtveidt här börjar att förlora konstnärligt fokus. "Storm of the Light's Bane" är inget hafsverk, men det speglar en negativ tillbakagång till rockens linjära språkbruk. Vissa spår faller nästan platt till marken, men räddas nätt och jämnt av musikernas oklanderliga skicklighet. Albumet blir ett försök hos Dissection att fortsätta från sin mästardebut, men verkar tappa innehållet på vägen och endast till fullo pricka formen. Trots att det andra fullängdsalbumet saknar den glöd och passion som var "The Somberlain", profilerar Dissection sig här som mästare av en rad genrer och skickliga innovatörer inom en internationell metal-scen.
Liber Kaos
Bara ett år efter det att "Storm of the Light's Bane" har släppts, inträffar en händelse som kommer att förändra Nödtveidts liv och samtidigt uppfylla en del av den kaotiska tillvaro som får uttryck i hans musik. Natten till den 23:e juli 1997 har Jon tillsammans med sin iranske vän Vlad varit ute och festat i två dygn, och bland annat provat amfetamin. Under natten blir de besvärade av en 37-årig homosexuell algerier vid namn Josef Ben Meddaour. Trots avvisningar fortsätter mannen att närma sig männen och visa intresse. Det dröjer inte länge förrän de bestämmer sig för att bli av med honom en gång för alla. Samma natt avrättas mannen med ett skott i huvudet och ett i ryggen i Keillers park på Hisingen i Göteborg. Vlad döms till elva års fängelse för mord och Jon döms till åtta år för medhjälp till mord, ett straff som hovrätten senare skärper till tio år.
Händelsen i sig är inte av speciell vikt, men i kontexten av Nödtveidt som person, framträder den som en del av hans syn på sig själv och omvärlden. Moraliska och etiska principer har ersatts med en kall, pragmatisk syn på tillvaron. Mordet på den homosexuelle blir en naturlig produkt av en satanistisk livsföring: "Om någon besvärar dig, säg åt denne att sluta. Om denne inte slutar, förgör denne" (De elva Satanistiska Reglerna på Jorden / "Den satanistiska bibeln", A. LaVey). Styrka, mod och makt utgör en annan typ av etik än den moderna; istället för ett statiskt förhållningssätt till tillvaron, framhålls förmågor och kvaliteter som bygger på en stark maskulinitet. Josef Ben Meddaour går under, inte för att han är homosexuell eller invandrare, utan för att han besvärar och vägrar att sluta besvära. För Jon och hans kamrat blir beslutet enkelt att fatta, och kanske ser dem även en viss spänning i att få uppleva tänjningen av gränserna. Om man kan reagera på händelser genom instinkt och självbevarelsedrift, överskrider man etiska regelverk och distanserar sig från den typen av socialisering som det moderna samhället bygger på. Mordet blir en kaotisk vändning, fastän den samtidigt speglar en inre tillvaro hos två unga män, som avsvurit sig den humanistiska värdegrunden och ersatt den med en hangriplig och estetisk pragmatik.
Nödtveidt har redan innan mordet - under sin 10 år långa fängelseperiod, och tiden mellan det att han friges och slutligen begår självmord - utvecklats mot en form av satanism som tar avstånd från den mer öppna, offentliga LaVey-grenen. Till skillnad från LaVeys individualistiska och materialistiska "filosofi", som snarast är en moralkritisk utveckling av judendom, sjunker Nödtveidt in i den sektbaserade rörelsen MLO (Misanthropic Luciferian Order). MLO (numera Temple of the Black Light) förespråkar en kaos-gnostisk satanism där Kaos är alltings ursprung och manifesterar den kosmiska existensen. Kosmos begränsar tillvaron genom linjär tid, kausalitet, och det tredimensionella rummet. Kaos är tidlöst, formlöst och kausallöst, men har förmåga att samtidigt skapa dessa fenom inom en parallell tillvaro, exemplifierad av den vi lever i just nu. Detta knyts samman till sumerisk och babylonisk mytologi och utmynnar i en ockult teologi tillsammans med elitistiska principer om styrka, mod, lojalitet och makt.Through the air again our voices whisper
and awake are now your eyes
For too long closed in slumber - but death didn't prove our demise
By ages so dark we've been sculptured
as fragments of story and tales
As we haunt we are endlessly captured
and shrouded in the wind that here wails
Thorns Of Crimson Death / "Storm of the Light's Bane"
Genom ritualer försöker den kaos-gnostiska satanisten tränga in i sig själv genom en form av introspektion och påskynda den tidpunkt då Kaos sväljer Kosmos och frigör individen från dess tid-rum-kausalitetsfängelse. Vi befinner oss nu vid ett stadium där Nödtveidt har utvecklat sin världsbild från en ungdomlig, romantisk eskapism, till en tro på transcendenta värden och en förkastelse av den immanenta världen. Uppenbarligen har han här tappat filosofisk riktning, men för att förstå hans filosofiska och religiösa utveckling, måste vi placera den inom ramen för hans person. Vad Jon har tagit fasta på är en extremt disciplinär, strukturerad och ockult föreställning, som kombinerar de mörka element han ger uttryck för redan som tonåring, med en starkt elitistisk framtoning som kräver den individualitet och inre styrka Nödtveidt söker att expandera. Det är en upptrissad nietzscheanism, men med en transcendent (översinnlig) metafysisk världsbild som kontrasteras och görs till fiende mot hela vår existenstillvaro. Reaktionen mot det övriga samhället har övergått till ockult extremism.
Nödtveidts teoribygge kommer starkast till uttryck genom Dissections tredje och sista fullängdsalbum "Reinkaos", som släpptes 2006, två år efter det att han frisläppts från fängelset. Hela albumet har blivit ett propagandamanifest som spottar ut satanistiska föreställningar och mytologiska motiv. Musiken har helt övergett dödsmetallstrukturen och blivit en oblyg utveckling från "Storm of the Light's Bane" mot ett svängigt, melodiskt rockmonster. Den morbida estetiken har bibehållts, men kommer sällan till uttryck mer än i de tuggande refrängerna där Jon förklarar krig mot Kosmos och bekänner lojalitet gentemot Kaos. Vad som slår en är att han fortfarande vet vad han sysslar med. Trots mellanrummet på 10 år mellan det andra och tredje albumet, håller "Reinkaos" en förvånansvärt slipad och hög kvalitet. Innehållsmässigt har musiken tappat något oerhört från tidigt 90-tal då Dissection precis hade etablerat sig som nykomlingar, men med två nya bandmedlemmar lyckas Nödtveidt åstadkomma något, som åtminstone rent musikalt når sina vackra höjdpunkter och väcker reaktioner. Glöden finns fortfarande där.
Dionysos' frigörelse
Jon Nödtveidt manifesterar tillsammans med sin musik den antika gud som gick under namnet Dionysos. Dionysos var en rus- och vingud (jfr romerska "Bacchus") och framträdde ofta tillsammans med ett följe av manliga satyrer och kvinnliga menader. Han symboliserade passionen, ruset, känslan, destruktiviteten och kaoset. Friedrich Nietzsche kontrastade honom mot Apollon, som var den drömmande, helande och måttfulla guden, och skapade den berömda konstteorin om syntesen mellan det apolliniska och dionysiska, som förutsättningen för all konst. Enligt Nietzsche var Dionysos den ursprungliga och mäktigaste av dem två, och endast musiken hade förmåga att totalt ge uttryck för den dionysiska kraften. Denna idé kan lätt tillämpas på Dissections musik, där man just hyllar kaoset, sinnligheten, det fria och ohämmade äventyret, naturens våldsamhet och passionens intuition.
Den tyska författaren Thomas Mann återspeglar det subtila och spänningsladdade förhållandet mellan de två gudomligheterna i sitt mästerverk "Döden i Venedig". Den berättar om en typisk apollinisk författare vid namn Gustav von Aschenbach, som söker sig till Venedig för rekreation och konstnärligt andrum. Istället tränger han långsamt in i hjärtat av Dionysos' näste och det uppstår en estetisk kamp om von Aschenbachs själ, en kamp som urartar till en livshotande krigsföring mellan den måttfulla, klassicistiska Apollon och den okontrollerade, romantiska Dionysos. Samma motiv förekommer i både Dissections musik och i Jons personliga föreställning, om ett Kosmos som har fötts ur ett ursprungligt, okontrollerat Kaos, där restriktioner upplöses och principer övergår till formlöshet. Nödtveidt gör denna spänning mellan Kaos och Kosmos till sin religion och riktar den som ett intellektuellt och konstnärligt varpen mot den moderna världen. Han förklarar krig mot den apolliniska tryggheten och undergräver dess existens genom att hela tiden bryta normer och svälja dess grundvalar, i sökan på någonting ursprungligt, ohämmat och oövervinnerligt. Han söker transcendens.Där döda änglar vilar
Vad kan vi lära oss av det tumult av musik, mord och satanism, som Jon Nödtveidt lämnade bakom sig? Likt alla andra ungdomar i hans ålder, växte Jon upp i ett livlöst, kommersiellt och kreativitetsdödande samhälle på väg att rämna. I Sverige hade socialdemokratin misslyckats med att uppfylla sina guldmål om gemenskap, trygghet och solidaritet. Socialismen höll sakta men säkert på att internationaliseras och övergå till smygliberalism. Kvar fanns ett tomt skal av samhällslivet. Människor hade arbete, familj, bil och respengar, men inga utmaningar, ingen kultursammanhållning och inget enat värdesystem. Bland all materiell trygghet hade socialdemokratin glömt bort det kanske viktigaste av allt: Möjligheten för människor att leva kreativa, spännande och meningsfulla liv. Det spelade ingen roll hur mycket välfärd vi än byggde upp genom skatter, om inte själen kunde få den näring och utmaning, som äldre civilisationer värderade som dem högsta idealen. Efter Tredje Rikets fall och fascismens störtande i Europa, tog den rovdjursdrivna liberaldemokratin över och bannlyste alla värden som byggde på uppoffring, ledarskap, kamp, kulturbildning och disciplin.
Det var i denna värld som Nödtveidt växte upp och snabbt kom att reagera mot. Genom sin musik ersatte han den pacifistisk-egalitära världsbilden med en mörk, skräckinjagande och våldsam tillvaro, där naturligt urval och estetik implicerade de äldre värdena kring styrka, makt och fantasiskapande kreativitet. En sådan konstnärlig vision blev också realitet när han senare blev delaktig i ett mord på en person, som kanske inte var så mycket "moraliskt" fel, som korttänkt och därför praktiskt ogenomtänkt. Han sonade för brottet utan att fästa någon större vikt vid själva mordet, utan verkar snarare ha använt tiden i fängelset till utökad självdisciplin och ockulta studier. När han väl frisläpptes, kanaliserade Nödtveidt åter sina krafter och sin musikaliska talang för att skina på stjärnhimlen en sista gång, innan han skulle ta livet av sig samma år, antagligen inte p.g.a. depression, men sannolikt som en blandning av den vansinniga värld han observerade omkring sig och de trosföreställningar han hade om mänsklig (kosmisk) tillvaro.
The seventh aeon will soon pass as it has been foretold
The false empires will crumble and all illusions shall be destroyed
The enslavers tremble with fear, soon our stars align
The forbidden gates begin to open by the power of our forceful sign
Starless Aeon / "Reinkaos"
Jon Nödtveidt som person är kanske inte viktig, men det han skapade i konstnärsväg och den kraft han manifesterade genom sitt liv, motsvarar det av en man som rest sig över skiten runtomkring - utan att sörja, beklaga eller hata. Genom Dissection släppte han åtminstone ett revolutionerande album, som förändrade hela death/black metal-scenen och åter höjde ribban för alla masskloner utan vare sig talang eller originalitet. Efterhand förlorade Dissection konstnärlig riktning och blev till sist elitistisk rockdänga, men Nödtveidt bibehåll en jämn kvalitetsnivå på allt han företog sig - ännu ett tecken på en individ vars själ reser sig över massan och den medemåttiga konformiteten. "The Somberlain" kvarstår som ett mästerverk, oavsett vilken genre man klassificerar den i, och "Storm Of the Light's Bane" utgör fortfarande en klassisk heavy metal-upplevelse.
Jons extrema individualitet och maskulina framåtanda drev han till sist mot en metafysiskt reaktionär filosofi, som blev hans sätt att kanalisera ut föraktet för den moderna världen omkring sig och återskapa en disciplinär motreaktion, som kunde nära hans personliga behov och drifter. Det var här han förlorade filosofisk riktning, men också det område där han hämtade kraft och sannolikt fann en trygghet i tron på någonting övermäktigt, kaotiskt och underliggande all den tillvaro han lärt känna som falsk och föraktfull. Det finns ingen poäng i att döma honom för det val han gjorde och i kontext av hans personlighet, framträder satanismen och den ockulta kaos-gnosticismen som en naturligt produkt av tankegångarna i hans ungdom. För Jon blev dessa trosföreställningar inte bara föreställningar eller teoretiska metoder att blicka in i sig själv; dem följde med honom in i konsten och utmynnade till sist i en upplöst distinktion mellan livet och döden. Han föraktade inte livet; han försökte se bortom den mänskliga existensen och inkludera döden som en del av en större helhetsexistens.Jon Nödtveidt är ett intellektuellt knytnävsslag i samhället som håller på att falla sönder inifrån. Jon, intelligentare än dem flesta, insåg detta vid tidig ålder och valde en extrem väg för att kringgå själlösheten runtomkring honom och dedikera sitt liv åt ett konstnärligt och religiöst ideal. Med andra ord mer än vad många andra i vår torftiga tillvaro klarar av att leva upp till. Han levde och dog vid dessa ideal och förkroppsligar den ledarskapsattityden och kreativa energin, som står bakom alla tidigare stora civilisationer, inklusive vår moderna västerländska, tills den blev överrumplad av slavkasten och nerdummad till ett byråkratiskt oligarkistyre. Människor som Nödtveidt utgör en fara för sådana samhällen, därför de hotar deras grundvärderingar: materialism, massdiktatur, moralitet.
Kraften, skönheten och passionen i Dissections musik lever vidare efter det att dess konceptuella skapare lämnat detta livet. Det är en hyllning till kampen och sensibiliteten i vår naturliga verklighet, men liksom Dionysos öppnar den samtidigt upp en ändlöst mörk avgrund där kaos, mystik och gudomlighet härskar. Mötet mellan dessa två världar förenades i Jon Nödtveidt och fick sitt slut i ett pistolskott, inte främst riktat mot honom själv, utan mot världen som svikit självtänkande, innovativa individer som han själv. Medan vårt samhälle fortsätter sin väg mot självdetonation, kommer personer som Nödtveidt att fortsätta revoltera genom att bryta systemet och finna uttryck för sin vilja till kaos och upplösning. Det är därför inte personerna vi ser, utan produkten av deras handlingar. Vad Nödtveidt lämnade efter sig reflekterar en sådan vision av transcendens och det är den styrkan som krävs för att ödelägga den moderna världen och bygga upp ny storhet bland ruinerna och askan av den gamla. Kaos och Kosmos är Ett.
