Søren Kierkegaard:
Folk kräver yttrandefrihet som en kompensation för tankefriheten de aldrig använder.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« Kristendomen och den … | Hem | Defender - They Came … »

Schopenhauer om liv och död

Arthur SchopenhauerTidigare i dag fick jag ett mejl angående en Schopenhauertext som aktualiserar ämnet om odödlighet, d.v.s. relationen mellan livet och döden. Vi har inte behandlat Arthur Schopenhauer tidigare här på SNUS, delvis därför att vi först skulle vilja presentera hans självklara föregångare Immanuel Kant, som utvecklade den filosofi även Schopenhauer kom att företräda: transcendental idealism. Vi kommer längre fram att kort beskriva detta filosofiska system, eftersom det i grundläggande drag utgör stommen i Svenska Nihilistsällskapets filosofi, men i denna artikel försöker vi att hålla oss till Schopenhauer och ett specifikt område: det paradoxala förhållandet mellan livet och döden. För enkelhetens skull väljer jag att publicera hela texten, som är en fiktiv dialog mellan två personer (varav en givetvis företräds av Schopenhauer själv), och kommentera bitar ur den.

Arthur Schopenhauer
Studies in Pessimism
IMMORTALITY:22 A DIALOGUE.

[21 Translator’s Note.—The word immortality—Unsterblichkeit—does not occur in the original; nor would it, in its usual application, find a place in Schopenhauer’s vocabulary. The word he uses is Unzerstörbarkeit—indestructibility. But I have preferred immortality, because that word is commonly associated with the subject touched upon in this little debate. If any critic doubts the wisdom of this preference, let me ask him to try his hand at a short, concise, and, at the same time, popularly intelligible rendering of the German original, which runs thus: Zur Lehre von der Unzerstörbarkeit unseres wahren Wesens durch den Tod: Meine dialogische Schlussbelustigung.]

THRASYMACHOS—PHILALETHES.

Thrasymachos. Tell me now, in one word, what shall I be after my death? And mind you be clear and precise.

Philalethes. All and nothing!

Thrasymachos. I thought so! I gave you a problem, and you solve it by a contradiction. That’s a very stale trick.

Philalethes. Yes, but you raise transcendental questions, and you expect me to answer them in language that is only made for immanent knowledge. It’s no wonder that a contradiction ensues.

Schopenhauer närmar sig frågan genom att påpeka att den är inkorrekt ställd; Thrasymachos häver ur sig en vag och opreciserad fråga om livet efter döden, och kräver samtidigt ett precist och tydligt svar, vilket uppenbarligen är omöjligt. Det hela kan liknas med människor som jämt ska ställa följande fråga: "Vad är meningen med livet?", utan att inse att ordet "mening" i denna kontext kan motsvara cirka sju olika betydelser. Det går inte att ge precisa svar på oklara frågor, och inom logiken räknas detta nästan som ett retoriskt grepp (om man vill göra ner sin motståndare ställer man medvetet frågor till denne som vederbörande omöjligen kan svara på, vilket gör att motståndaren framstår i dålig dager och därför kan förlora diskussionen).

Thrasymachos. What do you mean by transcendental questions and immanent knowledge? I’ve heard these expressions before, of course; they are not new to me. The Professor was fond of using them, but only as predicates of the Deity, and he never talked of anything else; which was all quite right and proper. He argued thus: if the Deity was in the world itself, he was immanent; if he was somewhere outside it, he was transcendent. Nothing could be clearer and more obvious! You knew where you were. But this Kantian rigmarole won’t do any more: it’s antiquated and no longer applicable to modern ideas. Why, we’ve had a whole row of eminent men in the metropolis of German learning—

Philalethes. (Aside.) German humbug, he means.

Thrasymachos. The mighty Schleiermacher, for instance, and that gigantic intellect, Hegel; and at this time of day we’ve abandoned that nonsense. I should rather say we’re so far beyond it that we can’t put up with it any more. What’s the use of it then? What does it all mean?

Philalethes. Transcendental knowledge is knowledge which passes beyond the bounds of possible experience, and strives to determine the nature of things as they are in themselves. Immanent knowledge, on the other hand, is knowledge which confines itself entirely with those bounds; so that it cannot apply to anything but actual phenomena. As far as you are an individual, death will be the end of you. But your individuality is not your true and inmost being: it is only the outward manifestation of it. It is not the thing-in-itself, but only the phenomenon presented in the form of time; and therefore with a beginning and an end. But your real being knows neither time, nor beginning, nor end, nor yet the limits of any given individual. It is everywhere present in every individual; and no individual can exist apart from it. So when death comes, on the one hand you are annihilated as an individual; on the other, you are and remain everything. That is what I meant when I said that after your death you would be all and nothing. It is difficult to find a more precise answer to your question and at the same time be brief. The answer is contradictory, I admit; but it is so simply because your life is in time, and the immortal part of you in eternity. You may put the matter thus: Your immortal part is something that does not last in time and yet is indestructible; but there you have another contradiction! You see what happens by trying to bring the transcendental within the limits of immanent knowledge. It is in some sort doing violence to the latter by misusing it for ends it was never meant to serve.

Immanuel KantSchopenhauer utgår här ifrån Kants begreppsapparat och därför måste denna i all sin enkelhet klargöras, innan vi kan följa Schopenhauers resonemang. Enligt Kant tolkar vi inte världen så som den egentligen är - vilket han kallar "tinget i sig", eller den noumenala världen - utan våra perceptioner av verkligheten styrs av hur vårt medvetande fungerar. Kant gör därmed en distinktion mellan "tinget i sig" och "tinget för oss" (eller den fenomenella världen). Vi kan enligt Kant endast ha kunskap om den fenomenella världen, d.v.s. så som världen med nödvändighet framträder för oss, därför att det är omöjligt att gå bortom begränsningarna för hur vårt medvetande fungerar. Kant försöker att beskriva exakt hur vårt medvetande inordnar världen när den tolkar den och påstår att den gör det utifrån speciella former, varav två är rum och tid. Detta innebär att vi alltid tolkar världen som rumslig och tidslig, oavsett om detta är fallet för världen i sig eller inte.

Med det i åtanke kan vi nu förstå vad Schopenhauer försöker säga. Vi måste som individer med nödvändighet dö, eftersom världen för oss med nödvändighet är tidslig, d.v.s. allting som har en början har även ett slut. Men detta är endast den fenomenella världen; den noumenala världen saknar tid och därför finns där en del av oss som inte dör, nämligen "tinget i sig". Sålunda hävdar Schopenhauer att vi både är dödliga och odödliga på en och samma gång; vår individuella existens dör, men vår helhetexistens lever för evigt vidare. Det är alltså ett ganska humoristiskt och skarpt svar på den ursprungliga frågan, eftersom den förvisso är paradoxal, men ändå förser motparten med ett tämligen adekvat svar.

Thrasymachos. Look here, I shan’t give twopence for your immortality unless I’m to remain an individual.

Philalethes. Well, perhaps I may be able to satisfy you on this point. Suppose I guarantee that after death you shall remain an individual, but only on condition that you first spend three months of complete unconsciousness.

Thrasymachos. I shall have no objection to that.

Philalethes. But remember, if people are completely unconscious, they take no account of time. So, when you are dead, it’s all the same to you whether three months pass in the world of consciousness, or ten thousand years. In the one case as in the other, it is simply a matter of believing what is told you when you awake. So far, then, you can afford to be indifferent whether it is three months or ten thousand years that pass before you recover your individuality.

Här fortsätter Schopenhauer att raljera över sin motståndare, denna gång genom att anspela på Kants tidsform. Då tiden endast är en mental konstruktion och inte är en del av "tinget i sig", är det meningslöst att säga att vi bara behöver vänta tre månader på att vakna upp till ett individuellt liv efter döden. Eftersom vi har dött har vår individuella existens redan försvunnit och kvar finns då endast - just det, den noumenala existensen, d.v.s. helhetsexistensen av världen i sig. Då kan det kvitta om det tar tre månader eller tre decennier, för tiden existerar inte, och då kan vi lika gärna intala oss vad som helst.

Thrasymachos. Yes, if it comes to that, I suppose you’re right.

Philalethes. And if by chance, after those ten thousand years have gone by, no one ever thinks of awakening you, I fancy it would be no great misfortune. You would have become quite accustomed to non-existence after so long a spell of it—following upon such a very few years of life. At any rate you may be sure you would be perfectly ignorant of the whole thing. Further, if you knew that the mysterious power which keeps you in your present state of life had never once ceased in those ten thousand years to bring forth other phenomena like yourself, and to endow them with life, it would fully console you.

Thrasymachos. Indeed! So you think you’re quietly going to do me out of my individuality with all this fine talk. But I’m up to your tricks. I tell you I won’t exist unless I can have my individuality. I’m not going to be put off with ‘mysterious powers,’ and what you call ‘phenomena.’ I can’t do without my individuality, and I won’t give it up.

Philalethes. You mean, I suppose, that your individuality is such a delightful thing, so splendid, so perfect, and beyond compare—that you can’t imagine anything better. Aren’t you ready to exchange your present state for one which, if we can judge by what is told us, may possibly be superior and more endurable?

Thrasymachos. Don’t you see that my individuality, be it what it may, is my very self? To me it is the most important thing in the world.

For God is God and I am I.

I want to exist, I, I. That’s the main thing. I don’t care about an existence which has to be proved to be mine, before I can believe it.

Motståndaren börjar bli retlig och inser att Schopenhauer driver med honom; nu förtydligar han sin fråga genom att kräva att ett liv efter döden med nödvändighet måste definieras utifrån en individuell existens - med andra ord just den precisering som en filosof frågar efter, så att han kan ge ett adekvat svar. Och den formulerar Schopenhauer på följande vis (håll i hatten):

Philalethes. Think what you’re doing! When you say I, I, I want to exist, it is not you alone that says this. Everything says it, absolutely everything that has the faintest trace of consciousness. It follows, then, that this desire of yours is just the part of you that is not individual—the part that is common to all things without distinction. It is the cry, not of the individual, but of existence itself; it is the intrinsic element in everything that exists, nay, it is the cause of anything existing at all. This desire craves for, and so is satisfied with, nothing less than existence in general—not any definite individual existence. No! that is not its aim. It seems to be so only because this desire—this Will—attains consciousness only in the individual, and therefore looks as though it were concerned with nothing but the individual. There lies the illusion—an illusion, it is true, in which the individual is held fast: but, if he reflects, he can break the fetters and set himself free. It is only indirectly, I say, that the individual has this violent craving for existence. It is the Will to Live which is the real and direct aspirant—alike and identical in all things. Since, then, existence is the free work, nay, the mere reflection of the will, where existence is, there, too, must be will; and for the moment the will finds its satisfaction in existence itself; so far, I mean, as that which never rests, but presses forward eternally, can ever find any satisfaction at all. The will is careless of the individual: the individual is not its business; although, as I have said, this seems to be the case, because the individual has no direct consciousness of will except in himself. The effect of this is to make the individual careful to maintain his own existence; and if this were not so, there would be no surety for the preservation of the species. From all this it is clear that individuality is not a form of perfection, but rather of limitation; and so to be freed from it is not loss but gain. Trouble yourself no more about the matter. Once thoroughly recognize what you are, what your existence really is, namely, the universal will to live, and the whole question will seem to you childish, and most ridiculous!

Romersk krigareAnledningen till att svaret får sådan tyngd, är delvis på grund av att Schopenhauer här tar tillfället i akt att i stora drag summera hela sin filosofi, kring vilken svaret på frågan också kretsar. Åter igen måste vi definiera några grundläggande koncept i Schopenhauers filosofi, innan vi fullt ut kan förstå svaret.

Schopenhauer påstår att världen i sig består av Vilja och att denna vilja endast manifesterar sig i medveten form hos individen. Vi som människor känner alltså av och drivs ständigt fram av denna vilja, men utan att objektivt kunna reflektera över dess egentliga och sanna natur. Till skillnad från Nietzsche, vars vilja är en vilja till makt, är Schopenhauers vilja en mer biologisk sådan i Darwins förtecken - det är en vilja till överlevnad och reproduktion. Därför förklarar Schopenhauer syftet med Viljan på följande sätt: "The effect of this is to make the individual careful to maintain his own existence; and if this were not so, there would be no surety for the preservation of the species." Det måste alltså finnas något som gör att vi vill föröka oss och bibehålla vår existensmöjlighet som art.

Om vi nu applicerar konceptet om Vilja på Kants begreppsapparat, får vi alltså här en aningen mer komplex metafysik: "Tinget i sig" utgörs av Vilja, men det är bara genom och för oss individer som viljan framträder i medveten form, d.v.s. viljan medvetandegör sig själv i den fenomenella världen. Detta gör den enligt Schopenhauer i form av lust och begär. Dessa begär måste ständigt tillfredsställas, men så fort vi gjort det, uppstår nya begär. Nu förstår vi varför Schopenhauer pratar negativt om den individuella existensen: det är ju den som hindrar oss från att bli fria från våra eviga begär och bli ett med viljan så den verkligen är. Vi får inte andrum och ro i den individuella existensen. Ron finns i helhetsexistensen, då vi befrias från viljan - inte på så sätt att den försvinner (världen i sig är ju Vilja), men så att den stillas, eftersom den inte längre är medvetande.

Det som Schopenhauer här beskriver är en form av kosmisk idealism, som säger att vi alla är en del av en blind världssjäl, Viljan, som ständigt strävar efter att bibehålla sin egen existens. Denna existens är i grund och botten en holistisk helhetsexistens; Livet med bred definition. Därför, konkluderar Schopenhauer, är det löjligt att prata om ett individuellt liv efter döden. Inte bara för att det är en metafysisk omöjlighet - eftersom individualiteten och världen som den framträder för oss dör när vi når livets slut - men kanske främst för att det i grund och botten är en oönskvärd existens. När vi dör slipper vi äntligen ifrån våra ständiga begär som aldrig kan tillfredsställas, och övergår i stället till att sträva mot existensen i sin helhet.

Det är en minst sagt vacker tanke som tar sig kosmiska proportioner om vi funderar över vår egen ringa del i ett oändligt och mystiskt universum. Plötsligt blir alla humanistiska tankar om "individens värde" patetiska och ologiska. Ja, de framstår plötsligt som brott mot det största och heligaste livet: världsexistensen. Det bör kanske i den här sammanhanget nämnas att Schopenhauer var starkt influerad av hinduism. Hans världsvilja speglar tron på brahman, den hinduiska världsanden som allt liv på jorden tillhör. Vi manifesteras temporärt som individer och genomgår cykler av födelse och död, men genom att begå goda etiska handlar kan vi klättra upp på kaststegen och till sist förenas med världsalltet, vilket är det högsta målet för en hindu och således även en integral del av Schopenhauers idealism.

Vi ser alltså vad Schopenhauer nu har gjort: Han har omdefinierat "liv" från att vara en individuell existens, till att omfatta en världsexistens. Således blir diskussionen kring individuell död helt irrelevant; vi är just ständigt en del av en större och högre existens - och varför skulle vi vilja hålla fast vid en temporär, orosfylld värld, som ändå inte kommer att följa med oss efter döden? Varför inte? Därför att världen vi upplever som individer är inte så som världen egentligen är, d.v.s. så som världssjälen i sig ter sig. Men om vi begrundar detta ytterligare, finner vi att Schopenhauer således även har omdefinierat vad "död" är.

Den kanske främsta anledningen till att många människor ogillar döden, är att de inte vill lämna den här världen. Detta låter först nästan banalt, men om vi tänker efter ligger det visst någonting i detta. Det är som att slänga bort sin gamla nallebjörn på tippen, samma nallebjörn man växte upp med som liten och har starka minnen av. Eller som att plötsligt få ett telefonsamtal som säger att ens hustru just har omkommit i en bilolycka, samma hustru man kanske har levt tillsammans med i halva sitt liv. Det kommer som en chock eftersom vår vardag, den värld vi är vana vid, plötsligt har fallit samman till intet. Vart ska vi ta vägen? Döden väcker samma känslor inom oss och det är kanske därför vi över huvud taget funderar över ett eventuellt liv efter döden. Om existensen för oss ter sig på detta sätt här och nu, hur ser då en existens ut efter döden? Hur fungerar en icke-existens? Även om man inte tror på ett liv efter döden, är det fortfarande lockande men samtidigt omöjligt att föreställa sig hur det skulle vara att inte existera - frågan besvarar ju automatiskt sig själv: Du kan inte veta hur det är att vara död, eftersom "död" just innebär att du inte är över huvud taget!

BrahmanMen det är här Schopenhauer räddar oss. Han påstår att det visst finns en existens efter döden, men inte en individuell sådan i en värld så som vi förstår den, utan en överinviduell helhetsexistens, ungefär som att vara universum. Det är en obeskrivlig tanke, men kanske en tröst - och, för att göra Schopenhauer rätta, en realistisk tröst. Den flyr inte från verkligheten, tvärtom skakar den om oss och tvingar oss att inse det faktum att vi alla faktiskt är en del av en större värld och ett större liv. Vi lever inte på små öar för oss själva, men vi upplever det på det viset. Schopenhauer erbjuder oss dock en lättnadens suck, eftersom vi efter döden kommer att kunna överbrygga denna distans mellan varandra och äntligen bli en del av helheten. En sådan livsfilosofi leder oss alltså till sist fram till samma typ av filosofisk nihilism som vi beskrivit i tidigare artiklar inom samma ämnesområde: Det finns inget intrinsikalt, moraliskt egenvärde hos individer. Döden är inte tragisk, den är naturlig. Vi får inte låta dödsneurotiska tankar pacifisera oss inför de ideal och mål i livet vi har att uppfylla. Morgondagen tillhör oss!

Thrasymachos. You’re childish yourself and most ridiculous, like all philosophers! and if a man of my age lets himself in for a quarter-of-an-hour’s talk with such fools, it is only because it amuses me and passes the time. I’ve more important business to attend to, so Good-bye.

Motståndaren har uppenbarligen inte hajat vinken och känner sig därför inte nöjd, eftersom det inte var det svaret han hade hoppats på. Schopenhauer har lustigt nog valt att inkludera tiden igen, här i form av tidsfördriv, för att markera sin poäng ytterligare: Den här individen kommer att fortsätta slösa bort sin energi på att dyrka den fenomenella världen. Den känns ju så trygg! Schopenhauer sitter nu antagligen för sig själv och skrattar efter det att hans fiktiva motståndare har lämnat den polemiska arenan. Vi är ju trots allt bara en del av en större värld - så vem är det egentligen som slösar bort sin tid på inbillningar?
 
Traditionalist () (Webbadress)
04 maj 08 - 02:56
kommentera Traditionalist

Mycket inspirerande, lugnande för själen och dessutom underfundigt humoristisk :)

Pierre
04 februari 10 - 12:42
kommentera Pierre

Vilken lättnad det känns att tänka på döden nu. :-)

En eller fler kommentarer inväntar godkännande.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008