Kristendomen och den europeiska traditionen
Det är ingen nyhet att vi lever i ett samhällsklimat där traditionen och kulturen överlag allt mer trycks undan till förmån för individens frihet och marknadens intressen (dessa två samarbetar). Som reaktion på den tomhet som följer vill många människor hitta tillbaka till traditionen, det vill säga det arv som överlämnas (traderas) från generation till generation. Vissa idéer som tidigare släkten haft har helt enkelt fungerat så väl att de lärts ut och fått leva vidare och bilda det vi kallar kultur. If it ain’t broke, don’t fix it, som man brukar säga. Men i det moderna samhället står knappast gamla läror högt i kurs – "det gamla" över huvud taget är något barbariskt, inhumant, något som vi överkommit sedan en tid tillbaka. De nya lärorna om demokrati, jämställdhet och så vidare, måste dock komma någonstans ifrån, antingen som en reaktion på de äldre, eller för att de trots allt också har traderats från något.
Bland dem som ser värde i traditionen som sådan, tycks en del fästa sig vid vad den kristna traditionen har att erbjuda. Nästan två millenniers tradition och kultur måste ju ha något värdefullt att ge oss? Man befäster tanken att eftersom Europa producerade en fantastisk högkultur under medeltiden och en bit fram, och kristendomen då var den officiella traditionen, så måste kristendomens själva kärna vara orsaken till god, europeisk kultur. Med andra ord: Bara vi lyckas bekämpa den ateistiska, sekulära och okristna attityden i Europa, och återinför allt vad god kristen sed innebär, så kommer Europa att glänsa på nytt.
Men det är här vi måste skilja på idéinnehåll och praktisk tillämpning. Var det kanske de centrala kristna tankarna om alla människors lika värde som bidrog till att människor organiserade sig till att bygga katedralen i Köln? Var det kanske den kristna tron på Jesu Kristi offer som gav de stora målarna och diktarna deras skicklighet? Visst har alla dessa fått inspiration av kristen mytologi och dylikt, men nämn den konstnär som inte tar inflytande av sin kulturs religiösa attribut. Oavsett vad vår heliga skrift hade innehållit, om det så vore kristet, muslimsk eller hedniskt stoff, så hade inte denna varit själva orsaken till kulturens storhet. Visst hade alla våra europeiska kulturgärningar ett kristet uttryck – kristna kors på kyrktornen, bibliska myter förevigade i konsten, kristna ritualer som utövades i fest och vardag – men det är inte detta i sig som sporrar kultur. Vore fallet annorlunda hade vilka idioter som helst kunnat skapa ett makalöst samhälle så länge man befunnit sig under "rätt" influens.Vi måste ta hänsyn till det jag låter kalla "traditionens tröghet". Europa följde knappast de kristna idealen under sin ungdom eller under sin blomstring – Europas furstar hade betydligt mer pragmatiska saker att tänka på (vari nyttjandet av religionens ytliga attribut för att leda massan förvisso ingick). Det är snarare först nu, efter lång tid, som Europa till sin kärna blivit kristet. Det kan verka märkligt: "Men vi är ju så sekulariserade?", säger man. Ja visst, men rent idémässigt har vi aldrig sett så många kristna ideal uppfyllas som nu. Jämlikhetsideal, barmhärtighet och moralism är inte unikt men likväl utmärkande kristna fenomen som har uppfyllts snarare än motarbetats av det moderna samhället. Detta är alltså kristendomens tradition, som har överförts till oss i modern tid, även om modernismens reaktion motarbetade de mer ytliga kristna förtecknen.
Kristendomen var en judisk sekt som på sin tid var enormt radikal, och den blir bara konservativ om man vidmakthåller de dåtida förutsättningarna. På den tiden var det radikalt att förespråka kvinnors och slavars rättigheter, men själva kärnan i det budskap som utformades handlade egentligen inte specifikt om kvinnors och slavars befrielse, utan om att förena alla människor och i förlängningen utplåna alla tänkbara gränser och förhinder över huvud taget. Varför? Judarnas land var förtryckt under Romarriket, och när man inte kan likställa sig med sina herrar genom sin styrka, kan man i stället spela på sympati: Om man säger att vi alla är skapta i Guds avbild och på så sätt likställer alla människor i världen, så är man åtminstone inte längre sämst. Den typen av taktik har både förr och senare varit det giftigaste av vapen hos de värsta av dåliga förlorare. I dag hänvisar vi förstås inte till Gud, men när vi tävlar i småskolan får alla medalj. Att som konservativ hänge sig åt kristendomen är ur detta perspektiv rent komiskt – att som nationalist samtidigt ha en tro som bygger på tanken om jämlikheten över alla gränser är direkt falskt.
På så sätt är den konsekvente kristne någon som stödjer exempelvis Elisabeth Ohlson Wallins utställning "Ecce Homo", där de utstötta under Jesu Kristi beskydd inte längre är kvinnor och slavar, utan homosexuella och transvestiter. Före detta ärkebiskop K. G. Hammar sade någon gång att kristendomens ursprungliga budskap bland annat innebar att upphäva slaveriet, men det tog 1 800 år innan det idealet nådde sin fullbordan. Trög tradition, som sagt, men när man hänvisar till samma heliga skrift om och om igen så når dess ideal sin spets även i praktiken förr eller senare. När exempelvis katolicismen reagerar på andra kristna strömningars anpassning till det moderna samhället, är det inte detsamma som en reaktion på att kristendomen har urholkats, utan snarare ett tecken på att katolicismen inte vågat försätta i handling det som dess heliga skrift förespråkar.
Det stora som en kultur frambringar är i stället ett resultat av ett folks betydligt djupare, inneboende skaparkraft, som löper parallellt med kulturens organiska levnadscykel. Jag syftar här på bland andra Oswald Spenglers tanke om hur kulturerna fungerar likt levande väsen, som föds, når sin höjdpunkt, vissnar och dör. Detta i sig är oberoende av vilken religiös grund kulturen i fråga har.
Är det då helt oväsentligt vilken religion som råder? Nej, absolut inte. För det första är det naturligtvis bättre om man redan från start utgår från en världssyn som inte är fullkomligt neurotisk och verklighetsfrånvänd. För det andra får vår skaparkraft naturligtvis vägledning av de tankeströmmar som råder, och som nämnts så kommer dessa inte bara att bestämma vilka attribut vi väljer att uttrycka oss med, utan kommer även att avgöra var vi så småningom hamnar när kulturen når sitt cykliska slut. Även en hednisk kultur hade efter hand degenererat fullständigt, men jag kan inte tänka mig någon tradition som bidragit till sådan misär som den judisk-kristna. Vi sade om traditionen att en del idéer som tidigare släkten haft har fungerat så väl att de fått leva vidare; varför har då kristendomens idéer om hur världen fungerar fått leva kvar? Därför att de har "fungerat" på så sätt att fega, ynkliga och/eller giriga människor sett sin chans att utnyttja en sådan doktrin. När man tittar ut genom fönstret och ser de långsiktiga följderna, är dessa idéer sannerligen ett mänsklighetens klavertramp.Även om allt detta är i färd att nå sin klimax, befinner det sig också på sin dödsbädd. Den tomhet och meningslöshet som modernismen inger i många människor innebär samtidigt en tillfällighet att på nytt pröva vilka idéer som faktiskt fungerar, vilken grundläggande filosofi vi kan skapa en tradition av. Detta är nihilismens uppdrag. När det blir att kulturen dör och en ny får tillfälle att gro, beror troligen mest på att materiella resurser tryter och människan blir så desperat och hennes bekvämlighet så oviktig att nya idéer (och då inte bara vidareutvecklingar av gamla) kan introduceras. Vilka idéer hon då väljer är helt avgörande för nästa tidsepok. Och då måste vi stå redo att erbjuda en filosofi med potential att inte förstöra den jord vi lever av. För att se situationen optimistiskt har vi åtminstone stor erfarenhet av vad som fungerar och vad som inte gör det. Låt oss visa kommande generationer att vi lärt oss något. Frukta inte förändringen, men var inte heller passiv: ta tillfället i akt.
När man hyllar stora män och kvinnor i den europeiska historien vore det allt för ofta en feltolkning att hylla dem i egenskap av kristna. Att kunna skilja på yta och innehåll är alltid viktigt, och kanske särskilt mycket i det här fallet. Vår identitet ligger inte i kristendomen som sådan, utan finns rotad betydligt djupare än så. Och sådan potential förtjänar en filosofi, världssyn och tradition som inte är baserad på en tanke som i slutändan gör oss alla till slavar.
