Elever strejkar mot meritokratisk skolmodell
Den svenska skolan kan beskrivas med ett enda ord: misslyckande. Kombinationen av omotiverade och oinspirerade elever, underutbildade "pedagoger", dogmatiska jämlikhetsmodeller, politiskt korrekt undervisningspropaganda, total brist på disciplin och ordning, fanatisk internationalism, konflikträdsla och vaga kunskapskrav som ingen kan definiera, har gjort det svenska skolssystemet ökänt som ett dagis utan slut. Men nu har flumpedagogiken fått en rival. Han heter Lennart Persson och är rektor på en skånsk högstadieskola i Perstorp. Hans radikala förslag talar för sig själv: eleverna bör grupperas utefter kunskap och förmåga.Det dröjde inte länge förrän eleverna på skolan började att strejka. Grupperingsmodellen förutsatte nämligen att vissa elever är bättre än andra inom vissa områden, vilket kränker den religiösa uppfattningen om att alla människor är lika. Plötsligt var det inte lika "coolt" längre att vara dålig i skolan och misslyckas på proven:
— De får inte göra så här mot oss, det är särbehandling. De har inte alls frågat oss vad vi tycker, säger en upprörd Elleonor Hovmöller.
Tillsammans med klasskompisarna håller hon upp en banderoll med texten: "Alla är lika mycket värda".
[---]
— Det kommer bli mer mobbing. Vissa kommer att klassas som plugghästar och andra som idioter, tror Björn Lindqvist.
Massans tyranni är en känslomässig reaktion på verkligheten, och verkligheten avslöjar att många elever på Centralskolan inte ens har godkänt i kärnämnena, och därför inte är kvalificerade för att komma in på gymnasiet. Men det som oroar genomsnittseleven är inte dennes framtid, utan egot. Det är tufft att vara dålig i skolan så länge det är en social kult som bekräftas av vänner och ignoreras av skolan. Men om någon påpekar att endast idioter misslyckas med att få godkänt i sitt eget modersmål, och att det är en negativ utveckling som bygger på en falsk tro på jämlikhet, sårar det våra "modiga" elevers känslor.
Lennart Persson är en pragmatiker och en meritokrat. Han är smart nog att inte offentligt gå ut med det uppenbara: vårt skolsystem, och således hela vårt samhälle, håller på att degenerera pga. att människor av låg biologisk kvalitet reproducerar sig i större mängd än människor som befinner sig över den genomsnittliga IQ-medianen. Han väljer istället att strypa utvecklingen genom att reformera systemet som möjliggör dessa idioter att förstöra framtiden för dem som bär på högre intelligens och kreativitet. Genom att placera de hopplösa fallen i en grupp, medelmåttorna i en, och "eliten" i en, separerar Persson människor utefter deras förmåga och kan därmed välja att lägga resurser på dem som har en framtid att kunna bli någonting, medan han effektivt kan låta elever med låg intelligens, koncentrationssvårigheter, kriminella tendenser, kroniska förstånds- och språkproblem etc. förstöra sin egen framtid, utan att det påverkar någon annan. Således frigör han mer resurser till det största medianskiktet, som alltid kommer att utgöras av medelmåttor; elever som varken blir kreativa genin eller fatala misslyckanden.
— Är det bättre att alla misslyckas och vi har kvar vårt gamla system, än att vi omgrupperar och alla lyckas i olika grad? frågar han [Lennart Persson] sig.
Lennart Persson är en frisk fläkt i den svenska skolpolitiken och aktualiserar både problemen med vår nuvarande socialdemokratiska modell, som blint utgår ifrån att alla människor kan lyckas inom alla områden så länge de arbetar inom samma sociala förhållanden, samtidigt som han flyttar fram positionerna för dem som tror på ett samhälle där man värderar människor kvalitativt, d.v.s. ser till deras förmåga och inte deras sociala och/eller ekonomiska status. Denna idé är farlig för vårt etablissemang, därför det omyndigförklarar större delen av vår regering, dekonstruerar tanken bakom hela vårt neurotiska statsskick, och leder vägen för en disciplinpräglad samhällsbild, där destruktiva och parasitiska krafter sållas ut och skärs av från den sociala välfärdsdomänen. Vi önskar Lennart Persson all lycka och framgång med sin nya skolmodell och hoppas att den i så hög grad som möjligt tillåts integreras med hans skola, för att leda vägen mot ett nytt svenskt skolsystem, som förhoppningsvis även kommer att reflektera bilden av ett nytt Sverige med förankring i verkligheten. Realismen segrar åter.
