En konstnär för generation XYZ
Fredrik Söderberg, född 1972, heter en konstnär som i dag fått uppmärksamhet i SvD. Han använder sig främst av akvarellmåleri i sitt skapande, och det som fångar uppmärksamheten är det virrvarr av symboler och inspirationer han använder: Crowley, Lovecraft, jugend, träsnitt, svartmetall, Kittelsen, Carl Larsson, riddare, nordisk mytologi, runmagi, Bamse-influerade figurer, satanism, troll, pornografi, pixelgrafik, österländskt (mandala, kundalini) m.m.
Uppenbarligen ser han som sin uppgift att skapa någon typ av organisk ordning och mening i ett kaos av populärkulturella ikoner och symboler ur vårt kulturarv. De symboler vi har vuxit upp med, och sådana vi tagit till oss under tonåren, blandas upp med dem som vår kultur hållit kvar sedan sin egen "barndom". Söderberg placerar på ett papper ut symboler som till synes inte har något med varandra att göra, men han tycks hävda att det är det de faktiskt har.
På ett av hans verk, "Some Men are Made of Steel and Blood", möts vi av ett utsnitt ur Carl Larssons kända "Midvinterblot", som omkringgärdas av jugendornament, något slags nyhedniska dekorationer, blommor och grå moln med rosa prickar. Den är förbannad men humoristisk i ett enda slag. När man ser de abstrakta mandala-landskapen i andra av hans målningar slås man av att det i allt det här verkar finnas en strävan efter en ny andlighet eller åtminstone en inre rannsakning. "Ragnarök" är en återgång till de dekontruktionistiska konstverk från början av 1900-talet som gemene man i dag brukar klassa som stereotypen för "modern konst". En av Jungs lärlingar menade att den moderna konsten är ett sätt för människan att genom en allt enklare uppsättning geometriska figurer hitta tillbaka till sitt inre och finna en ny utgångspunkt. Och det är väl bl.a. det ragnarök innebär.
I "Gryning" finner vi samma nyhedniska mönster, en riddare, korpar i träsnitt – och en beskuren reproduktion av Theodor Kittelsens "Op under fjeldet toner en lur". Här tänker många Burzum direkt, och det inte utan rätt. Det ger en antydan om på vilket sätt detta är hedniskt, men också om Söderbergs musikaliska sympatier. "Black Moth" innehåller en parafras till Black Sabbaths första skiva, och i ett större väggmålningsverk återfinner vi en stiliserad variant av Slayers logotyppentagram, omgiven av diverse arkadspelsfigurer och andra besynnerligheter. Metalmusiken faller sig ganska naturligt in i verkens logik (i den mån en sådan finns): Från Black Sabbath fram till i dag har genren gått från att vara en reaktion på ett galet samhälle, till att ta sig an de stora filosofiska frågorna.
Söderberg förfogar dessvärre inte över den tekniska kompetensen eller en genomgripande konstnärliga "instinkten" för att kunna skapa verk som har något större värde, och det i sig speglar hur den "officiella" konstvärlden mer än något annat blivit en intellektuell rörelse. Men det är kul att som betraktare se målningar vars själva idéinnehåll sammanfattar det symboliska universum vi i det postmoderna har att referera till. Det reflekterar på ett nästan sarkastiskt vis den bisarra semiotiska värld vår och nästa generation tar del av vare sig vi vill eller ej. Vad har vi att se tillbaka på och vart hän är vi på väg?
