Brev: Ett nihilistiskt perspektiv på rädsla
Här följer ett utdrag ur ett mejlsvar till tre frågor om rädsla, som senare kommer att publiceras i magasinet EXISTERA:
> 1) Vad erbjuder nihilism som hjälp mot rädsla? Vilket är det bästa sättet
> att göra sig av med rädsla enligt nihilism?
Nihilism som psykologisk metod kan liknas med att ta ut soporna en fredag, städa upp i kylskåpet, eller att sälja alla gamla skivor som man inte lyssnar på längre. Det är en mental reningsprocess som tvingar oss att omvärdera vår information och sortera ut det vi bedömer vara av mindre värde. En nihilist kan reducera och/eller göra sig av med rädsla, genom att studera orsaken till rädslan och se den för vad den är. T.ex. kanske vi lever i rädsla för att våra ekosystem ska kollapsa p.g.a. överbefolkning och exploatering. Istället för att ständigt leva i oro, bryter nihilisten ner rädslan genom att filtrera bort allt överflöd av moraliska, sociala och känslomässiga omständigheter. En nihilist skulle i detta exempel kunna resonera: "Visst hotas våra ekosystem av sättet vi lever på, men ingenting förändras genom att vi sörjer över detta faktum. Istället bör jag se till att leva i harmoni med naturen och verka för att andra ska göra samma sak. Kanske lyckas vi och då har vi räddat naturen. Kanske misslyckas vi, men då finns det ingenting mer att göra."
Nihilismen hävdar att det bästa sättet att göra sig av med rädsla är att undvika förutfattade övertygelser om en viss sak. Trots att detta kan verka simpelt, lever de flesta människor enligt fasta regelsystem som egentligen har en ganska ytlig, moralisk grund, inte sällan för att passa in i ett visst socialt sammanhang. Varför förkonstruerar vi uppfattningar om hur en händelse ska te sig, innan den faktiskt har inträffat? Därför det skapar en inre (falsk) trygghet. Varför går aldrig pojken, som är kär i skolans sötaste flicka, fram till henne och frågar ut henne på en dejt? Därför han är rädd för att bli avvisad. Därför förkonstruerar han en situation som han bestämmer sig för är giltig, oavsett utgång: "Hon kommer ju ändå inte att säga ja". Pojken har ingen aning om detta, men han väljer att skapa denna falska trygghet p.g.a. rädsla för att behöva få ett nej.
Nihilisten bryter ner dessa förkonstruktioner av verkligheten och väljer att se den som den är. Antingen får du ett ja eller ett nej. Om du får ett ja har du anledning att vara glad. Om du får ett nej är det inte hela världen. Livet går vidare.
> 2) Finns det något i nihilismen som tvärtom skapar mer rädsla? (En helt
> krass syn på världen, straffsystem, eller en syn på världen som kan inge
> rädsla?)
Nihilism kan antingen ses som ett slutmål i sig; d.v.s. det vi vanligtvis kallar "fatalism", eller tron på att ingenting har något värde och att ingenting därför är värt att göra. Många moderna människor i dag har denna inställning till många saker: "Det är ändå ingen idé att vi försöker ta vara på naturen, allting är ändå kört för länge sedan". Det är en negativ och icke-konstruktiv syn på världen, som inte bara är motsägelsefull men även leder till depression, passivitet och oro.
Nihilism så som jag tolkar den, är ett medel eller en metod. Den kan appliceras var- och närsomhelst till vilken situation som helst, när man tycker att saker är jobbiga och vill försöka komma på rätt köl igen. Istället för att intala sig själv att världen ska gå under och allting är förlorat, hävdar min tolkning av nihilism det motsatta: nej, ingenting är någonsin "för evigt" förlorat - och även om det vore det, så tjänar det inte till att oroa sig över det.
> 3) Vad har rädsla, som begrepp och känsla, för betydelse inom nihilism?
> (Är det bra att vara rädd? Eller är det något man ska bekämpa? Får man
> vara rädd? Eller är det förkastligt att vara rädd?)
Det finns, som jag ser det, två aspekter till denna fråga: (1) den evolutionärt psykologiska och (2) den estetiska.
(1) Evolutionen har skapat och utformat oss jordliga varelser på ett så sinnrikt sätt, att rädsla kan vara en indikator för att någonting hotar vår existens. Starkare djur skrämmer svagare djur och intuitioner är inte sällan signaler som varnar oss för någonting. Som nihilist erkänner man den evolutionära funktionen bakom rädsla och därför verkar det i alla fall inte klokt att förneka eller förkasta rädsla per definition. Vad vi däremot kan ifrågasätta är om all rädsla tjänar ett funktionellt syfte; är det t.ex. klokt att innbilla sig att det bor ett troll under sängen som ska äta upp en så fort man somnat? Om trollet inte existerar, verkar det som om vi har konstruerat rädslan, kanske av en helt annan anledning (en snuskig gubbe gömde sig under vår säng när vi var små och minnet lever fortfarande kvar). En nihilist vill sortera bort onödiga rädslor som inte fyller något direkt funktionellt syfte, men rädsla som fenomen är sällan något man själv medvetet framkallar. Vi bör alltså studera bakgrunden till vår rädsla och fråga oss om den äger en rimlig grund eller inte. Kanske bör vi fokusera mer på rädslans innehåll och vad den säger oss, än att hänga oss fast vid känslan i sig, utan att reflektera över den. Självmedvetenhet är viktigt för att undvika irrationella rädslor och finna inre trygghet.
(2) Rädsla, precis som smärta, glädje, sorg, ilska etc., är en känsla de allra flesta människor upplever flera gånger i livet. En nihilist moraliserar aldrig över saker, utan vill försöka se upplevelser som en positiv erfarenhet i sig. Detta innebär att det ibland kan vara nyttigt att vara rädd då och då och genomgå upplevelsen för dess egen skull, precis som det är viktigt att kunna vara arg och ledsen då och då. Det stärker oss, gör oss mer självmedvetna, och, som är huvudpoängen med mitt argument här, tvingar oss att värdera upplevelsen som en estetisk aktivitet. En nihilist förnekar att det finns en bestämd, absolut mening bakom vår existens. Därför tvingas vi att själva finna mening i livet, med allt vad det innebär. Eftersom rädsla är en oundviklig del av den, väljer vi att rättfärdiga den på estetisk väg: "Det var en obehaglig upplevelse att stå så nära älgen i skogen, men det fick mig att känna som om jag var mitt uppe i livet och älgen var så stor och vacker - det var värt all rädsla jag fick utstå". Man kan alltså prata om en sorts övergripande hedonism; nihilisten försöker njuta av livet, utan att moraliskt rättfärdiga det. Kvar finns då endast det estetiska; det personligt tilltalande med upplevelsen.
