Religionsfrihet?
Sondra Hale påstår att alla stater – även demokratiska sådana – har som ambition att kontrollera arbetskrafterna i genusavseende. Bilden av kvinnan har berott på samhällets behov av henne som arbetskraft. I dagens Sverige är behovet stort av en sådan arbetskraft, bland annat på grund av ökad proportion pensionärer i samband med den demografiska transitionen. Därför, menar många, måste grupper som kvinnor och invandrare släppas in på arbetsmarknaden, vilket underlättas av värderingar om demokrati och jämställdhet. Arbete som identitet och status har blivit viktigt i dag, så även för kvinnor.
Religiösa värderingar kan främja en särskild genusidentitet på ett liknande sätt. Den kristna religionen är relevant som historisk föregångare till dagens politik, och i den varianten står dess främsta roll i arbetsmarknaden att finna i form av skolans uppfostran. Men dessa ideal tar inte hänsyn till barnens religiösa ursprung eller deras föräldrars önskemål (om de nu skulle ha andra värderingar än de demokratiska och egalitära). Eftersom samhället samtidigt förespråkar religionsfrihet, så uppstår här den klassiska demokratiska paradoxen.
Men Svenska Bibelsällskapet förespråkar t.ex. att skolan lyfter fram bibeltolkningar som främjar jämställdhet och demokrati, och säger att man bör värna både religionsfrihet och samhällets värdegrund genom att betona likheterna mellan olika religioner och genom att framhäva de egalitära värderingarna i samtliga världsreligioner. Men på så sätt blir religionen alltså instrumentell för staten även här: Bilden av en acceptabel religion beror på politiska ideal.
Denna selektiva användning och tolkning av religionen gör att andra delar lämnas osynliggjorda. I slutändan är religionen alltid underordnad samhällets grundläggande värderingar. Detta innebär dock att religionsfriheten också får lägre prioritet och det demokratiska samhället anklagas som ett resultat av detta för odemokratiska värderingar. Trots att demokratin förordar respekt för alla religioner, så får inte religionsfriheten vara ovillkorlig.
I frågan om religionsfrihetens vara eller icke vara, får vi ta hänsyn till vilken typ av samhälle vi utgår ifrån, och jag tror att vi bör överväga vad 'religionsfrihet' egentligen innebär. Vi får lätt ett modernt västerländskt perspektiv på den här saken, men det finns andra lösningar. Vår tradition följer ett ortodoxt tänkande, där det är OK att göra vad man vill, så länge man tänker på ett särskilt sätt (detta kom i Europa särskilt till uttryck i den sinnelagsetiska lutherdomen), vi kan ju t.ex. köpa oss precis vad som helst så länge vi är tillräckligt rika. Mer traditionella samhällen var däremot ortopraktiskt inriktade: Du får tro på vad du vill, men du får inte göra vad du vill – det var alltså resultaten som var avgörande.
I och med sin ortopraxi skulle ett traditionellt samhälle ha en religionsfrihet sett ur ett åsiktsmässigt perspektiv, och som religionsfrihet fungerar det hyfsat väl t.o.m. i pluralistiska samhällen: Tro vad du vill, bara du inte häller avfall i vattnet vi alla lever av.
Det kan ändå vara svårt att undvika konflikt helt och hållet. Den moderna demokratin vilar på en atomistisk tradition. Med andra ord delar man upp ett samhälles ursprungligen organiska och holistiska väsen i enskilda fenomen som vi kommit att kalla 'kultur', 'religion', 'filosofi' o.s.v. I ett traditionellt samhälle (d.v.s. ett som har ett intimt inre sammanhang mellan sina olika delar) är religion, kultur och samhälle en organisk enhet, och man hade på den grundvalen – inte den specifikt religiösa – ogärna accepterat ett beteende som helt motsatte sig kärnan i denna enhet.
Men att i ett modernt samhälle ta en religion ur sitt sammanhang genom att placera den i en pluralistisk kontext där många motstridiga religioner skall få samma utrymme, gör att en "religionstolerant" lära i ett sådant sammanhang måste innehålla paradoxer och undantag. Det moderna samhället kommer inte att komma undan de här paradoxerna, och jag tror att det är gagnerikare att erkänna detta än att försöka "lösa" en ekvation som innehåller motsägelser – det blir meningslöst.
Tips till Sverige: Skapa en organisk enhet ånyo, så behöver vi inga ursäkter med hänvisning till främmande religiösa attribut när vi egentligen inte vill tillåta andra kulturer parasitera på vår.
