Varför jag inte är nynazist
Det händer, när man exempelvis sitter på ett fik och diskuterar politik med vänner och bekanta, att man plötsligt kommer in på ämnet om Sveriges mångkultur. Då de flesta inte vill riskera att framstå som invandrarfientliga eller förknippas med en åsikt, som på ett eller annat sätt kan härledas till vad Sverigedemokraterna (OMFG) säger i TV-debatter, är det alltid lika kontroversiellt att försvara en separatistisk ståndpunkt: "Nej, jag är inte säker på att man nödvändigtvis är en sämre människa för att man är en invandrare. Däremot tror jag inte att mångkulturer fungerar, därför de verkar inte kunna tillgodose alla behov hos varje enskild part. Det verkar helt enkelt bättre att separera dem och låta dem etablera sina egna värdesystem, utan påtryck från andra kulturer". En sådan åsikt är aldrig populär och får nästan alltid gensvaret: "Så du är nynazist?"
På varje sådan fråga svarar jag alltid lugnt men bestämt "nej". Nynazism är till stor del en modern tolkning av den tyska nationalsocialismen och tar huvudsakligen fasta på den nazistiska symboliken. Ur denna har man konstruerat en reaktionär, radikalkonservativ världsbild som dogmatiskt centrerar sig kring ras och hetsar mot traditionella symboliska fiender (judar, sionister, homosexuella, invandrare, frimurare). Som den framträder och presenteras i dag är nazismen varken folklig eller genomtänkt. Snarare är den ett uttryck för en liten grupps missnöje med samhällets utveckling och tror sig kunna nå ut till människor genom att skrika slagord i megafoner, jaga tonårskommunister på flykt och blogga om invandrarbrott. Den negativa, nästan masochistiska attityden till "fienderna" gör ett sentimentalt och irrationellt intryck på dem allra flesta. Därför vinner de aldrig stöd utanför sin lilla grupp av trogna följeslagare.Som ett exempel på den propaganda med vilken de hoppas att "rädda" Sverige, citeras här fragment ur en artikel som mer än väl gestaltar deras skruvade syn på sin omvärld:
I tusen år har vårt folk lidit under det judisk-kristna oket. Med facit i hand kan vi fastslå att detta andliga förtryck frambringat för ariern onaturliga idéer och föranlett en förändring av vår rasliga mentalitet. Men trots ett millennium av indoktrinering och despoti har vi likväl skådat inslag av arisk heroism, arisk natur, osv. Vår inre karaktär kom efter kristnandet att vara rotad i folksjälen och vi upptog aldrig kristendomens budskap till fullo. Vår själ degenererades men såg aldrig sin fullständiga död.
[---]
Rasfrågan, som är den nationalsocialistiska åskådningens fundamentala grundsten, får aldrig förnekas eller nedprioriteras. Det är den viktigaste delen av vår nationalistiska kamp. Vi måste säkerställa en framtid för våra ariska barn, så att vi liksom våra förfäder kan leva vidare i en oändlig, raslig kedja. Om vi förlorar vår ras, förlorar vi allt.
[---]
Det som av reaktionära “nationalister” kallas “den svenska kulturen” är blott en villfarelse. Det finns ingen “svensk” kultur. Vår rättmätiga kultur manifesteras inte i kungahuset, en blågul korsflagga, eller liknande pladder. Måhända att det finns vissa kvarlevor från vår riktiga, förkristna kultur kvar. Men de är så sällsynta och i de flesta fall så kommersialiserade att det inte ens kan benämnas som kultur - t ex julafton och midsommar.
[---]
Så låt oss kämpa för blodets renhet. Låt oss visa uppoffring och vår vilja att tjäna vår ras framför våra egna liv. Låt oss gå mot den totala segern och Tyrrunans triumf över hela världen.
Här stannar vi för ett ögonblick. Det första skribenten går till angrepp mot är kristendomen, som härleds till semitism och kontrasteras mot den "ariska kulturen". Nog för att kristendomen kom med en diametral livsfilosofi som stod i motsättning till den förkristna, men vilken ras är det här man åsyftar? Ingen seriös antropolog använder den "ariska rasen" som en giltig term. Detta, precis som den "vita rasen", är en ren konstruktion och verkar snarast syfta på européerna eller indo-européerna, men detta framgår aldrig tydligt i texten. En annan intressant ståndpunkt verkar vara att endast den förkristna kulturen bör räknas till den "ariska". Detta skulle i princip innebära att över 1000 års historia i Sverige är falsk och meningslös, då den varit under kristet inflytande. Den största delen av vad vi räknar till svensk kultur i dag är både förankrad i förkristna traditioner och värderingar, men uttryckta genom kristen symbolik och i en kristen kontext. Att man här väljer att totalt bortse från en tusenårig kulturell samhörighet verkar snarare vara ett tecken på att man har konstruerat sin egen idé om vad kultur är, som med nödvändighet måste passa in i den nynazistiska termonologin. Logiken är enkel: Erik Axel Karlfeldts poesi producerades i en kristen kontext, alltså är inte Karlfeldts poesi en del av det svenska kulturarvet. Undrar hur många svenskar som kommer att köpa detta?
En annan ståndpunkt som med religiösa undertoner försvaras är "rasfrågan". Här blir det nästan komiskt, när skribenten sentimentalt påpekar att vi måste skapa "en oändlig, raslig kedja" för att "säkerställa en framtid för våra ariska barn". En av anledningarna till att nynazismen ständigt alienerar sig från folket är att den försöker vinna röster genom att upprepa samma dogmer om och om igen. Det är inte bara dålig marknadsföring att svamla om arier, judar och sionism bland vanligt folk; rasen blir en gud och överskuggar alla andra politiska frågor i dag, som hur vi ska ta vara på vår miljö, kontrollera våldet och anarkin, stoppa korruption och mygel, stabilisera ekonomin, förbättra folkhälsan, skydda utrotningshotade djur, avbyråkratisera jordbruket, göra något åt konsumtionskulturen, förbättra arbetarvillkoren och etablera ett långsiktigt statsskick som fungerar. Men för en nynazist är det endast "rasförrädare" som ägnar sig åt någonting annat än rasdyrkan. Tanken är här lika enkel: avveckla mångkulturen, kör ut alla invandrare, och Sverige kommer automatiskt att räddas från all ondska. Detta är nynazistisk politik som den presenteras inför folket - och om någon undrar varför den aldrig slår genom, beror det såklart på att judarna hindrar "raskriget" och "revolutionen" att bryta ut.I själva verket har nynazister och deras kommunistiska ärkefiender långt mer gemensamt än vad de själva tror. Båda glorifierar sig själva ständigt som offer för någon form av konspiration (nazisterna förföljs av hemliga sionister, kommunisterna förtrycks av fascister och företagsledare), båda verkar ha missförstått sin grundideologi och båda använder politik för att få utlopp för aggression och fatalism. Jag har med tiden blivit mer och mer övertygad om att dessa grupper inte vill lyckas med någonting. De är här för att skrika sig hesa om ras och kasta stenar på sina politiska motståndare. De är charlataner, förklädda som "aktivister", men drivs endast framåt av rent psykologiska anledningar. De skriker efter makt, fastän denna ständigt minskar ju mer de gör bort sig i offentliga sammanhang. "Vanliga" dödliga svenskar tilltalas inte av den retorik och de metoder som dessa extrema läger använder sig av i sin "kamp" mot ondskan. En av anledningarna till att svenskar fortfarande röstar socialdemokratiskt och liberalt är att det är partier som behandlar deras vardag på ett öppet, stillsamt och fredligt sätt. De vill inte göra revolution mot sin arbetschef eller sluta beställa böcker från Bonniers i protest mot judisk mediadominans. De har fullt upp med att överhuvudtaget få räkningar, dagisbarn, mat och arbetstider att gå ihop.
En traditionell nazist hade antagligen skämts över att se vad som kom att bli den moderna nazistiska rörelsen. Inte bara nynazismen utan hela den s.k. "nationella rörelsen" har fullständigt urartat till sektliknande grupper i samhället och har aldrig varit så alienerade från det svenska folket som de är nu. Vapenbeslag, våldsdemonstrationer och en ständigt sinande ström av känsloladdad och monoton propaganda, omöjliggör all form av folkligt uppror. Inte ens konservativa grupper som Sverigedemokraterna kan förklara i en TV-intervju vad som är svensk kultur och utmärkande för svenskar. Det hela avslöjar vårt rådande samhällstillstånd: alla grupper är missnöjda med utvecklingen, men ingen har en aning om hur vi ska lösa våra problem och hur framtiden bör se ut. Vi är ideallösa, sanna nihilister i en negativ bemärkelse, och håller desperat fast vid våra arkaiska symboler, som ger oss ytlig trygghet från en romantiserad dåtid utan framtid. De sanna revolutionärerna är de som lämnat allt detta bråte bakom sig och i dag arbetar för att uttrycka traditionell svensk kultur på moderna sätt. De behöver inga fiender. De skapar musik, de skriver böcker, de målar tavlor, de lär ut praktiskt hantverk, de håller tal och föreläsningar om historia, de bevarar orörd natur och för värderingar, ideal och visdom vidare in i en ny tidsålder. För detta krävs inte politisk propaganda, sentimental aggression och symbolisk extremism - endast en kärlek till att vara svensk och naturligt leva som en, bland kaos, dekadens och förvirring.
