Nätpirater och skattkammaröar
Häxjaktstribunalen, sammansvetsad av svensk domstol och mäktiga artister och mediaindustrier i Amerika, går nu till full attack mot den svenska fildelningscentralen Pirate Bay. I flera år i rad har skiv- och filmbolag skrikit sig hesa över vågen av populariserad fildelning bland gemene man. Farhågorna har varit flera men huvudsakligen centrerat sig kring påståendet att fildelningen bromsar den legala mediaförsäljningen. Trots allt påtryck från lobbygrupper vet svensk domstol nu inte hur den ska hantera PB-fallet; är det olagligt att peka på var olagligt material kan laddas ner? Jag har en enkel motfråga: vem bryr sig?
All debatt som rört detta ämne har mer eller mindre handlat om pengar. Populistiska artister över hela världen har uttryckt sitt motstånd till piratkopiering, av denna enkla anledning att deras liv går ut på att tjäna pengar. Maskinellt spottas dessa glamourprodukter ut av enorma mediakonglomerat, alla inställda på att maximera vinst genom att tilltala den obildade och cirkusdresserade massan. Genom dessa industrier säljs massmediala livsstilar som på löpande band och det är väl knappast förvånande att det är just dessa artister som känner sig blåsta på fildelningen. Till och med rävar som Metallica (som faktiskt komponerade en hel del speedmetall av värde fram tills And Justice For All...) hoppade tidigt på tåget och sågade nedladdningen. Som om de inte redan gjort bort sig nog, genom att totalt sälja ut med neurotisk, modern rockmusik i smörpaket.
Faktum är att mediaindustrin endast har detta att vänta sig. Om du förvandlar musik till ett konsumtionsmedium och gör människor beroende av det, innebär det att dina konsumenter inte uppskattar din musik av konstnärliga skäl, utan endast använder den som en social accessoar. Det är för sent att börja lipa över försäljningsfall nu; så fort massan fick reda på hur enkelt det var att installera Windows på datorn och börja tanka ner mp3-filer, var det kört. De har inget intresse av att artisten ska få in sin inkomst, de vill bara åt produkten. Och dessa Hollywoodaktörer har väl hur som helst aldrig lidit; samtliga av dem är goda för flera miljoner och deras lyxliv skulle knappast påverkas nämnvärt av försäljningsraset av skivor. De får in sina pengar ändå på promotion, konserter och mediajippon.
Konsumtionsindustrin har grävt sin egen grav. Deras konsumenter är inte lojala till producenterna utan till koncepten. Nu får mediajättarna smaka på sin egen medicin. Samtidigt har jag noll sympati för dem idioter som spenderar sina liv på att ladda ner denna smörja och sedan gå med i "Piratpartiet" för att lobba genom "fri kultur". Deras så kallade "kultur" är en ren mediakonstruktion av samma industri de hävdar vara motståndare till. Slå en titt på vad som laddas ner på sajter som PB: Hollywoodfilmer, Hollywoodmusik och Hollywoodbilder. Oavsett hur mycket man vill att "alternativ" media ska komma fram, vilket jag f.ö. inte förnekar är fallet, är det inte huvudsakligen det som människor är intresserade av. Det är livsstilen dem sett på TV som styr deras behov och tänkande.
Därför är jag totalt ointresserad av både Amerikas konsumtionsindustri och de svenska hobbypiraterna. Låt dem göra varandra bankrutta. De bidrar båda till högen av skit som produceras varje år och hjärntvättar oss i form av politiskt vinklad "underhållning". "Fri kultur" är ännu ett liberalt flumbegrepp som kan översättas till "jag vill ladda ner en identitet". Den traditionella kulturen med visor, högtider, folkmusik och värderingar håller på att gå förlorad; överröstad och ersatt med den bröd-och-cirkus-teater som den finansiella världen marknadsför åt den moderna slaven. En falsk, dogmatisk religion som redan nu håller på att rasa samman.
Är det på grund av organiserade nätpirater? Knappast. Finniga tonåringar framför datorer utgör inte ett samhällsproblem. Men deras mentalitet och livsstil, i dag ett nästintill folkligt fenomen, gör det. Oavsett vem som producerar och tjänar på hela den här historien, kommer spel-, musik- och filmindustrin att i ökande grad fortsätta fungera som en virtuell verklighet för en alltmer fördummad mänsklighet. Nätpiraternas och mediaindustrins kultur är en anti-kultur med dystopiska förtecken. Det är en kultur utan riktning och konsensus; kort sagt, en villfarelse som distraherar oss från de övriga problemen i vårt samhälle. Tiden för dessa gycklare närmar sig sitt slut; vi väntar tålmodigt på kollapsen med förhoppningen att en ny tid snart ska komma - och när den gör det, har både pirater och deras skattkammaröar kapsejsat på djupt vatten.
