Svensk kollektivism försvagas
På 1930-talet lade man den teoretiska grunden till den svenska modellen och efter andra världskriget byggde vi en välfärdsstat delvis skapad ur vår neutralitets ekonomiska försprång. Den svenska modellen blev känd som den perfekta balansen mellan ekonomisk höger och vänster. Så här i efterhand kan man tolka det som en kompromiss för att kunna leva i den moderna västvärlden med ett system som samtidigt tar hänsyn till vår svenska kollektivism, som bl.a. tagit sig uttryck i jantelagar, icke-psykologisk litteratur och andra tecken på osjälviskt beteende.
Nu håller detta på att förändras: politiken i Sverige rättar sig allt mer efter omvärlden och därmed förändras också svenskarna. Svenskens anpassning till det nya politiska systemet märks genom att man plötsligt i mycket högre grad är beredd att bryta mot reglerna för att ge sig själv fördelar, något som kommit att bli allt mer accepterat bland svenskar i gemen. Nu talar vi inte bara om gratisgenerationens krav på att kunna ladda ned de senaste avsnitten av "Lost" utan att betala. Vi talar om en situation där allt fler svenskar väljer att manipulera det svenska välfärdssystemet för egen vinning – 95 procent av svenskarna erkänner sig tillhöra denna grupp, detta enligt Fredrik Bergström, f.d. VD på AB Handelns Utredningsinstitut, HUI.
Bergström säger att det tillhörde det vanliga att svenskarna förr höll sig efter reglerna – kanske för att reglerna fungerade, kanske för att vi är kollektivistiska till vår natur, kanske både och. Nu bryter man mot regelverket – kanske för att det inte fungerar längre i och med att svensk politik påverkats av en globalisering som knappast håller sig efter svensk modell, kanske för att vår mentalitet har anpassat sig efter det globala "samhället" och därför blivit mindre kollektivistisk. Troligen både och. Det som talar tydligast för att vår attityd håller på att förändras är att medan vi förr fördömde dem som bröt mot överenskommelsen, tar vi nu i stället efter deras beteende - faller en, faller alla. I fallet förmögenhetsskatt råder förhållandet att en självisk elit först ser tillfällen att komma undan och det svenska samhället tvingas därpå förändra sig för att överleva. Att vi har tappat förtroendet för ett kollektivistiskt system är uppenbart, och orsaken är globaliseringen – den kraft som ämnar göra alla kulturer till en hopplöst grå röra.Liberaler kommer förstås att hylla att svenskarna "mognat", vuxit ur den svenska modellen och nu försöker ta sig vidare dit alla andra redan hunnit. Det hör förstås samman med kritiken av kollektivismen som sådan; man hävdar att dess brist på frihet gör att vi stannar i växten (för att fullfölja metaforen). Nog för att välfärdsstaten kan göra oss håglösa och bortskämda, men i vanlig ordning fäller liberalen krokben för sig själv: kollektivismen är en överenskommelse som gör att vi inte behöver kontrolleras – vi litar på varandra så pass mycket att en frihetsinskränkande mekanism inte behövs. Det är först när fusk uppkommer som staten måste införa åtgärder och därmed kontrollera oss. Hur begreppet "frihet" sedan utnyttjas av borgerliga politiker skall vi inte bara tala om.
Just detta att man litar på varandra har varit ett av de vackraste dragen i det svenska samhället. Men att man inte längre drar sitt strå till stacken tyder på en pessimism angående vårt gemensamma öde. Vi har splittrats av allt från utförsäljningar av våra företag till atomiserande invandring. Kanske är det så enkelt att när Sverige, representerat av den offentliga sektorn, slutat bry sig om sig självt, så finns inte längre en anledning för den enskilde svensken att upprätthålla bilden om en givande gemenskap. Sverige brister allt mer i mål och mening (mindre smart då att lägga ned Sverige.se) och svensken vänder sig i stället mot sig själv: "De har inte längre något att ge, jag har bara mig själv att lita på." Här måste de ledande i Sverige vakna och inse att om man nu inte vill anpassa systemet, så får man visa sina medborgare ett Sverige som är värt att upprätthålla och därmed göra svensken till den han egentligen är: den osjälviske individen som följer ett gemensamt regelverk eftersom han vet att det är ett för honom värdefullt samhälle som han bidrar till.
