Alkoholpolitiken är ett misslyckande
I den svenska politiken finns det huvudsakligen två läger: socialisterna, som skyller alla problem på sociala orättvisor och vill lösa dem genom att sätta oss i beroendeställning till staten, och liberalerna, som i sin tur aldrig får nog av privatiseringar och därför tvingar oss in i ekorrhjulet av karriärsklättring. Det är väl därför knappast förvånande när socialdemokraten Thomas Östros föreslår en skattehöjning av alkoläsk för att minska alkoholkonsumtionen bland ungdomar.
Förslaget reflekterar en grundläggande brist på förståelse för varför människor i allmänhet dricker och hur man ska motverka liknande fenomen bland ungdomar som vandalisering, mobbing, rasism och misshandel. För det första är det banbrytande löjligt att gå till attack mot så kallad "alkoläsk". Förutom det faktum att man måste vara tappad bakom en vagn för att lägga pengar på syntetiskt sockerblask, utgör alkoläsk knappast någon "inkörsport" till annat än mer Coca Cola och Fanta. Det ungdomarna super är öl och ren sprit som vodka. Den oskyldiga drömmen om tonåringen, ovetandes om starka spritdrycker (?), som plötsligt får syn på en fruktdryck med 3,5% alkohol och därefter börjar att kränga hela ölflak, är nog inget annat än en socialdemokratisk konstruktion.Alkoläsk i just detta sammanhang verkar kunna liknas med våld i TV-spel och rosa snusdosor: lätta saker att skylla på om man inte vill ta tag i de verkliga problemen. Sanningen är att de flesta tonåringar vid tidig ålder antagligen redan har kommit i kontakt med starköl, vodka eller liknande. Att supandet i dag är ett folkhälsoproblem är ett faktum, men frågan Östros ställer sig är fel. Konsumtionen kommer inte att minska för att vi reglerar priset på en vara, eftersom det knappast är priset som är motivationen bakom varför ungdomar handlar starksprit (lägg märke till att alkoläsk endast säljs [lagligt] på Systembolaget, där ungdomar inte får lov att handla). Frågan om varför ungdomar i dag super kan lika gärna ställas till hela den svenska befolkningen, oavsett åldersgrupp.
Svaret vi kommer att få är en blandning av lättja/tristess, festtillbehör, tradition och personliga problem. Sanningen är att vi dricker för att fly verkligheten. Precis som med TV, datorspel, heroin, sex och kontorsarbete, har alkoholen en förmåga att bedöva våra sinnen och rikta vår uppmärksamhet mot en falsk trygghet, som vi tror oss kunna använda temporärt för att ändra verkligheten och göra saker bättre. Anledningen till att tryggheten är falsk ligger i själva konsumtionens natur: vi super inte oss redlösa varje helg för att vi inte har lärt oss någonting. Tvärtom; alla är fullt medvetna om att när vi vaknar upp söndagmorgon med huvudvärk på en nerspydd madrass är det dags att gå tillbaka till den trista, kalla vardagen med allt vad detta innebär.
Därför super vi: för att kunna stå ut och fortsätta slava. Alla slavar under någonting i dag; en tyrannisk chef, en oempatisk man eller hustru, ett plågande förflutet, en vilja till att bli en del av den sociala samvaron; ett hårt och hänsynslöst samhälle. Spriten får oss att tillfälligt glömma bort alla livets bekymmer och hitta tillbaka till den period i livet när moraliska och sociala restriktioner inte betyder så mycket; kort sagt, när vi är barn. Samtidigt är fenomenet, inte minst bland ungdomar, ett socialt sådant som vill att omgivningen ska hantera vardagen på samma sätt. Av denna anledning är det mindre kul att supa ensam: det förstärker endast självmedvetenheten om att vad man ägnar sin tid åt egentligen är patetiskt.Ingenting av detta har politiker som Östros riktigt förstått. Av samma anledning misslyckas dem därför även med sina anti-drogkampanjer, sina anti-våld protester och sina anti-rasistiska demonstrationer. De inte förstått de psykologiska, sociala och samhälleliga motivationerna till varför människor i dag beter sig som dem gör. I politikerns ögon är finans svaret och lösningen på allt. Men bakom den glimmande fasaden av skattehöjningar, polisiära styrkor och utrikespolitiska sanktioner, döljer sig ett nattsvart folkhem i tyst men absolut dekadens.
