Varför vänstern blev "miljömedveten"
Ända sedan den globala uppvärmningen blev uppmärksammad i massmedia har människor huvudsakligen delats upp i två läger: de som är religiöst troende på växthuseffekten och de som religiöst förnekar den som en politisk konspirationsteori för att "motverka ekonomisk utveckling". Det alternativa tredje lägret, som föga förvånansvärt även är det starkast växande i dag, utgörs av dem som helt enkelt inte orkar bry sig om miljön alls.
Medan vi tidigare har förklarat problemet med den politiskt korrekta kulten kring växthuseffekten, ställer vi oss nu följande fråga: hur kommer det sig att särskilt människor med vänstersympatier har blivit "miljömedvetna"? Gröna frågor och klimatpolitik börjar alltmer förknippas med sociala orättvisor och ekonomiska klyftor. Varför håller grön politik på att bli vänsterpolitik och vad är den drivande motivationen bakom vänstermänniskors nyligen uppfunna "miljöintresse"?
Vi börjar med att kort förklara vad är det som beteendemässigt definierar vänsterpsykologin. Theodore Kaczynski summerar som vanligt detta ämne med skarpsinne:
Leftists tend to hate anything that has an image of being strong, good and successful. They hate America, they hate Western civilization, they hate white males, they hate rationality. The reasons that leftists give for hating the West, etc. clearly do not correspond with their real motives. They SAY they hate the West because it is warlike, imperialistic, sexist, ethnocentric and so forth, but where these same faults appear in socialist countries or in primitive cultures, the leftist finds excuses for them, or at best he GRUDGINGLY admits that they exist; whereas he ENTHUSIASTICALLY points out (and often greatly exaggerates) these faults where they appear in Western civilization. Thus it is clear that these faults are not the leftist's real motive for hating America and the West. He hates America and the West because they are strong and successful.
Words like "self-confidence," "self-reliance," "initiative", "enterprise," "optimism," etc. play little role in the liberal and leftist vocabulary. The leftist is anti-individualistic, pro-collectivist. He wants society to solve everyone's needs for them, take care of them. He is not the sort of person who has an inner sense of confidence in his own ability to solve his own problems and satisfy his own needs. The leftist is antagonistic to the concept of competition because, deep inside, he feels like a loser. (Industrial Society and its Future, §15-16)
Vänstermänniskan lider av individuell osäkerhet. Han tvivlar på sin förmåga till självständighet och upplever sig själv som ständigt utsatt, svag och underlägsen andra människor. Därför dras han automatiskt till ideologier som socialism, som bygger på att hierarkiska beroendeförhållanden ska utraderas och ersättas med ett horisontellt samhällssystem där alla lever jämlika utan skillnader. Vänstermänniskan är mobboffret som kräver att ingen retar någon annan; tiggaren som vill att alla människor ska vara lika rika; slaven som suktar efter att göra alla till kungar.På grund av detta faktum identifierar han sig med allt och alla som upplevs som att leva i en underlägsen beroendeställning till något eller någon annan. Arbetstagaren står i beroendeställning till arbetsgivaren (kommunism), kvinnan står i beroendeställning till mannen (feminism), svarta står i beroendeställning till vita (mångkultur), handikappade står i beroendeställning till friska individer (humanism) osv. Psykologin är hela tiden densamma: att identifiera sig med och glorifiera det underlägsna, svaga och misslyckade. Märk väl att värderingsprocessen är vänstermänniskans egen; ingen har påstått att kvinnlighet är "underlägset" manlighet, att arbetstagare är "underlägsen" arbetsgivare, eller att vita i alla lägen är "bättre" än svarta. Vänstermänniskan skulle aldrig våga erkänna det, men hans ideologiska schema förutsätter att dessa kategorier av människor står under en annan kategori människor.
Identifieringsprocessen tjänar två syften: 1) vänstermänniskan ser sig själv i offrets situation och 2) försöker invertera maktbalansen genom att kollektivisera offren och vända dem mot sin förtryckare. Alla förlorare ser sig själv i andra förlorare; likväl drömmer förlorare alltid innerst inne om att bli en vinnare. Men en slav är alltid en slav. Det enda sättet för slaven att bli en mästare är att vända på kategorierna och ge illusionen av att slavar är mästare. Detta är själva grunden till vad F.W. Nietzsche beskrev som slavmoral: en invertering av en ursprungligen aristokratisk moral, som förhärligar alla förmågor och karaktäreristik som förknippas med att vara slav. Genom att påtvinga aristokratin en slavmoral, förändras förhållandet mellan de båda parterna, men eftersom slaven aldrig i faktiskt mening kan bli mästare, försöker den istället att utjämna de skillnader som gör en slav till slav och en mästare till mästare.
När vi nu har klargjort vad det innebär att motiveras av vänsterpsykologi, blir det genast lättare att kontextualisera alla de ideologiska ställningstaganden som människor med vänstersympatier gör i dag. Växthuseffekten i massmedia beskriver ett skevt förhållande mellan människa och natur. Människan, för vänstermänniskor nu definierad som en ond, girig, hänsynslös rovdjurskapitalist, exploaterar, skadar och utnyttjar den stackars oskyldiga naturen. Naturen är alltså underlägsen människan; den står i beroendeställning till människans industriella överhet. Genom maskiner, fabriker och arbetskraft, ägd av en kapitalistisk elit, förstör vi en natur som inte kan försvara sig själv. Vänstermänniskan sörjer; inte för att naturen förstörs, utan för att naturen är ett offer.
Härtill kommer de sociala implikationerna av det industriella system som möjliggör denna exploatering. Under klimatkonferensen i Bali lade man fram förslaget att de rika industriländerna i Väst bör skänka teknologi åt de fattiga länderna i tredje världen, för att hjälpa dessa att skapa "grönare" teknologi. Ropet på grön teknologi är ett rop på jämlikhet. Det handlar alltså inte längre om miljöförstöring, utan om en ursäkt att försöka sudda ut de ekonomiska och sociala gränserna mellan Västvärlden och övriga världen. Det är vänstermani, förklädd som "klimatpolitik" och "miljömedvetenhet".Vänstern är med andra inte grönare än det sotsvarta betonggolvet inne i fabriken, som producerar deras politiskt korrekta - "gröna" - produkter. Istället för att se människan som en del av naturens system, blir miljön ett offerlam som ska strykas medhårs och gullas med politiskt. Det är synd om naturen och förtrycket kommer som vanligt från överklassen; de som äger industrierna och förgiftar vår planet. Medan det senare antagandet är korrekt, är problemet i sig varken arbetsgivare eller fabriker, utan en kombination av överbefolkning, överkonsumption och överexploatering.
Men vänstermänniskor vill inte förändra vår livsstil, kränka mänskliga rättigheter eller neka fattiga barn i tredje världen till att reproducera sig, installera elektricitet i sina hyddor och äta sig mätt på importerad mat. Tvärtom; själva syftet med vänsterns miljömedvetenhet är att skapa och upprätthålla denna beroendeställning för att framstå som moraliskt god. Kaczynski noterar samma fenomen:
If our society had no social problems at all, the leftists would have to INVENT problems in order to provide themselves with an excuse for making a fuss. (Industrial Society and its Future, §22)
Det masochistiska beroendet blir en moralisk drog och därför ser vi mängder av tonåringar springa omkring på klimatkonferenser och antirasistmöten; poängen är inte att stoppa klimatpåverkan eller rasism, utan att identifiera sig som offer för nämnda problem och få en kick av det. Det hela kan närmast liknas en pornografisk film, fast enbart med innehåll som talar till vårt moraliska och känslomässiga omdöme.
Sanna miljöaktivister motiveras av en genuin kärlek till naturen och en vilja till att bevara den för dess egen skull. Den typen av aktivister kommer inte att sätta individer framför miljön och heller inte försvara den livsstil vi lever i dag. De tror inte på att konsumera sig till en friskare planet, men fördömer heller inte sociala eller ekonomiska grupper i samhället för vad som sker. De inser att felet ligger i själva samhällsdesignen bakom hur vi lever och endast en ändring av den kommer att förändra människors beteendemönster och samhällsliv. Men framförallt: de identifierar sig inte som offer, utan som positiva krafter för att fullfölja sin potential och rädda det dem verkligen bryr sig om.
