Skandinavisk skillnad
Det är en sak att jämföra svenskens lynne med spanjorens eller kinesens eller arabens eller amerikanens. Där märker vi fort stora kulturella skillnader, vad som är socialt accepterat och hur vi beter oss sinsemellan. Men hur är det då med exempelvis en dansk persons mentalitet jämfört med en svensks? Kan det vara så stort skillnad? De är ju praktiskt taget våra bröder, eller hur? De av oss som välsignats med syskon vet att även om vi har samma ursprung, så är olikheterna likväl ofta en orsak till konflikter och missförstånd.
Det är intressant att undersöka hur vi svenskar är som människor i förhållande till andra, men personligen tycker jag nästan att det är särskilt spännande att jämföra oss med just våra grannländer. Vi tre folk – svenskar, danskar och norrmän – som är så lika i grunden, är ändå så olika. Vad är det egentligen för olikheter vi utvecklar när vi likt enäggstrillingar väljer att på var sitt håll företa en resa till olika platser med olika omgivningar? En tog sig till bergen och fjordarna i nordväst, en annan till de kluvna lågländerna i sydväst och en sista till de kuperade skogsområdena i öst. När dessa förutsättningar format dem efter lång tid och de träffas på nytt, hur fungerar kommunikationen?
Exportrådet i Danmark har enligt Dagens Nyheter gjort en studie kallad "Skillnader mellan dansk och svensk förhandlingsstil" som i princip visar att risken att affärer mellan svenskar och danskar går i stöpet främst beror på att man underskattar de kulturella skillnader som faktiskt existerar. Dan Rosenberg - mannen bakom studien - ger oss inte bara kalla fakta, utan också en intressant förklaring på hur skillnader i förhandlande i de två länderna har uppkommit:
Man måste ha ett historiskt perspektiv. Danskarna är ett handelsfolk i botten, medan svenskarna har en industrihistorisk bakgrund med bruk och ingenjörer som har styrt mycket. Handlaren vill köpa billigt, sälja dyrt och göra snabba affärer. Ingenjören tänker i processer och långsiktighet och kan inte ställa om produktionen snabbt. Sådant präglar ledarskapet än i dag.
Att dansken i regel är en mer flexibel individualist och svensken en planerande kollektivist bekräftas av författarinnan Kirsten Weiss bok "Når vikinger slås". Sådana skillnader kan förstås leda till missförstånd när de möts, och därför kan vi måhända inte förvänta oss att kutymen skall vara "som vanligt" när vi tar en tur över till Köpenhamn. Troligen var vi mycket mer lika varandra kring vikingatiden och ännu längre tillbaka, men alla tre skandinaviska länder har ständigt varit på väg i olika riktningar och i färd att utforma ett allt mer eget sätt att vara.Att dansken alltid kommer vara mer lik oss än en italienare kan vi nog hålla för heligt, och i en globaliserande värld är det för våra gemensamma intressens skull troligen viktigare att vi arbetar med norrmän och danskar än med japaner och argentinare, men trots att vi har samma arv, så har vi aningen olika intressen som vi måste respektera. Vi är bröder, och skall känna oss som bröder, men med allt vad det innebär. Metaforen tycks fungera väl rent historiskt: När våra länder tog sina första steg mot tillståndet som nationalstater, låg vi ständigt i luven på varandra, kom väl överens ibland men krigade annars jämt och ständigt, så som småsyskon brukar göra. Sedan mognar man så sakteliga, och rätt vad det är dyker en oskriven överenskommelse upp om att "nu bråkar vi inte mer, nu är vi ju vuxna". Det var väl lite så man kan tolka skandinavismen under 1800-talet. När man väl "slutit fred" får man dock inse att man ser åt olika håll. Man hälsar på och umgås ibland, och talar om saker man har gemensamt, och man samarbetar i sådant som rör oss alla tre. Men längre än så bör vi nog inte dra det – vi är trots allt tre olika folk.
