Försvaret och konflikträdsla
I tider då svenska försvaret tunnas ut mer än någonsin, har några kristdemokrater fått för sig att lägga fokus på jämställdheten i leden. Kristdemokratiska ungdomsförbundet vill att 40 procent av soldaterna i Sveriges utlandsstyrka ska vara kvinnor (nuvarande siffra ligger på ungefär nio procent). När det viktigaste (och rent av akuta) är att få ett försvar som fungerar, har man i stället som mål att uppfylla något som i dag har blivit en allt mer tröttsam moralisk kliché. Nåväl, i dessa tider handlar det inte om att vara originell, bara om att hinna först; om inte kd hade gjort det, så hade vilket annat riksdagsparti som helst armbågat sig fram för att sola sig i glansen av återspeglad politisk korrekthet.
Det som är lustigt i sammanhanget är att trots att man har egalitära motiv, så motiverar man inte sitt förslag med detta, utan syftar i stället på könens olikheter: kvinnor har tydligen "lugnande effekt på konflikter". Ella Bohlin, ordförande i KDU, lägger också fram följande skäl:
De soldater som är i tjänst har inte bara ett operativt ansvar, utan träffar också lokalbefolkningen. Ofta har kvinnor i krigshärjade områden utsatts för övergrepp av just män i uniformer, och vågar inte berätta för en man i uniform vad de varit med om. Kvinnorna kan lättare identifiera sig med en kvinna, och känna förtroende.
Med andra ord erkänner man omedvetet (?) kvinnors och mäns olika funktion i en jämställdhetspolitik som egentligen är tänkt att syfta på individens "rätt", snarare än grupperingars karaktäristika. Detta tyder på hur t.o.m. jämställdhetsivrare har svårt att undvika verkligheten.
Man får däremot erkänna det ironiska i att om man som i Sverige "sedan mer än femtio år tillbaka arbetat för fred och demokrati" (som Försvarsmakten uttrycker det), så passar det kanske alldeles utmärkt att så att säga "kastrera" armén. För tusan, utrota alla män överallt, så slipper vi allt vad konflikt heter. Men när Kina och Indien blir de nya ekonomiska superstaterna och konflikter om resurser väntar precis runt hörnet även i norra Europa, är det kanske inte bara "lugnande" styrkor ett land vill ha att förfoga över ...
Särskilt då är inte kvoteringar en huvudfråga. Problemet med kvoteringar är att proportionerna man vill uppnå inte motsvarar proportionerna bland de resurser som finns tillgängliga, d.v.s. de 40 procenten militäriskt kompetenta kvinnor man vill ha i försvaret finns inte "naturligt" hos befolkningen, vilket gör att den totala kompetensen sjunker i yrket om man pressar fram en sådan kvotering.Nu vet vi förvisso att värnplikten inte omfattar kvinnor, och då menar några att kvinnorna i armén säkert skulle ha varit lika många som männen om även kvinnorna tvingats till värnplikt. Nja, tveksamt; även om kvinnor inte omfattas av värnplikten, så är det fortfarande frivilligt att gå med (via "antagningsprövning"). Om kvinnor nu hade haft samma generella intresse/kompetens för det militära som män, så hade de redan nu uppfyllt ungefärligen samma kvot i armén, och så är bevisligen inte fallet. Vi får i och för sig ha den lilla del män i åtanke som inledningsvis inte haft något intresse av armén, men sedan p.g.a. värnplikten ser nya dörrar öppna sig och tar chansen. Men skall vi vara realistiska är den delen inte så stor.
Feminiseringen av försvaret är i grunden kanske mest ett uttryck för konflikträdsla. Men livet är fyllt av konflikter (nytt liv kräver död o.s.v.), och den principen är en förutsättning för all form av utveckling. Det betyder inte att alla konflikter leder till något positivt, och att välja konflikt och hämnd i alla lägen (jämför med det judiska "öga för öga, tand för tand") är ovärdigt och trångsynt, men att alltid vända andra kinden till är samma typ av galenskap.
