Kulturdekadens försvaras av yttrandefrihet
Den sexualliberala konstutställningen "A History of Sex" av Andres Serrano fortsätter att uppröra, denna gång i Alingsås, där konservativa från kd och NSF har uttryckt sitt ogillande. Samma utställning blev vandaliserad i Lund av tre nynazister som lämnade kvar ett kort manifest "mot perversion". Politikerna grät krokodiltårar över att den heliga yttrandefriheten hade brutits och valde att fortsätta utställningen med nya kopior. Bilderna upprör inte bara på grund av själva innehållet, utan även för att det kontrasteras mot en idyllisk naturbakgrund, som ytterligare förstärker extremiteten i utförandet. Slutsatsen av detta blir att det hela är iscensatt med vetskapen om att det ska skapa moralisk kontrovers.
"A History of Sex" är modern konst i den benämning att den nästan helt är beroende av medial respons för att etablera kommunikation med observatören. PFA sammanfattar metoden i sin artikel När uppstår konsten? på följande vis: "Först när reaktionen har kommit kan man säga att den konstnärliga processen är fullbordad, och cirkeln är sluten. Den reflexmässiga protesten är förutsägbar, förväntad och inbegripen i verket: men för att reaktionen ska komma krävs deltagandet av ännu en aktör: media."Vad detta innebär är att både kd och NSF har trampat i Serranos fälla. Ramaskri innebär medial uppmärksamhet, vilket i sin tur leder till högre social status för konstnären. Detta avslöjar två insikter om båda läger:
1) Konservativa och folk i gemen förstår sig inte på konst. De söker efter moralisk bekräftelse, och när någonting avviker från normen känner de sig kränkta. De krafter som i dag fördömer Andres Serranos är samma typ av människor som en gång i tiden tvingade August Strindberg att fly landet och Ingmar Bergman att hetsas i media. I dag förutsätter samma klientel att både Strindberg och Bergman är svenska kulturhjältar, trots att de inte själva fullt ut förstår varför. Den obildade massans åsikt är totalt irrelevant och deras reaktion på "moralisk avvikelse" bekräftar detta.
2) Serranos konstutställning är dekadent, inte för att den visar kontroversiella bilder ur vår sexualhistoria (uppenbart är att han har velat belysa historiska tabun som tidelag och homosexualitet), utan för att den kommunicerar en liberal syn på sexualitet som upplöser och står i motsats till den traditionella svenska (germanska) kulturen. Den moraliska fallgropen i Serranos bildverk ligger inte endast i perversiteterna i sig, utan huvudsakligen i framställningen av dessa. Människorna på bilderna försöker väcka medlidande genom sin likgiltighet. Deras tomma blickar riktar sig mot oss i ett försök att skapa skuldkänslor och skam. Dessa värderingar, som i förlängning ursäktar sexuella beteenden som traditionellt sett aldrig har varit acceptabla, är inte förankrade i vår kultur, utan i en global medievärld. Därför är den dekadent.
Jag vägrar att lyssna på människors moraliska anstöt av konst, för dessa människor är samma personer som tittar på "Let's Dance", valröstar och läser Jan Guillou. Deras moralism är reaktionär och söker efter saker som de kan peka på och skrika sig hesa över. Mediahoror som Serrano ser därför sin chans att slå två flugor i en smäll och bli rik på kuppen. Den liberala dekadensen föds av konservativa utlopp, medan den faktiska traditionella kulturen hamnar i kläm och glöms bort.Att kd och NSF reagerar på konstutställningen är inte nödvändigtvis "fel" i sig, men det arga missnöjet vilar på en konservativ populism som egentligen aldrig har förstått eller behandlat konst som konst, utan som moraliska samhällsfenomen. Sex och sexualitet i konst måste - som allt annat - alltid placeras i den kontext som den framträder, annars atomiserar vi innehållet och går därmed miste om själva poängen i vad ett konstverk vill säga. Människor som begår det misstaget bör varken uttala sig om konst eller tilldelas ansvariga positioner i samhället.
