Holier than thou
I den av regeringen tillsatta klimatberedningen kommer man ibland överens partierna emellan (!), men vår förvåning är inte stor när det hela tycks vara ett spektakel som går ut på att visa vem som är mest from i klimatfrågan, vem som sätter de högsta målen. Oppositionspartierna sätter press på nuvarande regeringen genom att ställa krav på en minskning av utsläppen i Sverige med 40 procent (räknat från 1990 till 2020).
Huruvida klimatförändringarna beror på människan eller ej är inte av större betydelse i sammanhanget, det är inte det de politiska partierna bryr sig om – just nu råkar klimatfrågan fungera som ett vapen man attackerar sina motståndare med. Man kan nästan likna det vid Förintelsen: det spelar ingen roll om nazisterna gasade judar ”med flit” eller ej, huvudsaken är hur den nästan mytomspunna berättelsen om Förintelsen används i dag. På SNUS har det talats en del om vikten av att låta målet helga medlen och hur förhållandet mellan mål och medel kan förhålla sig; här har vi ett utmärkt exempel på hur detta förhållande kan vridas och vändas: inför svenska folket är att rädda klimatet ett mål man ämnar uppfylla – men i själva verket är det för politikerna ett medel man använder för att klättra i den politiska hierarkin.De borgerliga partierna vet precis vad det rör sig om, men kan inte anklaga oppositionen för miljöpopulism – vilket annars skulle ha varit med all rätt - eftersom det inför folket skulle avslöja det falska och ytliga i det skådespeleri om klimatet som båda parter utnyttjar. I stället säger man lite försiktigt att målet inte är realistiskt. Detta med anledningen att man i egenskap av regering har det största ansvaret att utföra målen, men samtidigt vill man behålla klimatanklagelser som något legitimt när man väl hamnar utanför igen, d.v.s. när regeringstiden är slut och man måste anklaga den då rådande regeringen för något för att ta tillbaka sin position. För skulle man mot förmodan gå till attack mot socialdemokraterna för miljöpopulism, skulle det bara fungera fram tills det att Mona Sahlin blir statsminister och man själv tvingas anklaga socialdemokraterna för att inte bry sig tillräckligt mycket om miljön – eller, förlåt, för att inte bry sig tillräckligt mycket om klimatet, ty utanför klimatfrågan tycks någon miljö att bry sig om inte existera.
Att det bara är en fråga om politisk makt är inte svårt att se när man läser mellan raderna: ”Det är ekonomiska styrmedel och internationell politik som är de centrala frågorna. Det här är alldeles för viktigt för att lämna till miljöpartiet”, säger Carl B Hamilton (fp). Med andra ord: ”Vi vill också utnyttja den nya trenden för att rättfärdiga vår politik.”
