Progressivitet är en illusion
Det existerar i vår tid en absolut fiktion, med vilken moderna människor ideligen försvarar sitt självupptagna och destruktiva samhälle: progressivitet. Även kallad "utveckling", hävdar detta koncept att vi som mänsklighet, tillsammans med tiden, oupphörligen går mot ett ständigt bättre stadium. Man menar på att det förgångna definieras av ignorans, krig, religion och barbari. Den ljusa, moderna framtiden erbjuder oss istället individuell frihet, fred, global medmänsklighet och oinskränkt förnuft. Upplysningens apolliniska andar hägrar åter över planeten Jorden - vi tycks ha räddats från vår egen historia. Eller?
För att förstå tron på progressivitet måste vi först åskådliggöra skillnaden mellan traditionell indoeuropeisk och judiskkristen tidsuppfattning. Den judiskkristna synen på historia är linjär: efter syndafallet underkastar sig människan Guds makt och storhet, sakta men säkert införlivandes i en högre ordning som strävar mot uppfyllelse av det gudomliga. Människan föds, aktar Gud och kommer förhoppningsvis till Himmelriket. Därefter har livet nått sin statiska komplettering; en absolut frihet och lycka bekräftar tiden som en nödvändig linjär passage.
Den indoeuropeiska synen på tid är diametralt motsatt den judiskkristna och beskrivs bäst av de antika grekerna. Det finns här ingen absolut personlig uppfyllelse; livet är en serie återkommande upplevelser som endast mångfaldigar existensen när de kombineras i nya mönster. Det finns ingen slutlig frihet eller lycka, heller ingen befrielse från död och smärta. När människan dör blir hon, precis som inom kristendomen, dömd utefter hennes handlingar i jordelivet, men himmelriket är snarare en reflektion av samma liv som hon levt på jorden. Här i Norden slutar den uppoffrande mannen i Valhall, en evig serie krig och festmåltider, medan den tappra kvinnan blir en Valkyria - en del av den dom som faller över krigarna på Midgårds slagfält. Tidsuppfattningen är cyklisk; den jordliga existensen innefattar ett begränsat antal existentiella möjligheter och grundvalarna för våra liv förändras därmed inte.När vi i dag pratar om "utveckling", åsyftar vi således på samma (judiskkristna) linjära sätt att se på tid och historia. Vi tror oss hela tiden gå mot bättre tider, men lustigt nog reflekterar ingen över vad detta faktiskt innebär. På vilket sätt lever vi i en "bättre tid"? Om vi gör en snabbdykning i det moderna samhället, finner vi ganska snart att sanningen är den rakt motsatta: globala ekologiska katastrofer närmar sig, traditionella kulturer och inhemska folkgrupper utblandas, politisk korruption växer bland makthavare, pengar och finans verkar styra våra samhällen, och våld, otrygghet, stress, övervikt, rädsla och familjesplittring definierar vardagen för de slavande massorna på jobben. Att vi lever i en tid av utveckling är uppenbart, men var denna utveckling leder oss är mindre säkert. Avgrunden verkar plötsligt inte vara så långt borta som vi först trodde.
Progressivitet är en illusion. Den är, precis som de flesta andra moderna fiktioner, en absolut abstraktion som är konstruerad för att inte ifrågasättas och genomgå kritisk reflektion. Ingen ska kunna säga att det moderna samhället är destruktivt och korrupt. För andra blir konceptet ett defensivt verktyg i debatter, praktiskt och behändigt när man vill undvika att möta verkligheten. Det krävs inga argument för att vara en progressivist, eftersom den nästan uteslutande bygger på social dogmatisk grund: acceptera och repetera. Det känns bra inombords att lugna ner alla stressande rapporter om världens kollaps genom att hänvisa till något orubbligt och oklanderligt.
Den progressiva tidsuppfattningen uppvisar en ignorant och felaktig uppfattning av hur vårt universum fungerar, därför den förnekar entropins betydelse. Entropi innebär helt enkelt att en process i universum aldrig kan genomföra en transaktion av energi, utan att litet av den totala mängden energi går till spillo. Alla som har studerat hur en enkel bränslemotor fungerar känner redan till detta. Det är livets inre imperfektion som erbjuder oss möjligheten att överhuvudtaget kunna uppleva och genomföra förändring. Den linjära tidsuppfattningen framstår nu som rent banal: om allting befann sig i ett tillstånd av perfektion, skulle det inte finnas någon anledning för liv att uppkomma i universum. Singulariteten skulle uppfylla sig själv och därmed automatiskt leda till ett vakuum. Faktum är att singularitet som koncept inte kan ses som statiskt överhuvudtaget; hur kan det existera ingenting? Svaret är: det kan det inte, därför det är en paradox. Antagligen var det så allt liv i universum uppstod, vilket även vår fornnordiska mytologi intressant nog bekräftar. Det oändliga tomrummet Ginnungagap var från början det enda som "fanns", men eftersom fullständig och total tomhet omöjligen kan "existera," var det inte mer än logiskt att kosmiska krafter, i det här fallet i form av eld och köld, gick samman och började bilda liv.
Livet är inte en anslutande motorväg till Himmelriket, utan en ständigt pågående process som aldrig blir, kommer bli eller kan bli "klar". Termodynamikens andra huvudsats beskriver detta på följande vis: "allting går mot att entropin ökar, d.v.s. ingen process är möjlig vars enda resultat är att värme tas från en reservoar och helt omvandlas till arbete." Ett annat sätt att se på detta är att föreställa sig universum som ett slutet system (själva konceptet bakom ett universum förutsätter att det på något sätt kontrasteras mot "någonting annat"), där den grundläggande processen - transaktion av energi från ett tillstånd till ett annat - möjligtvis är simpel, men samtidigt kapabel till olika variationer och mönster, vilket är anledningen till att det existerar gigantiska planeter som Jupiter och små varelser som loppor. Mångfalden är oändlig, trots det slutna systemet.
There is no such thing as a new idea. It is impossible. We simply take a lot of old ideas and put them into a sort of mental kaleidoscope. We give them a turn and they make new and curious combinations. We keep on turning and making new combinations indifenitely; but they are the same old pieces of colored glass that have been in use through all the ages.
- Mark Twain
Denna cykliska tidsuppfattning är den mest realistiska och avslöjar tron på progressivitet som en illusion. Vi går inte ständigt mot en bättre tillvaro; antingen anpassar vi oss efter de grundläggande faktorerna som definierar vår existens, eller konstruerar vi våra egna ("frihet", "jämlikhet", "fred") och går under som art. Oswald Spengler beskrev detta på ett liknande sätt när han kontextualiserade den cykliska tidsuppfattningen på historisk grund och hävdade att civilisationer fungerar precis som organismer: de föds, växer sig större och blir enorma, sedan sjunker de sakta inåt och kollapsar som svaga, ynkliga varelser, tills de blir föda för en ny civilisation. Kretsloppet är slutet, även historiskt.Undergångsvisioner som Kali Yuga och Ragnarök blir nu lättare att förstå ur ett större sammanhang; de markerar endast slutet på en process, där entropin har tagit över fullständigt och tvingat oss till att rekapitulera inför att rädda vår moderna värld -- där finns ingenting kvar att rädda. Vi måste skapa någonting nytt, parallellt med en civilisation i Väst som nu är på definitiv nergång. Kreativa, konstruktiva människor som älskar livet, kommer att göra allt under sin livsstid för att vara en del av denna nya värld. De tror på att livet trots allt kommer att fortsätta, med eller utan valröstning, mångkultur och marknadskapitalism. De är orädda nihilister som vet att livet i sin essens är krig och står därför med svärdet i hand, beredda att dyrka den kaos som återstår innan en ny världsbild kommer att stöpas ur den gamla.
