Marcus Aurelius:
Du måste alltid begrunda hur allnaturen och hur din egen natur är beskaffad, hur den senare förhåller sig till den förra och vad för slags del av vad för ett helt den är. Betänk vidare att ingen kan hindra dig från att handla och tala i överensstämmelse med den natur som du är en del av.
om
nihilism
kultur
propaganda
XML: RSS-flöde

Svenska Nihilistsällskapet
© 2006-2014
Med upphovsrätt

« När vänder det? | Hem | Idol för en dag »

Roy Andersson - "Du Levande"

Roy Andersson är nu inne på sin fjärde fullängdsfilm. Vi vet att det är den fjärde eftersom vi känner igen hans filmspråk från Sånger från andra våningen: de statiska motiven som sjunker in i bildens mitt och skapar ett visuellt djup, de själslösa människorna utan empati och helhetsperspektiv, de kala och perfektionistiskt stereotypiska kulisserna - allt sammanvävt i ett absurdistiskt kollage som oroar, förargar och rör om inom oss.

Roy Anderssons 'Du Levande'Du Levande är rent stilistiskt och konceptuellt ett starkt bidrag till svensk filmkonst. Bildfragmenten från barer, tåg, lägenheter och gator svetsas samman på scenisk väg; kameran kan zooma ut från ett hyreshus och vandra över till ett andra, som om perspektivet var en levande organism. Utspridda händelser smälter in i varandra idémässigt och kommenterar föregående scener. Det finns en inre rytm och konstnärlig kontinuitet som Roy Andersson samtidigt impregnerar med emotionella avbrott och sociala distanseringar. Filmlandskapet är levande, men utan själ.

Det atomiserade samhällslivet kontrasteras mot svart humor, anspelandes på den diskurs mellan individer som uppstår då de upplever sig leva i enskilda världar, utan att greppa en större helhet. Det är tyvärr här som regissören misslyckas: filmen blir en långsam tågresa utan slutstation. Den traggar, älter och gråter sig fördärvad över den enskilda individens utsatthet, men genom att fastna i det humanistiska perspektivet, tillåts heller inte individualiseringsprocessen att övergå till något mer enhetligt. Varför bryr människor inte om varandra? Andersson svar är: de måste lära sig att älska.

Hur banalt detta än kan låta, finns det en poäng i detta absurda skådespel, som närmast påminner om den cykliska världsuppfattningen i dramer som I väntan på Godot: vi lever isolerade och ensamma i en oföränderlig tillvaro av mänsklig brutalitet. Skildringen är korrekt och det svider. Vi passerar nära och kära utan att beröras. Jazzmusikerna som regelbundet förekommer i filmen bekräftar och ger denna insikt en existentiell tyngd: alla kan höra musiken men ingen vill lyssna.

Roy Anderssons 'Du Levande'Men Du Levande förser oss aldrig med en framtidsvision som inspirerar. Den river upp våra industriella samhällsfasader, slår oss i ansiktet med vår egen skit och balanserar nätt och jämt upp sin serie av humanistiska värderingar med hjälp av en naiv människosyn, som föranleder återblickar till det gamla socialdemokratiska folkhemmet. "Alla ska med", men ingen har någon aning om hur det ska gå till. Kittet som håller tegelstenarna samman har fallit sönder.

Det som återstår är inte den känsla och kraft som evig konst ska kommunicera, den vilja till förändring som genomsyrar poesins natur och kanaliserar våra sinnen till en enhetlig, koncentrerad punkt. Bilden faller lika fort samman som den byggs upp. Kvar står den lilla människan och skriker sig hes - till vilken nytta ställer vi oss frågan. Egodrama? Kanske är det därför som Roy Andersson - med en påtagligt fatalistisk triumf - väljer att flygbomba ett samhälle som han med skärpa och själ har djupanalyserat men samtidigt övergivit och överlämnat åt moralens riktningslösa öde.
 
Winckler (Webbadress)
13 januari 08 - 14:20
kommentera Winckler

Helt riktigt. Du levande är en välgjord film. Den har en snygg estetik, ett genomtänkt koncept och ett relevant ämne. Men någonting saknas. Roy Andersson visar själv ingen av den kärlek han kräver av människorna.

PFA ()
15 januari 08 - 16:29
kommentera PFA

Filmen är klart underlägsen “Sånger från andra våningen” (vilket är hans tredje långfilm, medan “Du, levande” är den fjärde). Det fanns en mer direkt humor här, även om de andra i bion inte verkade tycka att det var lika roligt som jag. Slutscenen var precis som du säger fatalistisk, men perverst tillfredsställande. En av de starkaste scenerna var annars tanten som bad gud att förlåta de ena och de andra för sina illgärningar. Scenen är i själva verket ett angrepp och inte alls en bedjan om förlåtelse.




  
Kom ihåg personlig information?

Din kommentar kommer att synas på sidan när kommentaren har godkänts av redaktör.



Underrätta:
Göm e-post:

Fotnot: Alla HTML-taggar förutom <b> och <i> kommer att tas bort från din kommentar. Du kan skapa länkar genom att skriva webbadressen eller e-postadressen i kommentarfältet.

Kategorier

Senaste kommentarer


Asdf om
8 saker en nihili…:

Jag kan inte sluta vara bitter över de troende människor som …
Jonas om
Min vilja är mitt…:

Sunshine triumferar i kommentarfältet! Det konstlade språket …
Patrik om
Lars Molin - Zoom…:

Jag komer ihåg TV-serien Zoombie som jag såg för exakt 30 år …

Community

Arkiv

01 jan - 31 jan 2009
01 dec - 31 dec 2008
01 nov - 30 nov 2008
01 okt - 31 okt 2008
01 sep - 30 sep 2008
01 aug - 31 aug 2008
01 jul - 31 jul 2008
01 jun - 30 jun 2008
01 maj - 31 maj 2008
01 apr - 30 apr 2008
01 mar - 31 mar 2008
01 feb - 29 feb 2008
01 jan - 31 jan 2008