Idol för en dag
Idolprogrammen på tv är ett virus som har spritt sig till varje medelklasshem och blivit regelbunden underhållning för människor efter åtta slavande timmar på jobbet. Obegåvade primadonnor, korkade kändisar och talanglösa karriärrävar ställer sig i kö för att bli morgondagens artist och få sina 15 minuter i rampljuset. Strålkastarna riktas på människor som möjligtvis kan lära sig att sjunga hyfsat bra, men inte har någonting att uttrycka förutom sitt ego. Vi som publik förväntas agera som populistiska domare; vi ska klappa våra händer när någon sjunger bra och bua när någon stackare gör bort sig. Det är demokrati, fast i glamourform.
Medan det är uppenbart att det hela är en gynnsam affärsidé som kammar hem stora pengar för dem som står bakom programmen, är idolyran tyvärr mer än så. Det är ett koncept, en tro på medelmåttan som den nya framtida stjärnan. Borta är alla unika genier som Beethoven, Bruckner och Schubert; i vårt moderna samhälle kan vem som helst bli "konstnär" och göra sig populär. Men medan de eviga konstnärernas verk framförs och hyllas flera hundra år efter att de blev komponerade, är den moderna artisten bara idol för en dag. Sedan börjar nästa säsong och alla glömmer bort de tidigare guldjägarna. Nya idoler vankas i konsumtionsindustrin.Programidén tilltalar alla osäkra och mediokra fånar eftersom den ger oss illusionen av att även vi kan stå på scen och bli världsstjärnor. Fokus förflyttas från en glamourös Linda Bengtzing till en vanlig Svensson som knappt kan knyta skorna. I demokratins namn är vi alla lika och det är då inte mer än rätt att vi kan sitta och sjunga översimplifierade poplåtar som handlar om oss själva och vårt neurotiska känsloliv. Det spelar ingen roll att dina sentimentala falskheter bara är "inne" tills nästa säsong tar vid; om en månad kan din syster ta över och köra samma vals, fast med annan refräng.
Idolhysterin är populär bland vanliga människor, då den tillsätter Folket som domare över vad som är bra och vad som är dåligt. Vi kan demokratiskt sitta hemma vid tv-soffan och glänsa bland vänner och bekanta över hur kvalificerade bedömningar vi kan göra: "Nej minsann, där gjorde Anna en miss när hon vickade fel på rumpan, hon kan inte sjunga, ut med Anna!" Det är både bekvämt och tillfredsställande att leka musikexpert framför en lysande låda, eftersom vi själva knappt kan hosta fram "Blinka lilla stjärna" på julafton.
Problemet med ett samhälle där den medemåttiga individen kan bli stjärna är att vi glömmer bort de verkliga stjärnorna, som genom tidlös konst lyckades skildra vår existens i en högre, poetisk form. Dessa naturbegåvningar får nu stå tillbaka för en samling får som lärt sig upprepa två meningar om sitt liv i formen inledning-vers-refräng-brygga-refräng. Detta imponerar på vilsna tonåringar, uttråkade trebarnsmammor och diverse soffpotatisar som fått för sig att just deras dotter ska bli nästa världsartist. Ironiskt nog kommer de flesta aldrig ens komma i närheten av den stora scenen; i stället får grannarna sig ett gott skratt när hon sjunger falskt inför fem popstjärneproducenter, som gör narr av hennes ambitioner och ber henne att inte komma tillbaka på ett tag.
Slutresultatet är förudmjukelse och falsk berömmelse, marknadsförd som framtiden för unga människor, som redan från början har växt upp med att yta motsvarar innehåll och att man måste ta sig fram i livet genom att göra sig socialt attraktiv. Det hela slutar inte bara i ett fördummande av vår kultur, men framför allt medföljer en tilltagande kommersialisering där allting ska bli en glänsande produkt. Ingenting presenteras i sin naturliga, faktiska form; smink, glitter, voiceovers och falska applåder ska bana väg för en "Idol"-verklighet där alla är talangfulla divor av världsmått. Allting handlar om popularitet och pengar.Den enda sången jag vill höra sjungas i vårt samhälle detta kommande år, är visslandet av tv-apparater som sakta men säkert krossas under betongplattor på soptipparna runtom i landet. Det är dags att vakna upp till verkligheten och sluta leka popstjärna på fritiden, för den enda publik som i slutändan tjänar på att dressera oss till tv-idoler är den globala makteliten, och de sitter just nu i en lyxig trevåningsvilla i Bryssel och håller på att skratta sig fördärvade över människors obeskrivliga och outtröttliga dumhet. Idol för en dag, idiot för en evighet.
