Samhällets (o)mognad

Jo, det var så här: En mulen kväll stod jag i ett kök och pratade med en iransk tjej. Eller kvinna skall man kanske säga, det är svårt att se skillnad i ålder ibland och var gränsen går mellan åldersbegreppen. Hon hade i alla fall bott i Sverige i drygt ett år, hade sedan tidigare doktorerat i fysik och skulle till slut bli något slags ingenjör hade hon tänkt. Då kan hon ju inte vara helt korkad, tänkte jag. Bland det bästa med utsocknes studenter är att man kan fråga ut dem om deras kultur och hur den skiljer sig från vår – då får man lite perspektiv på vem tusan man själv egentligen är. Och man får lite av den "vanliga" människans erfarenheter från ett fjärran land som bara massmedia berättar om efter att informationen passerat ett antal filter. Jag började hur som helst med att fråga vad Iran är för ett land, vad hittar de på där? Hur är det mer religionen och så? Nu visste jag förstås redan en del om landet (dess historia hade jag betydligt bättre koll på än hon själv skulle det visa sig), men berättelser från en infödd är aldrig fy skam.

– Tja, det är ju ganska annorlunda, svarade hon leende medan hon rörde runt i en risfylld gryta. Det är väldigt strikt, förstår du, vi har vissa regler om hur man skall bete sig och vad man skall ha på sig. Men jag tror det finns väldigt mycket vidskepelse i religionen.
– Så är du själv väldigt sekulär och så? frågade jag.
– Nej. Jag är troende.
– Aha, shiamuslim då väl?
– Ja, precis. Alltså, jag växte upp i en relativt sekulär familj, men vi är ändå muslimer allihop. Jag är väl den som varit mest religiös. Men jag tror att religionen är en privatsak; jag plockar det ur Koranen som jag tycker verkar logiskt, det som jag tror är den sanna islam – resten tror jag är ren vidskepelse som skrivits till för att kontrollera folk.
– Jo, det känner vi igen i västvärlden, sade jag.
– Precis! skrattade hon och himlade med stora svarta ögon. Efter ett tag degenererar religioner, så är det nog med dem alla. Jag tror vi måste hitta tillbaka till vad som är det sanna. Men vad tycker du om religion? Är du troende?
– Nej, inte på det traditionella sättet. Eller, jag tror väl inte alls, men ibland nästan önskar jag att jag gjorde det. Själv växte jag upp i en "sträng" (här viftade jag med fingrarna för att symbolisera anföringstecken) sekulär miljö – var man religiös var man dum i huvudet. Och att det blivit så sekulärt är väl en förståelig reaktion på all den där vidskepelsen antar jag. Men det känns så tomt efteråt, för jag tror att religion och kultur och så vidare hör väldigt tätt samman.
– Det tror jag är problemet med Sverige, sade hon bestämt och hällde saffran i riskoket. Jag tror att man måste ha en ram inom vilken man lever, och som säger vad som är rätt och fel.
– Du menar etiken i ett samhälle?
– Ja, eller, om vi säger så här: Ibland känner jag mig väldigt ensam här i Sverige, jag har ju fortfarande släkt och en massa vänner kvar i Iran. Men då ber jag och läser Koranen, och då känner jag mig inte så ensam längre. Jag tror människor behöver något inom sig, något som tillförs. Asch, det är så svårt att förklara på engelska, men jag hoppas du förstår vad jag menar!

Jag förstod nog rätt så väl. Hon kom från en bakgrund som västvärlden (åtminstone på andra sidan Atlanten) brukar kalla tyrannisk eller ond eller odemokratisk eller ofri, men där man tycks ha mycket att leva för, kanske mer än här. Hon sade att om hon talade med någon i Iran om vidskepelsen inom religionen, så hade hon troligen blivit dödad, men föredrog det framför Sveriges tomhet. Ni är åtminstone ärliga om saken där borta, mumlade jag till. De hotas av yttre hot, medan vi sakta dör inombords.

Fan också, tänkte jag, här lockas jag i fällan att sätta mitt hopp till motsatsen till mitt eget samhälle bara för att det råkar vara en motsats till ett av många helveten. Hur gammal är jag egentligen? Nå, jag försökte balansera upp det hela en aning:

– Jag kom till att tänka på det där med etiken, om rätt och fel. Det behöver ju inte vara så mycket antingen eller; jag tycker att reglerna och lagarna och allt det där bör vara mer flexibla, att de fungerar mer som en guide. Om vi har ett trafikljus – du vet, med röd gubbe och grön gubbe – så är det ju väldigt praktiskt att de finns där, för då talar de om för oss att till exempel "ja, nu är det röd gubbe, i de flesta fall är det dumt att gå över gatan nu, för du kan bli överkörd". Men när man någon gång ser sig noga omkring och det är uppenbart att det inte kommer någon bil ens på kilometers avstånd, och det fortfarande är röd gubbe, vore det inte väldigt dumt (jag passade mig noga för att använda svärord i den här konversationen) att bara stå där och vänta och vänta på att grön gubbe skall börja lysa? Har man tillräckligt med vett i huvudet så kan man väl avgöra vad som är rimligt ändå utan att behöva böta för det? Är det inte lite så du tänkte när du talade om reglerna som man plockar ur? Det skulle bli kaos om alla gick mot röd gubbe hur de ville, men har man tvärtom en lag som säger det är klippt om man någonsin gör si eller så, då har man i stället ett tyranniskt samhälle. Lite som med de bibliska budorden, de är på tok för inskränkta i min mening. Det spelar ju uppenbarligen ingen roll om vi isolerar oss från varandra som människor – den där typiskt västerländska individualismen, du vet – för då blir vi så ömtåliga och rädda att vi tolererar sådan där byråkratisk kontroll i alla fall.

Där tystnade jag ett tag. Hela diskussionen var som att erinra sig det där eviga pendlandet fram och tillbaka under historiens gång: Vi når en tes, kallar den kristendom eller islam eller vad som helst, förstår snart att något gick fel någonstans eftersom verkan av tesen i längden inte varit tillfredsställande, vi revolterar med en antites, och långt senare förstår man att det var den motsättningen – den dualismen – som var problemet från början. Syntesen formas, och man önskar att man hade sett den komma redan vid förkastandet av den ursprungliga tesen. Det kan visserligen vara en viktig läroprocess, men att se bortom extremer och få en "balanserad vy" tillhör nog mognaden hos varje människa. Det man frågar sig är: När skall det här samhället växa upp? Vi har pendlat länge nog för att se båda sidor av myntet framifrån och bakifrån, från vänster och från höger. Det är som att se en förutsägbar film, eller lyssna på en förutsägbar skiva – det är bara barn utan erfarenhet som uppskattar verken i fråga. Väx upp, för fan!

– Hm, började hon på nytt, jag tror ändå det är bra med regler som man följer och inte får bryta alls. Vill du smaka på det här jag lagat, förresten? sade hon, och sträckte fram en skål med gul risgeggamoja, en iransk dessert som smakade julgröt.

Den natten låg jag och tänkte över saken: Nåväl, då var vi väl tillbaka på ruta ett igen i den där diskussionen. Hon är fast i sin uppväxts sätt att se på saken. Och här är vi, fångade i vårt. Men kanske med en erfarenhet av tomheten hon aldrig upplevt, hängande på pendeln mellan ytterligare två extremer, och med chansen att ta modet till oss att släppa taget och hoppa ut i nya möjligheter.

Stå ditt kast

Det finns de som säger att det förflutna för alltid är borta med vinden och aldrig kommer tillbaks igen. Ungefär så tänkte jag också, innan jag en dag traskade ner till ICA på min gamla hemort för att hämta ut ett paket. Medan jag stod och plingade på klockan, kom en ung tjej fram och ställde sig bakom disken. Våra ögon möttes och jag insåg plötsligt att det inte var vilken expedit som helst: "Rebecca, det är ju du! Vad gör du här?" Det är både irriterande och intressant att möta gamla klasskamrater på de mest vardagliga platser; irriterande därför att man bara hade tänkt hämta ut ett paket, på sin höjd köpa några tomater och en gurka, men samtidigt intressant, därför man givetvis blir nyfiken på vad som har hänt alla dessa år. Det räcker med att utbyta ett par meningar och man inser plötsligt hur skilda vägar man gått. Tiden verkar vara ett parallellt fenomen, som nyckfullt väljer att förändra hela liv för några, medan andra står och stampar på samma ruta i mer eller mindre resten av sina liv.

Det är en smått obehaglig känsla att veta om att gamla vänner fortfarande bor kvar i samma håla och säljer varor på ICA. Ingenting verkar ha förändrats sedan man sågs sist; de bär samma kläder, har samma dialekt, går till samma jobb, raggar på samma personer, lyssnar på samma musik, bor i samma område...det är nästan ironiskt. Sedan slår det en plötsligt: det skulle inte kunna ha blivit annorlunda. En sorts ödesmättad stämning uppstår. Den här tjejen är jättetrevlig och är inte tappad bakom en vagn, men hon skulle aldrig kunna bli akademiker och forska om konceptuell dualism inom principen för förklaringsexklusion. Hon var aldrig något snille i skolan och verkade ha mer fallenhet för att utbyta skvaller än att skriva uppsatser. Det är hon också medveten om och därför står hon nu och slår in varor på en maskin. Men detta betyder inte att jag, eller någon annan, automatiskt har rätt att se ner på henne som person för att hon är kassörska. Man är varken bättre eller sämre för att man jobbar på snabbköp, reparerar bilar, eller säljer elektronik.

Detta inser man tydligast när man väl själv blivit akademiker och förstår att människor i gemen inte har förändrats sedan gymnasiet. Samma studenter som på dagen skryter om att vara politiskt aktiva (d.v.s. demonstrera utanför kommunhuset och snacka dynga på kaffehus) och studera juridik på heltid, vinglar om kvällarna omkring bland korridorsrum och spyr ner golv och väggar. Sedan grovhånglar de med alla inom fem meters radie och somnar halvnaken på ett bord någonstans. På vilket sätt skiljer dessa människor sig ifrån dem du såg göra samma saker under högstadie- eller gymnasieperioden? Svar: Ingenting. Det är samma vilsna individer, som försöker kompensera för egna tillkortakommande, låg moralisk karaktär och dåligt självförtroende, genom att göra sig socialt populär och dränka sig i böcker och sprit. De flesta universitetsstudenter är inte ett dugg bättre än sina gamla klasskamrater, som nu har ett riktigt jobb och därför skärper sig för att behålla det, även om de kommer att tjäna dubbelt så mycket i månaden när de är klara med sin utbildning, och kommer att rösta på Moderaterna istället för Socialdemokraterna. Vem bryr sig? Det är samma pack.

This is one of the main problems in our society now [both in India and in the US]... No one knows who is who and so many jobs which should be being performed by Brahmins and ksatriyas are being done by sudras... It is said kalo sudra sambhavah, "In the age of Kali everyone is a sudra." So it is a very difficult time. Mostly people are sudras, there may be a few vaisyas [businessmen] but almost no ksatriyas or Brahmins... This is the problem. We are not training them. The intelligent people are available, but instead of training them as Brahmins and ksatriyas we are training them as technologists. But these are sudra jobs...

The Indian Caste System

Tvärtom är den akademiska världen ett enda stort luftslott, där människor bygger upp en fantasivärld av politisk och social korrekthet. Genom att upprepa klyschor, vara duktig och till pricka följa alla trendiga teoribildningar och postmodernistiska filosofer (gäsp), kan man utan vidare bli godkänd av lärarna, som i sin tur måste tillgodose påtrycket från ledande auktoriteter i området. Det är en i mångt och mycket falsk värld, fylld av sociala rovdjur, som manipulerar sin omgivning för att klättra på samhällsstegen och erhålla mer makt. Den typen av människor ser du mindre av bland den undre medelklassen, som oftast är jordnära och pretentionslös till naturen, och försöker att ta sig vidare i livet genom att sköta sitt arbete och undvika att gunga båten (det är akademikerna som bestämmer hur mycket vi får gunga innan vi bedöms vara intoleranta mot vår omgivning). De kan inte referera till karriär och pengar, så istället försöker de att kompensera genom att dramatisera sig själva med den materiella välfärd, som är tillgänglig på en hyfsad månadslån. Klyftan mellan den högutbildade och den lågutbildade markerar två skilda världar och det värsta av allt är att alla fånar som sitter på institutioner och lobbar fram feministiska, postkoloniala och marxistiska perspektiv på allting i media, hjärntvättar resten av vår befolkning och styr dem genom att vara med på tv, prata i radio, eller skriva i våra tidningar. Istället borde de vara ute på fälten och plocka rovor.

Det kanske största hyckleriet i den akademiska världen är den moraliska överlägsenheten, som är särskilt stark på institutioner där vänstern är förhärjande (d.v.s. på allting som berör kultur, historia och samhälle). Man skänker pengar till humanistiska organisationer, man demonstrerar för att ingen människa ska vara illegal, man skriver hundrasidorsrapporter om hur vi ska ena "arbetarklassen", och man försöker försvara arbetaren genom att "krossa nazism" och "jaga ut bratsen". Att man aldrig lyckas med något av detta beror givetvis på att det är lögner, alltihop. Majoriteten av dessa människor kommer från en etablerad medelklass och har troligtvis aldrig behövt skrubba en endaste toalett eller fingra med en förgasare i hela sitt liv. De kan knappt stava till arbetare, och om de hade suttit i fikarummet tillsammans med ett gäng snickare och hört deras grova syn på kvinnor, pengar och invandrare, hade de antagligen baxnat av kognitiv dissonans och dött på fläcken. Vänsterakademiker överlever endast därför att de håller sig inom akademins värld. De behöver aldrig konfrontera den verklighet som finns där ute, så istället hittar de på utopiska ideal om hur allting bör vara, som i en sagovärld där alla människor är grå, jämlika och flitiga nissar i en tomteverkstad, och det inte finns någon elak tomtefar som övervakar produktionen av alla leksaker. Det skulle ju annars innebära klassdiskriminering, rasism, sexism, afrofobi, islamofobi, och annat hemskt.

Just därför att han förespråkar en social tolerans genom sina akademiska begrepp, upplever akademikern att han är moraliskt överlägsen oss andra. Vi som står utanför och läser hans rapporter är outbildade och smygrasistiska förtryckare, som måste omvändas till en marxist precis som han själv. Om vi råkar vara vita män i medelåldern är vi med allra största sannolikhet en rasist och sexist, vi vet inte bara om det ännu. Endast i huvudet på en människa som lever i sin egen lilla värld, kan sådana här fantasier bli fullständigt övertygande. Följ med mig ner till ICA där hemma och fråga någon av kassörskorna vad de tycker om rasism, sexism och islamofobi. De kommer bara att rycka på axlarna och säga åt oss att inte störa dem när de arbetar; de är mitt uppe i sin vardagsverklighet och har inte tid att spela moralisk hjälte. De flesta av dem tvingas leva i den brutala värld som akademikerna har skapat, där misshandel, rån, våldtäkter, missbruk och mygleri hör till vardagen. De oroas mer över splittrade familjer, kriminella missbrukare, korrupta hyresvärdar och flyktingströmmar, än de gör över att falla in i dolda rasistiska tankemönster. Ju mer vi utsätts för den vardagen, desto större realister blir vi.

Moralisk överlägsenhet sprids som ett virus bland de högre sociala skikten i vårt samhälle. Detta är en degeneration av det feodala system vi en gång hade i Sverige, som i modern tid övergick till klasser, och nu har gjort slavar rika och filosofer fattiga på makt. Strukturen bakom meritokratiska system är inte ursprungligen social, utan vilar på en biologisk grund. Vi kommer aldrig ifrån de fyra grupperna som ett feodalsystem bygger på:

1) Ledare: kan tänka självständigt, fatta egna beslut, och har förmåga att leda och organisera en grupp människor för att uppnå ett mål. Kombinerat med god intelligens, hög moralisk karaktär och lite livserfarenhet, kvalificerar majoriteten av dessa människor som präster, politiska ledare, filosofer och kungar.

2) Halvledare, halvarbetare: kan i viss mån arbeta och tänka självständigt, om de vägleds av ledarskap och får vissa utsatta ramar att arbeta inom. Har förmåga att handla som vanliga arbetare om de inte tränas i självdisciplin och får en god utbildning. Inte redo för att leda en grupp, utan att själv styras av någon annan.

3) Arbetare: kan inte riktigt tänka självständigt och ser kortsiktigt på det mesta. Kan vara flitiga och användbara om de organiseras av en ledare som säger åt dem precis vad de ska göra och hur det ska göras. Är bra på att memorera och upprepa handlingar och tankemönster. Utgör det största skiktet i ett samhälle.

4) Slavar: kan inte tänka självständigt och är oförmögna att se bortom sin egen omedelbara existens. Är inte goda tänkare, utan tänker gärna med kroppen. Kan endast utföra enklare arbetsuppgifter som kräver mer rå styrka och flit än tankeverksamhet, och om de inte övervakas med jämna mellanrum, smiter de från uppgiften, klantar till någonting, eller gör uppror. Har i regel låg moralisk karaktär och kommer att förstöra saker om de inte tillrättavisas med sträng hand, som visar vem som är herre.

Nu är det plötsligt lättare att placera in alla människor man träffat under livets gång. Som man märker, kan t.ex. företagsledaren för en svetsfabrik hamna under grupp 2, medan många akademiker är socialt tränade individer ur grupp 3. Det är förmågan som spelar roll och inte det externa (vilka kläder du bär, vilken musik du lyssnar på, vad du har studerat, var du bor). Nedbrytningen av det här systemet innebär katastrof för ett samhälle, då människor ur en lägre grupp klättrar upp på samhällsstegen och får mer makt, och vice versa. Många akademiker har gjort precis denna klassresa och det är därför de inte kan hantera sin position, annat än som ett sätt att utöva makt. Därför kan de sitta på sina kontor och advokera exploatering, fattigdom och våld bland de lägre grupperna, eftersom de själva inte behöver vara en del av den verkligheten:

Dr. Pathak happens to be from India's highest caste. His interest in helping Dalits began at an early age.

"While I was a child at 13 years old, I touched an untouchable. For that my grandmother forced me to swallow cow dung, cow urine and Ganges water to purify myself," Pathak said.

From 'untouchable' to role model

Den här mormorn förstod impulsen bakom moralisk överlägsenhet och tvingade därför sitt barnbarn att möta samma verklighet som han förespråkade. Vem som helst från Kshatriya kan tala sig varm över Dalit, men hur många är beredda att leva i den verklighet deras natur utgör? Tror du att alla människor är jämlika? Bra, då placerar vi dig på Kumlaanstalten bland alla pedofiler, våldtäktsmän och massmördare, så får vi se hur länge du överlever där. Tror du att svarta och vita människor i grunden är exakt likadana? Bra, då ger vi dig en första klassbiljett ner till en somalisk by, speciellt om du är en ung, vit kvinna, så låt oss se hur du trivs där. Tror du att man och kvinna är sociala konstruktioner? Vad bra, då kan du ingå i ett test där en grupp män och en grupp kvinnor utför mentala och fysiska test, så ser vi hur jämlika resultaten blir. Moralisk överlägsenhet är död för ett samhälle och den bemöts bäst genom kall, brutal realism.

Alla akademiker skulle behöva stå på ICA i en invandrartät arbetarort någonstans och slå in varor på en maskin i några månader, för att se hur det är att leva i den värld de har bidragit till att skapa. Därför finner jag det numera vara en befrielse att se samma tjej stå vid kassan, som jag umgicks med när jag var tonåring. Hon påminner mig om var jag kommer ifrån, trots våra skilda förmågor. Man kan se att vi har valt olika vägar i livet, men det är omöjligt att se ner på henne för det, även om man kan tycka att det är sorgligt att hennes fritid antagligen speglar miljoner andra svenskars. Det som spelar roll är vad vi gör av våra liv; att acceptera vår natur och utveckla oss själva. Du kan sitta på ditt kontorsjobb och skyffla papper för 30.000 i månaden på ett IT-företag och sedan leva loppan på stadens barer och nattklubbar, men i grund och botten kommer du alltid att vara en förlorare, precis som bilmekanikern, som spenderar helgen åt att titta på tv, supa sig full och somna på soffan tillsammans med gamla kamrater. Genom Bacchus blir vi trots allt jämlika; då vi kastar av oss slipsen och arbetarkläderna och blir vanliga människor, krypandes tillsammans på golvet. Det är då man inser att majoriteten av alla människor speglar varandra i sin karaktär och egentligen inte duger till annat än att lyda, supa, och reproducera. Med den insikten är det svårt att inte ta åt sig tanken bakom kastsamhällen och feodalstyren. Jag har en konstig känsla av att Rebecca på ICA skulle hålla med.

Sagan om idyllen som mötte sin undergång

Det fanns en gång ett litet bysamhälle i södra Sverige som hette Idyll. Där bodde flitiga bönder, duktiga hantverkare, äventyrslystna poeter och visa åldringar. I byns centrum hölls det dagligen marknad och inte långt därifrån fanns en liten men präktig kyrka, vars historia gick tillbaka till medeltiden. Där predikade byns präst varje söndag om Guds storhet och det rättvisa, goda livet efter detta. Byn styrdes av en lokaldemokratisk församling, som bestod av politiskt engagerade kvinnor och män i övre medelåldern. Där fattades gemensamma beslut angående jordbruket, kyrkans församling, marknadsaffärer, naturskötsel o.s.v. I byn fanns också en upplyst filosof, som studerat Spinoza, Schopenhauer och Nietzsche, och var påläst inom historia, politik, kultur och etik. Man kunde alltid finna honom i sin backstuga vid utkanten av byn, där ungdomarna samlades dagligen för att lyssna till hans predikningar om slavmoral, vilja, Gud som monistisk substans, och den eviga återkomsten. I byn fanns också en rik adelsman, som flyttat in till Idyll för att investera i ett industriellt järnbruk, som förväntades skapa arbetstillfällen för byns uppväxande generation.

Livet i Idyll var för det mesta lugnt och gemytligt. Eftersom byn var liten, kände alla alla och därför fanns det inga problem med kriminalitet, korruption eller annat, som hotade att skada tryggheten och gemenskapen människor emellan. Församlingen hade beslutat att inte erbjuda bostad åt skumma kringstrykare, fattiglappar, alkoholister, tjuvar och annat pack, som för jämnan vandrade förbi på landsvägarna och ville slå sig ner i Idyll. Den enda personen i byn som tog emot sådana människor och erbjöd dem husrum och mat var prästen. Han ansåg att alla människor var lika inför Gud och att det var en moralisk skyldighet att hjälpa den nästa, speciellt dem som hade det svårt i livet. Prästen försökte med glädje att få dessa människor åter in på Herrens väg, men oftast slutade det med att altarsilvret försvann på morgonen, och då kunde prästen ångra sin godtrogenhet och barskt fördöma både människorna och världen, som orättvisa och ogudaktiga.

En dag blev adelsmannens fabrik klar och de unga männen skrev på kontrakt om att få lov att arbeta där. De flesta lockades av lönen som erbjöds; alla visste att livet som bonde eller hantverkare betydde hårt arbete, utan att för den sakens skull tjäna mer än vad som behövdes för att leva ett enklare liv. Ungdomarna lockades också av maskinerna och allt det nya som fabriken innebar för byn. De äldre satt på verandorna, spottade snus och förblev kritiska till allt vad bullrande industrier och lönekontrakt hette. Man skulle ploga på åkern, väva tyger eller blåsa glas, inte stå inne i någon mörk fabrik och slamra fram metall som ingen behövde. Men adelsmannen försäkrade folket om att hans fabrik skulle mer än mångdubbla produktiviteten hos den arbetsprocess, som byns smeder annars fick göra för hand. Detta lockade också de unga och flera blev mer vänligt inställda till den rika herren, som verkade vilja göra Idyll rik och känd. Filosofen satt som vanligt i sin backstuga och läste om kategoriska imperativ. Han kliade sig i skägget och verkade inte vara intresserad av vad som höll på att hända i byn, fastän han då och då reste in till marknaden med sin hästvagn för att köpa frukt och bröd, och hörde sig för om när den nya fabriken skulle öppna för arbete.

Det gick så ett år och järnbruket visade sig mycket väl öka produktiviteten på framställningen av järn. Man började skapa legeringar och även producera produkter; stigbyglar, olika sorters hantverk, jordbruksredskap och andra saker av metall. De äldre vägrade köpa produkterna från fabriken och ansåg att de saknade charmen och kvaliteten hos det som byns smeder tillverkade. Men efterhand som industrin växte sig större och ny arbetskraft anlände från intilliggande byar, växte Idyll och blev rikare. Nu kunde man måla om kyrkan, bygga nya hus, rusta upp pubar och restauranger, anlägga nya vattenkraftverk och förbättra jordbruket. Prästen klappade händerna när han blev erbjuden ett nytt kapell, där han nu började inhysa fler av de kringstrykare som sökte sig till byn efter arbete. Medan de fick rum och mat hos prästen, erbjöd adelsherren dem riktigt arbete. Arbetskraften blev lättare att få tag på och byns unga fabriksarbetare började nu bli fundersamma; lönerna hade sjunkit sedan flera personer ur arbetslaget utgjordes av före detta luffare, pennknivsmördare, alkoholmissbrukare och kortspelare. Adelsherren motiverade sänkningen med sämre tider och hänvisade till prishöjningen på råvaror, som nu hade gått upp tack vare flera fabriker i närområdet.

Byns församling började få fullt upp med klagomål över inbrott, slagsmål, stöld och fiffel. De nyligen anlagda husen inkvarterade fabrikens arbetare och var fulla av skrik och skrål långt in på natten. Fyllebultar och lurendrejare smög omkring på värdshusen och skapade osämja och retlighet bland byborna. Folk började tröttna på varandra och höll sig för det mesta till sitt eget. På söndagarna samlades fortfarande folket i kyrkan, som nu byggts ut för att rymma den ökade befolkningen, och lyssnade till prästen som lovordade empatin och medmänskligheten i att värna om den nästa, och prisade den nya fabriken, som gav människor arbete och utslagna människor en ny chans att leva ett bättre liv nära Gud. De flesta byborna lyssnade och trodde på vad prästen sade, och ryckte på axlarna när predikningen var över; kanske hade prästen rätt? Man började anklaga sig för att leva inskränkt och ogudaktigt. Det var klart att man skulle ta hand om de fattiga och svaga, för vem skulle annars bistå en när man själv föll på backen? Filosofen satt utanför, lutad mot kyrkväggen, och märkte hur hans tidiga lärlingar nu började vända honom ryggen. Föräldrar viskade till sina barn att de inte fick lyssna på filosofens galna idéer och istället skulle läsa sin Mose, plöja åkern och vara vänlig mot främlingarna. Med "Etiken" under armen red filosofen hem till backstugan och lärde den lilla grupp ungdomar som vågade lyssna på honom, mestadels poeter, om känslornas villovägar och Gud i naturen. Dem var få som förstod vad filosofen ville säga, men efterhand som deras föräldrar blev alltmer stränga med att inte springa omkring ute på landet om kvällarna, blev filosofen slutligen ensam med sin häst, sin stuga, och sina böcker.

Det hade börjat anlända fler adelsmän som var intresserade av att fortsätta expanderingen av byn. Man byggde - med församlingens medtycke, som inbjöds som delägare i alla fabriker och därför propagerade för folket om vikten av ny industri - textilfabriker, man köpte upp åkermark och skapade centrala jordbruk, man satte upp en ny bank, man organiserade marknaden och utökade stånden. Byn växte åter igen och nya människor blev bybor. De äldre familjerna förlorade sakta men säkert köpare och fick slå igen sina smedjor, stånd, konditori, pubar och textilaffärer. Alla handlade nuförtiden i de större affärerna, där det fanns större utbud och lägre priser. Familjerna flyttade ut till utkanten av byn och fick efterhand försörja sig genom att ta anställning på någon av byns nya arbetsplatser, mot sin vilja. Adelsherrarna blev mäktigare och rikare, och började umgås mer och mer med församlingens män och kvinnor, som också blev mäktigare och rikare. Beslut började fattas mot och utan folkets medverkan, ibland därför att många människor inte ens dök upp under röstningarna längre, utan verkade vara ointresserade av byns angelägenheter, så länge det inte direkt rörde dem själva. Kyrkan blev också rikare, inte minst prästen, som nu blev intervjuad i byns tidningar och hyllades som en medmänsklighetens förkämpe och ett föredöme för andra tjänare av Gud.

Efterhand som sämre klientel flyttade in till Idyll, och främmande grupper som romer, polacker och estländare började slå sig ner i närheten för att finna arbete, segregerades byn alltmer och det blev viktigt med vem och hur man umgicks. Vissa kvarter räknades som farliga och man sade åt sina barn att undvika att ta de vägar när man skulle hem på kvällskvisten. Fabrikslönerna sjönk allteftersom billigare arbetskraft fanns att tillgå bland invandrare, medan administrationen bakom husbyggen, industriinköp, marknadsorganisation, affärsinnehav och bankväsende växte. Man började ta ut högre räntor på alla banklån och den politiska byråkratin som hade uppstått i den en gång lilla församlingen, hade nu växt sig till partibildningar, där liberaler och konservativa slogs om vilka företag som skulle köpas upp och vilka delar av näringslivet som ansågs utgöra byns framtid. Byn hade med kliv växt till en småstad och alla parker och lummiga grönområden var nu tvungna att plattas till marken och ersättas med riktiga vägar, som skulle underlätta trafiken och skapa nya handelsförbindelser med andra städer.

Det gick ett tiotal år och saker förändrades. Folkgemenskapen hade sedan länge brutits upp och under alla årliga festivaler och traditionsfiranden möttes numera folk för att supa, slåss och närma varandras män och hustrur. Farliga förbrytare sprang runt och rånade på sena kvällar, ungdomsgäng strök förbi och slog ner jämnåriga de inte tyckte om, mystiska gubbar och gummor satt i tält och lurade pengar av de godtrogna, företagsfifflare reste bort och tog kassan med sig, bankmännen började låna ut stora summor pengar till människor som inte längre hade råd med sina bostäder och avbetalningar på produkter, kyrkans män hade slutat att studera religiösa texter och var nu endast fromma så länge prästen hade koll på dem, och stadens äldre såg på medan den yngre generationen växte upp utan respekt och förståelse för sina rötter och förfäder, som en gång i tiden slitit ute på åkrarna för att försörja sina familjer. De traditionella värderingarna som försvarade mod, heder, ärlighet och flit tynade bort, och de stora svenska skaldernas prosaverk såldes inte längre, eftersom människor hade tappat intresset för konst och kultur. Man jagade ständigt pengar, ännu mer så, då många fabriker började skära ner på arbetstillfällena och effektivisera sin produktion genom att anställa till låg lön, köpa in nya maskiner, och sparka dem som ansågs kosta för mycket att avlöna. Detta skapade förbittring människor emellan och gav upphov till att gammalt groll flöt upp till ytan. Människor slutade tänka på kollektivets bästa och sjönk in i sina egna drömvärldar, som utnyttjades av stadens bordeller, opiumhus och barer. Det man ville skrika ut på dagen, söp man ut på kvällen bland horor, roulettbord och jazzmusik.

Den enda personen som tycktes leva oberörd av vad som hände i staden, var filosofen, som fortfarande levde i sin lilla backstuga och studerade i sina böcker. Han var illa omtyckt bland stadens invånare och ingen ur församlingen lyssnade längre på vad han hade att säga. Kliande sig i skägget fortsatte han att dra sina egna slutsatser och hälsa på de äldre familjer som bott i byn sedan den var liten och gemytlig. Han mottogs då med ett lättsamt leende, som om man helst ville glömma bort tanken på hur det en gång var, och istället försöka att vänja sig vid det nya livet. Man var inte riktigt säker på om saker verkligen hade blivit bättre eller sämre; det var svårare att få jobb, staden var full av parasiter och korrupta affärsmän, och grönskan hade ersatts med radhus och illaluktande fabriker, men man hade också fått lyssna till ny musik, fått möjlighet att köpa in fler produkter till ett bättre pris, det fanns fler nöjen, och det var spännande att gå på nya krogar, besöka nya affärer, prova nya kläder och testa all ny mat. Den lilla marknaden var nu en jättestor basar under tak och de en gång lokala hantverksaffärerna var nu stora fabriker där människor arbetade från morgon till kväll. Slitet och stånket belönades på kvällen med billiga fruntimmer, skummande brännvin och roliga uppträdanden. Sent på natten spatserade männen hem och grälade med sina fruar, medan barnen skrek och gnällde om leksaker, tystnad och ömhet.

Den lokala församlingen var utbytt mot en mängd olika partistyrelser och genom tidningarna kunde stadens invånare läsa om vilket parti som lovade guld och gröna skogar. Efterhand som man insåg att allting bara var lögner för att hålla sig kvar vid makten och tillgodose intressena hos de företagsledare som ville underlätta sina affärer, tröttnade människor också på politiken och nöjde sig med att valrösta vart fjärde år, då det avgjordes vilka parti som skulle sitta i styrelsen och bestämma över viktiga frågor. Då brotten och kriminaliteten hade ökat i staden på senare tid, började man tillsätta fler poliser, som nu fick order att spatsera gatorna fram dag och natt, och även få tillåtelse att läsa misstänksam post, genomsöka bostäder och granska skumma bankaffärer. Människorna var kritiska till polisen och ogillade beslutet, men politikerna garanterade att det var för deras eget bästa, som polisen skyddade folket från brottslighet genom att uppsöka den på plats. Fler och fler liknande beslut gick igenom i styrelsen och polisen hade nu rätt att inskränka på människors privatliv när och hur dem ville, för att förhindra att nya brott skulle begås. Eftersom det inte fanns några enade värderingar eller kulturella band som höll människor samman längre, växte den sociala isolationen och gjorde det lättare för rånare, tjuvar och fifflare att fortsätta sin verksamhet ostört. Medan småbovar togs fast och upplyste medborgarna i tidningarna om polisens effektivitet, kom de stora brottslingarna undan och flydde fältet så fort de blev upptäckta.

Stadens invånare hade sedan länge börjat misstro både arbetsgivare och politiker, som syntes ingå i maskopi för att tjäna så mycket pengar som möjligt och tillförskaffa sig så mycket makt som möjligt. Men ingen orkade sätta sig in i hur allt hängde samman, och då ingen ens kände till eller var villiga att lyssna på den nu snart döende filosofen, som låg sjuk i sin backstuga och förgäves försökte förklara för kyrkans män om vad som höll på att hända Idyll, fortsatte allting som vanligt. Stadens unga levde dekadenta, bohemiska livsstilar, och konkurrerade med varandra genom klädmode, populära idéströmningar, och pengar. Till och med den gamla kyrkan hade förfallit och bestod nu av människor, som använde sin position för att framstå som viktiga i media och samarbeta med makthavare för sin egen personliga vinnings skull. Prästen låg även han på dödsbädden och läste sina sista ord ur Bibeln innan han slocknade och lämnade den jordliga världen. Hans efterträdare var son till en företagschef och predikade om vikten av att acceptera och älska alla människor, att tjäna sin stad genom att arbeta hårt, och att inte stjäla, ljuga eller dräpa. Men knappt någon dök upp på söndagarna; människor låg hem och sov ut ruset på soffan. Och de människor som fortfarande trodde på Guds väg, var sedan länge moraliskt korrumperade och besökte kyrkan mest för att bibehålla ryktet om att vara en religiös och ärlig människa som trodde på sanningen och det goda.

Segregeringen fortsatte att växa i Idyll, inte bara mellan rika och fattiga, men även mellan folkgrupper och sociala positioner. Företagsledarna bodde i en del av staden, deras anställda i en annan. Judar bodde i ett område, polacker och romer i ett annat. De äldre fick inte längre plats i de små husen utan flyttade antingen själva ut på landet eller in på särskilda boenden inne i staden, där de vansköttes, vantrivdes och hatade de sista åren av sina liv. Deras barn var glada att slippa deras gnäll och tjafs, medan de yngre var fullt upptagna med att tjäna ihop pengar, köpa nya saker och utforska stadens nöjesliv. Med alla oproduktiva parasiter som nu strök omkring i staden och kostade kommunen pengar, började den sociala välfärden för medelskiktet att urholkas. Högre skatter och mer brottslighet gjorde att fler och fler familjer flyttade ifrån staden, medan packet fortsatte att flytta in. Kvaliteten på varor sjönk allteftersom företag köptes upp av större korporationer, som styrdes av chefer i andra änden av landet. Gatorna var skitiga, människorna trötta och slitna, och ungdomarna började förlora hopp om arbete och lycka i livet. Ett undre skikt höll på att växa fram, som bestod av människor med låg intelligens, låg moral och karaktär, och utgjorde en växande del av arbetsmarknaden för företagen, som nu krävde lågavlönade jobb för att driva sin produktion vidare och konkurrera med omgivande aktörer. Dessa människor hade inte mycket annat för sig i livet än att skaffa nya barn, gå på krogen, och jobba så gott de kunde. Deras barn rånade, slogs, ställde till med bråk i skolorna, och förstörde privat egendom som fritidsintresse. De äldre vågade inte längre gå ut, kvinnor var rädda för överfall, och männen var på drift. De omgivande älvarna var nedsmutsade med oljeutsläpp, kvicksilver och andra kemikalier från fabriker.

Till sist fick staden det svårt att försörja sig själv ekonomiskt och höll på att gå under av all brottslighet, intern osämja och arbetslöshet. Den lilla grupp som hållit staden uppe ekonomiskt med arbete, flydde nu fältet och sökte lycka någon annanstans. Filosofen hade sedan länge gått bort och hans backstuga hade jämnats med marken och blivit parkeringsplats åt den nya snabbmatsrestaurangen som öppnat upp. Allteftersom idioter och parasiter långsamt tog över och fördummade tillvaron, dog kulturlivet helt ut och ersattes med underhållningsbranscher och nöjesattraktioner. Politikerna var uppköpta av finansiella intressen och ändrade sina åsikter beroende på vad mäktiga lobbyister i staden sade åt dem att tycka och tänka. Företag efter företag såldes ut till utländska aktieägare och flyttade sin produktion till Östeuropa, där det var billigare och lättare att producera samma varor för en större konsumentkrets. Blommor, ängar och djur var sjuka av alla industriella utsläpp och urbaniseringstillväxten, och flyttade ut mot landet, där bönderna var tvungna att sälja sina gårdar och åkrar till stora korporativ, för att överhuvud taget kunna överleva och försörja sina familjer. Bankirerna blev mäktiga statsmän med guldklockor i kavajen, och sågs strosa nerför affärsgator och lyfta hattarna åt unga damer. På gatan mittemot kunde man se hemlösa stryka omkring och leta sopor bland bondkatter och drogmissbrukare, som levde på att sälja vidare till unga pojkar och flickor. Drogerna och alkoholen stillade smärtan, sorgen och depressionen.

Hundra år senare, då staden och resten av landet hade sjunkit ner till tredje världstillstånd, utbröt en fruktansvärd pest, som förts med fartygen från Ryssland. Den spred som en löpeld och människor dog i tusentals åt gången. Ingen undflydde döden och de som gjorde det, levde isolerade liv i sina hem och vågade inte öppna fönster och dörrar för någon. Efterhand svalt de ihjäl, tillsammans med sina djur, som låg på mattorna och gned sig om magen efter någonting att äta. Idyll drabbades också hårt från bortfallet av arbetskraft. De redan sjukliga och dekadenta dog först, och resten av befolkningen följde på löpande band. En liten grupp unga män och kvinnor, som sedan länge avskytt stadslivet och bestämt sig för att fly ut på landet och leva sina egna liv, valde att med häst och vagn bege sig därifrån och aldrig mer komma tillbaka. Bakom sig, medan vagnen rullade ut på den gamla, gropiga landsvägen, synade de staden en sista gång. Kyrkan, husen, industrierna och affärerna såg ut att försvinna in under den becksvarta himlen. De åkte längs vägarna tills de fann ett par avlägsna gårdar ute på slätten. Där möttes de av en liten grupp bondfamiljer som bodde där och förde sitt liv i avskildhet från resten av händelserna runtom i landet. De tog emot ungdomarna, och tillsammans hjälptes de åt att arbeta ute på åkrarna och föra ett enkelt och anspråkslöst liv. På kvällen samlades alla kring borden och läste i böcker som ungdomarna tagit med sig från staden. Där stod det om slavmoral, Gud, eviga återkomster, etik och världssjälar. Man förundrades, log, och lät blickarna glida ut genom fönstren, där mörkret växte omkring gårdarna och stjärnorna gnistrade och glimmade på himlavalvet, som nu sänkte sig ner och försatte jorden i en stor, väldig dröm. Och så gick livet vidare.

Knapphetens helgd

När soffan blir spikmatta och människan börjar se sig om

Norden kristnades mot nordbornas vilja, sägs det. På senare tid har det dock blivit allt mer uppenbart att kristnandets framgång minst lika mycket handlade om politiska och i förlängningen materiella fördelar för människorna här. Tråkigt att det skall vara så förstås, men i slutändan är samhällen beroende av tillgångar, resurser – allt sådant som sätter tak över huvudet och mat på bordet.

Ansgar hälsade på hos svearna redan på 800-talet, men det tog kanske nästan tre sekel till innan det var officiellt att svearna var ett kristet folk. Troligen fungerade det bra att hålla sig till hedendomen ett tag till utan att det fick ödesdigra konsekvenser för handel och liknande. Men när kristendomen fick ett allt större grepp om Europa, och inte som bara det sätt på vilket man tänkte och trodde, utan även på hur man organiserade samhället, så blev det i slutändan ohållbart att leva efter den hedniska metoden att identifiera sig med sin befolkning och mindre med den nation som den kristna organisationen skulle skapa (och på motsvarande sätt förhålla sig till andra folk som folk och inte nationer).

Vid nuvarande nationers val inför hur man skall förhålla sig till EU är det återigen en ny idé om samhället som presenteras. Under Nordens kristnande var det de högsta hönsen som avgjorde att Kristus skulle accepteras för att det inte var durabelt för samhällets ekonomi att hålla sig utanför, ett godkännande som sedan långsamt sipprade ned bland de lägre samhällsklasserna. Säga vad man vill om folkomröstningar i modern tid, men det som ofta starkt påverkar huruvida ett samhälle väljer ett nytt sätt att leva eller ej är om samhället klarar av att hålla sig utanför omgivande handelspartners samarbete och alltså mer än andra leva på sina egna resurser. Norden hade länge handelsförbindelser med det övriga Europa innan kristnandet, och att försumma den kristna organisationen och därmed också isolera sig ekonomiskt var ett alternativ som dåtidens kungar knappast såg som särdeles realistiskt. Att resultatet av de norska folkomröstningarna om EU gick att genomföra även i praktiken, d.v.s. att man faktiskt höll sig utanför den union som bl.a. skulle underlätta handel med övriga europeiska länder, beror säkerligen på att Norge klarar sig bra själva genom att borra efter sin olja och sin naturgas i jordskorpan under Nordsjön.

Idéns värde och eventuella framgång påverkas med andra ord mer eller mindre av de materiella förutsättningarna i det samhälle där den gör inträde. Jämför med Nazityskland: Weimarrepubliken behövde en stark ledare att stå som ett vägledande ljus för folket i inflationens mörker. Och vi vet ju alla hur det gick med den saken: Framgång för en ny idé, som helt motsatte sig det rent liberala, socialistiska och konservativa. Huruvida nationalsocialismen var en bra idé eller ej spelar ingen roll – dess historia är ett typexempel på hur radikala visioner vinner ett samhälle.

Svenska Nihilistsällskapet har också en tanke om hur samhället bör fungera. Men den kommer troligen inte att få genomslag bara för att den är ärligare och förhoppningsvis mer genomtänkt än den idé vi håller oss efter i vårt land i dag. Anledningen till att den moderna demokratin (som idé) i Sverige fortfarande inte utstår särskilt mycket kritik från folk i gemen, beror på att samhället än så länge är tillräckligt stabilt. Folk får tak över huvudet, de får mat på borden, och i någon mån fungerar fortfarande tv-apparaterna för att underhålla oss i en annars rätt trist vardag. Det är kanske inte så inspirerande tak eller särskilt nyttig mat eller särskilt meningsfull underhållning, men man överlever med god marginal. Vi kan likt Ansgar propagera för vår nya idé tills vi storknar, men vi bör inte förvänta oss att den vinner folks hjärtan bara för vår idé är bra. Det är först när samhället i sig börjar knaka i fogarna och ger tillräckligt dåliga materiella förutsättningar eller skapar för stort spirituellt vakuum som folk är öppet för nya idéer. När man helt plötsligt måste slåss om det man tar för givet, är man inte längre lika rädd för att utstå som radikal, politiskt korrekt eller dylikt. Den sociala gemenskapen reagerar negativt på sådant som ifrågasätter den rådande tryggheten, något de inte kan se implikationerna av, men när samhället inte längre är så tryggt och man helt plötsligt mitt framför näsan ser konkreta exempel på att samhället inte längre fungerar, då är det uppenbart även för den mest omdömeslöse att vi behöver något annat att bygga samhället på, och man kommer med stor sannolikhet också att acceptera även väldigt radikala förslag.

När detta väl sker, det är då vi måste finnas där. Det är då vi måste kunna presentera en välformulerad och genomtänkt idé för folk. Konkurrens om spelplanen kommer definitivt att finnas. Vår uppgift under tiden är just att utveckla vår idé, göra den till något mottagligt men samtidigt realistiskt, något som brädar alla andras idéer. När tiden är inne skall vi kunna säga: "Vi har alla sett resultatet – det gamla systemet fungerade inte. Friheten lurade oss, jämlikheten förlamade oss. Vi behöver ett nytt Sverige som tar till vara vår potential, en ny modell för hur framtiden skall byggas. Den modellen har vi – vi är framtiden. Sverige är dött, länge leve Sverige!"

Varför black metal är ett hot mot vårt samhälle

Emil Koverot från det svenska black metal-bandet Blodsrit miste nyligen jobbet. Brotten han begick var att spela black metal och hylla otäcka saker som mörker, död och våld. Intressant nog har DO valt att inte utreda fallet och anledningen till det är enkelt: Emils uppsägning innebär i princip att arbetsgivaren håller på att sudda ut gränsen mellan privatliv och arbetsliv. Detta är en fråga man helst vill undvika att ta i. Det blir alltså svårare för gemene man att separera livet inom hemmets fyra väggar och livet på arbetsplatsen. För att förtydliga konsekvenserna av detta: Om du är nationalist på fritiden eller har varit intresserad av satanism i yngre år eller protesterar mot FN (mänskliga rättigheter) i en demonstration, kan du förlora ditt arbete som lärare. Alla som ögnat igenom Skolverkets skolplan vet att den svenska skolans "värdegrund" är ett hopkok av liberaldemokrati, humanism och mångkultursvurmeri. Det är politik rakt igenom och det begränsar arbetstagarens möjligheter att involvera sig i idéer som trotsar vårt nuvarande samhälles paradigm.

Emils fall påminner om hetsen mot "satanisk heavy metal" i Amerika för ett tiotal år sedan, då bl.a. Judas Priest anklagades för att ha orsakat ett självmord. Tanken var att om man spelade en av deras låtar baklänges på bandspelare, kunde man utröna ett kryptiskt meddelande som uppmanade till självmord. Långsökt? Javisst, men dessa angrepp är alltid ideologiska. Det spelar ingen roll om du verkligen har offrat nyfödda spädbarn till Satan - problemet är att du avviker och därför ska du bort. Även band som Twisted Sister åkte dit och var tvungna att försvara sig i rättegångsprocesser. I detta fall rörde det sig om de fundamentalistiskt kristna sekterna i Amerika och deras lobbyverksamhet på politisk nivå, men vi ser liknande hets i Sverige mot exempelvis våldsamma datorspel och droger. Precis som i fallet med skolmassakern i Jokela skyller vi gärna ifrån oss på externa krafter i stället för att erkänna att den ökade instabiliteten i samhället beror på interna faktorer. Det är inte droger, datorspel, black metal-musik, satanism eller mordbenägna tonåringar som är problemet; problemet är designen bakom vårt samhälle och de värden den upprätthåller.

Det naiva i beslutet är givetvis att Emil inte nödvändigtvis går ut och offrar barn till Satan på fritiden, bara för att han sjunger om det i sin musik. Hade rektorn på skolan varit någorlunda insatt i metal, och konst överhuvudtaget, hade han varit medveten om att Satan i metal i de flesta fall enbart är en metafor som inte ska tolkas bokstavligt. En parallell till Emils fall hade varit att rektorn hade avskedat en sopransångare för att förhärliga krig genom att sjunga i en av Wagners operor. Vi talar alltså om en form av konstnärlig diskriminering, vilket är lustigt i det här fallet eftersom black metal är arvtagare till den klassiska musiken, i synnerhet Wagner och den nationalromantiska eran. Metal har varnat oss för den här typen av samhällshyckleri innan och har oftast gjort det i form av ockult symbolik. Så här beskrev Black Sabbath Amerikas dubbelmoraliska och exploativa utrikespolitik under tidigt 70-tal:

Generals gathered in their masses
Just like witches at black masses
Evil minds that plot destruction
Sorcerers of deaths construction
In the fields the bodies burning
As the war machine keeps turning
Death and hatred to mankind
Poisoning their brainwashed minds, oh lord yeah!

Politicians hide themselves away
They only started the war
Why should they go out to fight?
They leave that role to the poor

Time will tell on their power minds
Making war just for fun
Treating people just like pawns in chess
Wait till their judgement day comes, yeah!

Now in darkness, world stops turning
As the war machine keeps burning
No more war pigs of the power
Hand of God has sturck the hour
Day of judgement, God is calling
On their knees, the war pigs crawling
Begging mercy for their sins
Satan, laughing, spreads his wings
All right now!

Black Sabbath / War Pigs

Krigsgeneralerna beskrivs som häxor vid en svart mässa, och som planerar vansinniga krig för den hjärntvättade massan (Irakkriget någon?!). "Satan, laughing, spreads his wings" är inte en hyllning till Satan, utan en metaforisk beskrivning av ett samhälle där vi krigar för profit, men till slut förgör oss själva i jakten på absoluta principer (Pengar, Frihet, Demokrati). Och se där, håller inte redan Amerika på att rämna, både politiskt, ekonomiskt och "kulturellt"? Black Sabbath använder sig av en teologisk ordlek för att skildra en samhällsundergång. Metal har varit den enda moderna seriösa konströrelsen som väckt dessa frågor på ett intelligent, konstnärligt plan. Även om Blodsrit är ännu en generisk kopia av vad black metal var i Norge innan 1996, speglar dess symbolik samma musikaliska språk, och skolrektorn har helt enkelt bara besökt deras MySpace-sida, sett bilder på blod och rest den moraliska flaggan: "OMFG, död, otäckheter, ondska!" Allt medan vårt samhälle exporterar krigsmaterial till Afghanistan och bidrar till tusentals civilas död för att några angloamerikanska oligarker ska kunna suga landet tomt på olja och tvinga dess bönder att arbeta med genmanipulerade grödor. Och vi hackar ner på en liten musikartist för att försvara ondska?

Det är sant att metal utgör ett hot mot den svenska skolans värdegrund, men inte av de anledningar som den här rektorn tror. Metal avslöjar det ihåliga tomrummet mellan raderna: den trotsar demokratins ideologiska fundament och kontrar jämlikhet med styrka och utmaning, den sågar pluralism och hyllar den nationella, organiska kulturen, och den förkastar "mänskliga rättigheter" och uppmanar oss i stället att uppfylla skyldigheter och ideal. Men framför allt är metal konst, som intelligent beskriver hyckleriet och dubbelmoralen i vårt samhälle, och använder sig av metaforer och allegorier för att göra budskapet mer svåråtkomligt och esoteriskt. De flesta stora europeiska konstnärer gjorde samma sak på sin tid: Homeros beskrev genom Odysseus' resa hem till Itaka övermänniskans försök att kringgå massans fördummande tyranni, Dante beskrev genom sin vandring från Inferno upp till Paradiset den religiösa och moraliska korruptionen i det italienska samhället, Goethe fångade genom Fausts överenskommelse med Mefistofeles människans heroiska villkor för att förverkliga sig själv utan att uppslukas av passivitet. Men 95 % av mänskligheten greppar inte det esoteriska planet, utan underhålls endast av allegorins yta. Metal utnyttjar samma parallella teknik för att våga uttrycka samhällskritiska idéer, men nu har även allegorierna gått för långt i vårt toleranta folkhem.

blind lies rise
eternal sweet fire
killing /blink
one with soul
remains unseen
lickin throne of gold
soul of bricks
plague of deaths
hate rise/fill my eyes
those with no eyes
blind to see (him)
those with no eyes
blink
come feel inside
souls of fate
those with no eyes
blind to see
breath now, worship (him)
remains seen
warm carress of fire
breaks the pulse
close your eyes?

Antaeus / Those With No Eyes

Metal uppmanar oss att skåda in i Satan därför att han frigör oss från moraliteten, lögnerna och bedrägeriet. Bättre att härska i helvetet än att tjäna i himmelriket, som John Milton skrev. Genom metal bryter vi oss fria och tar kontroll över våra egna liv. Vi låter oss inte förledas av samhällets degeneration, utan får möjlighet att se det från ett utanförperspektiv. Endast genom att ställa oss utanför skiten som pågår kan vi uppnå mental klarhet och disciplinera oss, för att sedan bli en del av samhället igen, samtidigt som vi reformerar det inifrån. Emil hade måhända inte sådana planer, men hans avskedande, tillsammans med FRA och Lissabonfördraget, pekar på att det globala maktimperiet börjar strama åt tyglarna och tvinga in fåren i sina fållor. Nu kan vi hälsa hem till allt vad demokrati och frihet innebär, eftersom den privata politiska arenan är manipulerad av multinationella korporationer, vars oheliga anhängare utgörs av uppköpta tv-präster och lobbyister. Black Sabbath varnade oss för detta redan för 30 år sedan och deras profetia har nu gått i uppfyllelse. Vårt imperium rasar samman inifrån och våra krigsgeneraler tvingar oss ut i strid för att slåss för deras förkovring. Människor blir kanonmat, naturen blir köpcentra och pengarna rullar ner i fickorna hos dem som styr maskineriet. Satan skrattar och sprider ut sina vingar.

Om mötet i Götet

Mötet i Göteborg mellan 20-22 juni gick som planerat av stapeln. I slutändan blev vi 13 personer som möttes, dels svenskar, dels kanadensare, britter och en norrman. Gruppstorleken gav förstås tillfälle till både gemensam diskussion och konversationer på tu man hand, både djupa åsiktsutbyten om politik o.d. och mindre seriösa dialoger om allt mellan himmel och helvete. Det var under de sistnämnda samtalen som det slog mig att mötets kanske viktigaste syfte var att helt enkelt lära känna sina medarbetare och supportrar.

Första gruppdiskussionen tog plats på en restaurang i centrala Göteborg under fredagen. Var och en presenterade vi oss och berättade kort om hur vi kom att välja den ideologiska väg vi valt. Själv var jag lite osäker på hur det hade gått till, men jag lyckades nog formulera mig någorlunda parallellt med verkligheten, och varför jag satt där jag satt – de som var där vet. I alla fall kom vi till att diskutera bl.a. kapitalismens värde: Att samhället knappast uppmuntrat intelligens och konkurrens rådde det ingen tvekan om, varför meritokrati blivit mångas ledstjärna och att – så som jag tolkade det – någon form av kapitalism kommit att bli en tillbyggnad på denna ideologiska bas. Kulturell samdräkt menade man också behövdes för att undvika de sämre sidor som ekonomisk konkurrens kan bidra till.

Strax därpå strosade vi vidare mot Slottsskogen, "göteborgarnas stora gröna oas", en mäkta trivsam park som tog oss bort från stadsbruset ett tag. På vägen hade jag själv ett mycket trevligt samtal med en infödd göteborgare, som dessutom fungerade som lite av en ciceron för gruppen. Med en av kanadensarna diskuterade jag skillnader och likheter mellan svensk respektive kanadensisk natur och kultur, där några fördomar krossades och andra bekräftades (med ett brett leende). Vi gav oss strax upp längs en kulle i skogen (vems idé var det?) och kom så småningom upp till ett slags utsiktstorn i rött trä, där en av våra djärva supportrar gav sig i kast med att rista in "SNUS" med tillhörande logotyp, och lyckades dessutom med konststycket att skära sig själv lite svartmetallblodig om fingrarna. Åter på det vandrarhem vi checkat in på tidigare under dagen introducerade vi traditionell akvavit för tre av våra utlänningar, förstås under högtidligt sjungande av nationalsången ("Helan går").

Det regnade ganska duktigt på fredagskvällen, men vädergudarna var betydligt snällare dagen efter. Lördagen fullkomligt badade i sol, blå himmel och en och annan öl. Stadsmuseet hade oförskämdheten att vara stängt, varför vi efter träget letande i stället satte oss på en öppen restaurang för att äta och umgås. Därefter begav vi oss åter till ett soligt Slottsskogen där vi tittade runt på ointresserade knubbsälar (de simmade runt, runt i en liten bassäng – parallellen till samhället blev nog uppenbar för oss alla), några dovhjortar samt en sömnig älg. Jag vill minnas att det var här jag hade en intressant diskussion med vår norrman om Hamsun, Björnsson och det norska språket (eller de norska språken kanske snarare).

Åter på vandrarhemmet förberedde vi midsommarmat, med sill, nypotatis, lax, gräddfil, öl, akvavit och hela klabbet. Otroligt gott och kolossalt trevligt. En av kanadensarna hade med sig en akustisk gitarr, och låtar som Absurds "The Gates of Heaven" klingade sagolikt över vandrarhemmets grönområden. När det börjat mörkna gav vi oss in mot centrum för nattligt partaj, men att få in en stor grupp förbi nattklubbsvakterna var lättare sagt än gjort, särskilt som skillnader i ålder försvårade våra chanser. Flertalet begav sig åter till vandrarhemmet för att runda av lördagen och få välbehövlig sömn.

Söndagen bjöd på skyfall och arabisk marknad. Strax utanför vandrarhemmet låg just en marknad som från början torde ha varit svensk, men som förvandlats till ett slags basar som sålde suspekta livsmedel, billig elektronik och arabporr. Vi föredrog regnet och gav oss in mot staden igen, där vi tog oss in på stadsmuseet, nu med vägledning från en nytillkommen göteborgare i gruppen. Flertalet av oss föredrog att titta på Sveriges historia från stenåldern fram till vikingatid, en fantastisk utställning som fullständigt fångade vårt intresse. Diskussioner kring vad våra förfäder hittat på i historia och mytologi blev det naturliga samtalsämnet – och vad hette den där örnen på toppen av Yggdrasil nu igen? Fem personer i gruppen gav sig vidare till Liseberg för att återuppleva den nostalgi och det adrenalinflöde en berg-och-dalbana kan ge. Mitt akademiska jag ville tolka "Höjdskräcken" som en resa mot det transcendenta, eller som att slungas ned i sin själ, men när man väl är där står sig abstrakta teorier illa mot adrenalin och rent och skärt kul.

Så slutade mötet som gav många trevliga samtal, djupa diskussioner, otyglade skrattsalvor, ett par förseningar och en underliggande känsla av att "jo, men det här måste vi göra om". Tack till alla som var med!

Karnevalen är här!

Även om vi inte bör utmåla demokratin som något så ondskefullt att ingen av dess principer någonsin skulle kunna användas, så tycks demokratin som vi känner den i Sverige ibland vara ett riktigt sataniskt uttänkt statsskick. Inte för att jag tror att den har en konspiratorisk grund, men av olika själviska intressen har den under historiens gång utformats till något som på avstånd ser ut som ett illvilligt monster, som någon galenpanna skapat för att med flit ställa till med djävulskap för människan. När FRA-lagen helt plötsligt godkänns av våra politiska representanter och folk protesterar på diverse sätt mot det beslutet allt de orkar, tycks gemene man äntligen ha upptäckt vilken rutten frukt liberal demokrati kommit att bli. Men i själva verket är det nog så illa att detta tillfälle till motstånd bara hjälper till att ytterligare cementera demokratins totalitarism.

För demokratin ger oss friheten att göra visst uppror, att göra visst motstånd, att kritisera till viss del, men bara så länge det inte utgör ett reellt hot gentemot demokratin, eller snarare det etablissemang som använder demokratin som medel. Detta befäster illusionen om att vem som helst (jämlikhet) kan säga vad som helst (frihet), och är ett sätt för de styrande att lätta på trycket. Vi kan jämföra situationen med senmedeltidens och renässansens karnevaler. Under den årliga karnevalstiden före fastan firades narrarnas fest, där man i skydd av sin förklädnad kunde ge uttryck för det missnöje man ansamlat under det gångna året: låtsasbiskopar gjordes till åtlöje, kungar korades för en dag o.s.v. Karnevalsfesterna var ett slags säkerhetsventiler och på samma sätt kan vår yttrandefrihet sägas vara en metod med vilken etablissemanget ger oss tillräckligt mycket frihet för att vi skall acceptera deras styre, men tillräckligt lite frihet för att styret inte skall kunna kritiseras. Det senare är inte svårt att sätta i system utan att det märks särskilt tydligt: Måla upp en bild av en fiende som hotar den beskärda frihet folk i verkligheten har, så sväljer dessa det mesta av vad regeringen säger.

När fängslade hedningen Varg Vikernes härom veckan meddelades att han är för farlig för att släppas lös i samhället, berodde det på att Vikernes passerat en gräns: han använder inte sin frihet på det där snälla, trygga sättet som vaggar de flesta västerlänningar till sömns, utan vet förbaskat väl hur samhället egentligen fungerar och agerar därefter. "Otäckt", tyckte norska myndigheter, och nu sitter han där han sitter. Under tiden dansar vi andra runt på vår färgsprakande karneval tills vi avsomnar i rännstenen och en stilla insikt någon minut innan dess kanske når oss: det är inte trots den konstitutionellt inskrivna friheten som demokratin är totalitär, utan på grund av den.

FRA enligt Kalle

Utopier är bräckliga - de är inte längre de utopier man drömt om, om man inte håller dem totalitära. FRA-lagen är äntligen här, men låt oss se på den med ögon från framtiden ...

Länkar om FRA-lagen:

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Nattmeditation

Ännu en sömnlös natt. Midnatt har sedan länge passerat. Alla människor i den lilla staden sover. De drömmer om ett bättre liv; ett liv där önskningar går i uppfyllelse, drömmar realiseras och hoppet motiverar dem till att än en gång våga möta morgondagen. I drömmarnas värld exponeras vardagslivets nakna själ; allt det människorna om dagen gör för att dölja, förvränga eller ljuga om, flyter under natten upp till ytan i form av tysta skrik; tysta vrål - tyst gråt. En mänsklighet som gråter. Hör du deras snyftningar? Den becksvarta himlen öppnas upp och sprider gnistrande ljus över den lilla staden. Varje stjärna är en tår. Varje galax är ett regn av tårar. Det regnar ner över dem som ännu är vakna, dömda till att evigt dela mänsklighetens smärta och sorg i stilla tystnad. Ingen ande är fri, men för vissa tränger livet närmare och djupare in i existensens centrum. Varje insikt och upplevelse leder till kunskap, men all kunskap måste också bäras av den som äger den, och ibland tynger den som en säck med bly över axeln. Trots det har vi inget annat val än att kröka rygg och fortsätta vandra på livets väg, allt medan regnet sköljer bort vår ängslan och tröstar oss i vår ensamhet. Natten är oändlig.

Att leva sitt liv i ständigt mörker är som att vara vaken när andra sover. Du sitter på ett kafé och läser Hermann Hesse. Du läser om den vilsna klassicistiska själen, som är dömd att leva ett kringstrykande flanörliv bland demokratins bourgeois. När du lyfter blicken över sidorna, ser du bokens karaktärer förverkligas i de mest tomma och ytliga människor. Deras sociala liv går ut på att manipulera andra människor till att bekräfta sitt ego. "Har du en 32-tia? Den är väl gammal?! Titta här vad Markus skickade till mig. Vi ska supa i kväll, är han inte fantastisk? Vad studerar du? Jag läser juridik, såklart. Detta är mina nya jeans, jag köpte dem i Paris, det är det senaste modet. Hänger du inte med? Var är min iPod, har du sett den? Hör du mig?" Fnitter. För Stäppvargen är det moderna landskapet en torr öken och människor som bor där är uttorkade buskar. De svajar av och an, och följer minsta vindpust. Och du är dömd att leva bland dem, i evigt mörker.

Men natten är också befriande. Det är som att befinna sig högst uppe på det högsta av berg, där endast stora andar kretsar. Natten är laglös och kaotisk. Alla moraliska bojor som binder oss under dagen och tvingar oss att underordna våra instinkter och passioner en kall, kreativitetsdödande byråkrati, förvandlas under natten till en öppen domän av konflikt och osäkerhet. Vi vet aldrig vad som finns bakom hörnet. De flesta människor backar när dem inte ser slutet av en väg. Nihilisten bekräftar osäkerheten, ja, han hyllar den, för den innebär en chans till upplevelse för utforskning. Våra instinkter och vårt undermedvetna når aldrig en sådan intensitet, som när vi tvingas förlita oss på känslan. Det är romantikerns livsfilosofi och Nietzscheanens herravälde, men också nihilismens territorium. Den avslöjar livet som en resa mot ett mål, som att segla under nattens glasklara stjärnhimmel mot en eldröd horisont, med siktet inställt på att nå världens slut - med vetskapen om att vi kommer att kapsejsa innan vi når vårt mål. Trots det måste vi fortsätta resa. Natten inbjuder till en sådan existentiell medvetenhet och skärper våra sinnen för att utmana oss och ställa oss på prov. Endast stora andar överlever.

Den tysta tiden av dygnet är också den tid då allting plötsligt verkar stanna av. Bilar parkeras, ljus släcks, djur går i ide och människor försvinner in i sina hem. Det lämnar världen öppen som ett slagfält. Det finns ingenting mer oroligt och samtidigt storslaget, som att vandra genom en bortglömd plats, än mindre en där ingen människa tidigare har satt sin fot. Nattens rike är en okontrollerad plats för de starka, de vilda och de dåraktiga. Vansinne och geni smälter samman. Var det ett skogsväsen som nyss skrek bakom granen, eller en varg? En tyst och koncentrerad meditation ute i vildmarken skärper oss till den grad att vi blir ett med vår omgivning, men den tvingar oss också till att förstärka vår individualitet och inre röst. Den mänskliga civilisationen förminskas och blir en parantes; en obetydlig och påhittad drömvärld som inte spelar roll. Det viktiga är det sensuella, det drömmande, det visionära, det fantasirika, det estetiska, och det våldsamma. Allting som tvingar oss in i det extrema, utan att ta udden av upplevelsen att verkligen vara vid liv.

Natten speglar döden i det att allting slutligen blir förlåtet. Det är en kosmisk, kanske andlig kraft, som påverkar alla människor. Vårt beteende och våra perspektiv förändras. Stora människor blir plötsligt mycket små. Andra blossar upp och visar sitt sanna jag. Det som döljs under dagsljuset kryper fram ur människans själ då mörker fallet över bygden. Liksom döden, renas vi från allting vi konstruerat och skapat. Den rika affärsmannen blir ensam och rädd. Pengarna hjälper inte mot ensamheten, heller inte mot mörkret. Den fantastiska älskaren lyckas inte somna in med huvudet under täcket; sex som heroin fungerar inte då missbruket kvävs av tomheten inombords. Det eller den vi litar på löses upp i mörkret och vi inser att det slutgiltigen endast är vi som kan skapa ett värdigt liv för oss själva. Ingen annan lever vårt liv för oss. Den tv:n du äger, den stereon du funderar på att köpa, den datorn du dyrkar, dem pengarna du sparar och slösar, dem älskarna du suger ut, den och den moraliska auktoriteten du alltid trodde skulle vara din gud och vägledning - allting löses upp. Det finns ingenting kvar förutom medvetenheten om din egen existens. Natten är tyst, men hånler åt dig genom att vägra svara på dina skrik: svaret finns inte därute, utan inom dig.

Halv fyra. Solen går sakta upp och dess strålar tränger in som milslånga knivar genom din själs persienner. Nattens mystiska krafter försvagas och ersätts sakta av hennes syster, som hellre vill lysa upp än att mörklägga. Men genom ljuset förträngs det undermedvetna och hela den värld som den inbegriper. Kvar finns den sociala vardagsvärld där du är läkare, universitetsprofessor, högstadielärare eller elektriker. Skvalet och skvallret. Det tomma pratet som ingen egentligen bryr sig om. De flackande blickarna och trendiga kaffesorterna. De senaste varumärkena och de nya mingelsällskapen. Det är som om man önskar att ljuset växte sig så starkt att det förtärde allt och satte staden i brand. Låt den brinna. Låt elden rena vårt helvete på jorden, precis så som vi förstörde himmelriket. Plundra och bränn ner allting till grunden. Låt oss sedan sjunka in i en lång, skön vila under det största bokträdet i omgivningen och blicka ut över röken, som pyr ut från askan. I morgon kan vi bygga upp allting igen.

Men i natt, just i natt, vill jag inte vara med. Släck ljusen, stäng av människornas brus, och flytta ut dårarna i ödemarken. Nu åkallar jag regnet. Jag skriker efter en fruktansvärd och våldsam syndaflod. Skölj bort mänskligheten och låt Ea endast rädda de mest intelligenta, de starkaste, och de vackraste av människorasen. Dränk resten och väck mig inte förrän vattnet når oss upp till knäna. Då ska vi tillsammans med våra bröder och systrar hugga ner alla cederträd, och bygga den största ark du någonsin har sett. Vi kommer att stänga dörrarna för alla idioter och parasiter som skriker efter hjälp. Vi lämnar er med era pengar, kläder och bilar. Handla, prova och kör, tills floden sveper er alla ut i världshaven och låter er bli mull och näring åt nya växter och djur. När det närmar sig midnatt, öppna takluckan. Låt polstjärnans ljus lysa in och smeka våra kinder. Låt oss fälla en tår under månskenet, med vetskapen om att gudarna har lämnat oss i samma sekund som floden sköljt över mänskligheten. Ödet ligger nu i våra händer. Greppa era svärd och upprepa de ord, vars innebörd alla stora män och ädla kvinnor har litat på genom historiens gång: Amor fati. Nu seglar vi vidare mot den eldröda horisonten, bortom havens vågor och brus. Natten är oändlig.

Självcensurering, och att svinga sitt svärd

När man nämner ordet "totalitär" eller "censur", får människor oftast en visuell bild framför sig där en ond diktator befaller en grupp Gestapo poliser att avrätta en serie oskyldiga fritänkare. Allt de gjorde var att tänka fritt, skanderar vi - så hemskt var det att leva i Nazityskland, Sovjetryssland, eller dagens Kommunistkina! Tanken är närmast en retorisk halmgubbe, därför den förutsätter att censur nödvändigtvis är en extern kraft, som pådyvlas medborgare genom våld och politisk makt. Det är en bekväm tanke för många, eftersom den simplifierar censurens natur - och eftersom vi befinner oss på den goda sidan av staketet, behöver vi inte oroa oss. I demokratier får vi ju hysa vilka åsikter och idéer vi vill - förutom dem som utmanar demokratins status quo, förstås.

Häri föreligger en dualitetskonflikt. Medan man inom fascistiska stater öppet fastställer konsensus och uppmanar människor till att sträva mot ett gemensamt politiskt, religiöst och kulturellt mål, bygger demokratin på tanken att vi bör komma överens om idén att inte vara överens. Det som är som att lösa ett familjegräl genom att låta varje medlem sitta på varsin ände av soffan och sura. Konsensus splittras då upp i olika fraktioner ("konservativ", "liberal"), som genom en publik fasad ska kompromissa fram lösningar på problem. Men vad som sker bakom den fasaden avslöjas aldrig för medborgarna (ta reda på vad Göran Persson arbetar med numera, och du har svaret i hand). Dualiteten inom demokratins väsen ligger just i att den bygger på en publik och privat verklighet. I massmedia blir vi informerade om de sociopolitiska normer som ska råda i samhället. Där döms också dissidenta tankegångar ut. Därför slits människor mellan att tillgodose ett publikt, socialt behov (våga inte påstå att mängden parasiter har lett till högre skatter) och ett privat, personligt behov (jag inser att fler drogmissbrukare och socialfall har lett till att min ekonomi är sämre).

Detta mentala tillstånd kallas kognitiv dissonans: vad vi observerar i vardagslivet krockar med de sociala värderingar och ideal vi förväntas stödja. Sverige är ett land fullt av kognitiv dissonans, kanske därför att det inhyser ett folk med ovanligt hög grad av social organisationsförmåga, något som för politiska makthavare är lätt att utnyttja och använda som verktyg för att styra människors sociala självuppfattning. Kognitiv dissonans gör oss neurotiska och självosäkra som individer, därför vi känner att vi inte räcker till att både vara sanna mot oss själva och ingå som lydiga medlemmar i det samhälle vi lever i. Reaktionen på detta urartar antingen i fatalism ("Jag mot alla") eller naivitet ("Allting är som det skall"). I båda fall slutar vi att delta i livets utmaningar och äventyr, och övergår istället till att rättfärdiga samhället, eftersom vi egentligen försvarar oss själva. Det är därför extremt politiskt korrekta människor tar känslomässigt illa upp om du bryter deras sociala självbild; det är inte idéerna du har attackerat, det är deras ego.

Denna självreferentiella världsbild är cancer för en civilisation. Människor vänds inåt mot sig själva, tills de dödar sin vilja till att upptäcka, skapa och älska. De blir självhatare, utan att vilja eller våga erkänna det för någon annan. Det är detta som är censurens sanna ansikte och det är denna metod, som är tusen gånger mer effektiv än alla Gestapo poliser i världen. Att masskjuta människor på rad kan måhända skrämma dem ett tag, men den sanna totalitära censuren föds inifrån, hos individen. Demokratin är den yttersta formen av denna typ av censur, därför den bygger på en klyvning mellan vad vi får lov att prata om i allmänt tal, och vad vi egentligen vill tala om när ingen annan hör på. Då krävs det ingen centraliserad, byråkratisk propagandainstitution, som övervakar medborgarna med AK-47:or och avlyssningstelefoner. Människor kommer nämligen att censurera sig själva, och eftersom alla försöker att upprätthålla en social image som korresponderar mot vad de läst i tidningar, hört på radio, eller sett på tv, kommer ingen att säga ett knyst. Om de gör det, sker det vid köksbordet en sen och trött fredagskväll, och då utgör de idéerna ingen fara, för dem får aldrig uttryck bland allmänheten.

The "Great Firewall of China," used by the government of the People's Republic of China to block users from reaching content it finds objectionable, is actually a "panopticon" that encourages self-censorship through the perception that users are being watched, rather than a true firewall, according to researchers at UC Davis and the University of New Mexico.

Because it filters ideas rather than specific Web sites, keyword filtering stops people from using proxy servers or "mirror" Web sites to evade censorship. But because it is not completely effective all the time, it probably acts partly by encouraging self-censorship, Barr said. When users within China see that certain words, ideas and concepts are blocked most of the time, they might assume that they should avoid those topics.

The original panopticon was a prison design developed by the English philosopher Jeremy Bentham in the 18th century. Bentham proposed that a central observer would be able to watch all the prisoners, while the prisoners would not know when they were being watched.

China's 'Eye on the Internet' a Fraud

Den kognitiva dissonansen upprätthålls och förstärks genom denna självreferentiella världsbild. Vi agerar inte politiskt korrekt därför att vi vill glädja andra - tvärtom, de flesta av oss är medvetna om att andra människor runtomkring oss antagligen sitter på samma tankar. Vi blir PK-iter av själviska skäl; för att rädda vårt anseende, för att behålla vårt jobb, för att bibehålla vår sociala vänskapskrets; för att förbli den person vi är inom den publika sfären. Det är självcensurens inre kraft och den är mäktigare än en pistol riktad mot huvudet, för medan det krävs stora resurser för att ständigt hota människor med nackskott, krävs det endast en väl förankrad publik image för att dressera 98 % av vår befolkning. Dem är som apor på Zoo; kasta in en banan och förklara för dem att de får en till om de sköter sig, och mer behöver du inte göra. Våra politiker behöver endast locka oss till moroten genom att påminna oss om piskan - "om du inte tror på konsumtionsreligionen, är du en förbannad avvikare, antagligen en nazist" - för att vi ska nicka lydigt och hoppa tillbaka in i fållan. Glöm inte svansen, innan dem drämmer igen stalldörren.

Vi kan bryta vår kognitiva dissonans genom att påpeka hur de sociala förväntningar vi har, inte överensstämmer med konsekvenserna i verkligheten. Det frigör oss från behovet av att leva ett socialt dubbelliv, inte i den bemärkelsen att vi inte har ett privatliv, utan i den mening att de idéer och värden vi står för reflekterar en gemensam, social verklighet för medlemmarna i det samhälle vi är en del av. Sådana samhällen (tänk svenskt folkhem, före 60-talet) rör sig i riktning mot ett gemensamt mål. De utgör en organisk enhet och, likt en krigare som rider ut över slagfältet, kanaliserar sina krafter mot ett abstrakt mål vid horisonten. De rör sig framåt. Vårt moderna samhälle saknar en sådan framåtanda och därför består den av självreferentiella cykler, vari vi ständigt rättfärdigar stagneringen genom att hänvisa till oss själva. "Jag är inte säker på att alla människor bör ha rätt att delta i viktiga politiska beslut" - "Varför hatar du min frihet?" Vår reaktion är emotionell och introvert, som en liten pojke som ramlat och slagit sig på en sten, och nu tror att hela världen är emot honom. Verkligheten: världen är inte emot dig, men du lever i konflikt med världen.

Nihilism renar oss från all kognitiv dissonans. Den sköljer över oss som salt havsvatten och påminner oss om att vi först och främst måste leva i harmoni med oss själva, och det gör vi bäst genom att vara trogna verkligheten, inte en socialt konstruerad fantasivärld där alla människor lever i jämlikhet, fred och lycka. Självcensuren bryts inte genom att vi blir politiskt inkorrekta. Den bryts genom att vi når konsensus inom den publika sfären, över saker och idéer som vi observerar i det privata. Det första steget i den processen är att sluta dramatisera oss själva genom att i första hand komma överens om vad som är positivt; vad vi tycker om och kämpar för, inte vad vi förkastar eller är emot. Den positiva attityden måste sedan växa bland människor och bli en ny social norm.

Efterhand kommer den att bli större och på allvar att utmana den allmänt rådande status quo, som fortfarande kommer att försvaras av människor, som egentligen endast förenas av behovet att försvara sig själva. Just därför är många av dem defensiva och deras gemenskap är bräcklig och känslig för splittring. Många av dem kommer att vara tacksamma för någon som istället pekar mot någonting positivt och konstruktivt. Andra fortsätter att vara permanent känslomässigt brutna, antagligen p.g.a. genetiska dispositioner, och kommer alltid att uppvisa negativt och destruktivt beteende. Dem människorna bör i ett friskt samhälle deporteras ut i vildmarken, där ingen hör eller tar skada av deras bistra klagan. Ju längre en civilisation kan minimera mängden självdestruktiva och parasitiska krafter, desto längre kan den vara och desto större kan den växa sig. Samma gäller individens inre natur: om du tror att världen ständigt vill dig illa, kommer du till sist att skada dig själv.

Sist men inte minst: du undviker negativa cykler som depression och ångest endast genom att ansluta dig till ett mål, projekt eller ideal utöver din egen materiella existens. Om inte, kommer du att fortsätta rättfärdiga dig själv (depression liknar moral, i det att den försöker rationalisera negativa aspekter av livet, istället för att anta dem som utmaningar) och sjunka djupare in i dina egna problem. Nihilism är den väg som leder ut ur självömkandet och in i världens centrum. Ditt mål är inte att tillfredsställa en social image av hur du bör vara, utan att tillfredsställa ett ideal som tvingar dig att utveckla dig till den du kan bli. Livet blir måhända lättare genom att ständigt springa ikapp med resten av fåren och bli en socialt korrekt hjälte, men du får då desto värre inre problem att ta hand om när arbetsdagen är slut och du försöker att gå till sömns. Människor som lider av kognitiv dissonans sover inte gott om nätterna, för dem drömmer ständigt om ett liv där dem äntligen kan vara sig själva, i ett samhälle dem trivs i. Nihilisten skakar på huvudet: upp och hoppa, slipa svärdet, och svinga det fritt i världen för att göra den vacker och mer intressant, så att den tilltalar dig och människorna du lever tillsammans med. I natt kommer du att sova gott.